IGNATIUS AV LOYOLA
OM
KYRKLIGHET
-
med Karl Rahners
ord1).
Något vill jag också säga om min kyrklighet och dess
betydelse för er tid. Detta väntar man sig, med rätta. Om jag utgår från den
objektiva betydelsen av de ämnen jag tar upp, så kan jag här fatta mig mycket
kort. Gud, Jesus, hans efterföljelse och kyrkan är olika ämnen som visserligen
på många sätt står i relation till varandra men som ändå har olika tyngd.
Därför är det inte bara min rättighet utan också min plikt, i tid och evighet,
att skilja på dessa verkligheters vikt och betydelse. Man betonar ofta att jag var en kyrkans man.
Marcuse kallar mig en kyrkans soldat.
Jag skäms inte
över denna kyrklighet. Jag ville under hela mitt liv efter omvändelsen tjäna
kyrkan, även om denna tjänst i sista hand gällde Gud och människorna och inte
var till för själva institutionen. Kyrkan har oändliga dimensioner eftersom den
är gemenskapen av troende människor på pilgrimsfärd, uppfyllda av hopp och
kärlek till Gud, och av människor uppfyllda av Guds ande. Men kyrkan är också, och det är för mig
självklart, en konkret, sociologiskt bestämbar kyrka i historien. Hon är
institutionernas, de mänskliga ordens, de påtagliga sakramentens, biskoparnas,
de romerska påvarnas, den hierarkiska romersk-katolska kyrkan. Kallar man mig
för en kyrkans man, och jag tar det som något självklart, så menar man just
kyrkan som påtaglig och hård institution, ämbetskyrkan som ni ibland säger med
en inte särskilt vänlig underton. Jag var denna kyrkans man och jag ville vara
det, och ärligt talat har det för mig aldrig inneburit någon större konflikt
med mitt samvetes radikala omedelbarhet till Gud och med min mystiska
erfarenhet.
Men min
kyrklighet blir totalt missförstådd om den uppfattas som egoistisk, fanatisk,
ideologiskt begränsad maktlystnad som blundar för samvetet, som identifikationen
med ett "system" som inte går utanför sig självt. Eftersom vi alla
som människor är kortsynta och syndiga, vill jag inte påstå att jag inte här
och där har erlagt min tribut till denna falska kyrklighet. Har ni lust får ni
gärna granska mitt liv på den punkten. Men en sak är säker: när allt kommer
omkring var min kyrklighet bara ett, om än ofrånkomligt, moment i min vilja att
"hjälpa själarna". Den viljan kunde nå sitt mål bara i den mån dessa
"själar" i tro, hopp och kärlek kunde växa i omedelbarhet till Gud.
All kärlek till
ämbetskyrkan skulle vara avgudadyrkan och en förfärlig egoism inom ett system
med självändamål, om den inte vore besjälad med denna vilja och bestämd av den.
Men det innebär också (och historien om min mystiska väg bekräftar det) att
kärleken till denna kyrka, hur obetingad den på många sätt än är, inte alls var
det första och sista i min "existens" (som ni säger), utan den var
något som kom i andra hand, utifrån Guds omedelbarhet. Därigenom hade den sin betydelse, sina
gränser och sin bestämda egenart.
Man kan säga det
på ett annat sätt: genom att jag
medverkade i Guds nedstigande till sin Sons konkreta kropp i kyrkan, älskade
jag kyrkan, och i denna Guds mystiska enhet med kyrkan, hur radikalt olika de
två än är, var för mig kyrkan genomskinlig gentemot Gud och tillika den
konkreta orten för mitt outsägliga förhållande till de eviga mysterierna. Där fanns källan till mitt kyrkliga sinnelag,
till mitt sakramentala liv, till min trohet mot påvedömet, till kyrkan där jag
fick min sändning för att hjälpa själarna.
Om min
kyrklighet har denna plats i min andliga existens, denna och inte någon
annan, då är även en kritisk inställning
till den konkreta ämbetskyrkan kyrklig.
För en kristen är det möjligt att ha en sådan kritisk inställning
eftersom hans ståndpunkter inte sammanfaller med ämbetskyrkan som yttre
institution. Den kristna människan står i ett omedelbart förhållande till Gud
och inspireras av hans nåd (vilket gör kyrkan till nådesgemenskap). Denna
inspiration förmedlas inte vidare genom den kyrkliga apparaten, utan här har
istället ämbetsinnehavarna något att lära sig av de rörelser som inspireras av
Anden. I annat fal riskerar de att dra
på sig skuld genom att visa ifrån sig sådana rörelser, vilka dessutom blivit
kyrkligt godkända.
Än en gång: en
sådan kritisk inställning till kyrkan är också ur kyrkans egen synpunkt
kyrklig. Eftersom Gud verkar i kyrkan är hon också som institution ställd under
Guds Ande, som är så mycket mer än institutionens lagar, förordningar,
bokstavstrogen tradition, osv. På grund av detta förhållande mellan Ande och
institution kan konkreta konflikter mellan kyrkans ämbetsinne-havare och av
Anden drivna inte undvikas. Sådana konflikter kommer ständigt att uppstå, i
överraskande nya gestalter. Det finns
inte några färdiga recept och inte några institutionella mekanismer som kan
förutse och bemästra detta.
Endast i tron
kan en kristen till sist vara övertygad om att en absolut konflikt mellan Ande
och institutionen i kyrkan inte med nödvändighet behöver pågå till
tidernas slut. För egen räkning kan man bara hoppas att Gud
i sin försyn skall se till att inte en sådan situation uppkommer där ett
absolut krav från ämbetets sida blir oförenligt med samvetets absoluta krav.
Men när det gäller partiella och begränsade konflikter i kyrkan, så är de, som
sagt, kyrkliga, och jag behöver därför
inte ange några konkreta recept för hur man skall handskas med dem. Den yttersta grundsatsen för kyrklighet och
kyrklig lydnad består inte i att i allt utföra en befallning uppifrån. Som
ordensgeneral har jag inte heller styrt min orden utifrån en sådan grundsats.
Ty om det vore den yttersta grundsatsen, uppstode aldrig några konflikter i
kyrkan. Men de finns, och de finns med
helgonen och bland helgonen (mellan Petrus och Paulus till att börja med), och
de skall följaktligen finnas.
Ni skall inte
tro att jag med min kyrklighet blev förskonad från att skaffa mig erfarenheter
av sådana konflikter, eller att jag trollade bort dem med någon falsk
kyrklighet. Jag var aldrig någon janitsar åt kyrkan eller påven. Jag kom i
konflikt med kyrkliga ämbetsinnehavare i Alcalá, i Salamanca, i Paris, i
Venedig och i Rom. I Alcalá och i Salamanca satt jag i veckor i kyrkligt häkte. I Rom hade jag krångel att försvara min
kyrklighet och detta kostade mig förfärligt mycken tid och stor möda. När den evige Fadern i La Storta lovade mig
att man skulle vara mig nådig i Rom, föreställde jag mig som en möjlighet att
detta "nådesbevis" skulle kunna bestå i att korsfästas i påvens
Rom. Alla min kropps benknotor skakade när Paulus IV valdes till påve. När
jag satt som general för en påvligt stadfäst orden sände han sin polis för att
göra husrannsakan hos mig. När jag skulle dö bad jag om hans välsignelse för
att också i den stunden, då jag dog utan sakrament, göra en blygsam gest av
hövlighet gentemot honom, men när Polanco kom med välsignelsen var jag redan
död, och när påven underrättades om min
död var hans reaktion inte särskilt vänlig.
Kort sagt: jag förblev såväl kyrklig som
påvlig, men av kyrkans män med ämbetets auktoritet blev jag förföljd och
inspärrad. Kanske kommer du ihåg att i stort sett så har syntesen mellan lydig
tjänst och kritisk distans till kyrkans ämbete alltid fört med sig sådana
konflikter. Men det är en syntes vars
förverkligande ständigt måste förnyas, historien igenom, utan att det finns
någon alltid giltig och förpliktigande regel om hur det skall gå till. Man måste granska saker och ting noga för att
förstå när ordens kyrklighet och påvlighet under historiens lopp förtjänar
beröm eller klander. Den helige Pius V talade till orden utan minsta förståelse
för dess egentliga väsen; i striden om nådens väsen måste orden slå på
defensiven och kunde bara förhindra ett hårt domslut. Vår orden tvingades kämpa
mot sammansvärjningen mellan Innocentius XI och ordens general Gonzáles. På
1600- och 1700-talen förlorade vi ritstriderna mot påvar som hade mer av
försiktighet och renlärighetsiver än av modig skaparkraft. Ordens upphävande år
1773 genom Clemens XIV (i en gement avfattad skrivelse och med ett förnedrande
inspärrande av ordensgeneralen Ricci, som man idag skulle ha mobiliserat
Amnesty International för) och under påtryckningar från Bourbonerna (som sedan
trots det avsattes genom revolutionen och som därför redan i förväg borde ha
fått veta av litet motstånd), var sannerligen inget hjältedåd som visade påvlig
vishet och tapperhet, hur mycket historikerna understundom anför för att
förklara saken. Den helige Pius X var nära att avsätta ordensgeneralen Wernz
därför att han fann honom alltför integralistisk.
Sådana och
liknande exempel på kritisk distans mellan orden och ämbetskyrkan skulle man
kunna finna många. Det skulle vara underbart om man kunde säga att sådana
konflikter är självklara i och med att man i orden avstår från biskops- och
kardinals-värdigheten, för att visa en grundläggande distansering från ämbetet
i kyrkan. Ja, det skulle vara underbart om det inte vore så att andra
institutionaliseringar i korsningen mellan orden och ämbetet delvis förfelar
själva avsikten med att man avstår från kyrkliga ämbeten.
Nu skall man
inte dra den slutsatsen att det under min ordens långa historia inte gång på
gång har funnits konkreta fall då ämbete och orden sammanföll, och då kritiskt
avstånd och legitimt motstånd skulle varit på sin plats. Också denna orden har
belastat sig med historisk skuld genom att i strid mot kyrkans Ande försvara
institutionen med dess kortsiktighet och tröga orörlighet, i teolo-gin, i själavården,
inom kyrkorätten, osv.
Men principiellt
står fast att obetingad trohet och kritisk distans till den institutionella
kyrkan utgjorde en verklig möjlighet för mig och mina lärjungar och har sitt
existensberättigande i kyrkans sanna väsen.
No comments:
Post a Comment