Leif Holmstrand
RYMDHÄXAN
Vid sidan av förvånansvärt konstruktiva
väktaregenskaper hade denne Daniel Blair ytterligare guld i egenskapsbagaget
som gjorde honom attraktiv för Gillet och dess alltid kontaktsökande biskopar:
han var stilig och tjurig; kunskap om musiker och deras neurotiska, akuta behov
fanns i riklig mängd; erfarenheter gällande klubbande människors galenskaper,
bräckligheter och glädjeämnen fyllde åtminstone trettio procent av den
tatuerade hjältens hjärnbark; integriteten var absolut, och trots avoghet,
övervass tunga och obefintligt intresse för social smörjningsteknik
uppskattades både Daniel och dennes ständigt dissonanta livshållning av
förståndig, kärleksfull lokalbefolkning.
Dessutom var en av
tatueringarna medfödd: uggla i cirkel. Därför kunde det hela egentligen anses
spikat och klart: kompetensprofilen gällde enbart Daniel Blair och ingen annan,
Den Döde Väktarens sigill ställde detta utom allt tvivel. Den tjurige var
utvald.
Men hur kan vi övertyga en
sådan person om det rimliga i att ta anställning hos oss, undrade biskop Zeus
Heliopolitanus syrligt, bör vi kanske ljuga, manipulera och hota, då vi
egentligen ingenting har att erbjuda som vår räddare skulle kunna tänkas vilja
ta emot?
Jag är helt på din sida, på
lögnens, manipulationens och hotets sida, halvsjöng biskoparna Nikai unisont
och helt säkert hånflinande inifrån sina identiska terrakottaklänningar
(keramiska exoskelett).
Biskop Dionysos skrattade
återhållet i mörkret därbakom och verkade tankspritt smårycka tvillingparet i
deras solcellstäckta, vingliknande utskott, men i själva verket smetade hon
hastigt ut lite levande, omkringkrälande, ogenomskinligt stekflott över
välpolerade läderhudade ytor, utan att ådra sig onödig Nikai-uppmärksamhet;
detta för att mildra de båda fruktansvärdas kommande energiintag, som svar på
somliga hängivna jordiska böner om nåd och lindring, ett sabotage grundat i
oväntad välvilja gentemot de svaga – vem hade trott detta om biskop Dionysos!
Men som så ofta var den
avstyrande åtgärden fåfäng, förgäves, försent kommen, eftersom de alltid lika
segerrika Nikai redan tidigare denna dag, fulla av sensuell, ljuvlig solenergi,
hade utplånat befolkningsgruppen i fråga. Det enda biskoparna i Gillet någonsin
lyckats utföra som svar på önskningar och böner gällde faktiskt just utplåning
av oönskade samhällselement, ändå ville de alla hellre gnida sig tillgivet mot
mänskligheten för att osmotiskt tillgodogöra sig de upprätta däggdjurens
levande, magiska värme, de ville vara konstruktiva och goda i denna relation,
de ville vara bra bundsförvanter, en sorts lätt parasitiska men o så
beskyddande äldre syskon.
Men faktiskt, sa biskop
Papposilenos, med en skyggt drömmande, hastigt avbruten blick mot det
dionysiska mörkret innan hon återtog ögonkontakt med biskop Zeus
Heliopolitanus, varför skall vi återigen låtsas att rent spel är vad vi
behärskar och är ute efter? Nej, vi måste oupptäckta frånta den blivande
väktaren, den icke förverkligade Daniel Blair, allt, och ge honom möjlighet att
genom oss, genom det uppdrag vi storsint formulerar, återfå det.
Han jobbar ju redan som
väktare, och väktare är vad han till sitt väsen är. Det är väl därför bara att
bränna ner klubben han så farbroderligt bevakar, och sedan snabbt leverera både
väktarförslag och substantiell muta innan någon annan hinner före, tyckte
biskop Gorgon Anonymous skyddad bakom sin löjliga mask, och till samtliga
närvarandes förvåning vann förslaget samtliga närvarandes bifall.
Applåderna åskade idiotiskt
från Akropolis och ner över ett turistinfekterat Koukaki där människokrypen
knappt la märke till missljudet. Robotkypare hällde upp strävt vin åt långväga
humanoider, de rullande trottoarerna hemsöktes av mångarmade
stöldgodsförsäljare, Athenas ansikte avporträtterades överallt, på fasader,
vägskyltar, restaurangloggor, sedlar, alla var fruktansvärt rädda för henne.
Och beslutet var lika ödesdigert dumt som det var enhälligt fattat. Dock: inte
utan utvecklingspotential!
Daniel, mumlade björnmannen
tillgivet och underdånigt, raring, du känner ju mig, eller hur?
Just därför, löd givetvis det
torra svaret.
Men kom igen, snälla, du vet
att jag har vad som krävs!
O ja. Och vad som just i afton
underkänner dig kapitalt. Kom tillbaka när fickor och skalle är mindre
belastade med lögn och ambrosia, jag lovar att göra en ny, hederlig bedömning.
Alltså. Så här är det: Jag vet att du är bra. Till vardags. Men i detta nu
suger du babianröv, trots fernissan. Vi ses när vi råkas, fuskare.
Den hårige och välväxte dröp
avsnäst av, sörjande och tillfälligt tillintetgjord. Vid Attraxx port stod
alltså en grånad Daniel Blair heroiskt posterad och fortsatte bevaka
helighetens ritualer; han skyddade dessa kunnigt och oupphörligt från
smutsande, dilettantiska intrång. Det var en magisk kväll, och den ramade
lämpligt in vår väktares monolitiska, virila skönhet med svagt glitter och
diskret helkroppsgloria (skymningsljuset hade nämligen ännu inte helt
försvunnit från rymdstationens avlägsna, pixelgnistrande och oändligt välvda
touchscreeninnerväggar, på grund av ett inte så allvarligt förbiseende i
maskinrummet, och detta milda men iögonenfallande ljus spreds och
glamourspeglades på oväntade vis, lyste upp, förvirrade, gladde).
Nästa person i kön var biskop
Zeus Heliopolitanus, och även om Daniel inte kände igen aset i fråga blev han
omedelbart på sin vakt. Gestalten var hög och rak och under klädlagren
uppenbart utrustad med inte alldeles mänsklig eller ens igenkännbar muskulatur;
det rörde sig om en främmande livsform, som vore välkomnad och ej utsatt för
väktarmisstro om den inte så uppenbart hade försökt maskera sig.
Jag är inte rasist.
Vad vill du och dina polare
här? undrade han, med ett faktiskt tålmodigt tonfall, jag är alldeles säker på
att våra faciliteter ej är anpassade för just era kroppar, och gestalten sjönk
ihop i ett slingrande, mer trovärdigt kroppskaos. Så skedde även med biskop
Dionysos, biskop Papposilenos och biskop Gorgon Anonymous – men inte biskoparna
Nikai vars halvrinnande personer ju inneslöts av rörliga men i stel och högrest
hållning låsta kärl.
Åh, snälla, jag märker att du
genomskådat våra försök att smälta in, lismade den närmaste biskopsmunnen, och
det är sant att våra könsorgan och sexualiteter ej är omedelbart kompatibla med
vad denna klubb verkar ha att erbjuda, men vi är så vansinnigt nyfikna till vår
utomgalaktiska natur och vi har rest så oerhört långt för att ta del av
specifikt mänskliga eller åtminstone humanoida uttryck, vi älskar människor! så
snälla, släpp in oss, våra pengar är det inget fel på.
Daniel suckade över dessa
rymdmonsters uppenbara internaliserade självhat och lät dem veta att han
struntade i om de gick igång på dörrposter eller svampodlingar så länge de inte
ljög för honom, och så lät han de svekfulla betala och slingra sig in i ett
labyrintiskt mörker.
På andra sidan gatan blänkte
den organisk-digitala fasaden av förbirullande nyheter i till synes kromade
versaler; polisen ville varna för Gillet och dess utsända, vettvilliga
våldsverkare, eftersom förändringens tid möjligen var här, och allmänheten
ombads därför låta myndigheterna veta om något underligt försiggick eller
skymtades, så att oerhört effektiva men extremt ospecifika säkerhetsåtgärder
kunde vidtas, men allmänheten var för upptagen med att äta små bitar ostpaj och
utsiktslöst ragga via diverse community-implantat, och den så småningom
sägenomspunne Daniel Blair tittade tillfälligtvis åt ett annat håll, försjunken
i tankar. Biskoparna fumlade med sina eldkastare på väg in i skuggorna, i
princip oupptäckta trots sin klumpighet.
Men hallå, kompis, vad har du
där, sa den självbefruktande, låtsasamfibiske och halvt robotiserade mannen i
labyrintens första underhållningsbås intresserat och nyfiket, utan tappa i
maskinell effektivitet vad gällde skvättandet av olikfärgade vätskor.
Det är en leksak, svarade
biskop Dionysos oombedd över biskop Zeus Heliopolitanus antydan till axel, och
pekade med några ormande, taggiga lianer på eldkastaren i fråga (den inte
tillräckligt dolda). Svaret gjorde dock inte trekvartsadonisen i båset mindre
nyfiken.
Åh… Skall du använda den under
ceremonierna? Hur fungerar den? Är det väldigt skönt? Får jag vara med?
Nej, försökte biskop Gorgon
Anonymous tyst, och hennes mask glödde svagt i mörkret, men det var som
förgjort: mannen, som nu presenterat sig, han hette (givetvis) Perseus, ville inte lyssna. Vilt och glatt babblande
gick han som en av dem i deras procession in i klubbmörkret, allt närmare
kultens kärna, förbi bås efter bås med ritualiserade sexualakter och
ickebiologiska offerceremonier (bara själsligt material hackades sönder och
slängdes på elden som rökig mat åt gudarna inom dessa tempelväggar, kroppar och
ting gick fria, denna plats hade nämligen egna lagar att följa).
När de nått klubbväktarens
altare i labyrintens mitt stod biskop Gorgon Anonymous inte ut längre. Hon
ryckte av sig masken och skrek/spydde med åtta ansiktshål sitt hat över den
vidrige Perseus på det allra första
av biskopsspråken, och den stilige unge mannen förvreds på ett monstruöst vis
utsatt för dessa så kallade anletsdrag och för de tiotusenåriga vätskeorden;
han snoddes till bristning och knäcktes, vreds sönder; kroppen slängde sitt
blod i alla riktningar, tappade taget om muskler, inälvor, benknotor; den for
isär i allt mindre beståndsdelar och försvann och så satte biskopen på sig
masken igen och stillhet rådde; en knapp minut hade denna död fått spendera av
tidsförrådet.
Men biskoparna var avslöjade.
De hade röjt sig. Därför var det mer än bråttom att aktivera de praktiska små
medhavda eldkastarna.
Gillets närvaro var nu
uppenbar för populasen i centrumsalen (skräckslagna och hatiska ögon,
överallt), men kunskapskontamineringen kunde och skulle raskt begränsas med eld
och död, framgångsrikt, de dödliga hade ingen chans.
Biskop Zeus Heliopolitanus
satte ner sin eldfängda kägla, de andra satte ner sina tätt intill och
tillsammans uttalade dessa amorfa, vettlösa urtidssjälar en handfull
aktiveringsformler och ett avslutande, ondsint styrord. Gillets marodörer
försvann därefter i vinande surr, burna av eldkastarnas externa
forslingsstrålar. Vita magnesiumflammor spred sig blixtsnabbt, hettan förintade
alla vittnen, den uråldriga väktarmanifestationen i granit och guld, hela
centrumsalen, alla bås och ytterväggarna, allt gick om intet i en vrålande
vitnad het som solen, och klubbkultens samtida väktare Daniel Blair for omkull
därutanför, chockad och bränd, utan att förstå, men också utan att ha blivit
särskilt skadad.
Den här gången har jag
tröttnat på er, sa biskop Athena vänligt genom sitt stilla mångleende inuti
ansiktets härviga trassel. Hennes underlydande förvånades storligen över denna
kritiska utsaga och började orutinerat protestera och ifrågasätta den
mångförslagnas omdöme. Så insåg de vad de riskerade och hyssjade varandra.
Athena är alltså den sista av
biskoparna att presenteras i denna historia, och hon markerar textens
vändpunkt, stället där inget längre kan förvåna. Allt därefter är blott till
för att fylla konsumentens förväntanspåse med fart och fläkt.
Detta händer, kortfattat: Hon
löser tjafset genom att äta upp de andra. Sedan tar hon sig in i Daniel Blairs
vardag genom att låtsas vara en skrovligt sjungande industrimusiklegend. Hon
ämnar så småningom, när berättelsen når sitt slut, framföda de andra biskoparna
genom sitt hjälmliknande huvud till nya, bättre liv på säker ort, efter att Akropolismuseet
lättat ur sin grav och flugit ut i universum. För att detta lyckliga slut skall
kunna verkliggöras måste den depressiva och självhatande fienden Rymdhäxan
besegras eller övertalas eller på annat sätt rubbas. Rymdhäxan är ensamheten,
den omusikaliska, hon som driver runt i rymden utan subkulturell tillhörighet,
och denna urkraft vill ha vad än Väktaren vaktar. Väktaren, tycker både
Rymdhäxan och Athena, skall förvandlas till Tjuven, den enda fungerande sociala
position som står oss till buds. Det sista som händer är att Daniel Blair föder
sin äkta man Tomas Hemstad genom huvudet.
(Påbörjad i Aten 2015-02-10, avslutad i Malmö
2015-12-08.)
+ + +
Illustration : Leif Holmstrand.
