Leif Holmstrand RYMDHÄXAN

Leif Holmstrand

RYMDHÄXAN

Vid sidan av förvånansvärt konstruktiva väktaregenskaper hade denne Daniel Blair ytterligare guld i egenskapsbagaget som gjorde honom attraktiv för Gillet och dess alltid kontaktsökande biskopar: han var stilig och tjurig; kunskap om musiker och deras neurotiska, akuta behov fanns i riklig mängd; erfarenheter gällande klubbande människors galenskaper, bräckligheter och glädjeämnen fyllde åtminstone trettio procent av den tatuerade hjältens hjärnbark; integriteten var absolut, och trots avoghet, övervass tunga och obefintligt intresse för social smörjningsteknik uppskattades både Daniel och dennes ständigt dissonanta livshållning av förståndig, kärleksfull lokalbefolkning.

Dessutom var en av tatueringarna medfödd: uggla i cirkel. Därför kunde det hela egentligen anses spikat och klart: kompetensprofilen gällde enbart Daniel Blair och ingen annan, Den Döde Väktarens sigill ställde detta utom allt tvivel. Den tjurige var utvald.

Men hur kan vi övertyga en sådan person om det rimliga i att ta anställning hos oss, undrade biskop Zeus Heliopolitanus syrligt, bör vi kanske ljuga, manipulera och hota, då vi egentligen ingenting har att erbjuda som vår räddare skulle kunna tänkas vilja ta emot?

Jag är helt på din sida, på lögnens, manipulationens och hotets sida, halvsjöng biskoparna Nikai unisont och helt säkert hånflinande inifrån sina identiska terrakottaklänningar (keramiska exoskelett).

Biskop Dionysos skrattade återhållet i mörkret därbakom och verkade tankspritt smårycka tvillingparet i deras solcellstäckta, vingliknande utskott, men i själva verket smetade hon hastigt ut lite levande, omkringkrälande, ogenomskinligt stekflott över välpolerade läderhudade ytor, utan att ådra sig onödig Nikai-uppmärksamhet; detta för att mildra de båda fruktansvärdas kommande energiintag, som svar på somliga hängivna jordiska böner om nåd och lindring, ett sabotage grundat i oväntad välvilja gentemot de svaga – vem hade trott detta om biskop Dionysos!

Men som så ofta var den avstyrande åtgärden fåfäng, förgäves, försent kommen, eftersom de alltid lika segerrika Nikai redan tidigare denna dag, fulla av sensuell, ljuvlig solenergi, hade utplånat befolkningsgruppen i fråga. Det enda biskoparna i Gillet någonsin lyckats utföra som svar på önskningar och böner gällde faktiskt just utplåning av oönskade samhällselement, ändå ville de alla hellre gnida sig tillgivet mot mänskligheten för att osmotiskt tillgodogöra sig de upprätta däggdjurens levande, magiska värme, de ville vara konstruktiva och goda i denna relation, de ville vara bra bundsförvanter, en sorts lätt parasitiska men o så beskyddande äldre syskon.

Men faktiskt, sa biskop Papposilenos, med en skyggt drömmande, hastigt avbruten blick mot det dionysiska mörkret innan hon återtog ögonkontakt med biskop Zeus Heliopolitanus, varför skall vi återigen låtsas att rent spel är vad vi behärskar och är ute efter? Nej, vi måste oupptäckta frånta den blivande väktaren, den icke förverkligade Daniel Blair, allt, och ge honom möjlighet att genom oss, genom det uppdrag vi storsint formulerar, återfå det.

Han jobbar ju redan som väktare, och väktare är vad han till sitt väsen är. Det är väl därför bara att bränna ner klubben han så farbroderligt bevakar, och sedan snabbt leverera både väktarförslag och substantiell muta innan någon annan hinner före, tyckte biskop Gorgon Anonymous skyddad bakom sin löjliga mask, och till samtliga närvarandes förvåning vann förslaget samtliga närvarandes bifall.

Applåderna åskade idiotiskt från Akropolis och ner över ett turistinfekterat Koukaki där människokrypen knappt la märke till missljudet. Robotkypare hällde upp strävt vin åt långväga humanoider, de rullande trottoarerna hemsöktes av mångarmade stöldgodsförsäljare, Athenas ansikte avporträtterades överallt, på fasader, vägskyltar, restaurangloggor, sedlar, alla var fruktansvärt rädda för henne. Och beslutet var lika ödesdigert dumt som det var enhälligt fattat. Dock: inte utan utvecklingspotential!

Daniel, mumlade björnmannen tillgivet och underdånigt, raring, du känner ju mig, eller hur?

Just därför, löd givetvis det torra svaret.

Men kom igen, snälla, du vet att jag har vad som krävs!

O ja. Och vad som just i afton underkänner dig kapitalt. Kom tillbaka när fickor och skalle är mindre belastade med lögn och ambrosia, jag lovar att göra en ny, hederlig bedömning. Alltså. Så här är det: Jag vet att du är bra. Till vardags. Men i detta nu suger du babianröv, trots fernissan. Vi ses när vi råkas, fuskare.

Den hårige och välväxte dröp avsnäst av, sörjande och tillfälligt tillintetgjord. Vid Attraxx port stod alltså en grånad Daniel Blair heroiskt posterad och fortsatte bevaka helighetens ritualer; han skyddade dessa kunnigt och oupphörligt från smutsande, dilettantiska intrång. Det var en magisk kväll, och den ramade lämpligt in vår väktares monolitiska, virila skönhet med svagt glitter och diskret helkroppsgloria (skymningsljuset hade nämligen ännu inte helt försvunnit från rymdstationens avlägsna, pixelgnistrande och oändligt välvda touchscreeninnerväggar, på grund av ett inte så allvarligt förbiseende i maskinrummet, och detta milda men iögonenfallande ljus spreds och glamourspeglades på oväntade vis, lyste upp, förvirrade, gladde).

Nästa person i kön var biskop Zeus Heliopolitanus, och även om Daniel inte kände igen aset i fråga blev han omedelbart på sin vakt. Gestalten var hög och rak och under klädlagren uppenbart utrustad med inte alldeles mänsklig eller ens igenkännbar muskulatur; det rörde sig om en främmande livsform, som vore välkomnad och ej utsatt för väktarmisstro om den inte så uppenbart hade försökt maskera sig.

Jag är inte rasist.

Vad vill du och dina polare här? undrade han, med ett faktiskt tålmodigt tonfall, jag är alldeles säker på att våra faciliteter ej är anpassade för just era kroppar, och gestalten sjönk ihop i ett slingrande, mer trovärdigt kroppskaos. Så skedde även med biskop Dionysos, biskop Papposilenos och biskop Gorgon Anonymous – men inte biskoparna Nikai vars halvrinnande personer ju inneslöts av rörliga men i stel och högrest hållning låsta kärl.

Åh, snälla, jag märker att du genomskådat våra försök att smälta in, lismade den närmaste biskopsmunnen, och det är sant att våra könsorgan och sexualiteter ej är omedelbart kompatibla med vad denna klubb verkar ha att erbjuda, men vi är så vansinnigt nyfikna till vår utomgalaktiska natur och vi har rest så oerhört långt för att ta del av specifikt mänskliga eller åtminstone humanoida uttryck, vi älskar människor! så snälla, släpp in oss, våra pengar är det inget fel på.

Daniel suckade över dessa rymdmonsters uppenbara internaliserade självhat och lät dem veta att han struntade i om de gick igång på dörrposter eller svampodlingar så länge de inte ljög för honom, och så lät han de svekfulla betala och slingra sig in i ett labyrintiskt mörker.

På andra sidan gatan blänkte den organisk-digitala fasaden av förbirullande nyheter i till synes kromade versaler; polisen ville varna för Gillet och dess utsända, vettvilliga våldsverkare, eftersom förändringens tid möjligen var här, och allmänheten ombads därför låta myndigheterna veta om något underligt försiggick eller skymtades, så att oerhört effektiva men extremt ospecifika säkerhetsåtgärder kunde vidtas, men allmänheten var för upptagen med att äta små bitar ostpaj och utsiktslöst ragga via diverse community-implantat, och den så småningom sägenomspunne Daniel Blair tittade tillfälligtvis åt ett annat håll, försjunken i tankar. Biskoparna fumlade med sina eldkastare på väg in i skuggorna, i princip oupptäckta trots sin klumpighet.

Men hallå, kompis, vad har du där, sa den självbefruktande, låtsasamfibiske och halvt robotiserade mannen i labyrintens första underhållningsbås intresserat och nyfiket, utan tappa i maskinell effektivitet vad gällde skvättandet av olikfärgade vätskor.

Det är en leksak, svarade biskop Dionysos oombedd över biskop Zeus Heliopolitanus antydan till axel, och pekade med några ormande, taggiga lianer på eldkastaren i fråga (den inte tillräckligt dolda). Svaret gjorde dock inte trekvartsadonisen i båset mindre nyfiken.

Åh… Skall du använda den under ceremonierna? Hur fungerar den? Är det väldigt skönt? Får jag vara med?

Nej, försökte biskop Gorgon Anonymous tyst, och hennes mask glödde svagt i mörkret, men det var som förgjort: mannen, som nu presenterat sig, han hette (givetvis) Perseus, ville inte lyssna. Vilt och glatt babblande gick han som en av dem i deras procession in i klubbmörkret, allt närmare kultens kärna, förbi bås efter bås med ritualiserade sexualakter och ickebiologiska offerceremonier (bara själsligt material hackades sönder och slängdes på elden som rökig mat åt gudarna inom dessa tempelväggar, kroppar och ting gick fria, denna plats hade nämligen egna lagar att följa).

När de nått klubbväktarens altare i labyrintens mitt stod biskop Gorgon Anonymous inte ut längre. Hon ryckte av sig masken och skrek/spydde med åtta ansiktshål sitt hat över den vidrige Perseus på det allra första av biskopsspråken, och den stilige unge mannen förvreds på ett monstruöst vis utsatt för dessa så kallade anletsdrag och för de tiotusenåriga vätskeorden; han snoddes till bristning och knäcktes, vreds sönder; kroppen slängde sitt blod i alla riktningar, tappade taget om muskler, inälvor, benknotor; den for isär i allt mindre beståndsdelar och försvann och så satte biskopen på sig masken igen och stillhet rådde; en knapp minut hade denna död fått spendera av tidsförrådet. 

Men biskoparna var avslöjade. De hade röjt sig. Därför var det mer än bråttom att aktivera de praktiska små medhavda eldkastarna.

Gillets närvaro var nu uppenbar för populasen i centrumsalen (skräckslagna och hatiska ögon, överallt), men kunskapskontamineringen kunde och skulle raskt begränsas med eld och död, framgångsrikt, de dödliga hade ingen chans.

Biskop Zeus Heliopolitanus satte ner sin eldfängda kägla, de andra satte ner sina tätt intill och tillsammans uttalade dessa amorfa, vettlösa urtidssjälar en handfull aktiveringsformler och ett avslutande, ondsint styrord. Gillets marodörer försvann därefter i vinande surr, burna av eldkastarnas externa forslingsstrålar. Vita magnesiumflammor spred sig blixtsnabbt, hettan förintade alla vittnen, den uråldriga väktarmanifestationen i granit och guld, hela centrumsalen, alla bås och ytterväggarna, allt gick om intet i en vrålande vitnad het som solen, och klubbkultens samtida väktare Daniel Blair for omkull därutanför, chockad och bränd, utan att förstå, men också utan att ha blivit särskilt skadad.

Den här gången har jag tröttnat på er, sa biskop Athena vänligt genom sitt stilla mångleende inuti ansiktets härviga trassel. Hennes underlydande förvånades storligen över denna kritiska utsaga och började orutinerat protestera och ifrågasätta den mångförslagnas omdöme. Så insåg de vad de riskerade och hyssjade varandra.

Athena är alltså den sista av biskoparna att presenteras i denna historia, och hon markerar textens vändpunkt, stället där inget längre kan förvåna. Allt därefter är blott till för att fylla konsumentens förväntanspåse med fart och fläkt.

Detta händer, kortfattat: Hon löser tjafset genom att äta upp de andra. Sedan tar hon sig in i Daniel Blairs vardag genom att låtsas vara en skrovligt sjungande industrimusiklegend. Hon ämnar så småningom, när berättelsen når sitt slut, framföda de andra biskoparna genom sitt hjälmliknande huvud till nya, bättre liv på säker ort, efter att Akropolismuseet lättat ur sin grav och flugit ut i universum. För att detta lyckliga slut skall kunna verkliggöras måste den depressiva och självhatande fienden Rymdhäxan besegras eller övertalas eller på annat sätt rubbas. Rymdhäxan är ensamheten, den omusikaliska, hon som driver runt i rymden utan subkulturell tillhörighet, och denna urkraft vill ha vad än Väktaren vaktar. Väktaren, tycker både Rymdhäxan och Athena, skall förvandlas till Tjuven, den enda fungerande sociala position som står oss till buds. Det sista som händer är att Daniel Blair föder sin äkta man Tomas Hemstad genom huvudet.

(Påbörjad i Aten 2015-02-10, avslutad i Malmö 2015-12-08.)

+ + +

Illustration : Leif Holmstrand.