hermann burger - conrad ferdinand meyer - klaus mann

'
'


Hermann Burger

Bo I. Cavefors

BURGER, MEYER, MANN

Artiklarna tidigare publicerade: i Svenska Dagbladet (Hermann Burger, 5.5.1989), i Nya Argus (Conrad Ferdinand Meyer, 1989:4), i bl.a. Sundsvalls Tidning (Klaus Manns Dagböcker, 20.2.1991), i Svenska Dagbladet (Klaus Manns Vändpunkten, 24.5.1989).

Artiklarna här något reviderade och aktualiserade.

+ + +

Hermann Burger

Den schweiziske författaren Hermann Burger var totalt förhäxad av gråmuligt dimmig svartblå cigarrök. 46 år gammal tog han sitt liv den 28 februari 1989. Boken Schilten från 1976 handlar om en psyksjuk lärare som undervisar eleverna i begravningsplatskunskap, förmodligen ett okänt ämne i svenska gymnasieskolor. Begravningskunskap innebär, enligt Burger, att läraren lär ut kunskaper om världens jämmerliga tillstånd, om människans totala isolering. Burger: "den som själv ringt upp kan inte nås per telefon", de samtal som förs mellan människor vilka ligger lik i sina gravar är även de ickenåbara. Vad finns då att hoppas på? En verklighet utan kommunikation?

Vid ett litteraturhistoriskt colloquium 1986 i Sigridswil, Schweiz, hävdade Hermann Burger att vi människor handhar våra civilisatoriska kommunikationsinstrument så oskickligt att de slagit över i sin motsats och blivit entydigt destruktiva. Föredraget publicerades sedermera i antologin Aspekte der Verweigerung in der neueren Literatur aus der Schweiz (Ammann Verlag, Zürich 1988). Burger refererar till linguisten Ferdinand de Saussures dogm om arbitraire, att relationen mellan ett tecken och det som associeras med ett tecken är villkorligt, att endast traditionen, det ständiga återupprepandet av ett teckens betydelse bevisar att det substantiellt påtagbara föremålet också är just det föremål tecknet beskriver. När Burger insåg den subversiva betydelsen av ordet arbitraire "förlorade (han) fast mark under fötterna"; världen bröt samman, det uppstod ett ingenmansland mellan liv och död och han insåg att frågan om vad som skiljer skendöd, skenliv och att vara dödförklarad från vartannat, måste besvaras. Kan frågan besvaras? Hermann Burgers svar blev att den skendöde anses vara död men lever, att den som lever ett skenliv anses leva trots att han är död och att den dödförklarade antingen uppfattas som död även om han lever eller som levande trots att han är död. Ingenmanslandet mellan liv och död öppnar sig mot vidder vilka rymmer de båda omöjligheterna att antingen vara skendöd eller att leva ett skenliv.

Hermann Burger debuterade 1967 med diktsamlingen Rauschsignale. Sedan dess framstod han, utifrån ett starkt individualistiskt författarskap, som en av de verkligt spännande tyskspråkiga författaren efter andra världskriget. Burger sysslade ofta med författarskapets utsatthet och den roll författaren förväntas spela; hur skall litteratur skrivas för att bli förstådd utan att upphovsmannen ger avkall på språklig kraft och kvalitet och filosofisk integritet? Med ett väl slipat skarprättarsvärd som domare över det egna författarskapet fjättrades Burger i samma fängelsehåla som Marcel Proust, Thomas Bernhard och Peter Handke. Burger ställde sig medvetet vid sidan av de raka plogfåror som under 1960- och 1970-talen plöjdes av förment samhällstillvända författarkolleger. Burgers menade att "die eigene Kritik der Kritik zu unterziehen" alltid bör vara krav och riktlinje även för öppet politiskt engagerade författare.

Hermann Burger var ensamvarg som effektivt och med satyrgrinets hjälp sågade sönder och samman världen och världens värderingar. Han var en barockfigur som fick slitna klyschor att glänsa som nygråtna tårar för att dölja det ironiska leendet, det hånfulla skrattet. Som Thomas Bernhard förvandlade Burger egen obarmhärtig verklighet till anklagelser mot omgivningen. I motsats till hur det litterära etablissemanget läste hans böcker, såg han sig själv som en tidsmedveten och tidskritisk författare. Råhet föder råhet. Fiender föder fiendskap.

Förutsättningarna för sitt författarskap formulerade Burger i en bok med en titel som han nästan ordagrant hämtade från landsmannen Conrad Ferdinand Meyer, "Der Schuss auf die Kanzel": en författare måste ha "ett språk som når bortom döden". Det är en elitär deklaration men också Meyer ansågs, och anses, som elitär trots att så pedagogiska författare som Thomas Mann och Hugo von Hofmannsthal lärt åtskilligt av honom, framför allt dialogteknik och personpsykologi. von Hofmannstthal menade att Meyer formats till en språkets mästare genom sin ständiga närhet till vansinnet och döden. ^{Se Fotnot: Conrad Ferdinand Meyer)} Likt Meyer i prosaverket Angela Borgia tecknar Burger i sina romaner psykologiska porträtt av fantasifigurer som samtidigt är verkliga och i världen kringvandrande människor av kött och blod. Vad är skendöd och vad är skenliv?

Conrad Ferdinand Meyers roman om Borgiadottern tilldrar sig i renässansens Toskana. Burger sysslade med nutidens schweizare. Det finns likheter mellan dessa båda penningstinna och geografiskt begränsade tidsepoker. "Era blodsband och Er husdjävul är Er olycka", säger Pietro Bembo till Lucrezia i Meyers roman och just detta kunde Burger ha använt som motto till den sista bok han publicerade, första delen av en planerad trilogi om cigarrkonnässören Brenner, (Brenner. Erster Band. Brunnsleben. Suhrkamp Verlag, Frankfurt am Main 1989).

När C.F.Meyer avslutat arbetet med Angela Borgia förpassades han till psykvården och fram till sin död 1818 levde han i en värld som pendlade mellan dårskap och ett dunkelt medvetande om den faktiska och dagligen närvarande helveteselden. Ungefär så måste livet även ha tett sig för Hermann Burger som likt Meyer stängdes ute från omvärlden. Mitt i det av kristen religion präglade centraleuropa dog Meyer och Burger voodoodöden. Hur kunde det ske?

Hermann Burger tog sitt liv. Det kloka i att komma ifrån vardagen med hjälp av självmordet som en medveten fri handling, kan diskuteras. Det kan verkligen diskuteras, och ifrågasättas. Kristen teologi och filosofi ser understundom Judas Iskariots självmord som ett allvarligare brott än det eventuella förräderiet. Intressantare är emellertid de märkliga likheterna mellan självmorden i Gamla och Nya Testamentet. Suicidanterna i GT och NT upplever vid gränsöverskridandet voodoo-döden, det psykosomatiska tillstånd som är välkänt från naturreligioner och som innebär att den drabbade, som Meyer och Burger, förgripit sig på något tabu i den sociala omgivningen. Detta medicinska fenomen har också observerats i koncentrations- och krigsfångeläger: självmördaren försöker döda skulden/synden genom att begå psykiskt/andligt självmord. Tabumurarna i det förment öppna samhället förblev livet igenom ogenomträngliga för människan och författaren Hermann Burger och han instämmer i boken Tractatus logico-suicidalis med Ludwig Wittgenstein att människan tvingas leva med den enda och avgörande sanningen, nämligen att livet alltid slutar med döden. "Detta låter cyniskt", skriver Burger, "men sådan är nu en gång för alla sanningen: (Heinrich von) Kleists död var hans enda verkliga framgång. - - - Vad Kleist förgäves strävat efter under ett helt liv, att rycka lagerkransen från Goethes hjässa, lyckades han med först då han sköt sig."

Detta är naturligtvis provocerande, men åtskilliga av Burgers kolleger som tagit sina liv  -  Kafka, Trakl, Celan, Pavese  -  såg också de döden som konstens förutsättningar, som medel och mål. "Det är självklart att i vår död måste vi vara stilistiskt vuxna", skriver Burger. Det räcker inte för författaren att bli förstådd av läsarna; genom att rätt nyttja språket måste författaren också påverka, han måste behärska konsten att leda läsaren in i nya världar, att vara vägledare även vid gränsöverskridandet från liv till död. Är då suiciden rätt medel och rätt mål? Det kan ifrågasättas.

Aristoteles, Thomas av Aquino, Spinoza, Rousseau, Voltaire och oändligt många andra ansåg självmordet vara naturvidrigt, en gudsförnekande handling; den som tar sitt liv förgriper sig på gemenskapen i natura humana. Thomas av Aquino hävdade att det finns en vertikal förpliktelse ej endast gentemot Gud och människa utan även mellan människa och människa. Exempel: Cesare Paveses dödslängtan och livsensamhet hade kanske mer konkreta orsaker än Hermann Burgers okunturerade men totala utanförskap i de världar de tvingades leva i. Paveses sexuella impotens, konflikten med det italienska kommunistpartiet, ångesten inför ett eventuellt nytt världskrig under Koreakriget 1950, var påtagliga oroshärdar för neurastikern Pavese. Till skillnad mot Paveses defensiva hållning försökte den energiska Pier Paolo Pasolini sparka sig fri och utsatte sig medvetet för det mord som i djupare mening var ett självmord. Hermann Burger valde en tredje väg; hans suicid är det självklara och logiska slutet av ett lidande där tillochmed smärtan förtvinat.

I Burgers sista roman försöker huvudpersonen Hermann Arbogast Brenner, arvtagare till den berömda cigarrfirman Brenner Söhne AG, återerövra världen genom att återuppleva barndomen och samtidigt utbilda sig till konnässör av goda cigarrer. Brenner ser tobaken som en örtmedicin, som ett livsbejakande hälsopreparat "mot jordbävningsfaran i sinne och hjärna…". Barndomens förkrympta cigarrcigarrettillvaro framstår i Brenners minne som ett "uringult sprutande raseriutbrott".

För Brenner är konsten att formulera sina upplevelser viktigare än dagens enahanda tillvaro. Den svartblå rökringen är måhända viktigare än cigarren. För Hermann Burger gällde samma regler och i denna roman når hans språkliga fantasterier och ordkaskader högre än i något av de tidigare verken. Ekvilibristiken påminner om Robert Walsers språkliga labyrinter, men Burgers collageartade teknik döljer ofta en fin och väldoftande satir. Brenner/Burger säger att författare sysslar med själens arkeologi, att det "inte finns några upplevelser utan inbillning, inga minnen utan fantasi".

Hermann Burgers sista roman handlar också om att han inget mer har att säga sina läsare, att endast utanpåverket, skickligheten, återstår. Burger förvandlar sig därför från författare till läsare och förmedlar läsupplevelser av Thomas Mann, Hermann Hesse, Marcel Proust, Gottfried Benn och andra. Burgers depressioner flyttas över på romanfigurerna. Boken är självcentrerad och döden är som en cigarr: "till aska skall den varda, ty inget är förutbestämt", förutom att den enda sanningen säger att på liv följer död.

I Schweiz är en Burger en medborgare med Heimatrecht, dvs en medborgare fast förankrad i en geografiskt påvisbar social gemenskap, med vissa privilegier. Trots sitt utanförskap var även Hermann Burger en äkta Burger, ty endast genom att in till minsta ärvda gen känna den del av världen som är hans egen verklighet kan en författare skildra sin förtvivlan och låta skrattspegeln reflektera denna verklighet så att läsaren upplever denna verklighet som ironi. Det är genialt. Svårsmält men genialt. Och slutgiltigt. Vad som sedan återstår är, möjligen, kvävda skratt, gravar och ickekommunicerande satellitsamtal de överlevande liken emellan. Men sådant må andra syssla med. Hermann Burger ansåg sig ha sagt sitt.

+ + +

Fotnot: Conrad Ferdinand Meyer

Utan att ge avkall på konstnärliga visioner och dimensioner lyckades Conrad Ferdinand Meyer bli exaktheternas pedant, en språkets mästare, flugornas, förlåt, dialogernas herre.

C.F.Meyer föddes i Zürich den 11 oktober 1825 och dog den 28 november 1898 i den blomstrande Zürichförorten Kilchberg, inte långt från den villa där familjen Thomas Mann levde efter återkomsten från USA. Meyers far dog strax efter sonens födelse. Den komplicerade relationen till den kalvinistiskt fromma modern ledde fram till en psykisk kris när Meyer var 27 år. Såväl son som moder hamnade på mentalsjukhuset Préfargier vid Neuchâtel. Modern tog sitt liv. För sonen blev sjukhusvistelsen kortvarig och de följande åren tillbringade han med resor till Rom, Paris och München. Återkommen till hemstaden vistades han mestadels hos vännen François Wille, där han sällskapade med centraleuropeiska elitister som Richard Wagner och Franz Liszt.

Meyer debuterade sent, vid 46 års ålder 1871, med Huttens letzte Tage. Författarskapet utövades under endast två årtionden och avslutades 1891 med Angela Borgia. Meyer har beskyllts för att vara elitär i såväl sin lyrik som i prosan, men han är faktiskt än idag en mycket läst författare. Thomas Mann och Hugo von Hofmannsthal höjer honom till skyarna och anser att han är en av de viktigaste inovatörerna till 1900-talets modernism och en av den avancerade berättarkonstens nästintill obesegrade mästare. von Hofmannsthal menar att Meyer formades till språkjonglör genom inspirationen som ständig närhet till vansinnet och döden gav honom.

I Meyers diktning återkommer ofta moderns suicid som ämne. Detta och ett nära, kanske incestuöst förhållande till systern, gör Meyer till en komplicerad diktare. Jakten gick efter någon form av kärlek som kunde mildra plågan hos den isolerade ensamvargen. I Meyers diktning finns också minnen  från resorna till Italien och Frankrike och han har skrivit underbara lovsånger till hembygdens natur, men de landskap Meyer beskriver är trots att de är geografiskt igenkännbara inte litterär realism utan ger endast illusion av att man befinner sig i en värld som är verklig.

Det som framför allt fascinerar mig hos diktaren Meyer är hans förmåga att återskapa det klassiskt romantiskt realistiskt upplevda samtidigt som han röjer vägen för symbolister som Rainer Maria Rilke och Stefan George. Meyer introducerade den litterära metod, den teknik att binda samman ett yttre och ett inre skeende, som senare blev typiskt för all symbolistisk diktning.

Nach der ersten Bergfahrt

(Einem jungen Mädchen)

Liebes Kind, du bist gemagert, bist verbrannt von Mittagssonnen.

Deine Wangen blühen frischer, wuschest dich an kühlen Bronnen.

Wie du schreitest, schlank und kräftig, über deines Gärtchens Stufen!

Deine Stimme wurde voller, die das Echo wachgerufen.

In dem klaren Herdgeläute wurde deine Stimme heller.

Deine wegeskundgen Blicke kreisen rascher, streifen schneller.

Deine Lippen wurde stiller, edler wurde deine Stirne.

Und dein Augen, grossgeöffnet, es betrachtet doch die Firne.

Trots sårad långt in i själen var Conrad Ferdinand Meyer en helgjuten personlighet, en intellektuellt utsökt lyriker som kombinerade västerländsk, dvs europeisk bildning, med antik mytologi och ett renässanslikt överdåd, ett nästintill hedniskt hädande av världen som Guds skapelse. Meyers författarskap är i många avseenden tidsbundet till ett plutokratiskt senborgerligt samhälle som var oerhört bildningsaktivt. Enligt min mening är Angela Borgia Meyers mest intressanta prosaverk. Det är hans sista arbete och det publicerades i Deutschen Rundschau 1891 innan det gavs ut i bokform.  Som huvudsaklig källa använde Meyer en 1874 utgiven bok om Lucrezia Borgia av Ferdinand Gregorovius (1821-1897), men han nyttjade också arbeten om Borgiadottern av Jakob Burckhardt (1818-1897) och Friedrich von Raumer (1781-1873). Gregorovius syfte var att ärerädda den omstridda Lucrezia Borgia. Meyer var mer avogt inställd till henne men trots det ger han i romanen ett positivt porträtt av den intelligenta renässansfurstinnan.

I romanen Angela Borgia gör Meyer en genial rundmålning av epoken som sådan och han fyller handlingen, som utspelas i Ferrara, med färgstarka renässansgestalter, som det märkliga geniet Lodovico Ariosto och den prålige venezianske aristokraten Pietro Bembo. Dessa båda levnadsglada livsbejakare och kvinnoälskare spelas ut mot personligheter som Ippolito d'Este och Herkules Strozzi, villiga offer för gränslösa liderligheter; Ippolito av trånad till Lucrezias kusin Angela Borgia och Herkules av sexuell besatthet till Lucrezia. Också birollsinnehavarna växer till stora litterära gestalter, som hertig Alfonso d'Este, Lucrezias man och den cyniskt flärdfulle nihilisten Don Ferrante. Ur triangeldramerna växer fram ett dramatiskt förlopp som förhöjer och fördjupar de skildrade personernas karaktärer. Så här presenterar Meyer Angela Borgia: "Der jungen Angela wurde in Bild und Predigt eine sittliche Schönheit und Vollkommenheit vorgehalten, deren irdischer Vertreter, der Greis, auf welchem, wir der gleichzeiige Sultan sich ausrückt, das Christentum beruhte, milde gesagt, ein entsetzlicher Taugenichts war, über dessen Ruchlosigkeiten die Schwestern weihen und die Schlimmsten ihre Gespielinnen insgeheim sich lustig machten".

Thomas Mann menar att det endast är vid ett alltför snabbt första påseende som Meyers roman enbart handlar om ett angenämt renässansliv i dåd och överflöd. Genom att förse texten med överraskande dramatiska infall lyckades Meyer återspegla såväl den inre som den yttre dramatiken under en lidelsefull och intellektuellt mycket vital epok. Under renässansen upplevdes ej endast kärleken utan också politiken, krigen och religionen som sexuella stimulantia. Huvudpersonerna Don Giulios och Angela Borgias liv är bräddade med kärlek och intellektuella förströelser, men också av ångest och bot. Genom denna italienskt dubbla bokföring av liv och känslor tillför Meyer handlingen en dimension från sitt eget liv; han närmade sig Gud när åldern och döden nalkades. Meyers kristendom stod för en humanism och ett medlidande som starkt kontrasterar mot den demoniskt utsiktslösa hedendom som Nietzsche kallade "Herrenmenschentum".

I Betrachtungen eines Unpolitischen skriver Thomas Mann att Meyer inte kunde förmå sig till "korsets förräderi". I Angela Borgia avlägger Meyer mästarprov i psykologisk gestaltning av historiska personligheter och fantasifigurer. Det är ofta människor som med erotisk hängivenhet och intensiv andlig utveckling drivs fram mot ett totalt, helgjutet och i alla avseenden lidelsefullt själsliv, och sexualliv. Ett exempel är den verbala sammandrabbningen i romanens femte kapitel mellan de tre bröderna d'Este. Statsmannen, diplomaten och karaktärslöse kardinalen Hippolito vet att Angela Borgia är förälskad i brodern Don Giulio och detta ökar hans åtrå till det outhärdliga därför att han är medveten om broderns finare och ädlare karaktär. De tre d'Este har samma mor men olika fäder. De är barn av skilda världar: den ädlare karaktären segrar över den råe och egenkäre Hippolito. Meyer ger också ett skarpskuret porträtt av den komplicerade personligheten Lucrezia Borgia, som i sig  förenade Borgiasläktens goda och onda egenskaper. "Era blodsband och Er husdjävul är Er olycka", säger Pietro Bembo till Lucrezia. Trots all denna komplexitet lyckades Lucrezia Borgia då och då dra sig undan världen för botövningar i ett Klarissenkloster och hon försvarar sig med att hon trots allt lyckats med konststycket att i en andligt hednisk värld hålla fast vid Kyrkans tro och dogmer. Lucretzia förkroppsligade den etiska, intellektuella och politiska spännvidden under renässansen: den övergripande problematiken handlade om konststycket att hålla själen ren i en tid då djävulen frikostigt bjöd på alla synders ljuva underhållning.

När arbetet med Angela Borgia avslutats togs Conrad Ferdinand Meyer åter in på mentalsjukhus. Åren fram till sin död 1898 levde han i en värld där livet pendlade mellan dårskap och ett dunkelt medvetande om den faktiska och dagligen närvarande helveteselden: i varje avseende var Meyer då utestängd, avstängd, från omvärlden.

+ + +

KLAUS MANNS DAGBÖCKER

(Klaus Mann Tagebücher 1937-1937 samt Tagebücher 1938-1939. Edition Spangenberg, München 1990-1991)

Depression och dödslängtan är Klaus Manns verklighet åren 1936-1939, men det finns en motpol, kärleken och eroticismens mystik, under ett par år framför allt i gestalt av den amerikanske teaterkritikern Thomas Quinn Curtiss, Tonski. Klaus Mann fortsätter balansera på linan han tidigare spänt i München och i Berlin mellan undergroundkultur och den stora värld som egentligen inte är hans utan faderns, Thomas Manns trollerivärld.

"Götzendämmerung" à la Nietzsche, telegraferar övermänniskan Thomas Mann till sonen, när han efter krigsutbrottet 1939 befinner sig mitt ute på Atlanten på flykt undan nationalsocialisternas bokätande käftar. Klaus Mann vistas just då i Hollywood, där kriget hälsas med "otrolig eufori". Själv ser han kriget som fortsättning på det krig som existerat i hans inre allt sedan han blev "Ausgebürgert" från Tyskland. Den dödslängtande trettioåringen Klaus Mann väntar på att något skall ske som förändrar allt, även honom själv. Kriget blir signalen till insteg i en svårare yttre situation, han börjar skriva på engelska och det skapar möjligheter till en positivare framtid.

I hjärtat är Klaus Mann socialist men samtidigt som han emotionellt och politiskt-analytiskt tar avstånd från sovjetregimen engagerar han sig för en borgerlig civilisation med konservativa förtecken gentemot västmakternas kapitalistiskt-korrupta appeasementpolitik. Den 15 juli 1937 läser han Ernst Blochs essä om språket och "äcklas" över den marxistiska terminologi med vilken filosofen menar sig med ekonomisk vokabulär ge svar på psykologiska och metafysiska frågor. Mann skriver: "Entre nous: ett ortodoxt marxistiskt Tyskland" är "lika avskyvärt" som Hitlertyskland.

Under flykten undan naziregimen ser sig Klaus Mann som apostel för ett humanistiskt Europa. Han gör föredragsturnéer genom USA och den tidigare i Europa ständigt kringflackande författaren förvandlas till nordamerikansk globetrotter; som tidigare med snabba kärleksmöten i bögsaunas, parker och hotellrum, nästan ständigt pinad av heroin, kokain, morfin och av det förrädiskt stimulerande Bencedrin. Alltid på spaning efter snygga pojkar. Samtidigt är han ytterst produktiv, skriver emigrantromanen Der Vulcan, en berättelse om bayernkungen Ludwig II, som han identifierar sig med, samt den första boken på engelska, Escape to life.

Den flitigt arbetande författaren förblir emellertid finansiellt beroende av föräldrarna och hans enda fasta bostad är ett rum i deras villa, i Zürich, i Princeton. Att denna oförmåga att stå på egna ben påverkar Thomas Manns irritation över sonen är troligt men samtidigt är fadern medveten om att sonens oro och homoerotiska upplevelser är lika intensiva och ofrånkomliga som hans egen otillfredsställda längtan efter dem och hans egen relation till Klaus Heuser mot slutet av 1920-talet. Klaus Mann konstaterar i dagboken att han är medlem av en märklig familj, specialiserad på sällsynt intrikata homoerotiska och incestuösa relationer, pappan, systern Erika, brodern Golo och han själv. Den 21 februari 1936 noterar han att någon påpekat att "stilen" liknar faderns, men ser inte detta som något märkligt eftersom Thomas Mann är hans litterära förebild och att såväl skrivsätt som näsa är en "familjelikhet" medan intellektuellt-moraliskt inflytande är något annat och sådan vara hämtar han från the master André Gide.

Klaus Mann upplever starkt och med bitterhet faderns "kyla". Även när denne är välvilligt inställd tycker sonen att "giganten" verkar generad över att tvingas ansvara för denne avkomling. I Hollywood inser Klaus Mann att han kanske orättvist känner sig "kränkt" av faderns storhet eftersom Thomas Mann "segrar vart han än kommer" och sonen frågar sig om det någonsin blir möjligt för honom att bryta sig ut ur faderns skugga, om krafterna räcker. "Stora män" borde aldrig skaffa sig söner, skriver Klaus Mann.

Skrivfliten är konstant. Klaus Mann förbereder en åttabandsutgåva av sina samlade verk. Därtill sex volymer dagböcker. De båda delar som här refereras består av fem huvudkomponenter: skrivandet, homosexualiteten, drogbehovet, relationerna till fadern  samt redovisning av ett mycket flitigt läsande av bl.a. Maupassant, av farbrodern Heinrich Mann, av Proust, Kafka, Nietzsche och Gottfried Benn, men framför allt av André Gide och Joseph Roth..

Klaus Mann citerar ofta ur Rilkes ängelallegori som svävar över den unge författarens huvud och utövar magisk kraft på sinnesstämningen, såväl det metafysiskt och erotiskt närvarande och påtagliga som vad gäller längtan efter den androgyna, sexuella förlösningen, att ge och att ta emot, att vara mjuk och att vara hård. Narcistiskt transfigurativt tjänar Rilkes ängel dessutom som fantasi och önskebild för Klaus Manns längtan efter religiös identitet, jude eller kristen. Ängeln förmedlar till honom budskapet att det är rätt och riktigt att längta efter såväl döden som livet, att oro och dödslängtan också kan vara fröjd, vitalitet och totalitet.

Åren 1936-1939 kommer många dödsbud om vänner och kolleger. Klaus Manns exiltidskrift Die Sammlung fylls med minnesord. Mot slutet av 1939 ser han framtiden som ett liv i stor ensamhet. Motsättningarna bland emigranterna blir allt häftigare. Albert Einstein tar avstånd ifrån förslaget att protestera mot Hitlerregimen och förskansar sig bakom undanflykten att Tyskland och det tyska inte längre angår honom. Klaus Mann är förtvivlad över faderns nihilism, dennes oberördhet gentemot vad som sker runt omkring honom, att utan protester flytta skrivmaskinen från München till Zürich till Princeton, bara han lämnas i fred med författeriet. Sonen känner sig överlägsen fadern när han inte bara emotionellt utan också intellektuellt genomskådar nationalsocialisternas Tyskland. När han föreläser för studenter i Princeton ser han sig som "en gammal, en erfaren, en med avgrunden välbekant."

Den tvååriga samvaron med Tomski är över. Klaus Mann talar om erotiken som ett "dödligt stigma" samtidigt som det i den finns en stark och stimulerande känsla för livets mysterier, att det trots alla bittra erfarenheter lönar sig att leva, att fenomenet Jagets Vara är ett liv i extas och sorg och att detta leder till sökandet efter den Gud han tror på, en tro som ger honom trygghet att kunna dö i frid. Som i livet är döden det ögonblick då extas och sorg blir ett och detsamma. Han skäms inte att som en hund för vinden ha strött sin säd; vällusten har en mening i sig, ett mystiskt rättfärdigande Klaus Mann upplever redan i 14-årsåldern när han positivt upplever sin första sexuella kontakt med en man: denna djupa sanning blivit alltmer uppenbar för honom efterhand åren går.

Dagböckerna ger glasklar insyn i Klaus Manns bottenlösa självinsikt. Dagböckerna är dramatiska dokument om författarens livsresa, berättar om en traumatiserad människas ibland förtärande, för det mesta sköna erfarenheter. I dagböckerna möter läsaren en annan Klaus Mann än den han ger sig ut för att vara i självbiografin Der Wendepunkt ^{Se Fotnot: Klaus Mann)}  där omdömena om människor är hårda och definitiva, där inställningen till världen i stort, till familj, vänner och kärlek är arrogant. I dagböckerna visar sig Klaus Mann från en annan och säkerligen uppriktigare sida, han är nyanserad och generös samtidigt som han totalt blottställer sig själv. Den nakne Klaus Mann är mjuk och god, en intensiv och sensibel älskare. Författaren är medveten om sina destruktiva sidor, att självdestruktiviteten är en följd av drogbruket som han karakteriserar som "småborgerligt" och som påverkar honom negativt såväl vad gäller författarskapet som erotiken. Drogerna och de återkommande avvärjningskurerna leder endast till allt intensivare "lust till undergång". Tomski är en motkraft till drogerna och den smärtsamma förlusten av den älskade betyder att det inte längre finns ett eko som svarar på vad han känner och skriver, att den politiska isoleringens helvete eldas under med "personlig ensamhet".

Pojkarna och de unga männen är många även  under dessa dagboksår. I Amsterdam finns den vackre ubåtsmatrosen Henk med sin kåtiga och klädsamt randiga sjömansblus, samt lyrikern Wolfgang Hellmert, och i New York den italienske pojken Ury, "brun och vacker men svårigheter från min sida trots att jag är kåt, eftersom jag tagit Bencedrin". Där finns Bonzo från tiden i 20-talets Berlin, Nico och Fritz. Och naturligtvis Tomski. Klaus Mann konstaterar att gränsen till pederasteri är svårdragen, framför allt eftersom åldersgränsen skiftar från land till land, från kultur till kultur. Vilken åldersgräns är rätt, vilken åldersgräns är fel. Sexuell besatthet kompliceras dessutom av alla dessa flerpartskombinationer. Förhållandet med Tomski spricker: Tomski försvinner till Kuba med Ury. För Klaus Mann är det "smärta" vid avskedet.

Jag befarar att många ser Klaus Mann enbart som en knarkande bög från den värld Christopher Isherwood berättar om i Farväl till Berlin, att han utan det faderskap som för honom själv var en börda, aldrig uppmärksammats och att artiklarna och böckerna aldrig publicerats utan denna familjetillhörighet. Så förhåller det sig emellertid icke. Klaus Mann levde och lever av egen kraft.

Fotnot: Klaus Mann

Klaus Mann har, liksom sin far Thomas Mann, mor och farbror och flertalet syskon, skrivit memoarer. Familjemedlemmarna Mann, historikern Golo Mann undantagen, rör sig inom en begränsad sfär av det tyska samhället; familjen Manns värld är sluten gentemot betydande delar av den samtida tyska litteraturen. Egocentriciteten är ofta irriterande men fascinerande, dock sällan befriande. Thomas Mann och hans problemfyllda familj rör sig exklusivt i sitt eget kretslopp.

Klaus Manns memoarer Vändpunkten (Der Wendepunkt, Norstedts 1989 [tidigare utgiven 1949], översättning av Jane Lundblad, inledning och kommentarer av Thomas von Vegesack) handlar om hemmet, om föräldrar och syskon, om vänner och bekanta, om nattklubbar och caféer, men, och det är det viktiga, underströmmen boken igenom är den ideologiska debatt författaren för med sig själv och indirekt med ett antal kända och mindre kända kolleger om författares moral, vad respekten för den egna integriteten och den konstnärliga friheten kräver för att han skall kunna framträda som moraliskt-politiskt föredöme. Memoarerna är ett engagerat inlägg i debatten om hur författaren/konstnären skall förhålla sig till hemlandets regim om han hotas till liv och lem och nekas och förhindras att fritt utöva sitt yrke. Klaus Mann har smärtsamma erfarenheter från det nationalsocialistiska Tyskland åren 1933-1945.

Ingen tvivlar på Klaus Manns idealitet och konstnärliga sensibilitet [se texten ovan om Klaus Manns Dagböcker], men med jagfixeringen följer att beskrivningarna av verkligheten och av andra människor ofta blir aningen subjektivt vinklade. Klaus Mann slåss för sina ideal. Pilarna som lämnar den spända bågen är avsedda att döda.

Klaus Mann förbarmade sig inte över författare som stannade kvar i Tyskland i s.k. inre emigration. Också den gode vännen Gottfried Benns hjärna blev "knäckt och stadd i upplösning" sedan han skaffat sig en annan åsikt än Klaus Mann om hur man skulle hantera begreppet emigration. Klaus Mann skriver sarkastiskt att de inre emigranterna "påstod efteråt, att de kämpat" och över de inre emigranterna i Ungern kring Lajos Hatvany spyr Klaus Mann: "Så rörande! Så imponerande!"

Familjen Mann kunde omöjligt stanna kvar i Hitlertyskland därför att den var alltför politiskt stämplad för att "kunna försvinna i massan", menar Klaus Mann; familjen hade tvingats välja mellan "meningslöst martyrium och opportunistiskt förräderi". Hade martyrium varit meningslöst? Med all respekt för faran och för de fruktansvärda öden som vederfors många av dem som stannade i inre emigration, så är naturligtvis resonemanget om faran något överdrivet. Det fanns åtskilliga andra grupper och familjer i Tyskland, med lång historisk erfarenhet av det i ständiga konvulsioner vulkaniskt pyrande Tyska Riket, som ur den nazistiska nomenklaturans synvinkel var mer komprometterade än familjen Mann. Attityden visar emellertid varför motståndarna till Hitlerregimen aldrig kom till skott. Det fanns motståndsgrupper inom officerskåren, inom katolska kyrkan, bland konservativa, socialdemokrater och kommunister, bland intellektuella, men ingen knöt ihop dessa trådar.

De på skilda plan verksamma motståndsgrupperna, omfattande tiotusentals människor, omnämnes överhuvudtaget inte i Klaus Manns bok. Skälet till bristen på koordination inom oppositionen fanns i de politiska motsättningar som skapats under den katastrofbefrämjande Weimarrepubliken, som officiellt och parlamentariskt var en demokrati men där klassmotsättningarna och gruppmotsättningarna skärptes på ett sätt som inte var tänkbart ens under kejsardömet. Utifrån denna splittring skapade Hitler enhet för folkflertalet. Halvjuden Klaus Mann menar att även majoriteten tyska judar i första hand var "goda tyskar", i andra hand judar och därför hade röstat på nationalsocialismen om den inte varit antisemitisk.

Klaus Mann ger en förträfflig karakteristik av fadern, men det är farbrodern Heinrich Mann han mest beundrar. Anslaget till den livslånga konflikten med fadern, trollkarlen, sker då Thomas Mann 1918 publicerar Betrachtungen eines Unpolitischen där han på ett moralhistoriskt plan identifierar sig med den Oswald Spengler som i Untergang des Abendlandes analyserar motsättningen mellan kultur och civilisation. Thomas Mann kräver en opolitisk kultur enligt det spenglerska kulturbegreppet och menar att demokratin, eftersom den innebär lika rättigheter för alla, i sig bär fröet till den hierarkiska samhällsordningens och därmed till den borgerliga kulturens undergång, till västerlandets undergång. "Ich will nicht Politik. Ich will Sachlichkeit, Ordnung und Anstand", skriver Thomas Mann. Att detta upprörde och retade upp den redan i tonåren rebelliske sonen, som hade tidiga erfarenheter av det attraktiva i homosexualitet, kan inte att förvåna. Klaus Mann menar att "genomsnittsundersåten" inte visste någonting om tidens andliga strömningar och tendenser och att denne, om han till äventyrs visste något, hänförde konst, litteratur, dans och teater till "det kriminellas område". Det finns det många som gör än idag [det räcker med att hänvisa till den israeliske ambassadörens aktion i Stockholm, till stängda utställningar och till politikers agerande i Malmö]; Klaus Manns konstaterande är helt säkert riktigt men påståendet innebär tyvärr också att Thomas Mann måste räknas in i kategorin intellektuell genomsnittsundersåte. Å andra sidan visade den tidigare käre men senare hatade vännen Gottfried Benn att han stod för det verkliga "föraktet för den borgerliga bildnings- och framstegstron", och hängav sig åt "elakartad nihilism". Logik var inte Klaus Manns starka sida när det gällde antipatier och sympatier.

Klaus Manns femtiofem år gamla memoarer är stimulerande också för en senare född publik som intresserar sig för tysk kultur och politik under perioden från 1915 till 1945. Att många författarnamn och episoder svävar fritt för yngre svenska läsare bör inte avskräcka. Det finns kompletterande litteratur att tillgå. Det var en välgärning av Thomas von Vegesack att 1989 republicera dessa memoarer och att förse dem med en saklig introduktion om den homosexuelle Klaus Mann, som vågade leva ut faderns, Thomas Manns, förträngda längtan efter kärlek mellan män.

Jane Lundblads översättning från 1949 står sig anmärkningsvärt väl bortsett från sådant som var otympligt redan då, t.ex. "tillåter dragandet av en dylik slutsats". Besvärligare att förlika sig med är att 1949 års förläggare, Ragnar Svanström, accepterade att översättarinnan gjorde vad som von Vegesack med ett understatement kallar "svårförklarlig(a) strykning(ar)", bl.a. i avsnitt där Klaus Mann skriver positivt om Gottfried Benn, tar ställning till nazismen som politiskt fenomen, prisar opiumet och påpekar att han inte är politiker utan diktare. Det sistnämnda mildrar stormstyrkan i Klaus Manns vrede; mina invändningar mister något av sin udd.


 





cavefors : barnsliga minnesbilder...

'
'

 



villa björke, arrie



ungen och havet, skanör



blommor och blader

'

'

bo i. cavefors

kommentar till ett fotografi

bland
blommor och blader
skall man vara en
glader
men här en kritisk
...eller snarare
skeptisk blick
riktad mot fotografen
mamma
klarar du det här
tryck på
rätt knapp
jag har annat
för mig
det är
sista
sommaren
vi är
tillsammans
mamma
jag försvinner
så
jag har bråttom
när du kallade på
mig för att fotografera
mig
lekte jag officer
med bar
överkropp
se hur jag fick på
mig skjortan
mamma
du förstör leken
jag knäppte
knapparna
fel

den

khakifärgade
skjortan sitter
snett
men
som tur
var
hann jag

ta på mig
militärbältet
med klorna
som tränger in i
oxhudshålen
i bröstfickan

har jag
penna och
anteckningsblock
inget undgår
mina
spanande ögon
tack
bo
säger du
och ler -
det blev nog en
bra bild -
vill du ha
en
nybakad
chokladbulle?

skärseld, helvete, himmel

'
'

Bo I. Cavefors

SKÄRSELD, HELVETE, HIMMEL

Helvetet är Himlens förgård på samma sätt som vårt liv är dödlig timlighet och Kristi liv evig tillkommelse.

Skärseldens passage finns mellan dessa båda poler, mellan Helvetet vi skapar åt oss själva här på jorden och den himmelska tillvaro vi uppnår i solidarisk gemenskap med Jesus Kristus. Ödmjukt accepterar och genomlider vi Skärselden, längtar efter skärselden för att genom den nå Gud. Skärselden är rening på vägen mot befrielse. Skärselden är en förmån och ett Guds förtroende, Hans löfte om att just i Skärselden möta Honom och genom Honom ana något av Himlens härlighet, målet och uppfyllelsen av människans vilja att tjäna Gud, att uppgå i Gud.

I Helvetet är vi våra egna herrar. I Skärselden och i Himlen råder Guds vilja, där finns varken kritik eller protest, där finns överhuvudtaget inte alls vår autonoma vilja utan endast den Guds vilja vi längtade efter när vi under vistelsen i Helvetet nyttjar vår fria vilja att välja mellan att antingen ställa oss i Guds tjänst eller säga nej tack till vår egen frälsning genom att ta avstånd från Honom och därmed aldrig ha en chans att komma till Himlen och nå den förening och gemenskap med Kristus, som är vila och slutligt uppgående i Gud. Når vi dit kan vi slänga all metafysik och teologi över bord, sluta bekymra oss eftersom vi vet att i Himlen är Gud allenarådande.

När Skärseldens laserstrålar stringlar portarna till Helvetet, innanför vars murar vi gömmer oss, anar vi reningen, förutsättningen för det avgörande steget från Helvete till Himmel; men redan på jorden kan vi leva i himmelsk harmoni om vi går in i Guds tjänst, under Hans banér. Skärselden är en del av vardagen och den finns på ett påtagligt sätt i bikten då vi fäller dödsdomen över oss själva samtidigt som vi genom Kristus får livet åter genom Hans död, en död där Han låter oss ana Himlen.

Över Helvetet härskar vi själva genom att inte följa Guds vilja, genom att använda vår frihet till att nonchalera eller bekämpa Honom och därmed också bekämpa oss själva och vår möjlighet till Skärseldens rening. Vi kan överleva Helvetet och ta oss ut ur det genom att lära av erfarenheterna från vår vistelse i det  -  vi har alla vid något tillfälle, under längre eller kortare period, vistats i Helvetet.

Himlens skönhet kan vi aldrig ana utan erfarenheterna från Helvetet. Alla helvetesskildringar i massmedia skulle bli oss övermäktiga om vi inte visste att det de facto finns ett slut på ungdomars arbetslöshet, på Afrikas hunger, på religionsförföljelser, på människans ondska. Helvetets verklighet finns här och nu. Helvetet är inte endast ett tillstånd i livet efter detta, som vi tror oss ha god tid på oss för att slingra oss ur genom att på dödsbädden inleda förhandlingar med Gud. Människan smakar Helvetet när hon avsäger sig Gud och därmed sig själv, men det finns också ett existentiellt Helvete, dock svårt att definiera eftersom Jesus, som världens räddare, aldrig dömer någon till Helvetet. Dömer sig själv gör den som nekar att ta emot den av Jesus erbjudna Guds kärlek. Det är den självvalda möjligheten till ett självförverkligande utan Gud, i kamp mot Gud.

Helvetet är samtidigt en verklighet och ett tillstånd.

Inget jordiskt Helvete utan det hyckleri vi upptäcker när vi skall skilja människosorterna åt och urskilja vad som döljer sig bakom de banér människorna skyler sin nakenhet med i dagens värld, som likt gårdagens värld och morgondagens värld, är fylld av terror och tyranni, där det är svårt att avgöra om inte vad som påstås vara terror i själva verket är frihetskamp och det som säges vara tyranni är det nödvändiga bålverket mot ett än större Helvete.

Vilka medel är tillåtna i kampen mot Helvetet inom oss och i världen runtomkring oss? Var inte kärnvapen och maktbalans i själva verket fredsbefrämjande och är inte den väpnade kampen ofta nödvändig och furstemordet berättigat?

”Öknen blir så vacker därför att någonstans gömmer den en brunn”, säger den Lille Prinsen i Saint-Exupérys bok med samma namn. Och den lille prinsen vet att Helvetets öken kan grönska och bli vacker: öknen gömmer Skärseldens brunn och vid horisonten finns Himlen. En Himmel som är vila och det slutliga uppgåendet i Gud.

Skärselden är beviset på ”frälsningssäkerhet”. Att uppnå Skärselden är sålunda en förmån, en nåd, ett Guds förtroende eftersom just i Skärselden sker vårt möte med Gud. Det är där Han kan göra sitt inflytande gällande.

Himlen är egentligen ointressant som diskussionsobjekt eftersom den utgör det totalt goda tillståndet. Himlen är vila och det slutliga uppgåendet i Gud. Hur detta himmelska liv konkret gestaltar sig är visserligen en teologisk och metafysisk fråga, men jag måste erkänna att jag är ganska likgiltig inför den eftersom jag  anar att där är Gud allenarådande  -  och då behöver jag inte oroa mig.

Men Himlens förgård är ett Helvete, där det ständigt regnar och stormen tvingar oss upp mot husväggarna, där vattnet tränger igenom skosulorna, telefonen är tyst och face-book ur funktion, där dagarna släpar sig fram, ölen är ljummen och drogkonsumenten beklagar att kokainpriset bara stiger och stiger. Med andra ord: livet är dödlig timlighet medan Kristi liv är evig tillkommelse. Dessa båda verkligheter är det möjligt uthärda endast om man har vetskap, förtroende och tro om den eviga solidariteten mellan Kristus och människa, mellan människa och människa.

Om Himlen vet i alla fall jag personligen intet mer än vad jag intellektuellt kan tänka mig hur den är organiserad: socialt sett är alla bröder men ingen så som den andre, dock likvärdig; Himlens infrastruktur är filosofiskt lineär och den himmelska underrättelsetjänsten använder sig av Wallensteins trehundra år gamla strategi med ständiga omgrupperingar och ett evigt marscherande mot målet.

Nåväl. Naturligtvis finns det också en tillvaro här på jorden som kan vara himmelsk, om vi ställer oss i Guds tjänst. Men Helvetet är det jordiska tillstånd vi är mest bekanta med, som vi har mest erfarenhet av; Helvetet är ett territorium över vilket vi själva härskar som envåldshärskare när vi inte följer Guds vilja, när vi använder vår av Honom givna frihet till att bekämpa Honom och därmed även oss själva och vår möjlighet till skärseldens, biktens, rening. Vi kan leva i Helvetet, överleva tiden i Helvetet och ta oss ur det genom att lära av erfarenheterna från vår vistelse i det.  Utan Helvetet kan vi inte föreställa oss Himlens skönhet. Helvetet är lika viktigt som komplement till Himlen som svart till vitt. Men vi måste lära oss och våga tala om Helvetet. Därför vill jag ge några exempel på definitioner av Helvetet, alltifrån Niccolò Machiavelli till författare som skildrar företeelser i dagens samhälle.

Men först  -  varför är Helvetet ett ämne, en ort, en företeelse som det i vår tid sällan talas om i klartext? Slår vi upp dagens tidning, ser på television eller talar med våra grannar så är de informationer vi matas med i stor utsträckning helvetesskildringar av det slag jag tidigare nämnde.

Katolska Kyrkan och katolska teologer talar idag sällan om Helvetet. Varför? För att inte oroa de troende? För att inte riskera att de troende blir häretiker? Eller håller man tyst av barmhärtighet för att inte öka bördan i den tillvaro som redan är en vardagshelvetestillvaro? Varför konkretiserar teologer och andra kyrkomän så sällan Helvetets verklighet, att den finns här och nu och att Helvetet inte är ett tillstånd i livet efter detta som det gäller att i dödsögonblicket slingra sig ur. Jag menar att det är teologernas och prästernas uppgift att tala om Helvetet som finns här och nu. Naturligtvis blir konsekvenserna oöverskådliga  -  för oss men inte för Gud  -  om Kyrkan aktivt och med engagemang talar om Helvetet: först när Kyrkan öppet och med engagemang talar om Helvetet blir det möjligt att ta konkret ställning i politiska, sociala, moraliska och ekonomiska frågor. Hur kan man förstå den katolska socialläran om man inte beskriver människors sociala helveten? Kyrkan måste predika en positiv helveteslära, det vill säga en helveteslära som inte skrämmer för Helvetet utan som talar om Helvetet som reell verklighet som det går att leva i och med, överleva och lämna bakom sig. En sådan predikan kan endast predikas inom en kämpande kyrka, en kyrka som inte är rädd för att uppfattas som obekväm. Det är en provocerande och engagerande kyrka. Och det är naturligtvis så det skall vara.

En av de få teologer som ingående sysslat med det onda, det vill säga med Helvetets innehåll och bosättare, är den tyske teologen Eugen Drewermann, som i tre band publicerat djuplodande analyser av det ondas struktur, ”Strukturen des Bösen” (pocketupplaga: Schöningh Verlag, Paderborn 1988).

När människan avsäger sig Gud förnekar hon sig själv och slår in på vägen mot Helvetet. Det är en mycket god definition som beskriver Helvetet som ett jordiskt verklighetsnära tillstånd. Men det finns också ett existentiellt Helvete som det är svårare att definiera eftersom Jesus, som världens räddare, aldrig dömer någon till Helvetet. Som det står i Johannes 12:47, att ”om någon hör mina ord, men inte håller dem, så dömer icke jag honom; ty jag har icke kommit för att döma världen, utan för att frälsa världen”. Det är sålunda den som icke tar emot den av Jesus erbjudna Guds kärlek som dömer sig själv till såväl det jordiskt verklighetsnära som till det existentiella Helvetet.

I novellen ”Pater Bernhards stora predikan” skriver den polske filosofen Leszek Kolakowski  följande när han refererar prästens söndagspredikan: ”Åh, mina älskade vänner, om ni nu ville se uppmärksamt på era själar, betrakta dem noga, skrapa med nål på era samveten, Gud sig förbarme vad ni skulle upptäcka där, vad som skulle visa sig för er åsyn, Gud sig förbarme, upprepar jag, och då menar jag inte de allra värsta av er, inte dem som hutlöst förtrycker änkor och gråtande faderlösa, dödar män eller med liderlig sodomi  -  det Gud förbjude  -  besudlar kropp och själ, inte dem, säger jag, utan tvärtom de bästa, de renaste, dem som själva anser sig träda i obesudlat vita klädnader inför Herrens anlete…”.

Detta är onekligen en kraftfullt åskådlig text där Kolakowski inte endast indirekt beskriver det jordiska påtagliga Helvetet utan också det därmed följande hyckleriet. Utan hyckleri inget Helvete  -  inget Helvete utan hycklare. Kolakowski pekar också på svårigheterna att skilja de olika människosorterna åt, att urskilja vad som döljer sig bakom de banér människor använder som varumärke. Utan att nämna  namn och platser ger Kolakowski en bild av dagens värld, av terror och tyranni, med frihetskamp mot statsterrorism, en värld med i vanmakt utförda furstemord. Än en gång: vilka medel är tillåtna i kampen mot Helvetet inom oss och i världen runtomkring oss? Var det rätt att med vapenmakt driva morerna ut ur Spanien och stoppa turkarna vid Wiens stadsgräns? Är den nu (kommentar: under 1990-talet…) pågående nedrustningen ett fruktansvärt misstag, som öppnar portarna mot ett framtida Helvete öppnat av den Djävul som rustar i smyg? Hade jesuiternas indianreduktioner i Latinamerika på 1600-talet överlevt om man varit beredd att försvara dem med den vapenmakt man faktiskt hade till sitt förfogande? Var inte sikhernas mord på Indira Ghandi ett acceptabelt tyrannmord sedan på hennes befallning tusentals sikher och deras religiösa ledare dödats? Nog var Claus von Stauffenbergs mordförsök på Hitler, berättigat! Är inte nordirländska katolikers kamp för självständighet lika rättfärdig som Kosovoalbanernas? Och så vidare. Och så vidare.

Vad jag menar är att det kan vara svårt att avgöra vad som är Helvete och vad som är den Skärseld vars renande verkan leder till Himmelriket. Den franske författaren Georges Bernanos går in på denna gränsdragningsproblematik bland annat i romanen ”Under djävulens färla”, från 1926, där han låter prosten i Campagne säga till abbé Donissan när denne biktar sig för sin överordnade: ”När Gud är med oss kan friden tagas ifrån oss, men icke nåden”. Detta är koncist och klart. Kan icke missförstås.

I förordet till den svenska upplagan av Bernanos roman skrev författaren Anders Österling  -  under många år Svenska Akademiens ”ständige sekreterare”  -   att i denna ”intensiva berättelse” finns sådant som stöter bort ”moderna människor”! Vad som förskräckte den svenske protestanten var naturligtvis Bernanos’ tematik kring Gott och Ont, Liv och Död, Gud och Satan, kort sagt: människans beroende av Helvetet.

I en annan roman, ”Prästmans dagbok”, från 1936, skriver Bernanos att Ångesten, däri inkluderat ångesten för Helvetet, kom till människan med Syndafloden. Helvetets förutsättningar, ångest och synd, rinner som rött blod genom Bernanos författarskap. I kriminalromanen ”Ett brott”, från 1935, är kyrkoherden i Mégère i själva verket en kvinna, Evangéline, bastard till en före detta nunna och en präst. I skådespelet ”Karmelitnunnornas dialog”, från 1948, skriver Bernanos om de sexton kvinnliga karmeliter som avrättades av franska revolutionärer den 17 juni 1794. Bernanos fokuserar intresset kring den unga nunnan Blanche de la Force, som ett levande exempel på vad som väntar den som växer upp i ett samhälle präglat av terror. När Blanche tas emot av klostrets priorinna erbjuder denna genast Gud sitt eget liv, för att den skräckslagna Blanche skall ges styrka stå emot vad priorinnan vet väntar henne. Under franska revolutionen gav ej heller klostermurar skydd åt unga kvinnor.

Kamelitnunnorna avlägger emellertid ett extra löfte, nämligen att inte tveka offra sig som martyrer, att frivilligt träda in i Helvetet, om Gud kräver detta offer av dem. Men Blanche tvekar och vill hellre bli ihågkommen som usel och feg, än som martyr.

När medsystrarna travar upp till schavotten gömmer sig Blanche i den skådelystna folkmassan, men priorinnans bön till Gud om att ge flickan styrka och mod, hörsammas. Blanche går frivilligt upp till medsystrarna och låter giljotinens bila skilja huvud från kropp.

Vad Bernanos vill visa är att även svaga människor, med Guds hjälp, kan besegra Ångesten, Helvetet och rädslan för Döden, ja att ångesten inför Helvetet är en Guds gåva  -  förlöst under Långfredagen. I romanen ”Under djävulens färla” säger prosten i Campagne till Donissan att det har föga betydelse om vi möter Gud eller ej, om vi ser Honom ”i verkligheten eller i en dröm”; vad som är väsentligt är att vi vet att Han de facto finns. För att veta att Han finns krävs tro och förstånd. Tyvärr finns det, Gud hjälpe, menar prosten, präster ”som icke ens våga uttala djävulens namn”, eftersom de inte vågar utsätta det ”inre livet” för frestelser. Dessa feghetens förkunnare förvandlar kampen mellan Gott och Ont, mellan Gud och Satan, till ett ”drifternas dystra slagfält” och moralen till ”en sinnenas hälsolära”. Sådant, fortsätter prosten, är kanske väsentligt när man i böcker beskriver människor, men icke när man råkar människor i det levande livet. Prosten avslutar med salvan: ”Vad har väl det moraliska livets under århundraden samlade erfarenhet att betyda!”. Mer pregnant kan Bernanos knappast sammanfatta den skarpsinniga slutsatsen att människans största Synd är Ångesten. Ångesten inför Helvetet reducerar människan till att bli något hon icke bör vara, osjälvständig, underdånig, inställsam, förljugen. Människan avsäger sig alltför lättvindigt den rätt Gud givit henne, att härska över och behärska Livet och därmed undgå Helvetet.  Bernanos såg som sin uppgift att förtydliga och exemplifiera detta människans trauma, traumat om människans hjälplöshet inför Ångesten och Helvetet. Människan kan inte leva utan Gud och mitt i all ångest och mitt i helvetets förtvivlan vet människan att denna Synd, Ångestens synd, endast kan botas genom tron på Gud. Till en lättfotad flicka säger prästen Donissan att ”Gud är med till och med i våra dårskaper”: när människan ”lyfter handen mot Gud för att förbanna Honom, är det Han, och endast Han, som stöder hennes vanmäktiga hand”.

Det är Han och ENDAST Han, som stöder människans vanmäktiga hand.

Denna enkla insikt har emellertid inte alla agerande i Bernanos’ romaner. Ångesten inför Helvetet, själva Synden med stort S, är en ”själssjukdom”, en ”neuros”, menar läkaren i romanen ”Herr Ouine” från 1943, när han till en flatbottnad präst säger så här: ”så även Ni är av den uppfattningen, att vissa religiösa känslor kan ta sig sjukliga uttryck vilka, om man säger så, kan leda till grundläggande förändringar av människan”. Denne läkare och denna präst är Bernanos sarkastiska porträtt av den ”vetenskap” och av de ”moderna” präster vilka i djupet av sin själ skäms för sin tro på Gud och som intet högre önskar än att fylla påsen med något som kan fylla behovet hos vad Anders Österling kallade ”moderna människor”. Bernanos kör fingret rakt in i varbölden, direkt in i den ”moderna” teologi där man ängslas för Synden och för Helvetet, för Satan, för Djävulen, för aggressivitet och för sexualitet. Och de inser inte att den sanna Synden är Ångesten inför konfrontationen med Helvetet.

Det finns mycket mer att säga om Bernanos beskrivningar av nutidsmänniskans rädsla för Synden och för Helvetet. Exempel kan också hämtas från François Mauriacs författarskap, till exempel romanerna ”Lortgrisen” och ”Galigai”.

Den 24 februari 1985 höll den tyske författaren Henrich Böll ett föredrag i radion, där han refererade till en utredning som företagits av den katolska organisationen Kinderhilfswerk, i vilken man påvisade att i Förbundsrepubliken Tyskland misshandlades av sina föräldrar, årligen, 30.000 barn, varav ett hundratal pryglades till döds. Böll sade att ”om denna terrorism hör man så litet talas därför att den försiggår bakom rena gardiner i enfamiljsvillor och i lägenheter” och han bad alla dem förklara sig, som brukar hävda att man skall se på omvärlden utan emotioner… Det är just den inställningen, att förhålla sig kall inför sig själv, inför sina medmänniskor och inför omvärlden, som konstituerar Helvetet,  som gör att allt färre människor har kännedom om att det finns en värld bortom Helvetet.

I en annan bok av Kolakowsky, ”Samtal med djävulen”, skriver han att djävulen ”är den slutgiltiga förtvivlans, kvalens och fasans herre”. Ja, även om djävulens namn inte nämnes särskilt ofta i kyrkohistorien och när det sker, sker det i allmänhet i samband med fördömandet av kätterska doktriner. Man kan alltså se djävulen som ett bildlikt uttryck för den helvetiska verkligheten. Djävulen är koncernchef för ett djävulsföretag som måste likvideras om vi skall nå fram genom Skärselden mot Himlen. Man kan då fråga sig varför Kyrkan har manövrerats in i en position där Hon och Hennes präster och teologer har så svårt att tala om Helvetet. Beror det på att lekmannainflytandet inom Katolska Kyrkan tagit sig sådana proportioner att inte endast biskopar och biskopskonferenser utan ibland också Påven har svårt hävda sin integritet gentemot populistiska agitationer?

Ett annat exempel. Heinrich Bölls roman ”Kvinnor i flodlandskap” handlar som så många av hans övriga romaner, om den makt som korrumperar och att ingen som är del av det politiska etablissemanget kan hålla sig ren. Trots denna negativa syn på vår tids samhällen predikar Böll inte något resignationens evangelium. Böll gör sig inte heller till talesman för den förgrämda teologi som man alltför ofta möter i till exempel svensk katolsk skönlitteratur, där författaren, i motsats till Bernanos…, sällan ser skärven i det egna ögat utan föredrar att anklaga Gud för tillståndet på jorden. Bölls helvetesskildringar balanseras av en katolsk humanism och en katolsk filosofi vars utgångspunkt och förutsättning är den Helige Ignatius definition av tre sorters människor. Böll menar att vägen ut ur Helvetet endast kan ske genom att, med Ignatius ord, ”åstunda att vilja eller inte vilja det såsom Gud vår Herre skall lägga det i hennes vilja”. Böll är således inte, som så ofta hävdas, en pessimistisk författare, en undergångens talesman. Istället ser jag honom som en företrädare för en positiv helvetesuppfattning; med det menar jag att Böll accepterar Helvetet som ett människans verk och egenförvållade tillstånd och att det just därför finns en väg ut ur det, OM människan åstundar att vilja det som ”Gud vår Herre lägger i hennes vilja”.

Vad sysslade Niccolò Macchiavelli egentligen med? I sin bok ”Fursten” talar Macchiavelli onekligen indirekt om maktutövning inom Helvetets möjligheter. Parentetiskt kan nämnas att författaren Anders Ehnmark för ett antal år sedan gav ut en bok om Macchiavelli och då okritiskt tog till sig de machiavelliska teserna om det furstliga maktutövandet och översatte det till dagens socialdemokratiska verklighet. Göran Perssons ledarstil kallas ofta för machiavellisk. Men Ehnmarks uppfattning om maktens villkor skiljer sig radikalt från Heinrich Bölls förmåga till klarsyn över relationen mellan makt och helvete. Ehnmark däremot ser Machiavelli som ett föredöme för svensk socialdemokrati och uppfattar inte att Machiavellis fursteråd i själva verket är trediemensionella, att de utger sig för att vara vad de icke är och just därigenom blir möjliga att nyttja av furstens motståndare, mot honom själv. Det är i DETTA det verkligt machiavelliska ligger: fursterådgivaren i sold hos furstens fiende.

Niccolò Machiavelli levde mellan 1469 och 1527, huvudsakligen i Florens. 1494 erövrade fransmännen staden och de gamla medicéerna tvingades fly. Dominikanern Savonarola utövade under fyra år makten i stadsrepubliken  -  innan han brändes på bål. Tyska och spanska arméer stod vid republikens gränser. Sedan fransmännen tvingats lämna ifrån sig makten återvände de gamla härskarna år 1512. Men den goda tjänaren Machiavelli, som varit fransmännen underdånig, fick inte de nygamla furstarnas förnyade förtroende utan tvingades tillbringa sina återstående dagar som fri skribent, placerad på ett lantställe utanför staden.  Där skrev Machiavelli denna så kallade furstespegel med råd om hur makt brukas och brytes. Själv påstod han att han skrev boken för att ge politiskt underlag för reformer som skulle ena de italienska smårikena så de blev starka nog att driva ut alla främmande inkräktare, inkluderande Påven som ju på den tiden hade omfattande världsliga anspråk. Med detta som ideologisk grund förkunnade Machiavelli tesen om statens totala makt över medborgarna och furstens plikt att föra en politik som endast var i statens och inte i de enskilda människornas intressen. Detta är, till skillnad mot Bölls positiva helveteslära, en negativ helveteslära som utesluter människans möjligheter till skärseld, rening och den fria viljans väg till Gud och Himlen. Machiavelli hävdar att makt endast kan utövas av den som nyttjar fula knep och som besjälas av ond vilja. På så sätt lyckades Machiavelli, på ett föregivet objektivt sätt, karakterisera härskandet som något i sig smutsigt, att människan är och förblir självisk, att människan endast kortvarigt kan fås att identifiera sig med allmänintresset. Machiavellis furstespegel är verkligen machiavellisk i den meningen att den ger fursten råd om hur han snabbast möjligt skall förlora sin makt. Den kloke fursten handlar rakt motsatt de råd Machiavelli ger. Men  -  Machiavellis furstespegel kan än idag användas som ett djävulens vapen i människans kamp om Helvete och Himmel. Men för katoliken gäller att människan inte är gränsen för sina förhoppningar och inte lider av den misantropiska människouppfattning där, med Machiavellis ord ”egenintresset alltid styr även om det förställer sig”. Kärnproblemet för såväl misantropen Machiavelli som för katoliken är sålunda frågan om maktens mål och vilka medel som är möjliga använda sig av. Motreformatorerna bekämpade Machiavelli eftersom man genomskådade hans avsikter att endast stödja de operativa snillen som för egennyttans skull var beredda att använda varje medel, men som hade föga intresse av det teologiska målet, nämligen Gud. I Machiavellis idealstat har Djävulen sin ideala arbetsplats; där firar han triumfer i kampen mot Gud och Kyrka. Vi lever idag i en machiavellisk helvetesvärld, men trots detta hot har Kyrkan sällan något att säga om Djävulen. Det väckte en enorm uppståndelse när på åttiotalet kardinalen av den italienska staden Turin utökade stadens tidigare tre anställda exorcister till sex stycken. ”Vad pågår i Turin, denna de svarta hjärtanas djävulsstad” stod det på stadens tidningars löpsedlar. Denna förvåning över att Djävulen faktiskt existerar föranledde jesuiten Giuseppe de Rosa att klarlägga begreppen om Kyrkans syn på Djävulen och han hänvisade till ett uttalande 1985 från Troskongregationen, där man upprepade vad påven Leo XIII sagt att formlerna för exorcism gentemot Satan och de upproriska änglarna inte får uttalas av kristna  människor om de inte är speciellt lämpade för detta och utsedda av stiftets biskop. De Rosa underströk att tron på existensen av demoner, det vill säga av andliga väsen vilka motarbetar Gud och därmed blir Guds och människors fiender, har sanktionerats genom den Heliga Skrift, genom Kyrkans lära och stadfästs och definierats alltifrån det IV Laterankonciliet till det II Vatikankonciliet.
´'

Dock  -  Djävulen är inget avbildbart väsen med horn och bockfot utan finns inom oss som ett tillstånd, det tillstånd som konkretiseras av att leva i ett Helvete, i en öken. Men, som den Lille Prinsen säger i Saint-Exupérys bok: ”Öknen blir så vacker därför att någonstans gömmer den en brunn”. När den lille prinsen, efter att ha besökt de andra planeterna,  till slut hamnar på Jorden,  möter han sin vän Piloten som vandrar i öknen, uttröttad och uttörstad sedan hans vatten tagit slut. Den Lille Prinsen föreslår att de skall söka reda på en brunn… Detta är en utmärkt och vacker beskrivning av det helvete vi skapar åt oss själva här på jorden, här i öknen. Men Helvetets öken kan grönska och bli vacker därför att den gömmer Skärseldens brunn och där bortom finns Himlen. Eller, som den Lille Prinsen formulerar det i sin bikt inför Piloten: ”Stjärnorna är vackra och de påminner om en blomma som man inte kan se”.

+

Fotnot: Artikeln ursprungligen publicerad i tidskriften Svarta Fanor, nr 4, 1995. Här något reviderad. Materialet använt i skilda sammanhang, bl.a. vid debatter, osv.