fotot : ingeborg cecilia och artur...

'
'
'

bo i. cavefors:
　
fotot föreställer
min mamma ingeborg cecilia
och hennes tvillingbror artur,
födda 11 mars 1899 -
båda döda före
sjuttioårsåldern.
mormor ingrid dog
sommaren efter
det tvillingarna
fyllt fem år,
strax efter det hon
fött sitt
fjärde barn - ingvar.
det tredje barnet var
anna ester.
tvillingarna ser
allvarliga ut.
de har,
kanske,
gråtit.
min mamma pekar med
vänster hand mot fotografen:
skynda på...
barnen håller
varandra hårt
i handen -
vi tillsammans.
båda likadant: den ena
foten över den andra.
är arturs kläder
en sorts
sorgedräkt?
morfar (död 1929),
gifter så småningom
om sig, får fler barn.
efter mormors död
behåller morfar de
båda pojkarna hos sig
medan anna ester
tas om hand av hans
ogifta syster och bror,
karolina och august.
mamma kommer till
mormors barndomshem,
igridsborg, till
sin mormor och morfar,
till sin ogifta moster anna
och sin ogifta morbror magnus
och, framför allt, till sin ogifta
morbror anders.
när jag som vuxen finner
kortet i ett av mammas skrin
med brev, begravningsbiljetter,
inbjudningar till baler och
teaterföreställningar, andra
fotografier med kusiner och
fastrar och mostrar ochochoch...
och visar henne det
och säger att
jag tycker hon är så
söt och att det verkar
som om de håller
varandra så fruktansvärt
hårt om handen, som om
de visste att de snart skulle
skiljas åt...
då gråter mamma och säger
att hon aldrig mer
vill se kortet...

men mamma,
du är
så söt...

jag har gråtit
tillräckligt,
säger mamma.


+ + +

Bo I. Cavefors : Memoarer...
-"- : Barnsliga memoarer...
-"- : Valpen som ung man...
'
'
'
'

Patafysisk Antologi

'

'

'

'








Alfred Jarry

Spekulationer
DE NYA FRIMÄRKENA

En av människans vidskepelser, när hon vill förmedla sig med närstående som tillfälligtvis befinner sig långt borta, är att i springor ad hoc, liknande avloppsöppningar, kasta ned det skrivna uttrycket för sin ömhet, efter att med någon allmosa ha uppmuntrat den annars så olycksbringande tobakshandlaren, och i gengäld ha mottagit små bilder som utan tvivel är välsignade och som man andaktsfullt kysser där bak. Detta är inte platsen att kritisera det ologiska i detta förfaringssätt, det är odiskutabelt att fjärrkommunikation är möjlig genom dessa medel.

Detta bruk är säkerligen mycket gammalt, ty de små figurerna - frimärkena, för att kalla dem vid deras namn - är ytterst välkända. Vi blev följaktligen obehagligt överraskade för några dagar sedan, när en tobaksförsäljare i utbyte mot våra femton centimes av prima koppar lämnade oss en ny avbild, och vi greps av samma bestörtning som om han hade givit oss ett falskt mynt. Det tjänade ingenting till att vi framhöll för handlaren att hans femtoncentimes frimärke var föga behagligt att se på och att vi inte trodde att han skulle sälja lika mycket av det som av det andra. Förgäves vädjade vi till hans moralkänsla, ty vinjetten föreställer en ganska beklaglig scen: en blind dam med armen i band sitter på en fältstol och försöker beveka de förbipasserande med hjälp av ett plakat som lovar männen fullständig rätt att förfoga över hennes person; ovanför henne svänger en lykta med numret på huset. För utlänningar uppgår priset ända till tjugofem centimes, fastän det alltjämt är samma dam.

Vad gäller frimärkena på 40, 50 centimes och 1 franc, till formed breda som pärmen på ett fotografialbum och överdådigt tryckta i två färger, så har vi inte kunnat gissa deras användning. Det berättas att slösaktiga gamlingar betalar ända upp till två och fyra francs för lyxexemplar av dessa.

Frimärkena på 1, 2 och 5 centimes tycks räcka till för alla ändamål: deras ram i form av en bevingad hästsko gör dem ägnade att tjäna som emblem åt hovslagaren likaväl som exlibris åt poeten, det sistnämnda med tanke på Pegasen. Vi vill i alla händelser livligt tillråda att frimärkena på två och fyra francs ersättes med det erforderliga antalet encentimesmärken.

Skattebetalarna, som avlönar en polismakt för att förfölja försäljarna av genomskinliga kort, köper och sprider detta skräckmuséum; de köper dem och - när det är så enkelt att spotta på dem! - slickar dem.

[La Revue Blance, 15 januri 1901.]
　

BOK: Patafysisk antologi, redigerad av Claes Hylinger i det 100:e året av den Patafysiska Eran. Bo Cavefors Bokförlag, Lund 1973. 212 sidor. Överdådigt illustrerad. I antologin medverkar: Alfred Jarry, Boris Vian, Leonardo da Vinci, Charles Cros, Lewis Carroll, Marcel Schwob, Raymond Roussel, Raymond Queneau, Jean Ferry, Stefan Themerson, Hans Härlighet Vicekuratorn Opach, m.fl, m.fl., m.fl.

Patafysisk antologi gavs ut i nära samarbete med Collège de Pataphysique, Paris.
Patafysisk antologi gavs ut i 3 editioner: 1) normal svensk upplaga, ca 1.200 exemplar; 2) den svenska inlagan omgiven av ett specialdesignat franskt omslag (se illustration...) i ca 100 exemplar, avsedd för medlemmarna i Collège de Pataphysique; 3) den svenska inlagan omgiven av ett specialdesignat silverfärgat omslag, en edition omfattande 20 exemplar, avsedd för styrelsemedlemmarna i Collège de Pataphysique, Claes Hylinger samt förläggaren (mitt exemplar finns sedan några år i Cavefors-samlingen vid Språk- och Litteraturcentrum vid Lunds Universitet).

mao : en enda gnista kan tända en präriebrand... men...







mao tse-tung
en enda gnista kan tända en präriebrand

...kamrater som lider av revolutionär impulsivitet, överskattar oskäligt revolutionens subjektiva krafter och underskattar kontrarevolutionens krafter. en dylik värdering bottnar huvudsakligen i subjektivism. till slut leder den otvivelaktigt till kuppmakeri...


bok: mao tse-tung : militärpolitiska skrifter, del i (ii), bo cavefors bokförlag: 1965, 1969, 1977.


VIDEO:

'
'
'
'

A Carthusian : "...a great deal of the death of God..."...

A CARTHUSIAN

- - -

One speaks a great deal of the death of God nowadays, often in an unacceptable way. But you will permit me the risk of saying that for each of us there is a moment when God must die. In one sense, only the atheist (a-theos, without-God) can truly believe in God. Let me explain: it is necessary that the God of our imagination, the God of our projections and desires ( who is none other than our Ego deified) die; the God who stands alongside the cosmos as some "thing" else, who stands alongside the neighbour as someone else, in competition with him to win my love; the God of whom it suffices to know the general moral rules to do his will; the God infinitely above creatures' pains in a transcendence beyond reach; the God-judge, who punishes through the demands of a justice conceived according to our human standards; the God who cramps the spontaneity of life and love. That one must die, to make room for a God strangely close and familiar and nevertheless totaly elusive. Who bears a human face, that of Christ, that of my brother. Who is love in a way that defies all our human notions of justice. Who is generosity, overflowing life, gratuitousness, unpredictable liberty. Who does nothing 'in general', but who is always 'You' facing 'me'. Supreme personality in the total gift of himself, he is in the inmost depths of every person, the source of every personality, never alongside human persons (but distinct from them), in loving them, I share in his love and I love himself. He is not to be thought of in opposition to created reality (because he is not a thing), he reveals himself through its contours, its limits and its beauty; however, he is not created reality, he is of a different order. He is neither presence nor absence for my senses and intelligence. He is neither more nor less. His true greatness is his humility which impelled him to become man. His wealth is the poverty of love. He has suffered - eternally? - while being infinite Bliss.

- - -

Book: A Carthusian : From Advent to Pentecost. Carthusian Novice Conferences. / Darton, Longman & Todd, London 1999

A Carthusian : A Mystery of Glory

'
'
'

A Carthusian

A Mystery of Glory

- - -

The Liturgy does not offer us a didactic, logically ordered treatise about Christ. It makes us enter into the living reality of Easter by presenting us with the whole mystery of Christ, successively evoked in his greatest prefigurations (Jeremiah, the suffering Servant of Isaiah, etc.) and the interpretations of the person and work of Christ (St John and the Synoptics, the Letter to the Hebrews, St Paul). No picture fully grasps it, no concept can express it, the Liturgy does not try to make the synthesis. It places us before the reality of Christ; it permits us to contemplate him, to unite ourselves to him by our love, to be formed, in our heart, in his image. Let us not approach Christ as a subjct to be analysed 'objectively', as a thing, or a dead man. Christ is alive, his mystery is a current reality, and this reality is none other than our own deepest reality. Only a heart that loves has the right to look intimately at the countenance of another, for only love can see the heart, that of Christ and ours. The face of Christ is the face of Love, his mystery is totally a mystery of love. Christ is a gift of love, a gift of the Father. Everything starts here.

- - -

Book: A Carthusian : From Advent to Pentecost. Carthusian Novice Conferences.  / Darton, Longman & Todd, London 1999.