'
'
Apropå den första människan
[Det kom ett brev till Signums redaktion från en engagerad läsare av både Albert Camus postumt publicerade roman Le Premier homme och av Herman Seilers recension av boken i nummer 6 av Signum. Temat om terror och revolt i romanen ger avsändaren Bo Cavefors anledning till följande reflexion:]
När Camus efter andra världskriget sysslar med terrorism, och menar att terrorism/revolution är oskiljaktiga men icke likvärdiga begrepp, konstaterar han att våld visserligen bör undvikas, men aldrig kan uteslutas. Camus är medveten om att han förenklar problemet våld, men samtidigt är han också medveten om att den vanligaste formen av terrorism under 1900-talet är statsterrorism.
Som Fjodor Dostojevskij menar Camus att bejakandet av våldshandlingar är förutsättningen för att djupare förstå och för att bättre kunna analysera extremproblem vilka befinner sig inom gränslandet mellan liv och död. Kan statsterrorism bekämpas med andra medel än outsiderterrorism?
För Camus är Dostojevskijs fadermördare Ivan Karamasov i första hand en revoltör mot Guds ordning, en terrorist som strimlar den tunna huden mellan sanning och lögn, mellan vetande och tro, mellan moral och omoral. Terroristens ”omoral” är sanningsmoral.
1943 konstaterar Camus – i dagboken – att man bör skilja mellan ”philosophie de 1’evidence” och ”philosophie de preference”, därför att det är otänkbart att skapa jämvikt mellan ande och värld, mellan harmoni och kamp. Lycklig är endast den som följer ”sina böjelser”, religiösa, politiska, sexuella. Förbannad är den, som i sanningens namn avstår ifrån att samtidigt förakta sin egen personlighet, de egna svagheterna.
Camus menar att gränsöverskridande människor säger ja till det de med sitt Nej vill betvinga, besegra, slå sönder. Det vill säga, att säga Nej till det som frammanipuleras och förpassats av till samhället auktoriserade sociala, politiska, ekonomiska och religiösa inhägnader. I motsats till detta slavsamhälle accepterar ”terroristen”, spontant och utan förbehåll, metafysiskt, historiskt och religiöst klart definierade mänskliga behov, erfarenheter och drömmar. Terrorhandlingen lösgör människan från transcendental inåtvändhet, lösgör individen från ensamhet och ger henne ett ”värde”. När terrorhandlingen utförs blir ”slaven” medveten om sitt värde och sin makt över den/det som förslavat honom. Den undertryckte identifierar sig så starkt med omständigheterna som förvandlat honom till slav, att han transcenderar sitt eget öde i människans historia.
Denna terrorismanalys omsätter Camus i berättelserna om sin egen barndom i fattigdom i Algeriet. Slavens negativism förvandlas till tron på en lycklig framtid. Le Premier homme, den icke färdigskrivna roman som Herman Seiler anmäler i Signum 1994:6, är en sammanfattning av det livslånga tvånget att lämna ”Paradiset” för att revoltera och terrorisera, men också av tvånget att återvända till Paradiset, till barndomsminnena från Rue du Lyon i Alger, till det nakna rummet med de vitkalkade väggarna och den stumma modern som år efter år sitter på samma stol, tvinnande näsduken mellan sina knotiga händer. Sprängkraften i Le Premier homme förklarar varför den inte publiceras förrän trettio år efter författarens död.
I Le Premier homme skildras återvändandets glädje till Algeriets hetta, fattigdom, oskuld och enkelhet. I en av de sista dagboksanteckningarna talar Camus om sitt främlingsskap inför kulturen och om den ”naturliga skönhet– som offrades för att ge plats åt industrisamhällets teknik och vetenskap. Hjälten, den första människan, förlöses genom att återvända till modersskötet, till de fattiga människornas Eden, till det passiva livet i Gud, till den anspråkslöshet som i ett överkomplicerat samhälle endast kan uppnås genom ”terrorhandling”.
Tjugotvååringen Camus debuterar med en roman om barndomens Afrika, om behovet av en värld präglad av absurd enkelhet. I Le Premier homme återkommer han till ungdomsverket från 1937. Drömmarna i första boken förvandlas i den sista, oavslutade, genom ett återskapande av historien; fadern, mannen, soldaten, slaven, skall återföras till Alger, från döden och graven på slagfältet i Europa. Mama, moder Afrika, kallar.
I sökandet efter fadern reser sonen till Saint Brieuce, år 1953. Camus alter ego, Jacques Cormery, står vid faderns grav, fyrtio år gammal, elva år äldre än den döde. För sonen är det oacceptabelt att fadern är bortglömd, också av hustrun. Men fattiga har ingen historia, inga ihågkomster. ”Hjärtat är utnött av hårt arbete och sorg. Hjärtat glömmer snabbt när det plågas av trötthet. Endast de rika vet vad förlorad tid är.” Slavens enda möjlighet att fly slaveriet är furstemordet, att döda för att själv bli herre.
Det är denna orättvisa kamp, Camus beskriver. Fattiga familjers öden är att spårlöst försvinna ut ur historien. Därför är Camus sista bok en politisk bok, en politisk handling. Det förklarar varför den inte publicerades under de marxistiska decennierna.
Den människa som själv är historielös lider mest under historien. Modern och krigsänkan Camus, har aldrig hört talas om Österrike-Ungern, Ryssland och Serbien. Också inför katolicismen är Camus mor en enkel kvinna: ”Hon vill inte besvära någon”, inte ens Gud. Modern förkroppsligar sonens dröm om historielöshet, om slavens seger, att Kungariket tillhör de i anden fattiga, de ociviliserade, naturbarnen.
Camus dröm om Arkadien och om vägen dit via ”terrorhandling”, må vara naiv, men Camus människor är inte upplysningsprofeter och de har aldrig engagerat sig för Sartres luftbubblor. När under det senaste decenniet klyftan vidgats mellan rika och fattiga, mellan vi och dem, mellan välutbildade och okunniga, visar det sig att Camus livshållning är mer än socialt tolerabelt provokativ; den är livsfarlig för det etablissemang som från sextiotalet till nittiotalet förflyttat sig från öldrickandet i studentrum till mineralvattensdrickandet vid kurorter. Camus, denna europeiserade nordafrikan, deklarerar öppet att han kommer från och vill återvända till fattigdomen, till den historielösa men andligt rika värld där människor lever ovetande om intellektualismens frestelser, där kampen är klart formulerad: att döda eller låta sig dödas.
Publicerad i tidskriften Signum, nr 8 - 1994
Herman Seilers artikel om Camus bok >>> här!'
'
'
'
No comments:
Post a Comment