Leif Holmstrand : Hatbrev

'
'
'

'
'
'

Leif Holmstrand

HATBREV

Jag försöker skriva. Jag försöker svara. Jag skriver till några människor jag inte kan sluta vara arg på, till mig själv, jag svarar oss, ger svar på tal och dessutom: förebilderna, förebilderna måste avslöjas, de är inte förebilder, de är inte lika, de liknar inte resultatet, den ena identiteten påminner inte om den andra, det är misslyckat, jag kan inte sluta vara arg, jag är arg på några människor för att de har misslyckats med detta, de och jag har misslyckats, ni har misslyckats, vi, allihop, du, ja! nu vänder jag mig till dig, du har misslyckats, du är misslyckad, jag vill understryka, kan inte nog understryka detta: du är misslyckad.

…

Nej tack. Din välvilja krymper mig, och att höra dig säga att vi är fria och likadana är som att bli famnad av en hungrig humboldtbläckfisk. Det är dock lika illa att utsättas för ditt överseende, den isolering och förskjutning som uppstår när skillnad blir samma sak som karantän och radioskugga.

Nej tack. Jag blir sjuk av möjligheten att känna igen mig i goda protagonister.

Nej tack. Det är oetiskt att delta i dina uppbyggliga samhällsprojekt. Det är skamligt att få läsare att må bra, om man därmed gör det lättare och finare att ignorera externa missförhållanden. Ett välförtjänt dåligt samvete är ett lidande som bör uppmuntras.

Nej tack. Din indignation gör heller ingen skillnad, den är för trygg att dela.

Nej tack. Jag har inte längre någon respekt för ditt arbete. Du låser all kunskapsproduktion i oförenliga motsatspar och häller bakom ryggen råttgift över det uteslutna tredje. Heteropatriarkatet älskar din påstådda feminism och ditt stympade, enda genusperspektiv. Du parasiterar på dina läsares behov av att agera ut rättmätig ilska och det är manipulativt, inställsamt och själviskt. Du ersätter motstånd med tomt, raljant prat som ingenting ändrar förutom att din självbild får mer övergiven mark att svälla ut över. Jag vill inte ha med dig att göra.

Nej tack. Jag säger inte detta för att bryta en lans och senare skåla. Jag hatar dig helt enkelt och vill aldrig träffa dig igen.

Nej tack. Ditt avslutande beröm skadar mig, gör mig mer än illa, justerar mina personlighetsdrag så som dina förväntningar på tillvaron alltid har söndrat ögon och hjärnor. Lämna det kön du skänker mig utanför, jag fördriver inte den alltför självklara och manligt kodade föreställningen om genus för att tigga pojkaktighetsdiplom, detta textliv är ingen humoristisk förklädnad för en penis.

Nej tack. Premisserna för dina hypoteser utesluter det enda liv jag kan leva. Om jag accepterar din verklighet försvinner jag, suddas ut, då dör jag.

…

Nej, du är inte Valerie Solanas. Hos henne fanns nödvändighet, raseri och talang. Ditt liv har gett dig bekväma alternativ att överväga, det raseri du hycklar är en dekorativ parasit som livnär sig på din grupps uppskattning, du säkrar allt och talang har du ingen.

Nej, du är inte Erik Beckman. Detta trots att du flitigt slipat din ironiska absurdism så den skall passa kräsna och kunniga konsumentföreningar. Du har sålt din intellektuella heder för att kunna massreproducera ett livsschema du egentligen inte vill förstå, bara skratta åt från hög höjd.

Nej, du är inte Clarice Lispector. Den röst hon jagade då är inte din att jaga nu. Du kan inte stjäla hennes öppning mot orden och människoblivandet utan att förvandlas till kompakt onödig dumnöjdhet långt borta från kackerlackans smak och den röda klänningen.

Nej, du är inte William Burroughs. Din efterapning är lat, liberal och heterosexuell, och om du tror att din privilegierade frihet består i att du kan låta dig förtjusas av det stötande, så har du missat att det är just din frihet som är det mest stötande motivet i Burroughs texter.

Nej, du är inte Ann Jäderlund. Hennes människosorgkroppsvärldar gör du till avsnörda, döda klumpversfötter att vifta med i förälderns ansikte som inverterat tonårshot och självgott belöningskrav. Din blommiga knittel kommer från duktighetsnormer, inte från det språklösa bakom människoproteinets sjungande dörrar.

Nej, du är inte någon annan. Du är inte ens du. Här finns en möjlighet, och om den dörren öppnas fogas ord vid ord till text som bitvis är rätt bra.

Ja, det här är en utmaning, ett försök att sporra. Nej, det här är ett hatbrev.

+++

Illustration/självporträtt : Leif Holmstrand.

+++
'
'
'