JOON SVEDELIUS LINDSTRÖM

'
'
'

'
'
'

*

Jag har klätt mig i svarta färger som göms i tapeter och jag borde inte få finnas till; det här är ett brandtal om att inte överleva det tidigarelagda bärsärkaraseriet; att en gång känna frid, en såkallad kärlek: det är ingenting, allt är ingenting.

Svarta skorpor, svart tandkräm; tomma gester och flertalet underordnade manifest lämnar spår av en försakelse, om något som gick förlorat handlar denna saga om och om hur tavlorna gick i lä och hur dagarna gick i moll och hur de förtrycktas saxofoner röt likt maskingevär: det här är en historia om ett land man kunde se från en klippa men som inte gick att nå då man väl fann rörelse (det är vad jag berättar för mina barn som jag aldrig skall få) och det finns en gräns, ständigt en gräns och så existerar förstås all denna förintelse; allt det som äger rum, som man aldrig slipper undan när man badar i de svarta haven utan att vilja återvända till land och förgråt mig ej, det är det inte värt, för jag gjorde mina val och står med ena foten fast förankrad i min redan grävda, öppna grav och kanske går det att röra vid liket och sedermera skelettet en dag; kanske kan man då kyssa dess förruttnade alternativt beniga återstod av läppar, men det är inte alls säkert; ty svarta kranium bleks av solen om dagen och vilar i fördolda, ruvande skuggor om natten.

*

När allvaret nådde sin kulmen hade jag redan försvunnit; då hade mitt omålade ansikte redan börjat torka utan att jag visste om det: jag förblev sittande i ett orörligt tillstånd i en nytapetserad lägenhet som ingick i tomhetens feng-shui.

Men å andra sidan, hur skulle någon ha kunnat veta eller försökt att inse hur man inte borde göra för att missbruka livet och driva det rakt ned i dess sörjiga grund av slam?

Så jag upprepar: när allvaret nådde sin kulmen existerade jag inte och det är därför tavlorna faller inne på de gallerier där jag är upphängd med hjälp av spikar slagna genom mina händer, fötter, testiklar. Mina ögon är sedan länge blinda.

Framtiden är och förblir ett utlevt tillstånd av könsstympning och därmed även en chans till återfödelse genom hopsydda rentav borttagna kön. men för att fatta mig kort: jag trivs som fisken i det förorenade vattnet.

*

En kort tid efter att detta skrevs kastade han sin poesi i floden som flöt förbi och tappade därmed fotfästet i tillvaron utan att minnas hur han hade levt eller för den delen, dött; allt han kunde se var tomhet och ensamma dagar fyllda av ro och ett sinnets kulmination.

Kanske fann han frid genom att betrakta månens reflektion i ett vattendrag? Kanske försvann han bara? Jag brukar erinra mig om att jag gick upp i rök och aldrig kom tillbaka från mitt arbete som alltid innebar att gå omkring med kolsmutsiga, för det mesta, blodiga händer. Och från läktardelen av verkligheten hörs de hungriga vrålen efter mer: under de nästkommande nätterna drömmer jag om djävulens pakt och förbränningen av det fysiska.

Min cell är mycket mörk och väldigt fuktig och jag vet att det inte finns någon väg ut. Knäskålarna är sönderslagna, käken är ur led och min tunga livnär sig enbart på askan av mitt förflutna och jag skymtar vare sig sol eller måne; det är som att vakna upp till en ny existens var gång jag vaknar i detta mörker, denna eviga natt och jag har inte en aning om vem jag är. Men det gör detsamma: jag har lämnat den tiden bakom mig och är nu inne i den slutna metamorfosens onda cirkel där jag föddes och förblev såsom två vitt skilda entiteter, anti-teser. Visionen om de siamesiska tvillingar och de symbiotiska underverkens tid är och förblir min isolering tillika frihet. Vi lyfter på hatten och vrålar tillika stirrar ut evigheten samtidigt som återfödelsen aldrig sker och alltid äger rum.

*

Joon Svedelius Lindström

'
'
'