Reser tunna monument som vind kan trasa.
Blodet tunnare än vatten, det är vackert.
Bakom tunn preposition får munnen jumsa.
Lyckan farlig, preparatet brinner gärna.
Tunna, brinnande små kärlekstankar spricker.
Reser bräckliga små fingrars spröt mot folket.
Reser utifrån belägrad hud som hinder.
Tomma, underbara skurkars hyacinter.
Jag är hel. Jag går aldrig, aldrig sönder.
Spricker nu. Megalomaner: smek er själva.
Ilskan: porlande befriad. Tydlig. Bakom.
Glädjevåld: mirakulöst placerat bakom.
(Bakom människorna väntar jag mig detta.)
+ + +
Kommentar:
En dikt skriven
efter två genomläsningar av Jean Genets ROSENMIRAKLET i ett tillstånd av
förundran, upphetsning och glad sorg, och efter en tids vistelse i Japan
(Tokyo, Kamakura, Ofuna, Yokohama), det är också väsentligt. Den grubblade sig
genom min hjärnbark under några veckors arbete på text-, ljud-, konstprojektet
ASAMI KANNON (beräknas färdigt 2015), och blev sedan hastigt nedskriven den
sjunde november 2013. / L.H.
No comments:
Post a Comment