leif holmstrand : texten

Leif Holmstrand

TEXTEN

Det hat jag kände inför en kurskamrat under högskoleåren då han nämnde sitt ”experimenterande med sexuella identiteter” var bortom rimlighetens proportioner, och jag insåg detta, gav inte svärtan näring, inte ens syre; men jag ville skrika åt honom, vill fortfarande skrika åt honom att den där gången han provade sin flickväns behå höstterminen 1997 för att få henne fnittrig knappast duger som storslagen vändpunkt i den underbart progressiva könspolitiska historieskrivningen BAJS. Men dessa snåla och ilskna reaktioner som vanställer min vardag när vänner och kollegor vill vara inkluderande, när de valhänt bjuder på liknande oerhört överprivata anekdoter, gör ingen nytta annat än som bensin till de små soptippsbränder jag anlägger strax bakom ögonen, på en särskild plats och av en särskild orsak, inuti hjärnfettet, en viktig ort därinne, det vill säga som näring till processer vilka möjliggör skrivande och ateljéarbete. Och det kan ju vara gott så. Men det finns alternativ, ett alternativ: det är dags för mig att hälsa på i den där andra världen, transzonen, utommänniskoplatsen som är så frätande-närvarande inuti munnen, och där reda ut ett och annat: låt oss kalla den orten Helvetet. Eller: jag anträder resan: snart. Först några ord från min allra mest behjälpliga pausfågel, här från en session för många år sedan, fem sex år sedan, eller… närmare bestämt…

8 april 2008: Även om de vanliga ordböckerna inte vill uppge genus för ordet har Svenska Akademiens ordbok noterat t-genus: "ett oxymoron", "flera oxymoron". Det låter bra och stämmer med genus för andra grekiska ord som slutar på obetonat "-on", t.ex. "lexikon", "stadion", "akrostikon", "distikon". Vänliga hälsningar… /Claes Garlén, Språkrådet

            Och den överkryddade självmotsägelsen har varit mitt enda sätt att komma ifatt bränderna och utplåningen och göra katastrofvarandet synligt åtminstone till en liten, liten del, låt vara att du nästan alltid ser det som humor och uppsåtliga groteskerier.

Idiot.

Världen går sönder inuti dina ögon, men du ser det inte eftersom din seende mun babblar på om hur du uppskattar min sort och vill bereda den plats i världen, blicken tjatar blint om tolerans, uppmärksamhet, förståelse, och orden bärs av sockerfradga och okunskap, de smetar sig fram på våg efter våg av förebråelser. En mörk, underliggande världssamstämmighet fräser åt mig att jag borde skämmas, att jag skall vara tacksam som har det så bra… de mina betraktas ju nästan som vanliga människor, varför anstränger jag mig inte en smula och är social, medgörlig, glad – hur svårt kan det vara? Omgivningen (du) tycker att jag är en orättvis formulering, en förolämpning, att jag är en anklagelse som inte har med vänskap att göra och att jag borde veta bättre när vi känt varandra så länge, att jag inte skall mata mina vänner med opåkallat dåligt samvete, att jag är en dålig vän om jag tänker att vi är olika, att jag är elak som säger att någon är över och någon annan under, att jag producerar olikhet och ojämlikhet där sådant inte borde finnas. Och när jag försöker förklara blir jag ombedd att inte dra in dig i resonemanget, alltså, när jag pratar om alla, och jag måste backa och trösta, ja, nu handlar allt om att du skall ha det skönt igen.  

Min kropp den har tre kanter.

Tre kanter har min kropp.

Och har den ej tre kanter – så är den någon annans.  

Den har spretat i alla tider. Kläderna är varken maskering eller prostetik – de är slag. Och våld har kroppen alltid längtat efter, tro inte annat. Slipsarna jag älskade som tonåring när jag drömde om mig själv som en volangrik hudkappa för Mannen att bära, de slipsarna kändes utmärkta att plocka fram på Snarans Dag, när än den nu skulle kunna tänkas infalla. Slipssamlingen blev slutligen mycket stor, sammansyddes till kjolar, klänningar och draperier (jag vet, inte originellt). Men istället för älsklingen jag sökte med min hungriga, substanslösa, låtsade femininitet (ett av många lager denna tunna hud ändå rymde) uppstod det djuriska, och vackra små huggtänder av glas stack fram ur sladdriga, fina nosar, ett innanmäte av kräldjurspälsar, uthängande små duktigt funktionella tarmar slingrande i mängd, diande fåglar, omkringrasslande kedjor av ätande näbbmöss och söta katter: jag varken innehade eller var vad som krävdes för att tillhöra könen, för att vara människa, jag var så mycket mer, för mycket, det var fantastiskt, magi, mirakel, svindel –

Och pressat till hemlig lek.

Min syster var en mystisk och mytisk människa, full av barsk skönhet och ritualer jag inte kunde ta del av, inte helt förstå. Jag tycker mig minnas en viss sorts sminkning, mycket eyeliner, har sedan den tiden alltid älskat kornblått. Var där ett sammetsband runt halsen? Via dessa portaler mot kvinnoblivandet kom även rätten till djursällskap: där förekom marsvin, hästar, en kanin; senare uppträdde getter, kor, katter, hundar, höns. Jag har via min kära syster sammankopplat forntida smink och skönhetstips (glest förekommande events även på den tiden) med bondgårdsgöra och lena nosar, ibland fuktiga. Men smyckena jag åtrådde, inte många, fanns i min morsas skattgömmor.

Djuren var delar av den trekantiga kroppen, djuren var galna och gulliga.

Djuren var min systers djur, inuti min mage.

Djuren utgjorde mitt varande. När de sprang isär och runt på gården föll jag sönder och omintetgjordes, utan smärta.

Men morsan möjliggjorde en annan för alla dold last:

Jag stal smycken ur riddardrottningens skrin, jag iförde mig den svala kroppskontrollens rustning och deltog villigt i kroppskulturen: hälsan var i centrum och det gällde att träna, oftast jogga, jag älskade att springa i skogen och var en av Artemis prästinnor. Det fanns ett tydligt stråk av brutalitet i detta: jaktens och fiskets glädje, jag älskade att bryta nacken av abborrar, älskade att springa efter flyende djur som en hund. Träningskläderna, insvettade, med diskreta stänk av fiskblod (lax?), försåg världen med tydliga tillhörighetsdofter. Jag sprang mot Timmertjärn iförd sådan doft och stulna smycken, visste att porten till kosmos äntligen var funnen. Och mycket riktigt: plötsligt såg jag horisonten tvärs igenom nu genomskinlig skog, det kuperade och trolska fuktmörkret till inomkroppsligt landskap löstes upp omkring mig och grisen slog mig hårt i ansiktet med höger framklöv, skriandet över mig var sanslöst aggressivt och grisansiktet fyllde himlen, hela rymden, och grisrösten fräste du skall dö och jag visste att det var sant, jag skulle dö, jag skall dö, jag dör, det är inte märkvärdigt eller glamoröst alls. 

Foto: Leif Holmstrand

Copyright©Leif Holmstrand 2014.