Vad ska man kalla Bo Cavefors? Den avantgardiska bokutgivningens förebild? En ikon? En levande legend? I dag har Zen Zat varit på vernissage på Moderna Muséet i Malmö och sett Lena Mattsons dokumentärfilm In the eye of the beholder (I betraktarens öga), där huvudrollsinnehavaren är just Bo Cavefors. Låt oss genast säga att detta är ett lysande dokument, där Bo Cavefors själv berättar om sitt liv, sin attityd till livet, bokutgivning och erotik.
Lugnt och vänligt – som är något av ett kännemärke för denne knivskarpe vitterhetsidkare – berättar han om sitt liv och hur det svenska samhället behandlat honom. Det enda stänket av bitterhet märks vid ett ordval i samband med att han redogör för hur utgivningen av Strindbergs skrifter togs ifrån honom, vilket ledde till konkurs. Rik blev han förvisso aldrig. De som jävlades med Bo Cavefors har inte ens blivit herostratiskt ryktbara utan har sakta men säkert sjunkit tillbaka in i samhällets och den okänsliga byråkratins skuggor, sjunkbomber, som snart har nått botten.
Detta hände i det förra seklet, då Bo Cavefors till skillnad från andra förläggare inte i första hand ägnade sig åt att hitta bästsäljare utan publicerade skönlitteratur och dokument som han ansåg borde finnas tillgängliga. Å ena sidan fascisten Ezra Pounds texter och å andra sidan Baader-Meiner-gruppens dokument, för att nämna viktiga utgåvor.
Bo Cavefors redogör också för iscensättningen av Xavier de Maistres skådespel Den spetälske från staden Aosta, där de tre aktörerna Bo Cavefors, Måns Holst-Ekström och Thomas Hultcrantz uppträdde nakna. Den pjäsen sattes upp i Malmö 2005. Den föreställningen ter sig alltmer som en vattendelare i det avantgardistiska skiktet.
Dokumentären är lågmält strukturerad och utomordentligt redigerad. Utan att man egentligen märker det sker denna självbiografiska berättelse på flera plan med undertoner inte bara av musik utan också av bakgrunder. Här finns inget onödigt bjäfs, allting är avskalat, linsen riktad mot Bo Cavefors och förmedlar hans naturliga förhållande till oss tittare. Kameran uppskattar inte alla ansikten, men har fattat tycke för Bo Cavefors anlete. Bilden av honom här ovan är från Lena Mattsons dokumentär. Dokumentären är för övrigt textad på engelska. När kommer den att visas i någon vettig TV-kanal?
”There is beauty
and death in the eye of the beholder”
In the Eye of the Beholder is the title for
a video triptych by Lena Mattsson that portrays legendary publisher and writer Bo Cavefors. The title emphasizes the complexity of
the portrayal due to the presence of artist and curator Ola Åstrand. The
relationship between Åstrand and Cavefors remains undefined throughout the
story, with Åstrand appearing like a silent witness as Cavefors tells us about
his eventful life. This relationship is complicated even further by the
soundtrack of the triptych – a newly composed rock score by musician,
philosopher and art critic Conny C-A Malmqvist, which amplifyes Cavefors’
hedonistic way of living – sex, philosophy and rock’n’roll.
The concept of “the eye of the beholder” refers to how
perception, say of beauty for instance, is defined through the eyes of the
viewer, and is thus highly subjective. But the term can also be used when
someone who is sentenced to death is offered a blindfold before the noose is
tightened. This is not to spare the condemned suffering – on the contrary, by
avoiding the gaze of the victim, the hangman is ‘protected’ from personal
responsibility.
There lies thus both beauty and death in the eyes of
the beholder, something that Lena Mattsson’s piece is very much about. The
piece reminds me of the 18th century philosopher Thomas de Quincey’s aesthetic
point of view: a work of art depicting a murder shall not tell of the murder
but rather be the murder in itself. When you observe the scene of a murder it’s
not through the perspective of the victim but rather the murderer’s – the beholder. De Quincey meant that if you
were to adopt the viewpoint of the victim, the horror would be so overwhelming
that to render an aesthetic experience would be impossible.
Lena Mattson does not regard Bo
Cavefors as a victim, however. Folket i Bild/Kulturfront
describes him, in a preamble from 2004, as follows: ”Bo
Cavefors is the ex publisher whose sprawling and provocative
publication riled the establishment to the point of where he was deemed to be
silenced”. Mattsson’s focus lies elsewhere. She claims she is examining the
rock’n’roll myth: ”All three video pieces are synchronized to a surreal
rock’n’roll triptych that envelops the viewer and both visualizes and illuminates
the myth”. Agreed, but it’s also tempting to think that Mattsson stages a kind
of mouse-and-cat game: In whose eyes exactly is the observation created?
Bo Cavefors is a
nomadic free-thinker who is impossible to pin down and easily pigeonhole. Without
entering into specifics, he has never shied away from extreme opinions found in
both left- and right-wing politics, both personally and professionally. When,
on top of that, he throws in taboo questions regarding sexuality and religion,
Cavefors is easily perceived as a controversial and politically incorrect
intellectual.
Lena Mattson’s
surreal rock’n’roll staging becomes a thought provoking resonator for this
controversial figure. The Nigerian author Ben Okri’s book A Way of Being
Free (1997) comes to mind. Okri suggests that the term “dialouge” is not
first and foremost founded on agreement but rather on misunderstanding. Agreement is often implicit and confirms
stereotypes. Misunderstandings can be dangerous but if we can agree on a mutual
arena (a museum, a theater, a newspaper, etc.) where you are allowed to ask the
question “What do you mean?” without being lynched, then misunderstandings can
lead to new ways of thinking and new conclusions. Therefore, the role of the
artist, the poet and the intellectual is dual. He or she should,
on the one hand, be able to express their vision, but on the other hand they
must also represent a place where different opinions can meet.
In the Eye of the Beholder was
originally made for the exhibition I Want to Hold Your Hand, which was
recently held at the Borås Museum of Modern Art. The exhibition presented thirty or so Swedish artists that
had been inspired by different kinds of rock music. Lena Mattsson
interpreted it: “Bo Cavefors is, in
spite of his claim of being totally unmusical and belonging to another cultural
field, a person who, as we say in Skåne, rockar fett (totally rocks)!”
But the piece
works just fine separated from the original context of that exhibition. The
intricate scene unfolds into a labyrinth of gazes ultimately belonging to eyes
of the unknown. The installation becomes a place where anything can happen –
where anything is allowed to happen. Just like the place Bo
Cavefors himself created with his wayward publishing house. A
place not taken for granted but one which must be conquered and reconquered
time and again.
John Peter
Nilsson Director Moderna Muséet, Malmö + + +
KvällsPosten & Expressen, 21.1.2014.
BAR OUTSIDER. Bokförläggaren Bo Cavefors har blivit - videoinstallation. Lena Mattssons "I betraktarens öga" handlar om Lundakändisen från Malmö, som "i torra, klara perioder berättar om sitt liv, om sin sexualitet, sin tro, sitt arbete."
Legenden Cavefors är avmystifierad
Men legenden Cavefors är avmystifierad, i Lena Mattssons videoverk.
Lars Gustaf Andersson tar till Sofokles och Ezra Pound, och ser hur allt praktfullt sammanfaller! Om man "tar det från det hållet"...
Videoinstallationen producerades ursprungligen för Borås konstmuseum där den ingick i en grupputställning med rockmyterna och rockmusiken som tema. Nu har Lena Mattssons installation frigjorts och placerats i Malmö - "verket har kommit hem", som konstnären själv formulerade saken under den välbesökta vernissagen. Jag vet inte hur "I betraktarens öga" fungerade i Borås, men i Malmö har installationen fått en utmärkt position i en av de mellanstora hallarna, där både bild och ljud återges med stor precision. Den höga tekniska kvalitén är ju ett signum för Mattsson som liksom många av sina generationskamrater i videokonsten ägnat sig åt att utforska de tekniska begränsningarna. Men här har hon tagit ett steg till: experimentet är över och vi står inför ett helt avklarnat och balanserat videoverk. Installationen - som mullrar dovt av Conny C-A Malmqvistsspecialkomponerade musik - består av två stora projektioner. Den ena är ett porträtt av den legendariske bokförläggaren och programmatiske outsidern Bo Cavefors som i torra, klara perioder berättar om sitt liv, om sin sexualitet, sin tro, sitt arbete. Naturligtvis kommer han till de rättsövergrepp som han utsattes för och som ledde till förlagets konkurs och hans frivilliga landsflykt i Schweiz, men här finns också andra pusselbitar i hans biografi som kanske är mindre kända - interiörer från skolgången i Malmö, minnen från swinging London, och så de författare han introducerat för en svensk publik, där Ezra Pound tycks ha en särskild plats. Den andra projektionen - ställd mittemot den första - är en ironisk dekonstruktion av rockmyten, där en man (Ola Åstrand) i svarta solglasögon till synes betraktar Cavefors-filmen, och vi ser Cavefors speglas i de svarta glasögonen. På golvet emellan dessa projektioner står sedan en ensam liten monitor där det rullar en loop från uppsättningen av Xavier de Maistres "Den spetälske i staden Aosta" som Cavefors var med om att sätta upp på MAF i Malmö 2005 (och som Mattsson då dokumenterade). Bildsekvenserna visar en naken Cavefors som rör sig mot den svarta bakgrunden. Den lille nakne mannen tar några danssteg, vi urskiljer honom knappt, medan de stora bilderna växlar. Cavefors berättar om sin förtjusning i stora hus med stora rum och breda trappor, och förhållandet återskapas elegant i den vita modulen på Moderna. Den nakne mannen i det stora huset blir en Jedermann, en av oss, och fastän han berättar allt om sig själv och visar sig naken förblir han gåtfull. Det är Lena Mattssons storhet att hon avmystifierar legenden och samtidigt låter gåtan finnas kvar, att hon bygger ett hus av ljus och svärta och låter det inrymma en mänsklig röst. När jag kommer hem letar jag i min bokhylla och hittar ett fuktskadat exemplar av Ezra Pounds version av Sofokles "Kvinnorna från Trachis" - utgiven av Cavefors 1961 (övers.: Claes von Rettig). Där står de där raderna som alltid rinner mig i minnet när jag ser hur något till slut stämmer, och som Pound ansåg vara nyckelfrasen i dramat. Herakles utbrister: "Tar man det från det hållet, min pojke, vad PRAKTFULLT, ALLT SAMMANFALLER.
KONST
LENA MATTSSON
"I betraktarens öga"
Moderna museet Malmö, t o m 16/3
Lars Gustaf Andersson
+ + +
”Hedonistisk rytm passar utmärkt i altaret”
”Hedonistisk rytm passar utmärkt i altaret”
Sydsvenskan. Publicerad 23 januari 2014 05.30 · Uppdaterad 23 januari 2014 08.02
Att polis och kronofogde stormade Cavefors förlag i Lund 1979 är en av landets största kulturskandaler.
2014-01-23 05Utgåvorna av Ulrike Meinhofs och Röda Arméfraktionens texter utmanade politiska krafter, som tystade förlaget. Kulturrådet spelade med, då de drog tillbaka löftet att ge ut den nationella Strindbergsutgåvan. Bankkrediterna frystes. Konkurs. Förläggaren först i arrest sedan i landsflykt.
Men offer, nej, den rollen har aldrig passat Bo Cavefors. När jag för flera år sedan upprört talade med honom om konkursen, pekade han på ett foto av den långa kö, som ringlade sig till kronofogdens utförsäljning av det beslagtagna lagret, och sade skämtsamt att ”här står väl du, va?!”
I en av de första böcker Bo Cavefors gav ut på sitt förlag, ”ABC för läsare”, betonar Ezra Pound att lust, kropp, dikt hör samman. Och citerar Horatius hedonistiskt pulserande ordfrosseri: Nunc est bibendum / Nunc pede libero / Pulsanda tellus (ungefär: Nu ska vi dricka / Nu ska fötterna / Fritt stampa i marken).
En hedonistisk dansrytm à la Horatius går också igenom Lena Mattssons kongeniala filminstallation om och med Bo Cavefors på Moderna Museet i Malmö, ”I betraktarens öga”, (till och med 16/3). Arrangemanget påminner om ett altare i tre delar. Sidostyckena speglar varandra, det ena visar Cavefors livsberättelse, som reflekteras i den andra sidans mörka solglasögon. Mittstycket, huvudaltaret, är en monitor, som i loop visar ett klipp ur dramatiseringen av Xavier de Maistres ”Den spetälske i staden Aosta”, där Cavefors nakna kropp rör sig fram och åter som i Horatius pulserande dans.
Förlaget var en alternativ energikälla i tjugo år. Här fanns noll moralismer i en tid där snart en moralisk vänster ville mäta upp gränser. Roland Barthes, Walter Benjamin, Ulrike Meinhof kom till tals samtidigt som Ezra Pound och Ernst Jünger.
Jag besökte förlaget på Sandgatan 14 för att diskutera mina böcker. Bo tog emot mig bräddfullt bildad, välklädd och vänlig. Utformning, utblickar, intellektuell lustbejakelse och nyfikenhet på europeisk nivå. Det impade på en ung man. Och jag var inte den ende stockholmaren. Stig Claesson, Carsten Regild och Rolf Börjlind gjorde några av sina bästa verk för förlaget. Men också Lund överraskade. Galleri St Petri bredvid Lunds bokkafé liknade inget jag upplevt. Och i grannstaden Malmö fanns Sture Johannesson, som bland annat gjort omslaget till Ulrike Meinhofs texter.
Cavefors förlag fanns på rätt plats, i rätt tid.
Men det räcker inte. I Mattssons film speglas berättaren Cavefors i solbrillorna. Men då och då dyker okända scener upp i de mörka glasen. Det räcker inte med det förväntade. Reflexion är mer än spegling.
Sidoblicken på det oväntade ska till.
Tjugo år efter konkursen, Bo Cavefors är tillbaka från exilen, jag får syn på honom bakifrån i en soffa på en vernissage. Sätter mig litet andäktigt bredvid honom. Utan att vända på huvudet säger han blixtsnabbt, ”Hej, Thomas!”.
Lena Mattssons videoporträtt av Bo Cavefors, I betraktarens öga, visas just nu på Moderna Museet i Malmö, och jag måste säga att jag närmade mig verket med en viss laddning. Bo Cavefors är den gestalt som mer än någon annan har kommit att personifiera alternativ och kompromisslös förlagsverksamhet i Sverige, och omgärdas än idag, 30 år efter att förlaget lades ner, av en enorm aura. Men till detta kommer också övriga pusselbitar: 90-talets utgivning av den egensinniga tidskriften Svarta Fanor, den djupgående katolicismen förenad med en närmast extatisk erotism, den Jüngerianskt färgade konservatismen liksom de senaste årens kontroversiella verksamhet inom teater, performance och aktioner. Han är en komplex gestalt, svår att omfamna i sin helhet, med inslag som är helt främmande för mig med mina annorlunda övertygelser och uppfattningar. Samtidigt finns något grundläggande konstruktivt i just dessa motsättningar, vilket också har varit Bo Cavefors signum ända från början: ett otröttligt motstånd mot entydighet och ett envist framhållande av kontrasternas dubbelnatur och sammanfallande. Men Bo Cavefors har också hittills, och av oklar anledning, fallit utanför historieskrivningen, dömd till ett slags legendtillvaro som bidragit till att grumla bilden av honom och som det finns all anledning att åtgärda. Lena Mattssons porträttfilm är inte en sådan genomlysning, men bara dess initiala ambition att utifrån teckna ett lite mer omfattande porträtt är i sig mycket välkommen. Verket visas i ett av museets kubformade gallerier och består av tre videos, med två dominerande segment projicerade i storformat på mot varandra stående väggar. På den högra väggen ser vi Bo Cavefors under 35 minuter berätta delar av sitt livs historia, medan den vänstra utgör en «betraktare» (i form av konstnären och curatorn Ola Åstrand) vars solglasögon antingen reflekterar eller kommenterar skeendet på Cavefors-väggen. I mitten av golvet står en monitor som visar ett kort loopat utsnitt med en naken Bo Cavefors, hämtat ur ett av hans teaterframföranden.
Själv kallar Lena Mattsson sitt verk en «skulptural videotriptyk där jag undersöker rockmyten», en föresats det förvisso är lätt att ställa sig lite undrande till. För själva rockelementet är i hög grad frånvarande, och den eventuella musikaspekten bör kanske ses mest som en rest från den utställning i Borås förra året där verket ursprungligen visades, och vars tema var just musik. Inte heller installationsformen i sig känns helt given, och det finns anledning att fråga sig huruvida verkets presentationsform verkligen nödvändiggörs av dess innehåll. För hur jag som åskådare än väljer att betrakta verkets två dominerande och inbördes relaterade element, förmår jag inte fullt uppfatta dess relation mer än i ytlig bemärkelse, helt enkelt eftersom bildernas motpolsförhållande utesluter varandra. Jag leds därför obetingat att koncentrera min uppmärksamhet till rummets Cavefors-vägg, medan de små modulationerna och ingreppen som sker på motsatta sidan därmed får gå mig förbi. Flyttas blicken så vilar den snarare på mittmonitorns korta loopade sekvens, innan den strax åter vänder tillbaka till Cavefors-väggen, verkets givna mittpunkt. Men sett för sig, oaktat de mer sekundära supplementen, är detta huvudelement på många sätt lyckat. Det imponerar både genom sin tekniska elegans, sin disposition och sin informationsrikedom.
Den nu 78-årige Bo Cavefors berättar här tämligen ingående om sitt liv, om åren i London på 1950-talet med jesuitskola och teaterstudier, arbetet med sitt förlag och de kontroverser som uppstod kring t.ex. utgivningen av Röda Armé-fraktionens texter och det ogrundade åtal om bokföringsbrott som ledde till förlagets konkurs 1982. Berättandet sker saktmodigt och tillmötesgående, påfallande fritt från bitterhet eller revanschlust. Man grips framförallt av ömheten både i porträttet och hos den porträtterade. Här dröjs också en del vid Bo Cavefors intresse för och arbete med teater, performance och aktioner, något som hittills har fått betydligt mindre uppmärksamhet än hans förläggargärning. Detta trots att han sedan drygt 10 år utvecklat ett tämligen omfattande konstnärskap inom dessa uttryck. Under kollektivnamnen Teater Dekadens och Grymhetens Teater Dekadens har skapats en rätt ansenlig produktion av teoretiska och litterära texter, liksom uppsättningar och verk som Den spetälske i staden Aosta (2005) och Three Studies for a Crucifiction: A Passion Play in Three Acts, Dedicated to Francis Bacon (2007), vilka med sin mix av influenser från Artaud, Bataille och Wienaktionism måste betecknas som mycket särpräglade i ett svenskt teater- och konstlandskap. Men samtidigt har receptionen alltså varit påfallande skral och inte sällan begränsats till lösa rykten om otäcka orgier. Jag tog därför med utgångspunkt i Lena Mattssons film tillfället i akt att ställa några ytterligare frågor till Bo Cavefors, och be honom dröja lite vid denna verksamhet.
Lena Mattssons film tecknar ett fint porträtt av hela din karriär, och utgör ett slags genomgång av större delen av ditt offentliga liv. Den bidrar därmed också till att förklara de senaste 10 årens arbete med teater och performance, då den inledningsvis dröjer ganska länge vid det teaterintresse du hade som ung.
– Jo i den åldern var jag helt inställd på att jag skulle hålla på med teater. Jag var i och för sig ganska omedveten om vilken typ av teater, men på den tiden [50-talet] kom den här vågen i Storbritannien med Brendan Behan och Shelagh Delaney och andra som jag sedan gav ut på förlaget. En politiskt motiverad protestteater. Jag levde ju i en miljö som var helt skild från den teater jag ville göra, och jag kom in på Royal Academy mot alla odds, men passade inte där på något konstigt sätt. Jag var nog mer klassmedveten på den tiden, efter åren på jesuitskolan, så jag tyckte att det var lite fjompigt. Fast det hade jag inte tyckt i dag. Det är en chans jag har missat tror jag.
Du hade högre förväntningar på Royal Academy? – Ja det hade jag, på ordning och reda och så. Jesuitskolan och teaterskolan var ju ganska skilda åt. Man ska kanske inte säga att det var dumt gjort, för jag hade kanske inte passat. Och nu på gamla dar när jag ibland träffar gamla kompisar från skolan så säger en del att de ändå inte blev annat än porrfilmsregissörer i SOHO. Så hade det ju kunnat gå… Var du redan då intresserad av att arbeta med mer radikala uttryck? – Jo även med nakenhet och sådant, för vi spelade ju även så, om än i rätt begränsad utsträckning. Vi uppträdde nakna och knullade och så, det gjorde vi. Byggde upp lite sketch och lite action omkring det hela. Jag har alltid gillat det och så småningom utvecklades det där mer och mer till en teori om att teater bör spelas utan kläder, för kläderna tar bort en mängd av vad författaren vill ha sagt. Jag menar: att uppträda med färgglada dräkter och turbaner och allt, det gör att fokus riktas på yttre omständigheter. «Det är teater» säger man, «då är man inte sig själv» utan man «spelar något», men det är precis fel tycker jag. I teater är man sig själv, man spelar sig själv och då kan man inte framträda i turbaner och annat. Det ska vara kroppen, talet, texten. Kan man inte få fram budskapet den vägen kan man kalla det någonting annat, vaudeville eller något sådant.
Vid den tiden framkom ett antal teaterformer och estetiker som arbetade just antiillusionistiskt. Jag tänker på Brechts internationella genomslag, Grotowskis «fattiga teater», liksom happenings och performance, eller Bresson och Pasolini inom filmen, t.ex. – Ja det fanns hur mycket som helst egentligen, men motsvarande existerar nästan inte idag. Teatern är så stereotyp nu. Jag hade på den tiden kontakt med Alf Sjöberg på Dramaten, och vi kom väldigt bra överens just i sådana här resonemang om vad teater är, vad den bör vara, kan vara, om hur man skulle kunna förändra den osv. Vad jag alltid har reagerat mot i svensk teater är t.ex. skådespelarnas sätt att prata. Det är så teatraliskt, och jag kan inte fatta varför man ska vara teatralisk på en teater. Teatralisk kan du vara om du söker ett jobb, inför den blivande chefen kan du möjligen spela över, men på en teater kan du inte hålla på och vara teatralisk.
Många av de här radikala estetikerna har ansetts utmanande genom sin kompromisslöshet. Hur ser du på det utmanande i din egen praktik? – Man måste våga anta den där allra sista utmaningen, för jag tror att människor tål vidsträckta utmaningar. Jag tror inte en enda människa reagerar surt på det, och det såg jag också när vi spelade här i Malmö. Man säger «ni var nakna och du stod där och runkade!», men det var ingen som reagerade på det, tvärtom. Det var ett par gamla damer från katolska församlingen som kom fram efteråt och sa att det var jättebra, att det här skulle kunna spelas i ett sidokapell i kyrkan…
Det är lätt att överdriva föreställningen om publiken som så skör att den måste undanhållas från något den kan bli chockad av. – Ja för det tror jag inte alls att den blir. De enda som blir chockade är ett antal journalister. Eller hur?
Som därmed ser möjligheten till löpsedlar och rubriker…
– Ja precis. Därför tycker jag att de som håller på med konst, eller teater, eller vad det är för något, gör fel när de påstår att de provocerar. Jag tror inte alls att man kan provocera genom att utgå ifrån det, utan provokation kan det bara bli om du gör precis vad du vill, exakt det du tänkte att du ska göra, och sedan verkställer det. Då kan det hända att en och annan blir provocerad, och då är det ju en riktig provokation, för då har inte målet varit att uppnå det. Att som konstnär t.ex. plantera hasch utanför stadshuset, ringa alla tidningar och sedan dyka upp och säga att «det var jag som gjorde det, jag ville provocera.» Det är det väl fan ingen som blir provocerad av?
Ser du dina uppsättningar som politiska verk? – Ja, i vilket fall moraliskt-politiska. Politik är ju inte bara teori och doktriner, det är handlar om samhällsklimatet i stort. Den spetälske i staden Aosta är ju politisk i högsta grad, med miraklet och hunden som råkar illa ut. Man måste fatta att läsa miraklet politiskt, han symboliserar ju en undertryckt och någon som man bara kan kasta sig över. Även en uppsättning som vår Three Studies for a Crucifiction är politisk, visst är den det, eftersom den handlar om moral, estetik och etik. Ett politiskt samhälle som inte tar hänsyn till den typen av moral är på väg att gå under tror jag.
Samtidigt har politiska läsningar av de här verken varit ovanliga. Kan du sakna en mer politisk eller etisk tolkning av de uppsättningar du har gjort? – Ja det skulle jag vilja ha. Men jag tror det finns där ändå, hos de som ser t.ex. Three Studies for a Crucifiction, som i hög grad handlar om etik. För man kan inte sätta en gräns för etik så: «så här långt får ni gå, därefter är det inte etiskt försvarbart längre». För det finns ju ingen bortre gräns.
Kritikerlanskapet är ju i och för sig så idag att väldigt mycket inte får någon reception alls. – Nä exakt, det är ju det som är problemet. Man kan skriva, uppträda på teater osv., men får ingen respons. Du får det hos enskilda som ser föreställningarna eller köper DVD:erna, men i pressen får man ingen respons. Det fick man ju däremot under 1960- och 70-talen. Gav man ut en bok med, ja vilken som helst alltså, så fick man ett mottagande. Tittar man i förlagets arkiv kan man se vilken respons man fick på saker som idag hade gått totalt spårlöst förbi. Och det där innebär också en stor skillnad vad gäller motivationen för folk att syssla med sådana här saker. Där tycker jag att t.ex. Anders Carlsson och hans Teater Terrier eller andra som håller på med liknande saker står inför en järnmur.
Hur önskar du själv att den enskilde betraktaren mottar dessa föreställningar? Har du en idealpublik? – Det är svårt att säga, för i praktiken vänder sig «budskapet» till all sorts publik. För att kunna ta till sig frihetsbegreppet – för det är det som det i slutändan handlar om – tror jag att man måste vara väldigt öppen och beredd att ifrågasätta sina egna ställningstaganden. Att så att säga gå in med öppet hjärta och se: vad är det som tilltalar mig här och vad är det som inte tilltalar mig. Det senare är lika väsentligt, att jag accepterar att det finns där. Alltså en total acceptans inför att ta det till sig, oavsett om man gillar det eller inte, det tror jag skulle utmärka den ideala publiken. Sedan kan den gå därifrån och spotta när den kommer ut, det gör ingenting. Som i den här Bacon-föreställningen [Three Studies for a Crucifiction], när man känner lukterna och så, den handlar ju mycket om det, med allt detta blod och inälvor och sperma. Det luktar vedervärdigt, men det måste man kunna acceptera. Och faktum är att det inte var någon som gick därifrån. Det kunde de ju ha gjort, ansett det fördjävligt osv. Nu var det i och för sig en inbjuden publik, så man kan tänka sig att de var mer mottagliga och accepterande, men jag tror att det skulle kunna gå bra oavsett publik. Vi visade ju Den spetälske i staden Aosta här i Malmö t.ex. De flesta hade köpt biljett på vanligt sätt, och det var alla möjliga sorters människor, t.ex. de här båda damerna från församlingen, men det var ingen som gick där heller.
Ditt arbete under det senaste decenniet uppmanar i hög grad till självkritik hos mig som betraktare, att förhålla mig kritisk till mina egna reaktioner, låsningar och fobier. Det är en konstruktiv och uppfordrande ingång. – Ja, för den visar på alternativ. Det är en vits med det hela, för annars skulle det bara famla rakt ut i luften. Det måste konkret visa på alternativ. Som åskådare kan man avvisa det eller acceptera det, eller vara beredd att diskutera det.
Det här är något jag uppfattar alltid har funnits i din praktik, både i ditt förläggande och i de senaste årens teater och performance, vilket också framhålls fint i Lenas film. Du har alltid arbetat med kontraster och deras sammanfallande eller förväxling, motsatsernas dubbeltydighet och hur de kan byta plats. Kontrasterna kan förfalla tydliga på ytan, men egentligen är det mycket som förenar t.ex. smärta och njutning, makt och maktlöshet, äckel och attraktion, eller t.ex. Per Engdahl och Kim Il Sung.
– Ja det är det, inte minst vad gäller just de exemplen. Vad jag bland annat vill visa är att en kropp eller människa innehåller så många kontraster. Du är aldrig entydig. Det finns ingen människa som är enkönad eller entydig i sin varelse, i sitt agerande eller i sitt medvetande. Man är en dubbelnatur. Jag vet inte… det kan hända att jag accentuerar det där väldigt mycket. Om det kan ha en personlig bakgrund, det har det väl naturligtvis. Jag har levt mycket med den där typen av motsättningar i hela mitt liv, genom den uppväxt jag har haft och den skoluppfostran jag fick, som var ganska särpräglad om man säger så. Jesuitskolan med alla hudfärger, kulturer och sociala förhållanden, och när jag kom hem till Sverige på loven var miljön en helt annan. Så ja, sociala motsättningar osv., det har alltid fascinerat mig och jag är förstås en produkt av det. Och jag är väldigt fascinerad av motsättningarnas gemenskaper, både i politik och av annat slag. Det är ju t.ex. inte så mycket som skiljer Per Engdahl från Kim Il Sung, eller den homosexuelle från en heterosexuell med starka homofobier. Jag skulle hävda att det är ingenting som skiljer dem åt alls. Det är ofta en fråga om skam för det ena och halleluja för det andra, så att säga. Om man inte accepterade att det finns en fundamental tvetydighet eller dubbelnatur skulle det leda till att man dömde ut nio tiondelar av mänskligheten. Och det vore vedervärdigt. Men det är ju redan så det är i stor utsträckning. Därför behövs varje konstnärligt eller politiskt uttryck för att motverka det, eftersom det är så samhället ser ut.
Det är närmast ett slags collageprincip: disjunktioner och sammanslagningar av heterogena element för att nå nya betydelser. – Jo men det är ju just inom de estetiska områdena som man har möjlighet att förverkliga och att visa på det här. Inom politikens område går det ju inte, för där måste man hålla sig till partiprogrammet. Men inom estetiken är alla dörrar egentligen öppna. De enda dörrar som är stängda är de man själv stänger, så i princip kan man göra vad som helst. Men det är du själv som sätter gränserna av det ena eller andra skälet, att mamma och pappa inte tycker om det, eller kungen, eller diktatorn osv. Och ska man ägna sig åt estetisk verksamhet så tycker jag att man ska utnyttja det här, då ska man ta chansen och gå igenom alla de här dörrarna.
Lena Mattsson, I betraktarens öga (installationsvy), 2014. Fotograf: Lena Mattsson.
Samir representerar en ny variant på relationell konst: sexsveket.
Vem kommer att få störst medieutrymme: en lågmäld konstnär som gör verk av atmosfären eller en skrikig, tatuerad och knullysten Paradise Hotel-deltagare? Svar: reality-stjärnan (för är man med i reality eller porr är man nämligen alltid stjärna direkt). En ny kändis har kläckts. Det rörande är att konstvärlden så gärna vill se sina spelare som kändisar. Frågan är varför?
Konstvärlden tycks nämligen vara fastbesluten om att skapa sig en kändisimage. Senast strax före jul beskrevs den på bästa tv-tid som ”kind of a sexy business”, illustrerat av några röda mattan-bilder från mingel i Venedig. Det som möjligtvis gör det medialt sexigt är det faktum att miljardärer träffas och köper konst, minglar och visar upp sig vid några tillfällen per år. Med dem kommer jet-setet och kändisar som lockar media. Hela idén att det ska vara kändisar för att locka publiken står mig upp i halsen. För det är alltid samma kändisar. Jag har tröttnat och vill ha nya. När de sedan associeras med konsten blir de helt plötsligt dumma. Som när Kanye i december satt i Miami och pratade konst med världens konstteoretiker nummer ett, och hela hans musikaliska begåvning rykte. Istället blev han bara en imbecill wannabe eller en konstens belieber. Gjorde detta att folk blev mer intresserade av konst? Det vete fan.
I Sverige har det, under det gångna året, sänts två konst/foto-tv-program med kändisar. Lite mer folkligt, lite mindre glamour och totalt tittartapp. Och det de båda har stupat på är samma som Kanye: hur lite de vet. Förutom den kunskap som de har inom sina egna områden (oftast är expertämnet de själva) ställer sig publiken så klart frågan: varför ägnar jag min tid åt detta? Missförstå mig rätt. Jag tror stenhårt på idén att konst kan vara kul och spännande för alla. Jag är däremot lite trött på konceptet kändisar och därför är det synd att konstvärlden försöker få det att se ut som en internationell kändisfest när det handlar om en kommunal konsthalls Tumblr…
Och snälla, ska det vara kändisar, bjud in dem med omsorg. Helst nya. När kommer Paradise Konstnärs-kollektiv?
Bäst just nu
1. Mellan verkligheter – Fotografi i Sverige 1970–2000
Hasselbladstiftelsen, Göteborg, den 8 februari–11 maj
Äntligen en riktig inventering av svenskt fotografi. Ett flöde garanterat fritt från selfies och kommentarsfält. Från sjuttiotalets svartvita gubbmästare till dagens fotodrottningar. Det är massivt, tungt och episkt.
2. Goshka Macuga
Index, Kungsbro strand 17–19, Stockholm, till och med den 12 april
Den gamla filmen Cinema Paradisos klimax är då huvudpersonen får se alla bortcensurerade filmkyssar. Det är rörande och gripande. Goshka Macuga har satt samman filmscener som talibanerna censurerade bort: antydningar till homosexualitet, nakenhet, sex och våldtäkt. Det är rörande och gripande.
3. Eva Stenram
Fotografins Hus, Stockholm, till och med den 1 mars
En mästerlig manipulatör av hur man tittar på kvinnokroppen. Hon tar gamla utvikningsbilder och täcker över, klär på och delar upp kropparna tills bara en arm och ett par ben blir kvar. Det som skulle vara sexigt blir smart, det som skulle vara upphetsande blir kyligt.
4. Lena Mattsson
Moderna Museet, Malmö, till och med den 16 mars
Lena Mattsson går all in i sin hyllning till den legendariske bokförläggaren Bo Cavefors. En video i tre delar på varsin vägg. Han är Lou Reed, Kurt Cobain och 2Pac i ett. Så klart är det till ett rocksoundtrack. Det är bara att stampa i takt.
5. Christodoulos Panayitou
Galerie Nordenhake, Hudiksvallsgatan 8, Stockholm, till och med den 15 februari
En utställning med Marilyn Monroes mått som titel och som öppnar med röda mattor från Oscarsgalan handlar om myter. Igår, idag och för alltid.
”There is beauty and death in the eye of the beholder” by John Peter Nilsson, Moderna Museet Malmö
”There is beauty and death in the eye of the beholder”
In the Eye of the Beholder is the title for a video triptych by Lena Mattsson that portrays legendary publisher and writer Bo Cavefors. The title emphasizes the complexity of the portrayal due to the presence of artist and curator Ola Åstrand. The relationship between Åstrand and Cavefors remains undefined throughout the story, with Åstrand appearing like a silent witness as Cavefors tells us about his eventful life. This relationship is complicated even further by the soundtrack of the triptych – a newly composed rock score by musician, philosopher and art critic Conny C-A Malmqvist, which amplifyes Cavefors’ hedonistic way of living – sex, philosophy and rock’n’roll.
The concept of “the eye of the beholder” refers to how perception, say of beauty for instance, is defined through the eyes of the viewer, and is thus highly subjective. But the term can also be used when someone who is sentenced to death is offered a blindfold before the noose is tightened. This is not to spare the condemned suffering – on the contrary, by avoiding the gaze of the victim, the hangman is ‘protected’ from personal responsibility.
There lies thus both beauty and death in the eyes of the beholder, something that Lena Mattsson’s piece is very much about. The piece reminds me of the 18th century philosopher Thomas de Quincey’s aesthetic point of view: a work of art depicting a murder shall not tell of the murder but rather be the murder in itself. When you observe the scene of a murder it’s not through the perspective of the victim but rather the murderer’s – the beholder. De Quincey meant that if you were to adopt the viewpoint of the victim, the horror would be so overwhelming that to render an aesthetic experience would be impossible.
Lena Mattson does not regard Bo Cavefors as a victim, however. Folket i Bild/Kulturfront describes him, in a preamble from 2004, as follows: ”Bo Cavefors is the ex publisher whose sprawling and provocative publication riled the establishment to the point of where he was deemed to be silenced”. Mattsson’s focus lies elsewhere. She claims she is examining the rock’n’roll myth: ”All three video pieces are synchronized to a surreal rock’n’roll triptych that envelops the viewer and both visualizes and illuminates the myth”. Agreed, but it’s also tempting to think that Mattsson stages a kind of mouse-and-cat game: In whose eyes exactly is the observation created?
Bo Cavefors is a nomadic free-thinker who is impossible to pin down and easily pigeonhole. Without entering into specifics, he has never shied away from extreme opinions found in both left- and right-wing politics, both personally and professionally.When, on top of that, he throws in taboo questions regarding sexuality and religion, Cavefors is easily perceived as a controversial and politically incorrect intellectual.
Lena Mattson’s surreal rock’n’roll staging becomes a thought provoking resonator for this controversial figure. The Nigerian author Ben Okri’s book A Way of Being Free (1997) comes to mind. Okri suggests that the term “dialouge” is not first and foremost founded on agreement but rather on misunderstanding. Agreement is often implicit and
confirms stereotypes. Misunderstandings can be dangerous but if we can agree on a mutual arena (a museum, a theater, a newspaper, etc.) where you are allowed to ask the question “What do you mean?” without being lynched, then misunderstandings can lead to new ways of thinking and new conclusions. Therefore, the role of the artist, the poet and the intellectual is dual. He or she should, on the one hand, be able to express their vision, but on the other hand they must also represent a place where different opinions can meet.
In the Eye of the Beholder was originally made for the exhibition I Want to Hold Your Hand, which was recently held at the Borås Museum of Modern Art. The exhibition presented thirty or so Swedish artists that had been inspired by different kinds of rock music. Lena Mattsson interpreted it: “Bo Cavefors is, in spite of his claim of being totally unmusical and belonging to another cultural field, a person who, as we say in Skåne, rockar fett (totally rocks)!”
But the piece works just fine separated from the original context of that exhibition. The intricate scene unfolds into a labyrinth of gazes ultimately belonging to eyes of the unknown. The installation becomes a place where anything can happen – where anything is allowed to happen. Just like the place Bo Cavefors himself created with his wayward publishing house. A place not taken for granted but one which must be conquered and reconquered time and again.
.jpg?h=1f9475ed636d410b8fdd44d2887df851&fill=False&cut=False&ql=Undefined)
Lena Mattsson,
No comments:
Post a Comment