'
Bo I. Cavefors
SKÄRSELD, HELVETE, HIMMEL
Helvetet är Himlens förgård på samma sätt som vårt liv är dödlig timlighet och Kristi liv evig tillkommelse.
Skärseldens passage finns mellan dessa båda poler, mellan Helvetet vi skapar åt oss själva här på jorden och den himmelska tillvaro vi uppnår i solidarisk gemenskap med Jesus Kristus. Ödmjukt accepterar och genomlider vi Skärselden, längtar efter skärselden för att genom den nå Gud. Skärselden är rening på vägen mot befrielse. Skärselden är en förmån och ett Guds förtroende, Hans löfte om att just i Skärselden möta Honom och genom Honom ana något av Himlens härlighet, målet och uppfyllelsen av människans vilja att tjäna Gud, att uppgå i Gud.
I Helvetet är vi våra egna herrar. I Skärselden och i Himlen råder Guds vilja, där finns varken kritik eller protest, där finns överhuvudtaget inte alls vår autonoma vilja utan endast den Guds vilja vi längtade efter när vi under vistelsen i Helvetet nyttjar vår fria vilja att välja mellan att antingen ställa oss i Guds tjänst eller säga nej tack till vår egen frälsning genom att ta avstånd från Honom och därmed aldrig ha en chans att komma till Himlen och nå den förening och gemenskap med Kristus, som är vila och slutligt uppgående i Gud. Når vi dit kan vi slänga all metafysik och teologi över bord, sluta bekymra oss eftersom vi vet att i Himlen är Gud allenarådande.
När Skärseldens laserstrålar stringlar portarna till Helvetet, innanför vars murar vi gömmer oss, anar vi reningen, förutsättningen för det avgörande steget från Helvete till Himmel; men redan på jorden kan vi leva i himmelsk harmoni om vi går in i Guds tjänst, under Hans banér. Skärselden är en del av vardagen och den finns på ett påtagligt sätt i bikten då vi fäller dödsdomen över oss själva samtidigt som vi genom Kristus får livet åter genom Hans död, en död där Han låter oss ana Himlen.
Över Helvetet härskar vi själva genom att inte följa Guds vilja, genom att använda vår frihet till att nonchalera eller bekämpa Honom och därmed också bekämpa oss själva och vår möjlighet till Skärseldens rening. Vi kan överleva Helvetet och ta oss ut ur det genom att lära av erfarenheterna från vår vistelse i det - vi har alla vid något tillfälle, under längre eller kortare period, vistats i Helvetet.
Himlens skönhet kan vi aldrig ana utan erfarenheterna från Helvetet. Alla helvetesskildringar i massmedia skulle bli oss övermäktiga om vi inte visste att det de facto finns ett slut på ungdomars arbetslöshet, på Afrikas hunger, på religionsförföljelser, på människans ondska. Helvetets verklighet finns här och nu. Helvetet är inte endast ett tillstånd i livet efter detta, som vi tror oss ha god tid på oss för att slingra oss ur genom att på dödsbädden inleda förhandlingar med Gud. Människan smakar Helvetet när hon avsäger sig Gud och därmed sig själv, men det finns också ett existentiellt Helvete, dock svårt att definiera eftersom Jesus, som världens räddare, aldrig dömer någon till Helvetet. Dömer sig själv gör den som nekar att ta emot den av Jesus erbjudna Guds kärlek. Det är den självvalda möjligheten till ett självförverkligande utan Gud, i kamp mot Gud.
Helvetet är samtidigt en verklighet och ett tillstånd.
Inget jordiskt Helvete utan det hyckleri vi upptäcker när vi skall skilja människosorterna åt och urskilja vad som döljer sig bakom de banér människorna skyler sin nakenhet med i dagens värld, som likt gårdagens värld och morgondagens värld, är fylld av terror och tyranni, där det är svårt att avgöra om inte vad som påstås vara terror i själva verket är frihetskamp och det som säges vara tyranni är det nödvändiga bålverket mot ett än större Helvete.
Vilka medel är tillåtna i kampen mot Helvetet inom oss och i världen runtomkring oss? Var inte kärnvapen och maktbalans i själva verket fredsbefrämjande och är inte den väpnade kampen ofta nödvändig och furstemordet berättigat?
”Öknen blir så vacker därför att någonstans gömmer den en brunn”, säger den Lille Prinsen i Saint-Exupérys bok med samma namn. Och den lille prinsen vet att Helvetets öken kan grönska och bli vacker: öknen gömmer Skärseldens brunn och vid horisonten finns Himlen. En Himmel som är vila och det slutliga uppgåendet i Gud.
Skärselden är beviset på ”frälsningssäkerhet”. Att uppnå Skärselden är sålunda en förmån, en nåd, ett Guds förtroende eftersom just i Skärselden sker vårt möte med Gud. Det är där Han kan göra sitt inflytande gällande.
Himlen är egentligen ointressant som diskussionsobjekt eftersom den utgör det totalt goda tillståndet. Himlen är vila och det slutliga uppgåendet i Gud. Hur detta himmelska liv konkret gestaltar sig är visserligen en teologisk och metafysisk fråga, men jag måste erkänna att jag är ganska likgiltig inför den eftersom jag anar att där är Gud allenarådande - och då behöver jag inte oroa mig.
Men Himlens förgård är ett Helvete, där det ständigt regnar och stormen tvingar oss upp mot husväggarna, där vattnet tränger igenom skosulorna, telefonen är tyst och face-book ur funktion, där dagarna släpar sig fram, ölen är ljummen och drogkonsumenten beklagar att kokainpriset bara stiger och stiger. Med andra ord: livet är dödlig timlighet medan Kristi liv är evig tillkommelse. Dessa båda verkligheter är det möjligt uthärda endast om man har vetskap, förtroende och tro om den eviga solidariteten mellan Kristus och människa, mellan människa och människa.
Om Himlen vet i alla fall jag personligen intet mer än vad jag intellektuellt kan tänka mig hur den är organiserad: socialt sett är alla bröder men ingen så som den andre, dock likvärdig; Himlens infrastruktur är filosofiskt lineär och den himmelska underrättelsetjänsten använder sig av Wallensteins trehundra år gamla strategi med ständiga omgrupperingar och ett evigt marscherande mot målet.
Nåväl. Naturligtvis finns det också en tillvaro här på jorden som kan vara himmelsk, om vi ställer oss i Guds tjänst. Men Helvetet är det jordiska tillstånd vi är mest bekanta med, som vi har mest erfarenhet av; Helvetet är ett territorium över vilket vi själva härskar som envåldshärskare när vi inte följer Guds vilja, när vi använder vår av Honom givna frihet till att bekämpa Honom och därmed även oss själva och vår möjlighet till skärseldens, biktens, rening. Vi kan leva i Helvetet, överleva tiden i Helvetet och ta oss ur det genom att lära av erfarenheterna från vår vistelse i det. Utan Helvetet kan vi inte föreställa oss Himlens skönhet. Helvetet är lika viktigt som komplement till Himlen som svart till vitt. Men vi måste lära oss och våga tala om Helvetet. Därför vill jag ge några exempel på definitioner av Helvetet, alltifrån Niccolò Machiavelli till författare som skildrar företeelser i dagens samhälle.
Men först - varför är Helvetet ett ämne, en ort, en företeelse som det i vår tid sällan talas om i klartext? Slår vi upp dagens tidning, ser på television eller talar med våra grannar så är de informationer vi matas med i stor utsträckning helvetesskildringar av det slag jag tidigare nämnde.
Katolska Kyrkan och katolska teologer talar idag sällan om Helvetet. Varför? För att inte oroa de troende? För att inte riskera att de troende blir häretiker? Eller håller man tyst av barmhärtighet för att inte öka bördan i den tillvaro som redan är en vardagshelvetestillvaro? Varför konkretiserar teologer och andra kyrkomän så sällan Helvetets verklighet, att den finns här och nu och att Helvetet inte är ett tillstånd i livet efter detta som det gäller att i dödsögonblicket slingra sig ur. Jag menar att det är teologernas och prästernas uppgift att tala om Helvetet som finns här och nu. Naturligtvis blir konsekvenserna oöverskådliga - för oss men inte för Gud - om Kyrkan aktivt och med engagemang talar om Helvetet: först när Kyrkan öppet och med engagemang talar om Helvetet blir det möjligt att ta konkret ställning i politiska, sociala, moraliska och ekonomiska frågor. Hur kan man förstå den katolska socialläran om man inte beskriver människors sociala helveten? Kyrkan måste predika en positiv helveteslära, det vill säga en helveteslära som inte skrämmer för Helvetet utan som talar om Helvetet som reell verklighet som det går att leva i och med, överleva och lämna bakom sig. En sådan predikan kan endast predikas inom en kämpande kyrka, en kyrka som inte är rädd för att uppfattas som obekväm. Det är en provocerande och engagerande kyrka. Och det är naturligtvis så det skall vara.
En av de få teologer som ingående sysslat med det onda, det vill säga med Helvetets innehåll och bosättare, är den tyske teologen Eugen Drewermann, som i tre band publicerat djuplodande analyser av det ondas struktur, ”Strukturen des Bösen” (pocketupplaga: Schöningh Verlag, Paderborn 1988).
När människan avsäger sig Gud förnekar hon sig själv och slår in på vägen mot Helvetet. Det är en mycket god definition som beskriver Helvetet som ett jordiskt verklighetsnära tillstånd. Men det finns också ett existentiellt Helvete som det är svårare att definiera eftersom Jesus, som världens räddare, aldrig dömer någon till Helvetet. Som det står i Johannes 12:47, att ”om någon hör mina ord, men inte håller dem, så dömer icke jag honom; ty jag har icke kommit för att döma världen, utan för att frälsa världen”. Det är sålunda den som icke tar emot den av Jesus erbjudna Guds kärlek som dömer sig själv till såväl det jordiskt verklighetsnära som till det existentiella Helvetet.
I novellen ”Pater Bernhards stora predikan” skriver den polske filosofen Leszek Kolakowski följande när han refererar prästens söndagspredikan: ”Åh, mina älskade vänner, om ni nu ville se uppmärksamt på era själar, betrakta dem noga, skrapa med nål på era samveten, Gud sig förbarme vad ni skulle upptäcka där, vad som skulle visa sig för er åsyn, Gud sig förbarme, upprepar jag, och då menar jag inte de allra värsta av er, inte dem som hutlöst förtrycker änkor och gråtande faderlösa, dödar män eller med liderlig sodomi - det Gud förbjude - besudlar kropp och själ, inte dem, säger jag, utan tvärtom de bästa, de renaste, dem som själva anser sig träda i obesudlat vita klädnader inför Herrens anlete…”.
Detta är onekligen en kraftfullt åskådlig text där Kolakowski inte endast indirekt beskriver det jordiska påtagliga Helvetet utan också det därmed följande hyckleriet. Utan hyckleri inget Helvete - inget Helvete utan hycklare. Kolakowski pekar också på svårigheterna att skilja de olika människosorterna åt, att urskilja vad som döljer sig bakom de banér människor använder som varumärke. Utan att nämna namn och platser ger Kolakowski en bild av dagens värld, av terror och tyranni, med frihetskamp mot statsterrorism, en värld med i vanmakt utförda furstemord. Än en gång: vilka medel är tillåtna i kampen mot Helvetet inom oss och i världen runtomkring oss? Var det rätt att med vapenmakt driva morerna ut ur Spanien och stoppa turkarna vid Wiens stadsgräns? Är den nu (kommentar: under 1990-talet…) pågående nedrustningen ett fruktansvärt misstag, som öppnar portarna mot ett framtida Helvete öppnat av den Djävul som rustar i smyg? Hade jesuiternas indianreduktioner i Latinamerika på 1600-talet överlevt om man varit beredd att försvara dem med den vapenmakt man faktiskt hade till sitt förfogande? Var inte sikhernas mord på Indira Ghandi ett acceptabelt tyrannmord sedan på hennes befallning tusentals sikher och deras religiösa ledare dödats? Nog var Claus von Stauffenbergs mordförsök på Hitler, berättigat! Är inte nordirländska katolikers kamp för självständighet lika rättfärdig som Kosovoalbanernas? Och så vidare. Och så vidare.
Vad jag menar är att det kan vara svårt att avgöra vad som är Helvete och vad som är den Skärseld vars renande verkan leder till Himmelriket. Den franske författaren Georges Bernanos går in på denna gränsdragningsproblematik bland annat i romanen ”Under djävulens färla”, från 1926, där han låter prosten i Campagne säga till abbé Donissan när denne biktar sig för sin överordnade: ”När Gud är med oss kan friden tagas ifrån oss, men icke nåden”. Detta är koncist och klart. Kan icke missförstås.
I förordet till den svenska upplagan av Bernanos roman skrev författaren Anders Österling - under många år Svenska Akademiens ”ständige sekreterare” - att i denna ”intensiva berättelse” finns sådant som stöter bort ”moderna människor”! Vad som förskräckte den svenske protestanten var naturligtvis Bernanos’ tematik kring Gott och Ont, Liv och Död, Gud och Satan, kort sagt: människans beroende av Helvetet.
I en annan roman, ”Prästmans dagbok”, från 1936, skriver Bernanos att Ångesten, däri inkluderat ångesten för Helvetet, kom till människan med Syndafloden. Helvetets förutsättningar, ångest och synd, rinner som rött blod genom Bernanos författarskap. I kriminalromanen ”Ett brott”, från 1935, är kyrkoherden i Mégère i själva verket en kvinna, Evangéline, bastard till en före detta nunna och en präst. I skådespelet ”Karmelitnunnornas dialog”, från 1948, skriver Bernanos om de sexton kvinnliga karmeliter som avrättades av franska revolutionärer den 17 juni 1794. Bernanos fokuserar intresset kring den unga nunnan Blanche de la Force, som ett levande exempel på vad som väntar den som växer upp i ett samhälle präglat av terror. När Blanche tas emot av klostrets priorinna erbjuder denna genast Gud sitt eget liv, för att den skräckslagna Blanche skall ges styrka stå emot vad priorinnan vet väntar henne. Under franska revolutionen gav ej heller klostermurar skydd åt unga kvinnor.
Kamelitnunnorna avlägger emellertid ett extra löfte, nämligen att inte tveka offra sig som martyrer, att frivilligt träda in i Helvetet, om Gud kräver detta offer av dem. Men Blanche tvekar och vill hellre bli ihågkommen som usel och feg, än som martyr.
När medsystrarna travar upp till schavotten gömmer sig Blanche i den skådelystna folkmassan, men priorinnans bön till Gud om att ge flickan styrka och mod, hörsammas. Blanche går frivilligt upp till medsystrarna och låter giljotinens bila skilja huvud från kropp.
Vad Bernanos vill visa är att även svaga människor, med Guds hjälp, kan besegra Ångesten, Helvetet och rädslan för Döden, ja att ångesten inför Helvetet är en Guds gåva - förlöst under Långfredagen. I romanen ”Under djävulens färla” säger prosten i Campagne till Donissan att det har föga betydelse om vi möter Gud eller ej, om vi ser Honom ”i verkligheten eller i en dröm”; vad som är väsentligt är att vi vet att Han de facto finns. För att veta att Han finns krävs tro och förstånd. Tyvärr finns det, Gud hjälpe, menar prosten, präster ”som icke ens våga uttala djävulens namn”, eftersom de inte vågar utsätta det ”inre livet” för frestelser. Dessa feghetens förkunnare förvandlar kampen mellan Gott och Ont, mellan Gud och Satan, till ett ”drifternas dystra slagfält” och moralen till ”en sinnenas hälsolära”. Sådant, fortsätter prosten, är kanske väsentligt när man i böcker beskriver människor, men icke när man råkar människor i det levande livet. Prosten avslutar med salvan: ”Vad har väl det moraliska livets under århundraden samlade erfarenhet att betyda!”. Mer pregnant kan Bernanos knappast sammanfatta den skarpsinniga slutsatsen att människans största Synd är Ångesten. Ångesten inför Helvetet reducerar människan till att bli något hon icke bör vara, osjälvständig, underdånig, inställsam, förljugen. Människan avsäger sig alltför lättvindigt den rätt Gud givit henne, att härska över och behärska Livet och därmed undgå Helvetet. Bernanos såg som sin uppgift att förtydliga och exemplifiera detta människans trauma, traumat om människans hjälplöshet inför Ångesten och Helvetet. Människan kan inte leva utan Gud och mitt i all ångest och mitt i helvetets förtvivlan vet människan att denna Synd, Ångestens synd, endast kan botas genom tron på Gud. Till en lättfotad flicka säger prästen Donissan att ”Gud är med till och med i våra dårskaper”: när människan ”lyfter handen mot Gud för att förbanna Honom, är det Han, och endast Han, som stöder hennes vanmäktiga hand”.
Det är Han och ENDAST Han, som stöder människans vanmäktiga hand.
Denna enkla insikt har emellertid inte alla agerande i Bernanos’ romaner. Ångesten inför Helvetet, själva Synden med stort S, är en ”själssjukdom”, en ”neuros”, menar läkaren i romanen ”Herr Ouine” från 1943, när han till en flatbottnad präst säger så här: ”så även Ni är av den uppfattningen, att vissa religiösa känslor kan ta sig sjukliga uttryck vilka, om man säger så, kan leda till grundläggande förändringar av människan”. Denne läkare och denna präst är Bernanos sarkastiska porträtt av den ”vetenskap” och av de ”moderna” präster vilka i djupet av sin själ skäms för sin tro på Gud och som intet högre önskar än att fylla påsen med något som kan fylla behovet hos vad Anders Österling kallade ”moderna människor”. Bernanos kör fingret rakt in i varbölden, direkt in i den ”moderna” teologi där man ängslas för Synden och för Helvetet, för Satan, för Djävulen, för aggressivitet och för sexualitet. Och de inser inte att den sanna Synden är Ångesten inför konfrontationen med Helvetet.
Det finns mycket mer att säga om Bernanos beskrivningar av nutidsmänniskans rädsla för Synden och för Helvetet. Exempel kan också hämtas från François Mauriacs författarskap, till exempel romanerna ”Lortgrisen” och ”Galigai”.
Den 24 februari 1985 höll den tyske författaren Henrich Böll ett föredrag i radion, där han refererade till en utredning som företagits av den katolska organisationen Kinderhilfswerk, i vilken man påvisade att i Förbundsrepubliken Tyskland misshandlades av sina föräldrar, årligen, 30.000 barn, varav ett hundratal pryglades till döds. Böll sade att ”om denna terrorism hör man så litet talas därför att den försiggår bakom rena gardiner i enfamiljsvillor och i lägenheter” och han bad alla dem förklara sig, som brukar hävda att man skall se på omvärlden utan emotioner… Det är just den inställningen, att förhålla sig kall inför sig själv, inför sina medmänniskor och inför omvärlden, som konstituerar Helvetet, som gör att allt färre människor har kännedom om att det finns en värld bortom Helvetet.
I en annan bok av Kolakowsky, ”Samtal med djävulen”, skriver han att djävulen ”är den slutgiltiga förtvivlans, kvalens och fasans herre”. Ja, även om djävulens namn inte nämnes särskilt ofta i kyrkohistorien och när det sker, sker det i allmänhet i samband med fördömandet av kätterska doktriner. Man kan alltså se djävulen som ett bildlikt uttryck för den helvetiska verkligheten. Djävulen är koncernchef för ett djävulsföretag som måste likvideras om vi skall nå fram genom Skärselden mot Himlen. Man kan då fråga sig varför Kyrkan har manövrerats in i en position där Hon och Hennes präster och teologer har så svårt att tala om Helvetet. Beror det på att lekmannainflytandet inom Katolska Kyrkan tagit sig sådana proportioner att inte endast biskopar och biskopskonferenser utan ibland också Påven har svårt hävda sin integritet gentemot populistiska agitationer?
Ett annat exempel. Heinrich Bölls roman ”Kvinnor i flodlandskap” handlar som så många av hans övriga romaner, om den makt som korrumperar och att ingen som är del av det politiska etablissemanget kan hålla sig ren. Trots denna negativa syn på vår tids samhällen predikar Böll inte något resignationens evangelium. Böll gör sig inte heller till talesman för den förgrämda teologi som man alltför ofta möter i till exempel svensk katolsk skönlitteratur, där författaren, i motsats till Bernanos…, sällan ser skärven i det egna ögat utan föredrar att anklaga Gud för tillståndet på jorden. Bölls helvetesskildringar balanseras av en katolsk humanism och en katolsk filosofi vars utgångspunkt och förutsättning är den Helige Ignatius definition av tre sorters människor. Böll menar att vägen ut ur Helvetet endast kan ske genom att, med Ignatius ord, ”åstunda att vilja eller inte vilja det såsom Gud vår Herre skall lägga det i hennes vilja”. Böll är således inte, som så ofta hävdas, en pessimistisk författare, en undergångens talesman. Istället ser jag honom som en företrädare för en positiv helvetesuppfattning; med det menar jag att Böll accepterar Helvetet som ett människans verk och egenförvållade tillstånd och att det just därför finns en väg ut ur det, OM människan åstundar att vilja det som ”Gud vår Herre lägger i hennes vilja”.
Vad sysslade Niccolò Macchiavelli egentligen med? I sin bok ”Fursten” talar Macchiavelli onekligen indirekt om maktutövning inom Helvetets möjligheter. Parentetiskt kan nämnas att författaren Anders Ehnmark för ett antal år sedan gav ut en bok om Macchiavelli och då okritiskt tog till sig de machiavelliska teserna om det furstliga maktutövandet och översatte det till dagens socialdemokratiska verklighet. Göran Perssons ledarstil kallas ofta för machiavellisk. Men Ehnmarks uppfattning om maktens villkor skiljer sig radikalt från Heinrich Bölls förmåga till klarsyn över relationen mellan makt och helvete. Ehnmark däremot ser Machiavelli som ett föredöme för svensk socialdemokrati och uppfattar inte att Machiavellis fursteråd i själva verket är trediemensionella, att de utger sig för att vara vad de icke är och just därigenom blir möjliga att nyttja av furstens motståndare, mot honom själv. Det är i DETTA det verkligt machiavelliska ligger: fursterådgivaren i sold hos furstens fiende.
Niccolò Machiavelli levde mellan 1469 och 1527, huvudsakligen i Florens. 1494 erövrade fransmännen staden och de gamla medicéerna tvingades fly. Dominikanern Savonarola utövade under fyra år makten i stadsrepubliken - innan han brändes på bål. Tyska och spanska arméer stod vid republikens gränser. Sedan fransmännen tvingats lämna ifrån sig makten återvände de gamla härskarna år 1512. Men den goda tjänaren Machiavelli, som varit fransmännen underdånig, fick inte de nygamla furstarnas förnyade förtroende utan tvingades tillbringa sina återstående dagar som fri skribent, placerad på ett lantställe utanför staden. Där skrev Machiavelli denna så kallade furstespegel med råd om hur makt brukas och brytes. Själv påstod han att han skrev boken för att ge politiskt underlag för reformer som skulle ena de italienska smårikena så de blev starka nog att driva ut alla främmande inkräktare, inkluderande Påven som ju på den tiden hade omfattande världsliga anspråk. Med detta som ideologisk grund förkunnade Machiavelli tesen om statens totala makt över medborgarna och furstens plikt att föra en politik som endast var i statens och inte i de enskilda människornas intressen. Detta är, till skillnad mot Bölls positiva helveteslära, en negativ helveteslära som utesluter människans möjligheter till skärseld, rening och den fria viljans väg till Gud och Himlen. Machiavelli hävdar att makt endast kan utövas av den som nyttjar fula knep och som besjälas av ond vilja. På så sätt lyckades Machiavelli, på ett föregivet objektivt sätt, karakterisera härskandet som något i sig smutsigt, att människan är och förblir självisk, att människan endast kortvarigt kan fås att identifiera sig med allmänintresset. Machiavellis furstespegel är verkligen machiavellisk i den meningen att den ger fursten råd om hur han snabbast möjligt skall förlora sin makt. Den kloke fursten handlar rakt motsatt de råd Machiavelli ger. Men - Machiavellis furstespegel kan än idag användas som ett djävulens vapen i människans kamp om Helvete och Himmel. Men för katoliken gäller att människan inte är gränsen för sina förhoppningar och inte lider av den misantropiska människouppfattning där, med Machiavellis ord ”egenintresset alltid styr även om det förställer sig”. Kärnproblemet för såväl misantropen Machiavelli som för katoliken är sålunda frågan om maktens mål och vilka medel som är möjliga använda sig av. Motreformatorerna bekämpade Machiavelli eftersom man genomskådade hans avsikter att endast stödja de operativa snillen som för egennyttans skull var beredda att använda varje medel, men som hade föga intresse av det teologiska målet, nämligen Gud. I Machiavellis idealstat har Djävulen sin ideala arbetsplats; där firar han triumfer i kampen mot Gud och Kyrka. Vi lever idag i en machiavellisk helvetesvärld, men trots detta hot har Kyrkan sällan något att säga om Djävulen. Det väckte en enorm uppståndelse när på åttiotalet kardinalen av den italienska staden Turin utökade stadens tidigare tre anställda exorcister till sex stycken. ”Vad pågår i Turin, denna de svarta hjärtanas djävulsstad” stod det på stadens tidningars löpsedlar. Denna förvåning över att Djävulen faktiskt existerar föranledde jesuiten Giuseppe de Rosa att klarlägga begreppen om Kyrkans syn på Djävulen och han hänvisade till ett uttalande 1985 från Troskongregationen, där man upprepade vad påven Leo XIII sagt att formlerna för exorcism gentemot Satan och de upproriska änglarna inte får uttalas av kristna människor om de inte är speciellt lämpade för detta och utsedda av stiftets biskop. De Rosa underströk att tron på existensen av demoner, det vill säga av andliga väsen vilka motarbetar Gud och därmed blir Guds och människors fiender, har sanktionerats genom den Heliga Skrift, genom Kyrkans lära och stadfästs och definierats alltifrån det IV Laterankonciliet till det II Vatikankonciliet.
´'
´'
Dock - Djävulen är inget avbildbart väsen med horn och bockfot utan finns inom oss som ett tillstånd, det tillstånd som konkretiseras av att leva i ett Helvete, i en öken. Men, som den Lille Prinsen säger i Saint-Exupérys bok: ”Öknen blir så vacker därför att någonstans gömmer den en brunn”. När den lille prinsen, efter att ha besökt de andra planeterna, till slut hamnar på Jorden, möter han sin vän Piloten som vandrar i öknen, uttröttad och uttörstad sedan hans vatten tagit slut. Den Lille Prinsen föreslår att de skall söka reda på en brunn… Detta är en utmärkt och vacker beskrivning av det helvete vi skapar åt oss själva här på jorden, här i öknen. Men Helvetets öken kan grönska och bli vacker därför att den gömmer Skärseldens brunn och där bortom finns Himlen. Eller, som den Lille Prinsen formulerar det i sin bikt inför Piloten: ”Stjärnorna är vackra och de påminner om en blomma som man inte kan se”.
+
Fotnot: Artikeln ursprungligen publicerad i tidskriften Svarta Fanor, nr 4, 1995. Här något reviderad. Materialet använt i skilda sammanhang, bl.a. vid debatter, osv.
