säpo och jag - med korrigering...

SÄPO…

Sedan decennier har goda vänner och journalister bett mig försöka få ut de anteckningar som finns om mig hos SÄPO. Jag har avstått eftersom jag inte har någonting att förklara eller gömma undan. Mitt agerande har alltid varit öppet – det är en del av försvarsmekanismen.

När goda vänner och journalister bett mig försöka få ut de anteckningar som finns om mig hos SÄPO har de antagit att det kan handla om anteckningar som rör utgivningen av de svenska och tyska utgåvorna av ”raf : texte”… ja, så är det säkert, i huvudsak, men förmodligen börjar SÄPO:s intresse för mig mycket tidigare, nämligen under värnplikten 1955-1957, då jag antogs till utbildning i ”stabs- och underrättelsetjänst” (en utbildning som från 1957 omvandlades till å ena sidan  ”tolkskola”och underrättelsetjänsten inordnades under krigsmaktens underrättelseorganisationer...) och under lektionerna opponerade mot den strategi och taktik som det undervisades i. (Trots detta var mitt "avgångsbetyg" hyffsat, X.7.6. Kanske uppskattades intelligent kritik?) Detta intresse från SÄPO’s sida späddes sedan på när jag gav ut böcker av Stalin, Hagberg, Gramsci, Mao, Kim Il Sung osvosvosv och kulminerade i ”raf-utgivningen”. För SÄPO har det säkerligen också varit huvudvärkande när man inte kommit underfund med hela min identitet (när raf-historien pågick som värst letade länsåklagaren Eliasson frenetiskt, i sängar och skåp, på lager och kontor, efter mitt ”andra pass” – utan att finna det - eftersom det inte fanns där de letade, varken förr eller senare)…

Kort sagt: jag är inte förvånad att jag nu inte får ut vad som står om mig i SÄPO:s papper… Jag har ”torrt på fötterna”… SÄPO har det uppenbarligen inte… Skammen är deras – inte min.

+ + +

Korrigering :
Jag läser idag (våren 2016) SÄPOs brev med ny bakgrundsinformation. Istället för att tala om "skam", säger jag Tack! Livet är komplicerat...