...ängeln är vaken!

Bo I. Cavefors

…ängeln är vaken

Artikeln  publicerades ursprungligen i Tidskriften Kulturrådet (1995:1), som gavs ut av Statens Kulturråd.

Nyttjad litteratur, bla: Friedmar Apel "Himmelssehnsucht". Die sichtbarkeit der Engel (Igel Verlag, 1994) samt Gunter E. Grimm (Hg.) Metamorphosen des Dichters (Fischer Verlag, 1992).

Grekernas angelos och det hebreiska ordet mal'ach i Gamla Testamentet betyder bud eller budbärare, överjordisk, ett det gudomliga närstående väsen, änglar med vida vingar, Guds tjänare, ofta uppträdande i rollen manlig sångkör.

När judarna drevs i exil och under vandringen möter perser och baylonier, omtalas änglar allt oftare i de gamla texterna; ängeln transcenderas till medlare mellan Gud och människa. Jahves änglar är det "gudomliga anletets" speglar. När ängeln i egenskapen budbärare tar Guds gestalt, är han Gud. Därför skyler Moses ansiktet när Guds ängel visar sig för honom som eldslågor. När ärkeängeln Gabriel i grottan vid Hira uppenbarar sig för den mediterande Mohammed och befaller profeten nedteckna islams heliga bok Koranen, inleds seansen med att Mohammed, likt judiska patriarker och kristna heliga, drömmer drömmen om en brottningsmatch med budbäraren: "Då tog ängeln stryptag på mig, så hårt att jag nästan förlorade medvetandet" (Mohammed).

Även i omvänd riktning fungerar änglar som budbärare och befordrar människans böner till Gud. Därför är det tillrådligt att som Jorge Luis Borges be: "Hjälp mig, Herre, att jag, när mina dagar är räknade  /  inte vanärar ängeln".

Vida vingars vida verksamhetsfält innebär att under årtusendenas lopp änglarnas antal ökar kraftigt. Redan från de äldre tider vilka skildras i Gamla Testamentet talas, i Daniel 7:10, om Guds frälsningsarmé: "En flod av eld strömmade ut från honom; tusen gånger tusen voro hans tjänare, och tiotusen gånger tiotusen stodo där till hans tjänst". Guds dialog med människan förmedlas framför allt av ärkeänglarna Gabriel, Mikael och Uriel. Deras ärkerang skiljer dem från stormtrupperna med keruber, Paradisets väktare, vilka besjunges i Första Mosebok 3:24: "Och han drev ut mannen, och satte öster om Edens lustgård keruberna jämte det ljungande svärdets lågor, för att bevaka vägen till livets träd". Också vid templet "ställde han keruberna i det innersta huset, och keruberna bredde ut sina vingar, så att den enes vinge rörde vid den andre kerubens vinge…" (1.Kon. 6:27). I Psaltarens lovsång (104:4) till världens skapare står det: "Du gör vindar till dina sändebud, / eldslågor till dina tjänare", och den sexvingade serafim lovprisar Jahve, leder människan bort från synd och skam och bereder henne att ta emot Guds gåvor. Författarinnan Else Lasker-Schüler beskriver detta så här: "Ich suche allerlanden eine Stadt,  /  Die einen Engel vor der Pforte hat.  /  Ich trage seinen grossen Flügel,  /  Gebrochen, schwer am Schulterblatt,  /  Und in der Stirne seinen Stern als Siegel".

Möjligen åtföljes Gud av två änglar redan när han skapar himmel och jord. Den vanligaste uppfattningen är emellertid att änglarna dyker upp på den sjätte dagen, eller, enligt andra källor, på femte dagen, eller på andra dagen. Åter andra hävdar att änglarna skapas av Gud i eldstormar, att de lovprisar och besjunger Honom, för att sedan snabbt försvinna. Därför tvingas Gud varje ny dag skapa nya änglar. Inför detta sig ständigt förnyande paradisgarde bönar Rafael Alberti: "Vakna döde ängel.  /  Var är du? Lys  /  med din stråle återkomsten".

Änglaläran är av stor betydelse, eftersom den smala vägen till Himmelriket vaktas av änglar. En vanlig uppfattning är att änglarna dyker upp på den sjätte dagen, eller, enligt andra källor, på femte dagen, eller på andra dagen. Åter andra hävdar att änglarna skapas av Gud i eldstormar, att de lovprisar och besjunger Honom, för att sedan snabbt försvinna. Därför tvingas Gud varje ny dag skapa nya änglar.

Änglaskaran är av stor betydelse, eftersom vägen till Himmelriket vaktas av änglar. I en pamflett mot de kristna skriver Celsus att dessa lär ut att själen når Himlen först sedan den passerat sju arkonter, sju änglafurstar. Celsus anspelar på den ofitiska sekt som likt ett okänt antal andra sekter ser världsalltet som ett sjuvåningspalats, där varje våningsplan blir allt ljusare och får allt högre i tak, blir allt renare och alltmer befriat från synd och orenhet ju närmare det befinner sig det renstädade världsallt där Gud har sin boning.  Förbindelserna mellan de sju nivåerna handhas av änglar och stjärnandar. Människans själ börjar vandringen vid den lägsta nivån och når förhoppningsvis fram till Gud innan svarta änglar lyckas locka henne till sådana förlustelser vilka leder till evig förtappelse. Redan Origenes talar om änglar när han nämner Jaldabaot, Jao, Sabaot, Adonaios, Astaphaios, Ailoaios och Horaios. Också i koptiska gnostiska skrifter berättas om de änglar vilka vi känner som Mikael, Uriel, Rafael och Gabriel.

När de första kristna talar om demoner i gammalbiblisk betydelsee, menar de fallna änglar. Olyckorna på jorden förorsakas av änglar Gud kastat ut ur Himlen, tvingade till jordevistelse och evig fördömelse bland människorna. Dessa fallna änglar dansar i nattens månsken och med toppiga huvor på huvudena sadlar de som demoner huvudlösa hästar. Senare tiders troll, dvärgar och pysslingar och tomtar med tomteluvor är fallna änglar som till världens undergång, den stora apokalypsen, tvingas leva som demoner, i ständig skräck för svartklädda män med vita kragar, präster.

Under medeltiden accepterar teologer ängeln som ett inslag i nyplatonikernas själslära. Dionysios Areopagita skriver om den "himmelska hierarkin" som en del av kristen mystik.  I denna teologi skiljes mellan tre änglagrader, där varje grad delas in i tre "körer". Teologerna försöker befria Gud från nyplatonikernas idé om den overksamme guden, till en Gud som aktivt deltar i det världsliga skeendet.  I denna verksamhet behöver Gud medhjälpare, änglar. Teologerna återskapar Gamla Testamentets änglamedvetande, när man i den högsta hierarkin placerar serafer och keruber som de himmelska väsen vilka har direktkontakt med den icke-närvarande Gud, vars vilja skall bli åtlydd och efterlevd. Änglar i den första hierarkin specialiseras till att syssla med Guds godhet, Guds väsen och Guds vishet. Till mellersta hierarkin i denna hierarkiska ordning hör änglar som hjälper världens regeringar att regera. Den första kören består av generaler som fördelar uppgifter och ansvar till de båda andra körerna, där den ena vaktar Himlen och den andra, som är någon sorts nationell insatsstyrka, håller fientligt sinnade maktpotentater och andra skurkar, på armlängds avstånd.

I tredje hierarkin häckar furstar, ärkeänglar och andra specialistänglar som på Guds befallning sysslar med världen och förvaltningen av världen. Den första kören håller ett gott öga på furstar och politiker, den andra kören styr och ställer med teologer samtidigt som de kontrollerar att människors bikter och böner faktiskt når fram till Gud, medan den tredje kören står till de små människornas förfogande. Bland dessa änglar finns sådana som vet allt om örter och om stenars hemligheter och som vet vad som läker och ger ny kraft. Dessa änglar är gudomliga, eftersom Gud givit dem några av sina egna egenskaper.

Änglar beskrives gärna och ofta som barn. När 1200-talsfranciskanen Berthold  från Augsburg talar om änglarna som blondlockiga pojkar, associerar han till den förkristna tid där Olaf Tryggvason samtidigt föds som fylgja och hamingja, som livs- och dödsängel, som vit duva och svart korp eller svart hund.  När änglabarnet dör, når själen Gud. I Böhmen och Bosnien var det därför en synd mot Gud att begråta ett dött barn. I barnet finns nämligen styrka och det oförstörbart gudomligt goda. Och även den mest prosaiskt antireligiösa och sekulariserade nutidsmänniska erkänner möjligen i sitt innersta att mänskligheten räddats undan apokalyps tack vare små söta änglar, som gång på gång helar den söderbombade världen; änglar som Rafaels rundmagade puttis eller som Hans Memlings musicerande punkbandsänglar på en triptyk från 1490-talet.

Men är dessa änglar verkligen så fromma som Gamla och Nya Testamentets författare hävdar att änglabarn bör vara? Rafaels himmelsgosse ser ganska skeptisk och melankolisk ut när han trött vilar huvudet i vänstra handen medan han spelar med ringfingret på överläppen. Kamraten till vänster har en mer passiv attityd och blänger övergivet på Jungfrun och Barnet. Båda puttis lutar sig mot en balustrad och vill helt klart dra sig ur den komplexa situation de hamnat i och bedömer som icke påverkbar. Endast Guds Moder Marias egen Moder söker med blicken de båda änglarna  -  för att få tröst och hjälp eller i förebråelse över vad de ställt till med?

Är Rafaels puttis resignerade änglar eller demoner med barnasinnet i behåll?

Rafaels puttis bryter ikonografiskt och sakralt mot den gamla hederskodex som förpliktigar änglar att vara aktiva partners i samarbetet mellan Gud och människa. Rafaels änglalika gossar poserar istället som förhärdade erotiker, som erotomaner just uppstigna från hednavärldens underground. Det nonchalanta kroppsspråket avslöjar att de inte vet vad de skall ta sig till med denna Maria som råkat i olycka men som trots det förefaller vara så lycklig!

Rafaels sixtinska madonna, målad 1512-1513, kan beskådas på Staatliche Kunstsammlung i Dresden och där ser Friedrich von Schlegels hustru Caroline dessa båda "människobarn med vingar". Caroline von Schlegel har helt rätt: Rafaels puttis är redo för helt andra uppdrag än sådana som utförs i Himlens tjänst och de påverkar romantikernas måleri. Rafaels puttis och Albrecht Dürers Ärkeängel Mikaels Rambokamp med Draken (1498), är samtidigt religiöst historiemåleri och bilder med erotisk sprängkraft. Historien uppenbaras och förklaras.  Förutseende Friedrich Hölderlin ironiserar om att "husängeln är i antågande". Rätt får han. Under de senaste dryga etthundra åren har änglarna merkantilserats till motiv på julklappaspapper. Men trots detta bör man icke glömma att ängeln då och då dyker upp i litteratur och konst, hos författare som Else Lasker-Schüler, Rose Ausländer, Jorge Luis Borges, Charles Bukowski, Ernst Jünger, Walter Benjamin, Hans Henny Jahnn, Rainer Maria Rilke och hos konstnärer som Marc Chagall, Paul Gaugain och Arnulf Rainer.

Medan ängeln i Goethes Wilhelm Meister står för en harmlös, förgänglig och sublimerad sexualitet, handlar det istället om sublim änglaerotik, ofta med homoerotiska undertoner, hos flertalet romantiker av tidigare och senare datum. Medan Gottfried Benn likt Hölderlin skriver om kvinnors kärlek till kärlek rent allmänt sett, tackar den homosexuelle författaren Hans Henny Jahnn Gud för att änglarna har kuk: "Det är faktiskt så att vid ett bestämt ögonblick i mitt liv, visste jag att männens alla strävanden inskränktes till att söka efter och slutligen finna, de svarta och vita änglarna, för att knäböja framför dem, framför det som är manligt, ungt och vackert  -  den hedniska avbilden, den gudabenådade kuken".

Även Chagalls änglar känner sexualitetens krav, trots att de lever celibatärt. Chagalls änglar är profeter och mystiker, som vet hemligheten med den frivola kärlek Hölderlins schwabiska flickor praktiserar. Dystrare är tonen i Paul Gaugains målning om Jakobs kamp med ängeln (1888), där bretagnska kvinnor beskådar slagsmålet iklädda intensivt svarta klänningar och gulvita huvor, strama och bigotta som hjälmar. Gaugain inser att han "i dessa gestalter återskapar bondsk vidskepelse". Förmodligen är det så att under trycket av förrförra och förra seklets återkommande katastrofer aktualiseras änglarnas närvaro som garanter för att det finns något bortom apokalypsen. 1917 noterar Paul Klee att "det djävulska hör samman med det himmelska" och redan 1903 målar Hugo Simberg Den skadade ängeln, buren på bår av två finska bondpojkar.  Gränsen mellan empirism och modernism överskrides när Klee (Engel, noch tastend, 1939) och Simberg anknyter till magi och till det arkaiska. Parallellvärldarna finns i det metafysiska och inte i det teoretiskt fysikaliska. Om människans skräck i denna sönderstyckade värld skriver Rilke i Duineser Elegien: "Jeder Engel ist schrecklich. Und dennoch, wehe mir, ansing ich euch, fast tödliche Vögel der Seel, wissend um euch".

Världsbilden och vår bildvärld befolkas av änglar, ibland poetiskt som i Wim Wenders och Peter Handkes film Himmel über Berlin, ibland mysigt trivialt som i reklamens värld, där änglarna konkret i vardagen tvingas duellera mot dumheter och tidsanpassade trender. Som yrkesmässiga pendlare mellan världarna, som Guds elitsoldater, griper änglarna in i människans Vara och strävar efter att införa himmelsk ordning och reda på jorden. Det sker med hjälp av körsång, mandoliner och trumpetstötar. Charles Bukowski skriver om en baseballängel som dyker upp när hemmalaget förlorat med 7-1. Någon knackar på dörren till omklädningsrummet, in stiger en komisk figur med pappersvingar klistrade på ryggen. Det är en artonårig pojke som påstår att han kommit därför att han vet med sig att han är det givna svaret på klubbens alla problem. Lagledaren, som tycker att pojken är alltför ung för en sådan gigantisk uppgift som att förvandla nederlag till seger, ber honom försvinna ögonaböj, men pojkängeln dricker ännu en slurk ur Cocacola-flaskan och svarar: "Jag är äldre än jag ser ut". Änglar dör aldrig.

Slutsats:  ängeln hör inte hemma som sentimentaliserad kitchfigur på gravstenar, utan arbetar hårt för att bekräfta Himlens närvaro i nuet, att människan bör tillgodogöra sig tillgången på förnuft och romantik, handlingskraft, vitalitet och erotik.

ny bok - fjodor dostojevskij : vinteranteckningar... - bokförlaget vesper



Fjodor Dostojevskij
Vinteranteckningar om sommarintryck

140 sidor
Trådbunden med flikar
Översättning från ryskan och kommentarer:
Kajsa Öberg Lindsten
Efterord: Per-Arne Bodin

+

Bokförlaget Vesper är ett
nystartat förlag som framför allt
kommer att ägna sig åt översatt klassikerlitteratur.


Förläggare är Martin Bergqvist. För formgivningen av
böckerna svarar Fredrik Andersson, som också ritat
förlagets logotyp.
'
'

Info & Beställning...



Ezra Pound : Den siste fribytaren

Bo I. Cavefors

DEN SISTE FRIBYTAREN

- OM IDENTIFIKATION

Bok:

Samtal med Pound.

Ezra Pound intervjuad av Donald Hall.

Översättning och efterskrift av Stewe Claeson. Ellerströms Förlag, Lund 2003.

Originalpocket, 142 s., ISBN 91-7247-083-6

Ezra Pound är mannen som alltid lyckades bli missförstådd. Utmärkt exempel är den recension som publicerades i Svenska Dagbladet (23.9.2003) av Donald Halls bok om den siste fribytaren. Recensenten hävdar bland annat att Pounds negativa attityd till kapitalism och rofferi, räntor, storfinans och andra maffiosoråttor, var uttryck för "en strikt bohemisk synpunkt". Det är ett lömskt sätt att förringa Pounds faktiska kunskaper i ämnet, att ta udden av fribytarens väl grundade kritik mot en av samtidens värsta avarter, en ohämmad kapitalism som kan härja fritt utan att ansvariga kapitalägare samtidigt tar det politiska ansvar som de istället skyfflar över på politiker valda, i demokratisk oordning.

Recensenten i SvD hävdar dessutom att Pound efter det att amerikanska soldater tagit honom till fånga, i Italien, vid andra världskrigets slut, placerades "i en trång apbur" som "hissades upp i ett träd". Det låter något - apbur! Circusapan i sitt rätta element. I verkligheten var det en tigerbur. Sådana hissas inte upp i träd utan står stadigt på marken. Samma slags burar som användes av USA i Pisa 1945 nyttjades av samma världsmakt på Guantanamobasen, sextio efter Pounds burtillvaro i Pisa… ”under tältflikarna låg en doft av mynta / särskilt efter regn / och en vit oxe på vägen mot Pisa / som om den såg mot tornet, / mörka får på exercisfältet och våta dagar fanns moln / kring berget under vakttornen. / En ödla höll mig uppe / de vilda fåglarna åt inte det vita brödet…” (Ezra Pound : Sånger från Pisa, utdrag ur Canto LXXIV. Översättning av Göran Sonnevi och Jan Olov Ullén. Cavefors Bokförlag 1960).

Man kan så här vid kvällningen, novembermörkret faller tidigt, undra vad det faktiskt var som skapade hatet mot Pound. När Litterära Studentklubben i Lund i början av 1960-talet (jag hade då publicerat ett par tre Poundböcker…) bjöd in honom för att föreläsa, blev det våldsamma protester och klubben tvingades sända återbud. Meningen var att den kroppsligt skröplige Pound skulle åtföljas av dottern Mary och, eftersom jag dåförtiden inte hade någon egen bostad i Sverige, bo i mitt gamla pojkrum hos min mamma i Malmö. Bilaga: det dröjde flera år och tre eller fyra publicerade Poundböcker innan Dagens Nyheter överhuvudtaget uppmärksammade utgivningen.

Donald Halls bok är tudelad, dels en intervju han gjorde med Pound i Rom våren 1960 och som sedermera publicerades i The Paris Review, dels ett porträtt av Pound tecknat utifrån de fyra dagar intervjun och samvaron med Pound pågick. Det är en utomordentligt intressant och tankeväckande bok. Hall avlivar en del av myterna kring Pound, gör honom mänsklig. Inga fascisthälsningar, stirrande blickar och föraktfullt krökta mungipor. Hall, några år äldre än jag, fascinerades också han redan som tonåring av Pounds Cantos, men var "bestört över hans politiska åsikter". Det förhållningssättet präglar även Halls senare allt djupare insikter om Pound, men de mildras efter samvaron i Rom. Pound är då en gammal och ganska trött man och inte längre beredd att, trots Halls provokativa frågor, energiskt försvara sina ekonomiska teorier. Hall finner dock att Pound varken är paranoid, grym eller galen, vilket ryktena gjort gällande. Hall finner istället en åldrad diktare som, därom är jag övertygad, inför den intellektuelle unge ambitiöse amerikanen som vill göra en intervju för en av tidens främsta litterära tidskrifter, The Paris Review, spelar ganska mycket teater. Vilket, ironiskt nog, Hall inte insåg när mötet ägde rum, vilket är förståeligt, men som han uppenbarligen inte genomskådade ens när han skrev boken. Pound kastar sig teatraliskt på soffan när frågorna blir alltför påträngande. Han blir plötsligt trött, så trött, men är i ögonblicket därefter beredd att med käpp och med hatten på svaj ge sig ut på stan. Plötslig glömska. Fars med gammal man, som stundtals, när det passar, är något förvirrad, oj så gammal. Och så vidare. Mycket underhållande. Den pensionerade amiral, där Pound bodde under Rombesöket, och där intervjun genomfördes, tittade förmodligen genom nyckelhålet.

Hall berättar entusiastiskt om besöket hos Pound, om Pounds vänfasthet, om hans godhet, om hans hjälpsamhet när det gällde att föra fram kollegors alster till redaktörer och förläggare, om hans kvinnor, om hans ängslan att inte ha varit och att inte vara "begriplig", i sin dikt, i sin agitation om att "om stöld blir regerandets grundprincip / (varenda bank anmärkte J. Adams) / uppstår tjuveri i mindre skala" (Canto LXXVI). Vad som saknas i Halls porträtt av Pound är, tycker jag, en uppriktig och skygglappslös diskussion om Pounds politiskt-ekonomiska idéer, om varifrån han fick dem, vad han egentligen ville åstadkomma och hur de så att säga låg i tiden ej bara hos en extravagant konstnär som Pound utan hos en betydande del av tidens politiska och intellektuella elit. Därmed inte sagt att man skall dra ett streck över Pounds antisemitism och förringa hans fascination inför italiensk fascism. Tvärtom. Pound var antisemit och han beundrade delar av den fascism Mussolini skapat, men antisemitismen var av det slag som var allmänt förekommande i Europa och i USA innan den nazistiska dårskapen blev känd och Pounds fascism var den fascism som snarare var en kombination av socialism och syndikalism, med ett radikalt socialt och antikapitalistiskt program. Där fann Pound argument för sitt hat mot räntor och rövarkapitalism. Där fann han en politisk vilja som försökte förhindra att också den politiska makten hamnade i kapitalets händer. Pound befann sig i gott sällskap, upptäckte han, säkert till stor förtjusning. Brittisk övre medelklass var starkt påverkad av social fascism. Det räcker att nämna Hertigen av Windsor och Wyndham Lewis, eller Winston Churchill som så sent som 1936 var en av Mussolinis supportrar. Överhuvudtaget var denna socialt engagerade fascism populär i det Storbritannien som präglat Pound i lika hög grad som de amerikanska vidder där han själv ansåg att karaktären danats. Pound fann att hans teorier och önskemål formulerats också av Konfucius och, framför allt, av Amerikas Förenta Staters president John Adams (vald 1796). I Adams fann Pound en man som också han, precis som Pound, menade att förmåga, intelligens, kontakter, traditioner, utbildning, ämbeten, måste hanteras ideellt. För sådana förmåner kan man inte ta betalt: "Jag uppbär inte en shilling i månaden skrev mr / Adams till Abigail / sjutton 74" (Canto LXII). I denna attityd finner man såväl Konfucius' som John Adams' som Ezra Pounds önskan om "balans" i politiken, i samhället, och att denna balans skall förankras hos människor som har förmånen och förmågan att förvalta extraordinära förutsättningar. Naturligtvis handlar det om elitism men en elitism under stort ansvar och en elit vars främsta uppgift det är att utan att sko sig själv se till att kapitalet, det kapitalistiska röveriet, politiker och andra partigängare, kastas ut i kylan. Eliten som står för balans är i själva verket folkets företrädare mot makthavarna: "rättvisa, ärlighet och rakryggad handling…" (Canto LXIII).

Det är inte sällsynt att politiker och ideologer sviker politiska idéer de tidigare vurmat för, att politisk vilja till det goda förvandlas i sin motsats. Så skedde med den sociala fascismen. Men till skillnad från politiker som menar att ett Ja endast är ett Ja till dess det förvandlas till ett Nej, stod Pound fast vid sina ursprungliga ideal. Det länder honom till heder. Även i detta var han trogen på samma sätt som han var trogen sina vänner. För detta betalade han ett högt pris, förakt, ett antal år inspärrad på mentalsjukhus samt ett ifrågasättande även av hans värde som poet. Kan en man med Pounds ekonomiskt-politiska åsikter vara en bra poet? Kan man skilja mellan en författares politiska idéer och de verser han skriver? Jag menar att det kan man inte. Man kan inte beundra Pounds författarskap och samtidigt avvisa honom på grund av hans mänskliga svagheter. Anser man att Pound var en dålig människa, en urusel ekonom, en fatal politiker, att vi alla måste, som skribenten i SvD skriver, "inse vidden av Pounds intellektuella nederlag", så måste vi också förkasta hans författarskap. Men menar vi att det finns litterära förtjänster i Pounds Cantos, bör vi undersöka och försöka förstå varför han där för till torgs åsikter vi själva inte sympatiserar med. I vad finns Pounds reella bevekelsegrunder? Var finns hans djupaste engagemang? Pound led aldrig något intellektuellt nederlag. Hans nederlag var politiskt. Hans personliga nederlag var samma nederlag som drabbade tiden han levde i.

På försommaren 1960, kort efter Halls intervjumöte med Pound i Rom, reste fribytaren vidare till dottern Mary de Rachewiltz och hennes man och båda barn, Siegfried Walter och Patrizia som sedan mitten av 1940-talet höll på att bygga upp en borgliknande bostad i en gammal borgruin på klipporna utanför Meran(o) i Sydtirolen/Alto Adige i norra Italien. När Hall lämnat byggnadsställningarna kom jag resande med tåg via Innsbruck och Bolzano. Jag stannade fyra-fem dagar. Gäster vandrade in och ut i den halvfärdiga borgen, alla inbjudna av den intensivt aktiva Mary. Tex Michael Alexander, även han Poundentusiast (”No weary mind may stand against Wierd / nor may a wrecked will work new hope: / wherefor, most often, those eager for fame / bind the dark mood fast in their breasts.” Agenda, Vol.2, No.6 /1962). Jag träffade, förutom Pound, Milanoförläggaren Vanni Scheiwiller (All'Insegna del Pesce D'Oro) som var i min ålder (24 år) och den mycket unge, knappast mer än tonårige William Cookson, från Storbritannien, som just startat tidskriften Agenda. Pound var överförtjust. Fyra unga entusiaster. Vad kunde han mer begära? Framför allt eftersom ingen tjatade om fascism och ekonomiska teorier, ingen av oss krävde hans avbön och ingen hånade honom för dollarsedeln Hemingway sänt honom efter utsläppandet ur tigerburen i Pisa, som bidrag till hushållskassan… (och som Mary satt inom glas och ram). I gemenskapen fanns även den måhända störste Poundbeundraren av oss alla, tonåringen Siegfried Walter (född 1947), som skrev dikter och översatte från/till italienska, tyska och engelska (bl.a. Pasolini, Frobenius, Giuliani, Sanguineti, mfl. SW var redan då en utmärkt poet och översättare som travade runt i korta snäva lederhosen… men vem kan tänka på egen litterär karriär och samtidigt ha Pound till morfar? På kvällarna blev det intellektuellt och musik (av Olga Rudge) samt diktuppläsning (av Pound) i den riddarliknande salen med panoramafönster mot Merano och bergen på andra sidan dalen. Dock: i huvudsak handlade det om att vara ute och vandra och prata om vardagsting. Med viss möda tog sig Pound upp till en av bergsbönderna där Siegfried W. hade hyst ett antal getter och får som han ville visa, men getterna och fåren befann sig ännu längre upp i de otillgängliga bergen, så SW. och jag gick själva upp dit dagen därpå. Vi blev goda vänner. Med ett par kamrater besökte han mig i Lund mot slutet av 1960-talet. Vår vänskap fortsatte när jag 1980 bosatte mig i Merano.

Det var meningen att jag vid detta första besök hos Mary skulle stanna någon vecka eller ett par veckor, men efter fyra-fem dagar bestämde sig Pound för att han skulle resa till Milano. Scheiwiller skulle följa honom och se till att han inte plötsligt fick nya resmålsidéer. Jag inbjöds att följa med. Orsaken till Pounds plötsliga önskan att lämna Brunnenburg var knappast vad Hall menar i sin bok, att Pound var trött på alla bergen. Snarare orkade han inte med de tre kvinnor som omgav honom, hustrun Dorothy, älskarinnan Olga och dottern Mary. Numro ett var de facto gift med Pound sedan decennier, hade försörjt honom (det gick aldrig att leva på de inkomster Pound fick genom sitt författarskap, men Dorothy hade säkra inkomster från sin familj Shakespear i London). Numro två var han visserligen erotiskt förhäxad av, men avkoppling var det knappast tal om. Numro tre älskade honom över allt på jorden, men denna intensitet, detta engagemang, detta ständiga på-språng, var påfrestande. I verkligheten var det endast kvinna numro fyra som gav honom lugn och ro, trygghet, en okomplicerad samvaro, nämligen Marys fostermor, den bondkvinna i Brixen/Bressanone som tagit hand om Mary när kärleksparet Olga/Ezra tyckte det var för besvärligt att fostra barn.

Tågresan från Merano till Milano skedde i glad samvaro med Pound som scoutledare. Icke ett ord om poesi, politik, journalister och liknande. Men en hel del om musik. Hall skriver att Pound hade inflytelserika och förmögna vänner. Det stämmer och i Milano fanns ett flertal, bland andra, Vanni Scheiwillers pappa, också han en gång i tiden förläggare. Jag blev inkvarterad hos honom, i Vannis säng, och på morgonen nästa dag ringde Pound på dörren för att hämta mig för en promenad i Milano. Besök hos bokhandlare och antikvariat där han var välkänd och som avslutning köpte han åt mig en mycket vacker porslinsbuddha hos en av antikvitetshandlarna i Galleria Vittorio Emanuele. Den står just nu här i fönsterkarmen och vänder den vackert blommiga ryggen åt datorn.

Vad jag med denna berättelse vill ha sagt är att det fanns en annan Pound än den Pound vi lär känna genom journalisters ögon och brist på tankar. Och jag har ständigt förvånats över varför ingen skriver om det liv Pound levde bortom poesi och intellektuell hantering. Hall ger antydningar om att det fanns ett liv för Pound bortom offentligheten när han nämner att fribytaren hade inflytelserika vänner. Varför blev de aldrig intervjuade? Varför kompletterade man aldrig bilden av den offentlige och utsatte Pound med bilden av Pound bakom maskerna? Många hade haft mycket att berätta. Många hade kunnat förklara vad som anses oförklarligt. Men ingen frågade. Och verkliga vänner berättar inte om de inte vet att den som frågar har ärliga avsikter.

I väntan på att få läsa något som någon skrivet men som inte kommer att publiceras förrän efter siochså många år, är Donald Halls berättelse en ovärderlig tillgång. Dessutom underhållande. Därutöver är Hall en klok man; han kom under besöket hos Pound i Rom att älska the last Rover: "Med hjälp av poesins stora, ädla språk, satte Ezra Pound samman det bästa av sig själv och i de kulturer han älskade och studerade. Vi kommer alltid att finna honom på detta Ithaca."

Illustrationer:

1. Ezra Pound. Foto: Vittorugo Contino, Venedig 1967.

2. Siegfried Walter de Rachewiltz, Foto: Mary de Rachewiltz, Brunnenburg/Merano 1960.

3 & 4) Brev 1.7.1960.

Bo I. Cavefors / Per Svensson : Transmutation

Bo I. Cavefors / Per Svensson

Transmutation

- en transcendental elektronisk dialog

Teckningar av Per Svensson

Förord av Thomas Millroth

Firework Edition

ISBN 91 87066 35 1

Ur Thomas Millroths förord:

...

Jag har alltid intresserat mig för de mänskliga, existentiella och konstnärliga

förehavanden som vill återta tolkningsföreträdet. För Bo Cavefors förlag var

jag i slutet av 70-talet sysselsatt med en bok om konsten i DDR, officiell lika

väl som dold. Snart fastnade jag för den överlevnadsstrategi som innebar

mindre fixering vid motiv och stil, men mer vid ett framhärdande i att skriva

sin egen dagordning och bestå sin egen tolkning. Per skriver att varje stat

föder en anti-stat. Sant. Men det kanske inte ens är ”anti”. Jag framkastade

en gång för några oppositionella konstnärer att de var en alternativ scen.

Nej, svarade de upprörda, vi är scenen!

Samtidigt totalt utlämnade i maktlösheten.

Och just därför.

Det var ett tillfälle, då jag insåg den unika upplevelsen av att vara totalt

hjälplös. Att se sig själv hjälplös. Som en nerslagen boxare. Det är inte

många som gjort det.

Avundsvärt, tänkte jag.

Det spränger väggarna till vad som går att uthärda.

...

Bo I. Cavefors : Recension av Henrik Berggens Palmebiografi (FiB/Kulturfront 2010:11.)



Bo I. Cavefors

HERREGUD, SÅ DUMT

(Recension publicerad i Folket i Bild / Kulturfront, nr 11 (november) 2010.)

Bok: Henrik Berggren / Underbara dagar framför oss / En biografi över Olof Palme / 714 s., inb., ill. / Norstedts Bokförlag, Stockholm  2010.

Olle Svenning skrev i sin recension av den här boken att Berggren försöker förvandla Palme till ”liberal”. Det ligger en hel del i den observationen. Men framför allt är Berggrens bok en desarmerande biografi som genom sin fysiska tyngd av 714 inbundna sidor, lägger hinder i vägen för mer seriösa framtida försök att fånga in en av Sveriges mest fascinerande politiker/människor i modern tid. Berggren är inte kapabel till en enda seriös analys varken av Palme som politiker eller individ. Berggren skriver om Palmes familjebakgrund men vad hjälper det oss att förstå bakgrunden till hans idéer, hans sätt att agera, om informationerna stannar vid att ytligt tala om gårdar i Baltikum och lägenheter på Östermalm? För att förstå en komplicerad, udda och intressant människa/politiker som Palme måste man som läsare också få sig till livs analyser och tättinpåbeskrivningar av farochmorföräldrar, av föräldrar och syskon osv.

Berggren förenklar klasstillhörighetsproblematiken och gör det alltför enkelt för sig när han generellt talar om ”eliten” i Stockholm och självklart placerar en redaktör på Dagens Nyheter i den kategorin! Berggren deformerar klassbegreppen och ger dem falska förtecken när han skriver om ”aristokrati” när det är adel som avses, när han talar om ”överklass” när det handlar om övre medelklass. Berggren låter fingrarna alltför snabbt löpa över tangentbordet. Hela den här hanteringen av klassbegrepp kunde möjligen gå för sig under 1960- och 1970-talen när det såg ut som om analysen av samhällets sociala strukturer föreföll få en seriös behandling. Förhoppningar som grusades när den nya medelklassen började titulera sig som överklass och förneka tillhörigheten i den övre medelklassen. Som jag ser det är Berggrens Palmebiografi i första hand inte en bok om Olof Palme utan om hur just denna nyblivna övre medelklass tog över styrningen av Sverige in mot 2000-talets moraliska och ekonomiska katastrofer. 

Berggrens obehagliga vonobenattityd visar sig också i urvalet av människor han tillåter kretsa kring Palme. De som inte passar in i den kvasiliberala miljö Berggren själv tillhör och som kan inordnas under rubriker som ”elit” eller liknande avfärdas som ”gruvarbetare från de norrländska malmfälten vars främsta merit var en otidsenlig lojalitet mot det sovjetiska kommunistpartiet…” (Hilding Hagberg) medan Robert Kennedy ”hade ett tummat exemplar” av Albert Camus Främlingen i portföljen… Det är en dogmatisk förenkling av förfärande slag som Berggren ägnar sig åt.

Det låter rått, men Berggrens Palmebiografi är faktiskt intet annat än ett omtuggande, på drygt 700 sidor, av de informationer man gratis kan klicka in på Wikipedia. Varför har denna bok skrivits? Varför ger ett i alla fall förr i tiden ansett förlag ut denna bok? Är boken ett led i någon sorts ”kampanj” för att beröva socialdemokratin en av dess mest karismatiska politiker och förvandla honom till vad Olle Svenning påpekade, menlös liberal?



Karl Andersson : Bögarnas värsta vän

Karl Andersson

Bögarnas värsta vän

Historien om tidningen Destroyer

+

Entartetes Leben

Hft., 186 sidor
ISBN: 9789163368981

Info+Beställning>>>

Är bokutgivning syssla för gentlemän?



Konstnär : Judit Fritz
Objekt : Bo I. Cavefors

Bo I.Cavefors

ÄR BOKUTGIVNING SYSSLA FÖR GENTLEMÄN?

Artikeln beställdes av kulturredaktören vid Sundsvalls Tidning, Curt Bladh, och publicerades den 22 oktober 1960. Här obetydligt reviderad. Artikeln illustrerades med fotografier av memoarförfattare och artikelskribent, se (nedan) foto från gulnat tidningsklipp.

Kulturredaktörens ingress till artikeln löd: "Bo Cavefors är Sveriges yngste bokförläggare och skribent med exklusiva ambitioner. Detta är hans första artikel på ST-kulturen".

Frågan är naturligtvis om ett bokförlags historia bör skrivas av förläggaren själv eller av en auktoriserad historiker. Svensk bokförlagslitteratur finns det sorgligt litet av. Ett fint undantag utgör Bonniers inom familjen producerade innehållsrika historik över ett bokförlags utveckling. Bokförläggare som själv skriver är kanske enbart av ondo? Det finns exempel som onekligen bevisar detta (Anm.: T ex senare publicerade memoarer av olika förläggare Bonnier). Men den memoarbok som nu (dvs 1960!) kan läsas även på svenska och som skrivits av en av de mer uppseendeväckande brittiska bokförläggarna, Fredric Warburg, talar för motsatsen. En syssla för gentlemän (Norstedts, Stockholm 1960) måste man beteckna som en av de trevligaste böckerna inom genren bokförläggarmemoarer. Warburg behandlar på ett lysande sätt sin egen och sitt förlags, Martin Secker & Warburg Ltd, utveckling fram till 1940.

Fredric Warburg påstår: ge ut det ni tycker om och hoppas på det bästa; ni kanske har tur. Mig förefaller det som om det kunde vara ett framgångsrikt recept.

Som alla andra memoarförfattare så skriver författaren till denna bok om sin barndom. Barndom har alla haft. Men man finner emellertid inte att barndomen i Warburgs fall, som i så många andra, haft någon avgörande betydelse för hur han blev som vuxen. Trots det är det inte ointressant att få veta hur författaren som vuxen förhåller sig till sin barndom. Han lyckas utmärkt fånga tidsatmosfären i den senviktorianska övre medelklassens salonger under 1900-talets båda första decennier. Trots att Warburg delvis delger stark kritik mot mångt och mycket, förefaller det läsaren som om han trots allt är ganska belåten med den världs materiella förhållanden vilka kom honom till del. Redan på dessa sidor i memoarerna synliggörs författarens kluvenhet mellan anden och materien. Men även om denna skildring - som sträcker sig över 62 sidor - för det mesta är underhållande och rolig, saknas inte, som i alla förstklassiga memoarverk, det bistra allvaret.

Warberg beskriver förträffligt tidens konventioner, fadersauktoriteten, modersundergivenheetn, den ingroddhet som var allenarådande bland salongernas palmer och sovgemakens medicinflaskor och som invaggade den då medelålders generationen i fullkomlig okänslighet för det krig (Anm.:Första världskriget…) som ingen trodde på, men som trots allt var oundvikligt och vars pris män i Warburgs skolpojksålder fick betala  -  altför många med sina liv. Författaren porträtterar inte utan ett visst bittert allvar en bortskämd, bortklemad public school-pojkes utveckling från morsgris till kanonmat på det europeiska slagfältet. Han förmedlar ett snabbt intryck av den brittiska arméns hjälplöshet när den upptäckte bristen på befäl och som en följd av detta snabbutbildade 17-18-års pojkar till officerare vid de för övrigt inte oävna badorterna på sydkusten.  Han fångar de militära strategernas totalt orealistiska och nonchalanta agerande i en scen där ett förband kavallerister sändes rakt fram mot fiendens kanoneld  -  och till en söker död.

Även om det inte direkt framgår av boken, så undrar jag om inte dessa krigsupplevelser i mångt och mycket kom att leda fram till den politiska och allmänmänskliga inställning som sedermera kom att prägla såväl Fredric Warburg som hans förlag.

Av ren slump kom Warburg in på förlagsbanan. En inte ovanlig infartsväg, vad jag kan förstå. En av den brittiska förläggarvärldens absolut ledande gestalter, William Swan Stallybrass, direktör vid George Routledge & Sons Ltd, blev Warburgs chef och läromästare. Här, på detta trevliga gammaldags förlagskontor finner man den framgångsrika patriarkaliska anda som väl numera (dvs 1960!)  -  på gott och ont  -  är försvunnen. Till fördelarna med detta förlag måste man i sanning räkna den inställning från styrelsens sida som tog hänsyn till de anställdas behov av en långsamt avnjuten lunch på klubben, samt en stunds vila därefter.

Den gedigna utgivningen hos Routledge's får man goda information om hos Warburg.  Den konservatism som präglade utgivningen visade sig emellertid ha en allvarlig negativ sida när de nystartande förläggarna, Cassel, Cape, Hutchinson, Heinemann m fl, började göra sig hörda mot slutet av 1920-talet och i början av 1930-talet. Reklam, layout och public relation blev av allt större betydelse för bokutgivningen. Routledge's stagnerade för en tid eftersom man inte insåg det nödvändiga i att vända kappan efter reklamvinden, men förlaget har efterhand återtagit sin position som ett av de förnämsta brittiska förlagen på facklitteraturens område.

Men att Warburgs första förlag var en utmärkt läroanstalt för den blivande outsiderförläggaren står helt klart, eftersom han där lärde sig utgivandets "teknik" samtidigt som han rejält skrämdes för farsoterna ensidighet, formalism och utvecklingshämmande konventionalism.

Under Warburgs tid vid Routledge's  -  13 år  -  blev bl a C.K.Ogden en av förlagets flitigaste medarbetare. På Warburgs initiativ startade man The Broadway Translations, en framgångsrim serie kvalificerade översättningar av klassisk litteratur. En utgivning som faktiskt var föregångare till Penguin Classics. Man köpte in det konkursfärdiga men exclusiva förlaget The Casanova Society och fick därmed bl a rättigheterna till utmärkta översättningar av Casanovas memoarer, Tusen och en natt och Ezra Pounds fina tolkning av Remy de Gourmonts The Natural Philosophy of Love  -  något som Warburg, emellertid, tyvärr, glömmer bort att meddela i sina memoarer.

Under åren vid Routledge's kom Warburg även i kontakt med en av de naivt geniala amerikanska bokförläggarna, chefen för E.P.Dutton, Mr. John Macrae, en genuin amerikan, kortväxt, bastant, kortskuret pipskägg, sydstataraccent, karriär från springpojke till förlagschef, pokerspelare och cigarrökare. Poker spelade han även vid inköp av utgivningsrätter. Varje år gjorde denne säregne man en europaresa för att besöka kontinentens förläggare för att köpa böcker lämpade för USA-marknaden. Ofta hade han ett utomordentligt väderkorn för böcker som sålde bra. Han gjorde inköpen på ett ganska originellt manér. Warburg: "Han läste sällan de böcker han skulle ta under övervägande utan tittade bara på dem, fingrade på dem och då och då hände det att han luktade på dem".

Efter dramatiskt avsked från Routledge's som föranleddes av förlagsstyrelsens oförmåga att inse det förståndiga i att börja publicera romaner, stod Warburg arbetslös.  Inte förrän i och med inköpet av förlaget Martin Secker sex månader senare, i kompanjonskap med Roger Senhouse, som han börjar förverkliga målsättningen att syssla med "en syssla för gentlemän".

1935 ansåg sig Martin Secker tyvärr tvungen sälja sitt tjugofem år gamla förlag. Ett förlag som under dessa tvåochetthalv decennium vunnit stabilt världsrykte för en förnäm utgivning. Det fanns även andra förlag under 1910- och 1920-talen som i London bedrev en häpnadsväckande fin utgivningspolitik, Elkin Mathews, Stephen Swift & Co, och några till. Det är synd att Warburg inte skänkt några kapitel åt dessa förlag även om han inte själv var engagerad i deras utgivning. Tillsammans bildade de den kvalitativa grunden för de mer affärsmässigt drivna förlag som så småningom efterträdde dem.  Men också Martin Seckers boklista var imponerande. Warburg och Senhouse övertog rättigheterna till böcker av bl a Thomas Mann, Franz Kafka, Lion Feuchtwanger, D.H.Lawrence, Compton Mackenzie.

Utgivningen av böcker kräver någon gång pengar och det var på den vägen Roger Senhouse blev Warburgs kompanjon. Senhouse är förresten fortfarande (1960!) en av förlagets direktörer, men kommer tyvärr alltför ofta i skymundan för den profilerade Warburg, när man beundrar förlagets utveckling och utgivning.

Redan från början kom Warburg att publicera politiskt vänsterinriktad litteratur. Det blev naturligt så i och med det spanska inbördeskriget att de som kämpade mot fascism, nazism och diktatur, engagerade sig på den sk vänsterkanten. Det brittiska kommunistpartiet plöjde djupa fåror i den brittiska intelligentians mylla och många av partiets författare publicerades från 1936 i den av Victor Gollancz startade The Left Book Club. Men Fredric Warburg gjorde vad han kunde för att genom sitt förlag göra en insats för att avslöja det allt häftigare framryckande barbariet. Han publicerade bl a Spain Today av Edward Conze, Behind the Spanish Barricades avJohn Langdon-Davies, och en hel del liknande titlar. Detta gav genast kommunisterna anledning att kasta lystna blickar på denna nya tydligen radikalt inriktade förläggare. Parti och förläggare diskuterade ett samarbete, men utan resultat. Diverse skäl gjorde att Warburg drog sig ur det partipolitiska spelet för att istället från en egen och fri plattform bekämpa det tyranni som tagit strupgrepp på det befängda Europa. Warburgs avståndstagande från kommunismen ledde omgående till att de brittiska trotskisterna erbjöd honom sina tjänster. Det resulterade bl a i böcker av Aneurin Bevans hustru Jenny Lee, av Reginald Reynolds och av George Orwell, författaren till Djurfarmen och 1984, stora succéer. I och med att denna på den tiden sammansvetsade grupp författare började publicera sina böcker hos Warburg, blev förlaget alltmer antisovjetiskt. Som ett led i den kampanjen gav man ut André Gides Retour de l'U.R.S.S. En annan av de böcker som det hedrar förlaget att ha publicerat, är den sedermera och fortfarande (1960!) fängslade Mau-Mau-ledaren Jomo Kenyattas Facing Mount Kenya, förmodligen det bästa som hittills (1960!) skrivits om Kikuyfolket, dess ursprung, ekonomiska system, religiösa och sexuella relationer.

Man kan räkna upp långa listor med titlar på bra böcker, författare och händelser som tillsammantaget gjort Martin Secker & Warburg Ltd till det spännande förlag det är idag (1960!). Warburgs berättelse om hur H.G.Wells förmåddes börja ge ut sina böcker på det ekonomiskt gungflytande (men dock flytande…) förlaget är värd räddas åt förlagshistorien, liksom den ganska utförliga skildringen av Orwells skiftande politiska ställningstaganden. Memoarförfattarens hustru har dessutom tydligen under alla år spelat en inte oäven roll som obstinat pådriverska.

En syssla för gentlemän! Eller skall utropstecknet ersättas med ett frågetecken? Det beror naturligtvis på hur man tar det. Den förläggare som ger ut de böcker jag själv tycker om är naturligtvis alltid en gentleman. Den förläggare som ger ut sådana böcker jag inte gillar, är aldrig en gentleman. Brittisk förlagsvärld är (1960!) emellertid ofta spännande och okonventionell. Av många skilda skäl är det alltså av värde för svensk läsekrets att få höra talas om den. En utmärkt skildring av en del av denna livaktiga, spännande och kanske farofyllda värld, är den spirituella och någon gång sarkastiska bok som Fredric Warburg skrivit. Medan vi nu gläds åt denna första memoardel, emotses den redan utlovade andra delen med pirrande magkänslor eftersom åtminstone jag undrar en del över hur det gick att klara av det där underskottet på en sex-sjutusen pound som de första utgivningsåren lämnade efter sig.

Inget som tjänar livet kan vara förnedrande

'

'

'
'
'

Bo I. Cavefors

INGET SOM TJÄNAR LIVET KAN VARA FÖRNEDRANDE

Svaret på frågan om vad som är mystik, varierar från religion till religion, från en tid till annan tid. Kristen mystik ger, generellt sett, uttryck för den enskilda människans upplevelser av Fadern, Sonen och den Helige Ande. I den tidiga kristendomens värld och omvärld strävar de kristna till att bli människor vars högsta mål är att vara Theios aner, andliga människor. Medlen för att nå dit: askes och magi. Dessa "heliga" människor går som de tidiga martyrerna in i Kristus Jesus smärtor och död. Identifikationen med lidande och död formar en Kristusbild som framför allt är känd genom Ignatius från Antiokia (+ ca 110) och de båda Kartagokvinnorna Pepetua och Felicitas (+ 202/203). Men deras visioner är inte entydigt "mystiska". De numera populära ökenfädernas demon- och Kristusberättelser förtätas av Augustinus, av grekiska kyrkofäder, av gnostiker och av medeltidens upplevelsemystiker.

Tiden går. Romarriket, likt alla imperier, faller i grus och aska. Gränser faller när det inre förfallet ökar.

Genom folkvandringar förändrades förutsättningarna för västerländsk mystik. Germanernas balast av hedendom kontrasterar med betoning på gemenskap mot den individualism som präglat Romerska Riket. Denna konflikt innebär bland annat att när kristendomen expanderar vädrar häretiker morgonluft. Från slutet av 500-talet dyker det alltsomoftast upp människor som hävdar att de är Kristus Jesus eller Maria. Helbrägdagörare samlar anhängare också bland prästerskapet. Migetius, som utger sig för att vara Kristus, lyckas få ihop tolv apostlar. Han talar emellertid inte om sig själv som Guds Son utan ser sin kropp som permanent identifikation med Frälsaren. Först mot slutet av 1000-talet återgår kristen mystik till att bli gripbar, begriplig. Den lidande och älskande Kristus Jesus ställs i förgrunden. Det är människan och inte en dömande gudakung som börjar ta gestalt genom mystiska erfarenheter av framför allt kartusianer, cistercienser och benediktiner. Cisterciensern Bernhard av Clairvaux (1090-1153) menar att den snabbaste vägen till Gud går genom askes. Kartusianerna skärper kraven på askes för att kunna nå fram till den verkliga mystiska erfarenheten av gudomlig kärlek. I ensamhet och tystnad lever de i gemenskap med den i öknen lugnt, avvaktande och metodiskt bedjande Kristus.

+ + +

Katolska Kyrkans historia inkluderar historierna om kyrkolärares, helgons och mystikers andliga och sexuella kärlek: till exempel Teresa av Avilas relation till Jeronimo Gracian och kärleken mellan den Helige Francisco och den Heliga Klara.

Den häftiga och intensiva kärleken mellan Pierre Abaelard (1079-1142) och Heloise (1100-1163) har under niohundra år förnöjt folkfantasin och mardrömslikt  förföljt kyrkomän som förnekar att tankens erotik och kroppslig kärlek är viktiga delar av kristen helhet.

Den tyska författarinnan Luise Rinser (1911 – 2002), god vän till  Karl Rahner SJ, skrev på 1990-talet romanen Abaelards liebe (S.Fischer Verlag, Frankfurt). Det är ett skönlitterärt mästerverk samtidigt som romanen är en kvinnopolitisk, kyrkopolitisk och teologisk playdoyer för tankens och kroppens lust och frihet.

Den fyrtioårige Abaelard är välkänd teolog och filosof i Paris när han rekryteras av kanikern Fulbert för att undervisa dennes fosterdotter, den sjuttonåriga, vackra och mycket begåvade Heloise. Lärare och elev blir förälskade och snart väntar Heloise barn, Astrolabeus, som växer upp hos faderns syster på en gård på landet långt bortom Paris rykten, skvaller och intriger.

Luise Rinser skriver romanen i Astrolabeus namn. 18 år gammal får Astrolabeus fadern som lärare vid universitetet i Paris. I ett fiktivt brev till modern diskuterar han faderns teologiska teser. Att Astrolabeus har en nunna till mor och en munk till far är den historiska verklighet som Rinser kompletterar med fiktiva samtal mellan far och son och med utdrag ur Abaelards teologiska skrifter och hans kärleksbrev till Heloise (utgivna av Verlag Schneider, Heidelberg).

Dramatiken mellan en äregirig filosof och en lidelsefullt lidande kvinna är berättelsen om offervillig kärleks kristna hängivenhet. I vilja och intellekt är Abaelard och Heloise ovanliga men likvärdiga människor. Rinser ställer Abaelard i centrum och låter berättelsen rotera kring hur han uppför sig som människa, älskare, filosof och teolog.

I denna märkliga kärleksroman är det inte det kvinnliga offret som anklagar mannen för vilken kärleken offras. Rinser spelar istället ut jokern i dramat, sonen, som agerar åklagare mot det egoistiska föräldrapar som nekar honom hans naturliga plats i deras kroppsligt åtskilda men andliga och sensuellt lidelsefulla gemenskap. Astrolabeus och inte Heloise är det verkliga offret för stor kärlek och brinnande lidelse.

Sedan Heloise efter sonens födelse gått i kloster och Abaelard återvänt till lärartjänsten i Paris inträffar en större olycka än vad det innebär att av vidriga omständigheter tvingas till hemligt äktenskap och ofrivillig separering: kanikern Fulbert städslar hejdukar som överfaller Abaelard och kastrerar honom.

Kroppars lidelse förvandlas till den kärlekens höga visa som förvandlar Abaelard och Heloise till Kyrkans oövertäffade vittnen om att sann kärlek trotsar alla gränser, svårigheter, förbud. Abaelard och Heloise är samma helgjutna människor såväl i askes som i lidelse. I sina teologiska skrifter hävdar Abaelard att tänkande och tro måste stå i överensstämmelse med vartannat. Abaelard är sin tids Umberto Eco och pläderar för nominalism, universalism, logik och dialektik.

Samtidigt som Abaelard är en auktoritet och auktoritär gentemot meningsmotståndare bekämpar han auktoriteter och auktoritära läror; han är offerprästen som älskas av dem han offrar, hämningslöst av Heloise, motvilligt av Astrolabeus. Kvinnan i dramat är av samma kaliber som älskaren, hon lär som barn grekiska och latin och är väl inlärd på kyrkofäder och filosofier. Redan som femtonåring välkänd i Paris lärda värld vill Heloise leva livet som intellektuell; hon önskar ingen äkta man, inget hushåll att regera över, inga barn hängande i kjolarna. Heloise är besatt av Abaelards kärlek men vill inte bli hans hustru utan fortsätta vara "hans hora". Heloise predikar fri kärlek och Luise Rinser frågar retoriskt om äktenskap måste vara den nödvändiga plåga som skall till för att sinnlighet skall accepteras av världsliga och kyrkliga hierarkier. Som vittne åberopar författarinnan Augustinus och den afrikanska flicka som efter kyrkofaderns installation vid Milanos teologiska lärostol föder honom sonen Adeodatus.

Böcker men aldrig anden kan brännas, ej heller kärlek kan bli lågornas rov, oavsett om den förkastas som häresi eller kanoniseras. Vad hjälper kejsares, ärkebiskopars och påvars formella makt när de obekväma inte kan tvingas till tystnad trots att de förpassas till fängelsehålor och klosterceller.

Under Abaelards tid genomgår Kyrkan en av sina stora omvandlingsprocesser. Åtskilliga teologer och mystiker längtar efter att Kyrkan skall leva i fattigdom, att man skall leva radikalt i Jesu efterföljd och avstå från privilegier. Kritiken är förhållandevis öppen, den inomkyrkliga revolutionen framgångsrik. Abaelard hämtar sitt fattigdomsideal från Arnold av Brescia, som under Andra Laterankonciliet 1139 anklagas för kätteri. Arnold beskyller Kyrkan för att sälja ut Guds barns frihet för pengar och furstars gåvor. Samtidigt skriver Abaelard i sin lidandets historia att kyssen betyder mer än språket, att handen hellre söker Heleoises bröst än bokens blad.

Luise Rinser för i Astrolabeus namn ett teologiskt resonemang om människans fria vilja, att mystik kan förenas med rationalism, att auktoritet alltid bör ifrågasättas av subjektiva samveten. Att äga samvete är att också veta och att vara medveten. I sig har människan det av Gud skapade medvetande som är den högste domaren; Han lever i oss och med oss. Endast i samvetet kan giltiga domar avkunnas eftersom endast samvetet och vetandet känner människans verkliga motiv för hennes handlande.

Abaelard avskyr död tro, han vill en levande tro som förmår visa vad människan i sitt inre intuitivt anar. Man skall tro med förstånd och hjärta. Detta lärde Abaelard sina elever. Bland dem befann sig senare så framstående män som Guido di Castello (påve Celestino II), Orlando Bandinelli (påve Alexander III) och Fredrik Barbarossas farbror Otto von Freising.

Eleverna för ut i världen Abaelards stora idé att människan skriver sina egna lagar och är och sin egen domare, vilket innebär att för att känna sig själv måste man även känna motiven för sitt handlande. Denna kristna anarkism talar också om att inget som tjänar livet kan vara förnedrande eller felaktigt, sexualiteten tjänar ej endast fortplantning utan även kärlekslust. Gud skapar aldrig något som fördärvar människan. Gud ger inte människan organ som skänker glädje för att bestraffa henne när hon nyttjar dem. Eller som Astrolabeus' fostermor Denise säger: "Gud gav människan tankeförmåga för att hon skall tänka".

Artikeln här uppdaterad, tidigare en del publicerad i Katolsk Kyrkotidning (21/22:1994) och i KvällsPosten (6.1.1999).

Copyright©Bo I. Cavefors 2010.

'

'