Bo I. Cavefors
DEN SISTE FRIBYTAREN
- OM IDENTIFIKATION
Bok:
Samtal med Pound.
Ezra Pound intervjuad av Donald Hall.
Översättning och efterskrift av Stewe Claeson. Ellerströms Förlag, Lund 2003.
Originalpocket, 142 s., ISBN 91-7247-083-6
Ezra Pound är mannen som alltid lyckades bli missförstådd. Utmärkt exempel är den recension som publicerades i Svenska Dagbladet (23.9.2003) av Donald Halls bok om den siste fribytaren. Recensenten hävdar bland annat att Pounds negativa attityd till kapitalism och rofferi, räntor, storfinans och andra maffiosoråttor, var uttryck för "en strikt bohemisk synpunkt". Det är ett lömskt sätt att förringa Pounds faktiska kunskaper i ämnet, att ta udden av fribytarens väl grundade kritik mot en av samtidens värsta avarter, en ohämmad kapitalism som kan härja fritt utan att ansvariga kapitalägare samtidigt tar det politiska ansvar som de istället skyfflar över på politiker valda, i demokratisk oordning.
Recensenten i SvD hävdar dessutom att Pound efter det att amerikanska soldater tagit honom till fånga, i Italien, vid andra världskrigets slut, placerades "i en trång apbur" som "hissades upp i ett träd". Det låter något - apbur! Circusapan i sitt rätta element. I verkligheten var det en tigerbur. Sådana hissas inte upp i träd utan står stadigt på marken. Samma slags burar som användes av USA i Pisa 1945 nyttjades av samma världsmakt på Guantanamobasen, sextio efter Pounds burtillvaro i Pisa… ”under tältflikarna låg en doft av mynta / särskilt efter regn / och en vit oxe på vägen mot Pisa / som om den såg mot tornet, / mörka får på exercisfältet och våta dagar fanns moln / kring berget under vakttornen. / En ödla höll mig uppe / de vilda fåglarna åt inte det vita brödet…” (Ezra Pound : Sånger från Pisa, utdrag ur Canto LXXIV. Översättning av Göran Sonnevi och Jan Olov Ullén. Cavefors Bokförlag 1960).
Man kan så här vid kvällningen, novembermörkret faller tidigt, undra vad det faktiskt var som skapade hatet mot Pound. När Litterära Studentklubben i Lund i början av 1960-talet (jag hade då publicerat ett par tre Poundböcker…) bjöd in honom för att föreläsa, blev det våldsamma protester och klubben tvingades sända återbud. Meningen var att den kroppsligt skröplige Pound skulle åtföljas av dottern Mary och, eftersom jag dåförtiden inte hade någon egen bostad i Sverige, bo i mitt gamla pojkrum hos min mamma i Malmö. Bilaga: det dröjde flera år och tre eller fyra publicerade Poundböcker innan Dagens Nyheter överhuvudtaget uppmärksammade utgivningen.
Donald Halls bok är tudelad, dels en intervju han gjorde med Pound i Rom våren 1960 och som sedermera publicerades i The Paris Review, dels ett porträtt av Pound tecknat utifrån de fyra dagar intervjun och samvaron med Pound pågick. Det är en utomordentligt intressant och tankeväckande bok. Hall avlivar en del av myterna kring Pound, gör honom mänsklig. Inga fascisthälsningar, stirrande blickar och föraktfullt krökta mungipor. Hall, några år äldre än jag, fascinerades också han redan som tonåring av Pounds Cantos, men var "bestört över hans politiska åsikter". Det förhållningssättet präglar även Halls senare allt djupare insikter om Pound, men de mildras efter samvaron i Rom. Pound är då en gammal och ganska trött man och inte längre beredd att, trots Halls provokativa frågor, energiskt försvara sina ekonomiska teorier. Hall finner dock att Pound varken är paranoid, grym eller galen, vilket ryktena gjort gällande. Hall finner istället en åldrad diktare som, därom är jag övertygad, inför den intellektuelle unge ambitiöse amerikanen som vill göra en intervju för en av tidens främsta litterära tidskrifter, The Paris Review, spelar ganska mycket teater. Vilket, ironiskt nog, Hall inte insåg när mötet ägde rum, vilket är förståeligt, men som han uppenbarligen inte genomskådade ens när han skrev boken. Pound kastar sig teatraliskt på soffan när frågorna blir alltför påträngande. Han blir plötsligt trött, så trött, men är i ögonblicket därefter beredd att med käpp och med hatten på svaj ge sig ut på stan. Plötslig glömska. Fars med gammal man, som stundtals, när det passar, är något förvirrad, oj så gammal. Och så vidare. Mycket underhållande. Den pensionerade amiral, där Pound bodde under Rombesöket, och där intervjun genomfördes, tittade förmodligen genom nyckelhålet.
Hall berättar entusiastiskt om besöket hos Pound, om Pounds vänfasthet, om hans godhet, om hans hjälpsamhet när det gällde att föra fram kollegors alster till redaktörer och förläggare, om hans kvinnor, om hans ängslan att inte ha varit och att inte vara "begriplig", i sin dikt, i sin agitation om att "om stöld blir regerandets grundprincip / (varenda bank anmärkte J. Adams) / uppstår tjuveri i mindre skala" (Canto LXXVI). Vad som saknas i Halls porträtt av Pound är, tycker jag, en uppriktig och skygglappslös diskussion om Pounds politiskt-ekonomiska idéer, om varifrån han fick dem, vad han egentligen ville åstadkomma och hur de så att säga låg i tiden ej bara hos en extravagant konstnär som Pound utan hos en betydande del av tidens politiska och intellektuella elit. Därmed inte sagt att man skall dra ett streck över Pounds antisemitism och förringa hans fascination inför italiensk fascism. Tvärtom. Pound var antisemit och han beundrade delar av den fascism Mussolini skapat, men antisemitismen var av det slag som var allmänt förekommande i Europa och i USA innan den nazistiska dårskapen blev känd och Pounds fascism var den fascism som snarare var en kombination av socialism och syndikalism, med ett radikalt socialt och antikapitalistiskt program. Där fann Pound argument för sitt hat mot räntor och rövarkapitalism. Där fann han en politisk vilja som försökte förhindra att också den politiska makten hamnade i kapitalets händer. Pound befann sig i gott sällskap, upptäckte han, säkert till stor förtjusning. Brittisk övre medelklass var starkt påverkad av social fascism. Det räcker att nämna Hertigen av Windsor och Wyndham Lewis, eller Winston Churchill som så sent som 1936 var en av Mussolinis supportrar. Överhuvudtaget var denna socialt engagerade fascism populär i det Storbritannien som präglat Pound i lika hög grad som de amerikanska vidder där han själv ansåg att karaktären danats. Pound fann att hans teorier och önskemål formulerats också av Konfucius och, framför allt, av Amerikas Förenta Staters president John Adams (vald 1796). I Adams fann Pound en man som också han, precis som Pound, menade att förmåga, intelligens, kontakter, traditioner, utbildning, ämbeten, måste hanteras ideellt. För sådana förmåner kan man inte ta betalt: "Jag uppbär inte en shilling i månaden skrev mr / Adams till Abigail / sjutton 74" (Canto LXII). I denna attityd finner man såväl Konfucius' som John Adams' som Ezra Pounds önskan om "balans" i politiken, i samhället, och att denna balans skall förankras hos människor som har förmånen och förmågan att förvalta extraordinära förutsättningar. Naturligtvis handlar det om elitism men en elitism under stort ansvar och en elit vars främsta uppgift det är att utan att sko sig själv se till att kapitalet, det kapitalistiska röveriet, politiker och andra partigängare, kastas ut i kylan. Eliten som står för balans är i själva verket folkets företrädare mot makthavarna: "rättvisa, ärlighet och rakryggad handling…" (Canto LXIII).
Det är inte sällsynt att politiker och ideologer sviker politiska idéer de tidigare vurmat för, att politisk vilja till det goda förvandlas i sin motsats. Så skedde med den sociala fascismen. Men till skillnad från politiker som menar att ett Ja endast är ett Ja till dess det förvandlas till ett Nej, stod Pound fast vid sina ursprungliga ideal. Det länder honom till heder. Även i detta var han trogen på samma sätt som han var trogen sina vänner. För detta betalade han ett högt pris, förakt, ett antal år inspärrad på mentalsjukhus samt ett ifrågasättande även av hans värde som poet. Kan en man med Pounds ekonomiskt-politiska åsikter vara en bra poet? Kan man skilja mellan en författares politiska idéer och de verser han skriver? Jag menar att det kan man inte. Man kan inte beundra Pounds författarskap och samtidigt avvisa honom på grund av hans mänskliga svagheter. Anser man att Pound var en dålig människa, en urusel ekonom, en fatal politiker, att vi alla måste, som skribenten i SvD skriver, "inse vidden av Pounds intellektuella nederlag", så måste vi också förkasta hans författarskap. Men menar vi att det finns litterära förtjänster i Pounds Cantos, bör vi undersöka och försöka förstå varför han där för till torgs åsikter vi själva inte sympatiserar med. I vad finns Pounds reella bevekelsegrunder? Var finns hans djupaste engagemang? Pound led aldrig något intellektuellt nederlag. Hans nederlag var politiskt. Hans personliga nederlag var samma nederlag som drabbade tiden han levde i.
På försommaren 1960, kort efter Halls intervjumöte med Pound i Rom, reste fribytaren vidare till dottern Mary de Rachewiltz och hennes man och båda barn, Siegfried Walter och Patrizia som sedan mitten av 1940-talet höll på att bygga upp en borgliknande bostad i en gammal borgruin på klipporna utanför Meran(o) i Sydtirolen/Alto Adige i norra Italien. När Hall lämnat byggnadsställningarna kom jag resande med tåg via Innsbruck och Bolzano. Jag stannade fyra-fem dagar. Gäster vandrade in och ut i den halvfärdiga borgen, alla inbjudna av den intensivt aktiva Mary. Tex Michael Alexander, även han Poundentusiast (”No weary mind may stand against Wierd / nor may a wrecked will work new hope: / wherefor, most often, those eager for fame / bind the dark mood fast in their breasts.” Agenda, Vol.2, No.6 /1962). Jag träffade, förutom Pound, Milanoförläggaren Vanni Scheiwiller (All'Insegna del Pesce D'Oro) som var i min ålder (24 år) och den mycket unge, knappast mer än tonårige William Cookson, från Storbritannien, som just startat tidskriften Agenda. Pound var överförtjust. Fyra unga entusiaster. Vad kunde han mer begära? Framför allt eftersom ingen tjatade om fascism och ekonomiska teorier, ingen av oss krävde hans avbön och ingen hånade honom för dollarsedeln Hemingway sänt honom efter utsläppandet ur tigerburen i Pisa, som bidrag till hushållskassan… (och som Mary satt inom glas och ram). I gemenskapen fanns även den måhända störste Poundbeundraren av oss alla, tonåringen Siegfried Walter (född 1947), som skrev dikter och översatte från/till italienska, tyska och engelska (bl.a. Pasolini, Frobenius, Giuliani, Sanguineti, mfl. SW var redan då en utmärkt poet och översättare som travade runt i korta snäva lederhosen… men vem kan tänka på egen litterär karriär och samtidigt ha Pound till morfar? På kvällarna blev det intellektuellt och musik (av Olga Rudge) samt diktuppläsning (av Pound) i den riddarliknande salen med panoramafönster mot Merano och bergen på andra sidan dalen. Dock: i huvudsak handlade det om att vara ute och vandra och prata om vardagsting. Med viss möda tog sig Pound upp till en av bergsbönderna där Siegfried W. hade hyst ett antal getter och får som han ville visa, men getterna och fåren befann sig ännu längre upp i de otillgängliga bergen, så SW. och jag gick själva upp dit dagen därpå. Vi blev goda vänner. Med ett par kamrater besökte han mig i Lund mot slutet av 1960-talet. Vår vänskap fortsatte när jag 1980 bosatte mig i Merano.
Det var meningen att jag vid detta första besök hos Mary skulle stanna någon vecka eller ett par veckor, men efter fyra-fem dagar bestämde sig Pound för att han skulle resa till Milano. Scheiwiller skulle följa honom och se till att han inte plötsligt fick nya resmålsidéer. Jag inbjöds att följa med. Orsaken till Pounds plötsliga önskan att lämna Brunnenburg var knappast vad Hall menar i sin bok, att Pound var trött på alla bergen. Snarare orkade han inte med de tre kvinnor som omgav honom, hustrun Dorothy, älskarinnan Olga och dottern Mary. Numro ett var de facto gift med Pound sedan decennier, hade försörjt honom (det gick aldrig att leva på de inkomster Pound fick genom sitt författarskap, men Dorothy hade säkra inkomster från sin familj Shakespear i London). Numro två var han visserligen erotiskt förhäxad av, men avkoppling var det knappast tal om. Numro tre älskade honom över allt på jorden, men denna intensitet, detta engagemang, detta ständiga på-språng, var påfrestande. I verkligheten var det endast kvinna numro fyra som gav honom lugn och ro, trygghet, en okomplicerad samvaro, nämligen Marys fostermor, den bondkvinna i Brixen/Bressanone som tagit hand om Mary när kärleksparet Olga/Ezra tyckte det var för besvärligt att fostra barn.
Tågresan från Merano till Milano skedde i glad samvaro med Pound som scoutledare. Icke ett ord om poesi, politik, journalister och liknande. Men en hel del om musik. Hall skriver att Pound hade inflytelserika och förmögna vänner. Det stämmer och i Milano fanns ett flertal, bland andra, Vanni Scheiwillers pappa, också han en gång i tiden förläggare. Jag blev inkvarterad hos honom, i Vannis säng, och på morgonen nästa dag ringde Pound på dörren för att hämta mig för en promenad i Milano. Besök hos bokhandlare och antikvariat där han var välkänd och som avslutning köpte han åt mig en mycket vacker porslinsbuddha hos en av antikvitetshandlarna i Galleria Vittorio Emanuele. Den står just nu här i fönsterkarmen och vänder den vackert blommiga ryggen åt datorn.
Vad jag med denna berättelse vill ha sagt är att det fanns en annan Pound än den Pound vi lär känna genom journalisters ögon och brist på tankar. Och jag har ständigt förvånats över varför ingen skriver om det liv Pound levde bortom poesi och intellektuell hantering. Hall ger antydningar om att det fanns ett liv för Pound bortom offentligheten när han nämner att fribytaren hade inflytelserika vänner. Varför blev de aldrig intervjuade? Varför kompletterade man aldrig bilden av den offentlige och utsatte Pound med bilden av Pound bakom maskerna? Många hade haft mycket att berätta. Många hade kunnat förklara vad som anses oförklarligt. Men ingen frågade. Och verkliga vänner berättar inte om de inte vet att den som frågar har ärliga avsikter.
I väntan på att få läsa något som någon skrivet men som inte kommer att publiceras förrän efter siochså många år, är Donald Halls berättelse en ovärderlig tillgång. Dessutom underhållande. Därutöver är Hall en klok man; han kom under besöket hos Pound i Rom att älska the last Rover: "Med hjälp av poesins stora, ädla språk, satte Ezra Pound samman det bästa av sig själv och i de kulturer han älskade och studerade. Vi kommer alltid att finna honom på detta Ithaca."
Illustrationer:
1. Ezra Pound. Foto: Vittorugo Contino, Venedig 1967.
2. Siegfried Walter de Rachewiltz, Foto: Mary de Rachewiltz, Brunnenburg/Merano 1960.
3 & 4) Brev 1.7.1960.
No comments:
Post a Comment