Är bokutgivning syssla för gentlemän?



Konstnär : Judit Fritz
Objekt : Bo I. Cavefors

Bo I.Cavefors

ÄR BOKUTGIVNING SYSSLA FÖR GENTLEMÄN?

Artikeln beställdes av kulturredaktören vid Sundsvalls Tidning, Curt Bladh, och publicerades den 22 oktober 1960. Här obetydligt reviderad. Artikeln illustrerades med fotografier av memoarförfattare och artikelskribent, se (nedan) foto från gulnat tidningsklipp.

Kulturredaktörens ingress till artikeln löd: "Bo Cavefors är Sveriges yngste bokförläggare och skribent med exklusiva ambitioner. Detta är hans första artikel på ST-kulturen".

Frågan är naturligtvis om ett bokförlags historia bör skrivas av förläggaren själv eller av en auktoriserad historiker. Svensk bokförlagslitteratur finns det sorgligt litet av. Ett fint undantag utgör Bonniers inom familjen producerade innehållsrika historik över ett bokförlags utveckling. Bokförläggare som själv skriver är kanske enbart av ondo? Det finns exempel som onekligen bevisar detta (Anm.: T ex senare publicerade memoarer av olika förläggare Bonnier). Men den memoarbok som nu (dvs 1960!) kan läsas även på svenska och som skrivits av en av de mer uppseendeväckande brittiska bokförläggarna, Fredric Warburg, talar för motsatsen. En syssla för gentlemän (Norstedts, Stockholm 1960) måste man beteckna som en av de trevligaste böckerna inom genren bokförläggarmemoarer. Warburg behandlar på ett lysande sätt sin egen och sitt förlags, Martin Secker & Warburg Ltd, utveckling fram till 1940.

Fredric Warburg påstår: ge ut det ni tycker om och hoppas på det bästa; ni kanske har tur. Mig förefaller det som om det kunde vara ett framgångsrikt recept.

Som alla andra memoarförfattare så skriver författaren till denna bok om sin barndom. Barndom har alla haft. Men man finner emellertid inte att barndomen i Warburgs fall, som i så många andra, haft någon avgörande betydelse för hur han blev som vuxen. Trots det är det inte ointressant att få veta hur författaren som vuxen förhåller sig till sin barndom. Han lyckas utmärkt fånga tidsatmosfären i den senviktorianska övre medelklassens salonger under 1900-talets båda första decennier. Trots att Warburg delvis delger stark kritik mot mångt och mycket, förefaller det läsaren som om han trots allt är ganska belåten med den världs materiella förhållanden vilka kom honom till del. Redan på dessa sidor i memoarerna synliggörs författarens kluvenhet mellan anden och materien. Men även om denna skildring - som sträcker sig över 62 sidor - för det mesta är underhållande och rolig, saknas inte, som i alla förstklassiga memoarverk, det bistra allvaret.

Warberg beskriver förträffligt tidens konventioner, fadersauktoriteten, modersundergivenheetn, den ingroddhet som var allenarådande bland salongernas palmer och sovgemakens medicinflaskor och som invaggade den då medelålders generationen i fullkomlig okänslighet för det krig (Anm.:Första världskriget…) som ingen trodde på, men som trots allt var oundvikligt och vars pris män i Warburgs skolpojksålder fick betala  -  altför många med sina liv. Författaren porträtterar inte utan ett visst bittert allvar en bortskämd, bortklemad public school-pojkes utveckling från morsgris till kanonmat på det europeiska slagfältet. Han förmedlar ett snabbt intryck av den brittiska arméns hjälplöshet när den upptäckte bristen på befäl och som en följd av detta snabbutbildade 17-18-års pojkar till officerare vid de för övrigt inte oävna badorterna på sydkusten.  Han fångar de militära strategernas totalt orealistiska och nonchalanta agerande i en scen där ett förband kavallerister sändes rakt fram mot fiendens kanoneld  -  och till en söker död.

Även om det inte direkt framgår av boken, så undrar jag om inte dessa krigsupplevelser i mångt och mycket kom att leda fram till den politiska och allmänmänskliga inställning som sedermera kom att prägla såväl Fredric Warburg som hans förlag.

Av ren slump kom Warburg in på förlagsbanan. En inte ovanlig infartsväg, vad jag kan förstå. En av den brittiska förläggarvärldens absolut ledande gestalter, William Swan Stallybrass, direktör vid George Routledge & Sons Ltd, blev Warburgs chef och läromästare. Här, på detta trevliga gammaldags förlagskontor finner man den framgångsrika patriarkaliska anda som väl numera (dvs 1960!)  -  på gott och ont  -  är försvunnen. Till fördelarna med detta förlag måste man i sanning räkna den inställning från styrelsens sida som tog hänsyn till de anställdas behov av en långsamt avnjuten lunch på klubben, samt en stunds vila därefter.

Den gedigna utgivningen hos Routledge's får man goda information om hos Warburg.  Den konservatism som präglade utgivningen visade sig emellertid ha en allvarlig negativ sida när de nystartande förläggarna, Cassel, Cape, Hutchinson, Heinemann m fl, började göra sig hörda mot slutet av 1920-talet och i början av 1930-talet. Reklam, layout och public relation blev av allt större betydelse för bokutgivningen. Routledge's stagnerade för en tid eftersom man inte insåg det nödvändiga i att vända kappan efter reklamvinden, men förlaget har efterhand återtagit sin position som ett av de förnämsta brittiska förlagen på facklitteraturens område.

Men att Warburgs första förlag var en utmärkt läroanstalt för den blivande outsiderförläggaren står helt klart, eftersom han där lärde sig utgivandets "teknik" samtidigt som han rejält skrämdes för farsoterna ensidighet, formalism och utvecklingshämmande konventionalism.

Under Warburgs tid vid Routledge's  -  13 år  -  blev bl a C.K.Ogden en av förlagets flitigaste medarbetare. På Warburgs initiativ startade man The Broadway Translations, en framgångsrim serie kvalificerade översättningar av klassisk litteratur. En utgivning som faktiskt var föregångare till Penguin Classics. Man köpte in det konkursfärdiga men exclusiva förlaget The Casanova Society och fick därmed bl a rättigheterna till utmärkta översättningar av Casanovas memoarer, Tusen och en natt och Ezra Pounds fina tolkning av Remy de Gourmonts The Natural Philosophy of Love  -  något som Warburg, emellertid, tyvärr, glömmer bort att meddela i sina memoarer.

Under åren vid Routledge's kom Warburg även i kontakt med en av de naivt geniala amerikanska bokförläggarna, chefen för E.P.Dutton, Mr. John Macrae, en genuin amerikan, kortväxt, bastant, kortskuret pipskägg, sydstataraccent, karriär från springpojke till förlagschef, pokerspelare och cigarrökare. Poker spelade han även vid inköp av utgivningsrätter. Varje år gjorde denne säregne man en europaresa för att besöka kontinentens förläggare för att köpa böcker lämpade för USA-marknaden. Ofta hade han ett utomordentligt väderkorn för böcker som sålde bra. Han gjorde inköpen på ett ganska originellt manér. Warburg: "Han läste sällan de böcker han skulle ta under övervägande utan tittade bara på dem, fingrade på dem och då och då hände det att han luktade på dem".

Efter dramatiskt avsked från Routledge's som föranleddes av förlagsstyrelsens oförmåga att inse det förståndiga i att börja publicera romaner, stod Warburg arbetslös.  Inte förrän i och med inköpet av förlaget Martin Secker sex månader senare, i kompanjonskap med Roger Senhouse, som han börjar förverkliga målsättningen att syssla med "en syssla för gentlemän".

1935 ansåg sig Martin Secker tyvärr tvungen sälja sitt tjugofem år gamla förlag. Ett förlag som under dessa tvåochetthalv decennium vunnit stabilt världsrykte för en förnäm utgivning. Det fanns även andra förlag under 1910- och 1920-talen som i London bedrev en häpnadsväckande fin utgivningspolitik, Elkin Mathews, Stephen Swift & Co, och några till. Det är synd att Warburg inte skänkt några kapitel åt dessa förlag även om han inte själv var engagerad i deras utgivning. Tillsammans bildade de den kvalitativa grunden för de mer affärsmässigt drivna förlag som så småningom efterträdde dem.  Men också Martin Seckers boklista var imponerande. Warburg och Senhouse övertog rättigheterna till böcker av bl a Thomas Mann, Franz Kafka, Lion Feuchtwanger, D.H.Lawrence, Compton Mackenzie.

Utgivningen av böcker kräver någon gång pengar och det var på den vägen Roger Senhouse blev Warburgs kompanjon. Senhouse är förresten fortfarande (1960!) en av förlagets direktörer, men kommer tyvärr alltför ofta i skymundan för den profilerade Warburg, när man beundrar förlagets utveckling och utgivning.

Redan från början kom Warburg att publicera politiskt vänsterinriktad litteratur. Det blev naturligt så i och med det spanska inbördeskriget att de som kämpade mot fascism, nazism och diktatur, engagerade sig på den sk vänsterkanten. Det brittiska kommunistpartiet plöjde djupa fåror i den brittiska intelligentians mylla och många av partiets författare publicerades från 1936 i den av Victor Gollancz startade The Left Book Club. Men Fredric Warburg gjorde vad han kunde för att genom sitt förlag göra en insats för att avslöja det allt häftigare framryckande barbariet. Han publicerade bl a Spain Today av Edward Conze, Behind the Spanish Barricades avJohn Langdon-Davies, och en hel del liknande titlar. Detta gav genast kommunisterna anledning att kasta lystna blickar på denna nya tydligen radikalt inriktade förläggare. Parti och förläggare diskuterade ett samarbete, men utan resultat. Diverse skäl gjorde att Warburg drog sig ur det partipolitiska spelet för att istället från en egen och fri plattform bekämpa det tyranni som tagit strupgrepp på det befängda Europa. Warburgs avståndstagande från kommunismen ledde omgående till att de brittiska trotskisterna erbjöd honom sina tjänster. Det resulterade bl a i böcker av Aneurin Bevans hustru Jenny Lee, av Reginald Reynolds och av George Orwell, författaren till Djurfarmen och 1984, stora succéer. I och med att denna på den tiden sammansvetsade grupp författare började publicera sina böcker hos Warburg, blev förlaget alltmer antisovjetiskt. Som ett led i den kampanjen gav man ut André Gides Retour de l'U.R.S.S. En annan av de böcker som det hedrar förlaget att ha publicerat, är den sedermera och fortfarande (1960!) fängslade Mau-Mau-ledaren Jomo Kenyattas Facing Mount Kenya, förmodligen det bästa som hittills (1960!) skrivits om Kikuyfolket, dess ursprung, ekonomiska system, religiösa och sexuella relationer.

Man kan räkna upp långa listor med titlar på bra böcker, författare och händelser som tillsammantaget gjort Martin Secker & Warburg Ltd till det spännande förlag det är idag (1960!). Warburgs berättelse om hur H.G.Wells förmåddes börja ge ut sina böcker på det ekonomiskt gungflytande (men dock flytande…) förlaget är värd räddas åt förlagshistorien, liksom den ganska utförliga skildringen av Orwells skiftande politiska ställningstaganden. Memoarförfattarens hustru har dessutom tydligen under alla år spelat en inte oäven roll som obstinat pådriverska.

En syssla för gentlemän! Eller skall utropstecknet ersättas med ett frågetecken? Det beror naturligtvis på hur man tar det. Den förläggare som ger ut de böcker jag själv tycker om är naturligtvis alltid en gentleman. Den förläggare som ger ut sådana böcker jag inte gillar, är aldrig en gentleman. Brittisk förlagsvärld är (1960!) emellertid ofta spännande och okonventionell. Av många skilda skäl är det alltså av värde för svensk läsekrets att få höra talas om den. En utmärkt skildring av en del av denna livaktiga, spännande och kanske farofyllda värld, är den spirituella och någon gång sarkastiska bok som Fredric Warburg skrivit. Medan vi nu gläds åt denna första memoardel, emotses den redan utlovade andra delen med pirrande magkänslor eftersom åtminstone jag undrar en del över hur det gick att klara av det där underskottet på en sex-sjutusen pound som de första utgivningsåren lämnade efter sig.