Anteckningar om Thomas Bernhard

Bo I. Cavefors

Öppna de stängda portarna - anteckningar om Thomas Bernhard

Artikeln tidigare publicerad i BLM, nr 1/1991

Preisen vill ich Dich mein Gott in der Verlassenheit

(Ur: In hora mortis, Salzburg 1958)

Österrikaren Thomas Bernhard är världs- och människohatare. Det är den ena sidan av hans personlighet, den som mest uppmärksammats av massmedia. Lika stark är motpolen: galghumorn, blicken för det groteska och makabra.

Modern och morföräldrarna satte en gång lille Thomas på tåget till Thüringer Wald för att han skulle få "skogsluft".  Vid ett besök fyrtio år senare, i det DDR som uppträder som mental förvaltare av Hitlers skräckkammare, upptäcker Bernhard att han varit på ett "Heim für schwer erzichbare Kinder", ett hem som vid åttiotalets början fortfarande och utan förändringar fyller samma funktion.

Bernhard betecknar själv sina verk som "philosophisches Lachprogramm", som filosofiska skrattnummer, men "lachen" betyder också att skära igenom barken på trädet för att tappa det på kåda; att öppna de stängda portarna, skära i samhällets variga bölder.

Skratta kan man endast åt det oangenäma, skriver Bernhard.

Han avskyr banaliteter och sentimentalitet samtidigt som han lämnar ut sig själv och erkänner sitt storhetsvansinne och sina fantasterier, till exempel om hur han en gång önskade bli firad operasångare.

Framgångsdrömmarna kombineras med skam och ångest och ett intensivt forskande i den egna själen.

För Thomas Bernhard är barndomen och ungdomsåren ett enda stort helvete men när han berättar om det blir det stor litteratur. Hans huvudverk, den berömda självbiografiska sviten i fem delar, är förmodligen det märkligaste och mest fascinerande som skrivits om konsten att växa upp under nationalsocialismen och bli vuxen i det ockuperade och sönderslagna efterkrigs-Europa.

Wien och Salzburg är Bernhards högt älskade hatobjekt och författaren hävdar att städerna lever högt på geniala självmördares kreativitet. Utmärkande för salzburgiterna är, skriver Bernhard, att de genom att ta livet av sig undkommer ödet att som flugor fastna i det "människofientliga arkitektoniskt-ärkebiskopligt-rubbade-national-socialistiskt-katolska" dödslandets klibbiga nät.

Naturen har sin gång. Det är Thomas Bernhards reella livsvisdom. Alla är psykiskt labila och ingen kan svara på frågorna om varthän och varför. Författaren är en del av sina romanfigurer och även en del av de verkliga personer han porträtterar i berättelserna och självbiografierna. Alla rör sig som ensamvargar i urskogen och alla ensamvargar är i själva verket författaren själv. Endast på så sätt bevarar han sin identitet och integritet och räddar läsaren från att mista illusionen om ensamvargens farlighet genom att lära känna dennes svagheter.

Thomas Bernhard är språkbesatt. Verkens framvällande textmassor begraver det politiska, intellektuella och filosofiska finsnickeriet. Tillvaron är extrem och författaren menar att världen därför måste skildras som om den i allt är "künstlich".

+

När Thomas Bernhard föds befinner sig modern i Holland i ett kloster i Heerlen som specialiserat sig på att ta hand om fallna flickor. Detta är i överförd bemärkelse ett straff åt älskaren som lämnat henne och är orsaken till hennes olycka. Hatet mot mannen, livsfördärvaren, blockerar moderns kärlek till sonen. Istället önskar hon pojken som föda åt djävulen och säger till honom att det enda han kan är att ljuga, precis som sin far.

Helvetet med modern leder till skolsvårigheter. Pojken är in i själen förlamad. Ljugandet fortsätter. När Thomas kommer hem med dåliga betyg spelar han teater trots att han vet att modern vet att han vet att modern vet... att han bara kan spela dålig teater.

Individen Thomas Bernhard utvecklas genom cirkelrörelsen mellan liv och död, mellan fantasi och verklighet och i sina verk använder han sig av paradoxer och tautologier som grammatiska och semantiska écriture automatique, som språkliga tecken i stället för verkliga referenser. Perspektivet är viktigare än sanningen.

När den schweiziske författaren Hermann Burger - som tog sitt liv 1989 - besöker Thomas Bernhard 1982 i Oberösterreich för att få ytterligare informationer om dennes skräckvärld får han till svar: "Kindheit? Nie gehabt!", men som Burger nogsamt påpekar: bakom alla retoriska spetsfundigheter och överdrifter måste läsaren själv söka sanningen.

Det är ofrånkomligt att Bernhards ångest under barndomen präglar hans vuxna liv. I början av Ett barn berättar författaren en episod som ger poetik och struktur åt hur han som vuxen minns barndomens vardag.

Den åttaårige enslingen far olovandes iväg på förmyndarens, moderns nye makes cykel för att ta sig till moster Fanny, wienerschnitzelexpert. Kedjan går av och snor in sig i bakhjulets ekrar. Översköljd av blod och olja tvingas Thomas använda apostlahästarna hem. Återfärden går över värdshuskök, moderliga värdshusvärdinnor och hyggliga och hjälpsamma ynglingar innan han på morgonkvisten via diplomatisk intervention av den alltid förstående morfadern når hemmet, modern och käppen.

Nietzsche menar att endast diktare som ljuger medvetet och avsiktligt säger sanningen. Den allegoriska lögnen är Thomas Bernhard väl förtrogen med; när han stiliserar cykelepisoden avfyrar han samtidigt ett kraftfullt och retoriskt livfullt försvarstal för sitt sätt att vara som barn och därmed lever han upp till moderns anklagelser att inget duga till, att vara orosande och drömmare.

Bernhard återger händelsen som om den vore upplevd av någon annan, så "möter alltså cyklisten världen; uppifrån!" Det är denne andre Bernhard som är hans överjag och som i den anarkistiske morfadern ser en förebild i konsten att kombinera naturupplevelser, filosofi och matematik.

Från morfadern kommer Bernhards kontradiktoriska absolutism att å ena sidan vägra befatta sig med den nya dag som randas med nya möjligheter för överlevnad och å andra sidan intala sig att man måste ha ett stort mål för ögonen, det högsta.

Ur spänningen mellan Vara och Ickevara föds Bernhards humor och i oändlighet varierar han morfaderns livsfilosofi: livet är en tragedi som vi i bästa fall kan stöpa om till komedi.

Det är mormor och morfar som står närmast Thomas Bernhard som liten. Morfar är en fruktansvärd hustyrann med sitt Besser-wisseri. Johannes Freumbichler heter han, filosof och författare som efter trettio års hängivet arbete vid skrivmaskinen 1937 lyckas få romanen Philomena Ellenhub utgiven av en Wienförläggare. (Under kriget lossnar det något för honom och ett par böcker ges ut i hemlighet i Holland.)

Lust och tröst finner den ensamme pojken i fiolspel, melankoliinstrumentet som ackompanjerar självmordsmeditationerna och samtidigt är ett surrogat för uteblivna filosofiska samtal med morfadern, denne anarkistiske humanist som lärt känna förläggares snikna själar och hårda hjärtan och därför i stället drömmer sig in i Montaignes och Schopenhauers oåtkomliga världar. När fiolen halshugges vid tredje bombanfallet över Salzburg innebär det slutet för enskild samvaro med ett på samma gång älskat och hatat instrument.

+

Vid femton års ålder bestämmer sig skolgossen - med samma konsekvens som senare ska utmärka författaren - för att lämna gymnasiet i Salzburg och gå i handelslära. Det är krigsslut och under tvånget att överleva klingar självmordstankarna av.

På stående fot får han anställning hos specerihandlaren Karl Podlaha i dennes källarbutik i den ökända proletärstadsdelen Scherzhauserfeldsiedlung, en "helvetes förgård" där Thomas Bernhard känner sig nyttig och trygg och på nytt upptäcker att kropp och själ mår bättre när han på fritiden ägnar sig åt musik.

Ur detta lyckliga vita activa rycks artonåringen dramatiskt när han insjuknar mycket allvarligt. Han har släpat på för många potatissäckar, fått lunginflammation och hamnat i lasarettets dödsrum.

Kierkegaard, Nietzsche och den illusionslöse Pascal analyserar människans erfarenheter av en sönderbruten värld, av det meningslösa Varat. För Thomas Bernhard är självförgörandet, självbedrägeriet, självdestruktionen endast ett alibi för att härda ut med världens absurditeter. Det innebär inte att världen är enbart absurd. Inte ens för Thomas Bernhard.

Även Thomas Bernhard snuddar då och då vid normal verklighet - som när han vinner 100-, 500-, 1000- och 1500-metersloppen, står på segerpallen och tar emot Hitlerjugends "Siegernadeln" '

(Morfadern lägger snabbt locket på, säger att sport fördummar, att ingen stat, likgiltigt hur liten eller obetydlig, är omedveten om att den bör satsa allt på sport och inget på kultur.)

När ynglingen tar avsked av dödslängtan och säger ja tack till det absurda livet är det viljans och andens triumf över kroppen. Han ser sjukdomen som något existensiellt nödvändigt och sjukhuset blir skyddsområdet där han utvecklas utan direkt inflytande från morföräldrarna.

Efter morfaderns död, plågsam och befriande, ligger vägen öppen för ett eget liv och en ny existens vars mål är "Ich werden".

Thomas Bernhard upptäcker litteraturen och finner i den matematiska lösningar för just sitt liv.

En ny katastrof närmar sig. Om den berättar författaren i Kylan. Efter hemkomsten från lasarettet återkommer sjukdomen i allvarligare form och han läggs in på sanatoriet Grafenhof - som inte är något "Davos" utan en skräckort. Spottkoppar och febertermometrar gör ofint och okänsligt patienterna medvetna om att de stötts ut ur samhällets gemenskap och ned i en motbjudande andlig och kroppslig fattigdom i dödens väntrum.

Även under denna sjukdomsperiod gör Thomas Bernhard valet att inte ta livet av sig. Han anpassar sig snabbt till miljön för att som dödsoffer bli iakttagare av sig själv och andra.

Morfadern genomgår i ungdomen en liknande utveckling. Efter självmordsdrömmar och svåra lungbesvär tillfrisknar han efter ett års disciplinerad livsföring i Merans kurluft. (Som välutbildade skeptiker alltid beredda på det värsta och alltid vaksamma mot de onda och odugliga är morfadern och dottersonen misstrogna mot läkarnas ordinationer. Därigenom blir de fysiskt friska men återfaller i psykiskt "Schlamperei", i förnyad dödslängtan.)

+

Livet går vidare men bör ses på distans. Som åskådare tränger Thomas Bernhard djupt in i enskilda människors sanna jag. Likt morfadern upplever han enskilda individer som internerade varelser i samhällets sovsalar. Alla är "knäckta".

Som analytiker söker Thomas Bernhard svaret på frågan om det egna Varat. Den kväljande ångesten inför moderns förnedring och barndomens skräckfyllda verklighet är oacceptabel. Människorna som skulle kunna skingra dunklet är döda.

Tröst i eländet är frivilligt vald ensamhet. Thomas Bernhard läser Paul Verlaine, Georg Trakl och Arthur Rimbaud för att komma bort från sig själv; han återfinner sig hos Dostojevskij och inser att han är på rätt väg. Han kämpar med och tränger allt djupare in i existentiell filosofi och får en förklaring till människans splittrade väsen. Han revolterar samtidigt som han likt Heidegger, Sartre och Camus bekänner sig till livets absurditeter.

Schopenhauer skriver i Världen som vilja och föreställning att viljan att leva förlöses först vid döendet. Den lidande Thomas Bernhard pendlar mellan livsbejakande nyfikenhet och självaktning å den ena sidan och självförakt å den andra. Han medger att han beundrar självmördare eftersom de är modigare än han själv och inte tvingar sig på livet, vilket är "nog så avskyvärt och mindrevärdigt, nog så frånstötande och simpelt…"

Morfadern dör av pessimism, hos dottersonen segrar optimismen trots allt, tron på att han är framtidens vinnare.

Thomas Bernhard existerar endast när han skriver, när han lägger sten till sten till templet över sig själv. Morfadern lever vidare i lärlingen. Vad den ene läst har den andre lärt och båda mediterat. Att dikta - och att som Montaigne, filosofera - är att lära sig att dö.

Thomas Bernhard tvivlar aldrig på språket som överlägset instrument för den som söker sanningen.

Superlativerna i hans prosa understryker hur groteskt makabert det skulle vara om man verkligen kom förbi världens alla jävligheter genom att ställa sig positiv till alla människor och till allt som sker. Det är ett paradoxalt sätt att behandla språket eftersom i normalt språkbruk superlativer är meningsfulla endast om de beskriver jämförbara förhållanden. Hos Bernhard fattas denna komparabel. "Oavbrutet tänker jag på hur jag skall kunna ta livet av mig", skriver Bernhard men Burger, som frivilligt lyckades passera gränsen mellan liv och död, menar att ingen människa oavbrutet kan gå och tänka på detta och att Bernhards påstående blir komiskt, ett contradictio in adjecto.

Siälvanalysen blir efterhand som den självbiografiska sviten framskrider allt radikalare, allt naknare men också allt mindre ordrik. Endast den oblyge skriver, endast den oblyge är sig själv. Första delen i sviten präglas av hektisk nervositet, ändlösa monologer fyllda med superlativer, tautologier, negolismer, paradoxer och antiteser som uttryck för en under decennier bakom masker och manér dold förtvivlan. Från volym till volym blir språket lugnare, mindre retoriskt, ärligare, emotionellt djupare, trovärdigare och effektivare.

Det diktade ordet bevisar gång på gång att det är ett mäktigare vapen än käppen. Bernhard förråder och föraktar inte endast sig själv utan även vänner och gynnare. Men vem kränker och utnyttjar vem? Porträtten i Holzfällen Erregung  driver författarens bekantskapskrets till vansinne trots att han gör ett positivt försök att skriva väl om såväl sig själv som vänner vilka han hatar och älskar med samma oresonlighet som han hatar och älskar Wien och Salzburg. Vänskap går hand i hand med mord men mord som utförs genom ord på papper är i djupare mening än fysiska mord ett förräderi mot andras lojaliteter och egen identitet.

Den emanciperade konstnären och inte det objektiva förnuftet är ledstjärna mot världens ovissa framtid. I efterdyningarna till franska revolutionen vimlar det av sådana upplysningsanspråk men den "strålande framtiden blev jämmerlig nutid" klagar Ludwig Tieck i Herzenergiessungen eines Klosterbruders 1797.  1968 suckar Bernhard över att studentrevolterna inte blev vad han väntat sig, att det inte är ideal utan urvattnad utilitarism som segrar.

+

Suicidproblematiken, döden, är genomgående tema i Thomas Bernhards författarskap.

Många av världslitteraturens stora författare har i självmordet sett skapandets naturliga slutpunkt.

Självmordet är mentalt snåla samhällens hämnd på fria människor, intellektuella fribytare av det slag Ernst Jünger kallar anarker - Bibelns Abimelech, Saul och Judas Iskariot; nyare tiders författare som Heinrich von Kleist, Georg Trakl, Kurt Tucholsky, Egon Friedell, Walter Benjamin, Virginia Wolff, Ernest Hemingway, Paul Celan, Gesare Pavese, Hermann Burger...

För individualisten som nekar eller som inte kan anpassa sig till samhällets och omgivningens krav och normer är skillnaden mellan mord och självmord hårfin.

I berättelsen Einfache Fahrt skildrar Bernhard hur en onkel som var tobaksfabriksägare i Innsbruck löser tur- och returbiljett till Meran i Sydtyrolen, bevisligen stiger på tåget men aldrig når bestämmelseorten och aldrig återvänder. Efterforskningar visar sig lönlösa, advokaterna kräver "naturgemäss hohen Honorare" och arvtagarna tvingas sälja fabriken. Bernhards hälsa försämras eftersom skogspromenaderna med onkeln uteblir.

Läxans lärdom är att alltid köpa biljett för enkel resa - alternativ eller återgång till vad som varit är uteslutet. Det finns endast den väg man en gång valt och total utlevelse av Intet. Det är enda godtagbara filosofin när gränsbommarna mot gröna ängar fällts, när som hos Schopenhauer ordet för lycka fattas.

För Bernhard är tiden en utdragen ångestfylld plåga, "Die Welt ist eine Unwelt der Hunde". I den avhumaniserade och avgudadyrkande världen är endast det sant irrationella levande och konstruktivt.

Bernhards insikter i världens dårskap är dårens vetskap om världens abnormitet. Som Richard Wagner och Charlie Chaplin går han på slak lina mellan de oförenliga men dock komplementära storheterna komik och logik.

I sin mest radikala roman, Auslöschung, beskriver Bernhard med mod och motvilja en värld behärskad av småborgerliga män och ger därför hjälterollen åt en kvinna - "meine grosse Dichterin" - lättdechiffrerad som Ingeborg Bachman.

I denna österrikiska dödsmässa, i detta requiem skriker Bernhard av förtvivlan mot all orätt, mot allt som förnedrar människan, mot allt som skapar förtvivlan och ensamhet.

+

Dödsproblematiken hos Thomas Bernhard blir oklar och ofullständig på grund av att han från sina offentliga självanalyser uteslutit relationen till flickor och kvinnor - och eventuellt pojkar och män. Sexualiteten är hos Thomas Bernhard ett tabuiserat ämne.

Binder Bernhard som Georges Bataille samman sexuell upplevelse och orgasm med dödslängtan eller innebär rädslan för döden rädsla för sexuell aktivitet? Varför är Bernhards besatthet inför döden som frivilligt valt alternativ till det plågsamma livet inte även en sexuell besatthet inför orgasmen som befriare?

Bernhards förhållande till självmordet, till döden är snarare biblisk. Enligt den tyske psykoanalytikern och katolske teologen Eugen Drewermann provocerar Petrus Hananias och dennes hustru att begå självmord (Apostlagärningarna 5: 1-11). Drewermann uppfattar deras död som en woodoo-död, ett psykosomatiska tillstånd välbekant från naturreligioner som innebär att den drabbade förgripit sig mot tabun i den sociala omgivningen. Samma fenomen observeras i koncentrations- och krigsfångeläger när människor drivs till självmord genom total isolering och livsavgörande beroende av en fientligt inställd omgivning. Så förhåller det sig även för huvudpersonerna i Bernhards romaner och skådespel - även om de inte tar sina liv - och så gestaltar sig hans eget liv sådant det återskapas i självbiografierna. Världen är ett krigsfångeläger.

Woodoo-döden innebär att den drabbade dödar skulden/synden genom att ta sitt eget liv. För modernisten och expressionisten Bernhard har självmordet som dödsprocess mytiska dimensioner.

Döden är havet som förenar alla floder, skärselden den osynliga gräns mellan liv och död som innebär självkännedom, självigenkännandet i dödsögonblicket då ljus och sanning om livets absurditet förklaras.

I kortnovellen Hamsun berättar Bernhard om en tjugosjuårig filosofistudent som växlar över till åldringsvård och får till första uppgift att förse den döende Hamsun med blyertspennor. Filosofen som vårdare blir den förste som ser den döde Hamsun, som sluter hans ögon. Båda befinner sig i en miljö isolerad från världen. Döden i ett koncentrationsläger.

Bernhard skriver ofta om platser som är återvändsgränder: slutpunkter som fängelser, sjukhus, sanatorier, stenbrott, nedslitna stadsdelar, husvindar med existenser på drift vars öden aldrig hängs ut som förebilder på livets paradgator. Alla är ljudimitatörer med väl utvecklad föreställningskonst för att överleva i en skenvärld där allt kan förvandlas och efterapas, allt utom den egna rösten, det egna Varat.

Vad Bernhard inte vill eller möjligen inte kan inse är att även i världen utanför de förtappades, hånades och förföljdes getto, i makteliternas värld, även där är den enskilda människan satt i bur och befriad först i dödsögonblicket.

+

Vad är frihet och vad är tvång? Leder ofrihet till befriande tvångshandlingar? Det är de enkla och ständigt aktuella frågor Thomas Bernhard ställer och i ett otal varianter upprepar i sitt författarskap. Furstemord borde vara tillåtet på psykiatriker, de är "vår tids verkliga djävlar" - att hat och förakt är givna svar på ofrihet kan ingen som levt under de decennier Bernhard levde bortse ifrån eller finna särskilt anmärkningsvärt.

Samtidigt finns det bortom all logik och bortom de rituella myterna en Thomas Bernhard som under trettiofem år lever tillsammans med en älskad och älskande kvinna, en Thomas Bernhard som bakar tårtor åt barn, som har vänner, som längtar efter besök, som är ytterst mottaglig för vänlighet.

Giuseppe Parlato om vänsterrörelser

Bo I. Cavefors

Har Giuseppe Parlato svaret på Vänsterpartiets identitetsproblem?

Skälen till svenska Vänsterpartiets problem med historieskrivningen kan möjligen förklaras om man inom rörelsen börjar våga tala om och analysera den tabuiserade ideologiska befruktningen mellan marxism/kommunism/socialism och fascism. Ja, jag vet att det är en ömtålig materia, kanske framför allt eftersom antisemitismen, inkluderande pogromer och liknande, flitigt användes i bland annat Polen under den gamla regimens ej alltför avlägsna decennier vid makten.

God handledning i detta ämne är den för drygt tio år sedan utgivna boken La Sinistra fascista. Storia di un progetto mancato, skriven av den italienske fascismhistorikern Giuseppe Parlato, elev till den mer namnkunnige Renzo de Felice. Jag vet, faktiskt, att Parlato är en omdiskuterad historiker, men vilken historiker är inte det – hudflängd av kolleger och opinionsbildare som representerar andra världsbilder.

Alltså.

Fascismen har, efter andra världskriget, i huvudsak karakteriserats som en monolitisk konstruktion av politiska grupper, fackliga organisationer och arbetsgivareföreningar (på svenska: Saltsjöbadsmodell) och ansetts som reaktionär och totalitär.

Renzo de Felice har i en rad arbeten visat att fascismens reella innehåll är mer komplicerat än så och menar att bottensatsen för fascism finns i en kombination av "vänster" och "höger". Med "vänster" menas då vänster från socialdemokratin till den yttersta vänstern (dock ej, tex, anarkister och Brigate Rosso) och med "höger" menas en reaktionär borgerlig nationalism och radikalism som ligger till höger om traditionell konservatism (typ Carl Schmitt). Den mixen kan förefalla osmältbar – förmodligen är den det.

Giuseppe Parlato hävdar i sin bok hur den fascistiska vänstern misslyckades förverkliga sina idéer inom den fascistiska "rörelsen" trots att den som en synnerligen aktiv intellektuell minoritet bidrog till att forma Mussolinis ungdomsverk, påverkade den under hela dess existens  -  och överlevde in i det "demokratiska" efterkrigsitalien via den hövliga acceptansen mellan kristdemokrater och togliattikommunister. Huvuddragen i den fascistiska vänstern var nationalism och den goda revolutionära idén om att störta borgarsamhället i grus och aska. Denna trängtan förde många av vänsterfascisterna efter 1943/1945 till det kommunistiska lägret. Det räcker att nämna Paolo Grassi och Giorgio Strehler som stod för ett av efterkrigstidens mest intressanta teaterexperiment, Piccolo Teatro i Milano, men där finns också Curizo Malaparte, Ignazio Silone och, inte minst, Felice Chilanti som  under trettiotalet redigerade den fascistiska tidskriften La Stripe och som under femtiotalet var vicedirektör för den kommunistiska dagstidningen Unitá.

Förutsättningen för kombinationen fascism/kommunism/socialism finner man i förutsättningarna för och erfarenheterna av första världskriget. Genom nyorienteringen av ett övergripande Risorgimento  försökte revolutionärer av olika schatteringar förverkliga den gamle revolutionären Mazzinis republikanska ideal; kollektivt hatade man det monarkistiska Italien som under ett halvt århundrade accepterats och styrts av liberaler. Man ville bryta det korrumperade vänskapsryggdunkandet och istället skapa ett  korporatistiskt, i teorin demokratiskt, system. Gabriele d'Annunzio grundade 1919 fristaten Fiume och propagerade för en Mazziniinspirerad socialistisk väg, men Mussolini, som ungefär samtidigt grundat sitt Fasci,  med ungefär samma målsättning, ville inte veta av konkurrens. Det darwinistiskt dyrkade naturliga urvalet gjorde att den starkare vann. d'Annunzio isolerades som museiföremål och romantisk drömprins. Dessutom tyckte Mussolini att d'Annunzio var alltför anarkistisk. Mussolini såg sig som och var i praktiken en pragmatiker med säker instinkt för makt och fann majoriteten för sin "rörelse" i den vänstra mittenfåran och till höger om högern i det politiska landskapet. När Mussolini tagit över regeringsmakten 1922/1923 gjorde han allt för att släta ut skillnaderna mellan partiets grupper och han kompromissade villigt med vänstergrupperna från förkrigstiden, vilka dock omgående kände sig överkörda av Ledaren eftersom denne mer litade på de korporatistiska arbetsgivaresällskapen än på de korporatistiska arbetstagaresällskapen. Hur som haver: de avgörande besluten träffade Mussolini i enrum med inrikesministern Alfredo Rocco.

I Mussolinis korporationer gick det sålunda annorlunda till än i Hitlers Tredje Rike. Den förre tvingade åtskilliga men långtifrån alla dissidenter till tystnad. Mussolini var skicklig på att kompromissa och accepterade att den fascistiska vänstern under trettiotalet formulerade ett eget projekt, den "Nya fascismen", som i sak var en form av "ny vänster", där borgerligheten utnämndes till huvudfiende och fackföreningsrörelserna tilldelades rollen som de verkliga makthavarna. Arbetet och arbetare mytologiserades och mystifierades och Mussolinis fascism totaliserades med hjälp av ideologen Tullio Cianetti, som 1943 var den siste ministern för korporationerna.

Tullio Cianetti, som  samarbetat med Hitlers förtrogne Robert Ley (skaparen av billig massturism, inom denna sektor för billiga vardagsvaror, sin tids Reso och Ingvar Kamprad, om man så vill), vad gällde socialiseringsplaner för tiden efter den tänkta segern, avskärmade sig under kriget från denne och tog  frondörernas parti den 25 juli 1943. Men ett halvår tidigare var han med om att i RSI (Republica Sociale Italiana) samla de sista politiska och ekonomiska krafter som ställde sig på Mussolinis sida. Cianetti var dessutom upphovsman till det manifest från Verona i vilket  Mussolini/fascisterna säger sig vilja förvandla Italien till en produktionsstat under total statlig kontroll och att all storindustri skall förstatligas.

Mussolin återvände mot slutet av sin bana till de socialistiska rötterna. Den "nya fascismen" skulle ge arbetarna makten över produktionsmedlen. Giuseppe Parlato ser en klar linje från RSI till MSI (Movimento Sociale Italiano) som under efterkrigstiden utmärkt sig bland annat för åtskilliga märkliga kontakter till Italiens kommunistiska verksamheter, framför allt under Togliattis tid som Gudfader. Mazzinis utopier om nationell gemenskap är ej heller idag döda. Ett stort och ärorikt och enat Italien är det gemensamma målet för såväl Berlusconi och hans arvtagare som hans, under de formella taburettåren, fascistiske utrikesminister och de förenade kommunistisk/socialistiska krafterna. Separatisterna i framför allt norditalien må ha goda statsfinansiella skäl för sina separatistiska strävanden, men i praktiken förblir de hänvisade till begränsade autonoma framgångar. Norditalienarna har feta plånböcker men det som konsumenterna av deras export värdesätter är dofterna från det Italien som finns söder om Florens.  Parlattos bok visar på det nära sambandet mellan högerreaktionär och kommunistisk totalitarism och att den italienska vänsterns rötter finns i Mussolinis fascism  -  och tvärtom.

Bok : Giuseppe Parlato  La Sinistra fascista. Storia di un progetto mancato. Società editrice il Mulino. Bologna 2000.

cavefors om sexualitet i ett historiskt perspektiv...

Bo I. Cavefors

Sexualitet - i ett historiskt perspektiv

Människans sexualitet diskuteras alltför ofta i alltför upphetsade former. Historiska fakta förtiges eller förlöjligas, allt för att göra nutida fobier mer acceptabla. Värdeomdömen om sexuell praxis är alltför ofta alltför emotionella. Detta är det bigottismens syndrom västerländska människor lever med alltsedan Luthers religiösa uppror och fransmännens revolutionära merkantilism påstods ge människan frid, fred, mänskliga rättigheter och broderskap, alternativt systerskap. Så blev det inte. Med franska revolutionen inledde moralismen, men tyvärr inte moralen, sitt segertåg genom världen. Dubbelmoralen triumferar sedan revolutionären Napoleon förvandlats till borgare och borgarkungen tagit på sig gycklarkåpan. Dagens napoleonskt (dvs diktatoriskt) liberala samhällen runtom i världen talar om aktiv dödshjälp och den aktiva dödshjälp som även fri abort de facto är. Men allt detta saknar resonans i historiens klanglåda. Min död kan aldrig bli enbart min. Abortförespråkarna förespråkar en moralhållning som är fientligt inställd till livet samtidigt som man förnekar att döden är livets fortsättning. Man strävar efter makt över andra människors liv och död. Man ger ett handtag åt den totalitära och inhumana människosyn som skapar ångest och död, som är emot liv och glädje. Man representerar en livshållning som är fientlig mot sexuell frihet och man förordar en typ av samhälle där samlagen reserveras för de sunda och välväxta och enligt lag endast tillåtes förekomma bland människor av samma ras, då barn av annan hudfärg, eller med handikapp, socialt, mentalt eller fysiskt, aborteras, då icke lönsamma utslagna och åldringar förintas. Det behövs inga läger för att förvara dessa utbölingar – hela samhället har förvandlats till ett kategorisamhälle med licenser. Efter det borgerliga bigotteriets segertåg genom världen, då endast sådan sexualitet är tillåten som sker inom det heterosexuella äktenskapets sänggavlar, betraktas all annan sexualitet som icke önskvärd, som falsk och fördärvlig och hänvisad till bevakade områden, typ prideaktiviteter – bevakade områden så det heterosexuella samhället vet att man under uppsikt kan registrera avvikarna.

Sexualitet uppfattas och praktiseras på andra och friare, mänskligare, premisser, än dagens, fram till Luthers uppdykande på den teologiska arenan och före franska revolutionens bombastiska anspråk på att föra mänskligheten framåt. Luthers hat mot revolterande bönder och judar stärkte klassamhället och intensifierade antisemitismen. Med franska revolutionen skapades uniformssamhället. Idag är det angeläget lägga tonvikten på hur homosexualitet, eller snarare bisexualitet, uppfattades och praktiserades för endast några århundraden sedan. Information finns att hämta i otaliga källor vid sidan av muntligt berättade traditioner, som hos Jean Gerson vad gäller "peccatum mollicei", dvs onani och hos Dom Lobineau som i sin Histoire de Bretagne (1707) ingående redogör för riddaren Gilles de Rais (1404-1440) liv och leverne som feodalherre, konstsamlare, bög, anklagad för pedofili, sadism och häresi, av inkvisitionen  dömd till döden. Men Rais var inte summan av kardemumman av tidens fria sexuella vanor.

Gilles de Rais är undantaget. 1400- och 1500-talen var istället den normaliserade sexuella frihetens sista sekler innan borgardömet - som bestod av en alltmer politiskt inflytelserik kader av köpmän, industrialister och hantverkare som börjat producera varor serievis - tar makten och med sitt antisexuella syndrom motarbetar allt, det må vara onani, barns sexuella lekar, utom- och föräktenskapliga förbindelser, flertalet möjliga ställningar vid coitus, sk icke-genitala samlag och alla homosexuella variationer. Medeltidens människor var naturligtvis inte sexuellt otyglade, men utifrån vanligt sunt bondförnuft gav man sig stor frihet att själv bestämma över sexuallivet - och den kyrkliga överhögheten tillät detta. Mycket av det som idag betraktas som sexuella handlingar eller som otuktiga sådana, uppfattades på den tiden helt annorlunda. Människor rörde vid varandra, man smekte varandra och man knullade med varandra också offentligt. Ammor och föräldrar masturberade sina barn för att lugna dem och få dem att sova. Ludvig III:s livläkare Héroard berättar hur den blivande suveränens barnsköterska redan innan han fyllt ett år, när han skrek och bråkade, brukade ta den kungliga penisen mellan fingrarna och runka den.  Vuxna hade sexuella relationer med ungdomar. Onani bekämpades först mot slutet av 1700-talet och då av läkare, ej av Kyrkan. Läkare/medicinare blev/är den antikristna nya världens helbrägdagörerskor. Trots denna kvasivetenskapens intrång i människors vardag så institutionaliserades föräktenskaplig sexualitet i många länder, tex Holland. För studenter och soldater låg hela det sexuella fältet vidöppet. Familjemedlemmar sov nakna tillsammans med tjänstefolket. Furstens dörrvakt var en pojke som ofta lämnade sin post för furstens famn. Man badade nakna tillsammans och vid fester ställde man byns vackraste flicka naken mitt i salen för att beundras. Unik är den vackra fellatioscenen inför hov och gäster när spanska Juana möter Philip den Sköne, far till Karl V och Ferdinand I. Den erotiska humorn var högt utvecklad i ett samhälle utan television. Istället för att höra andras soffsamtal talade man med varandra.

 

Att även de homosexuella umgängesformerna utvecklades i ett sådant samhälle, säger sig självt. Århundraden fyllda av korståg och andra krigiska skärmytslingar där det maskulina hyllades, resulterade i att feodalherrar och kyrkofurstar omgav sig med unga älskare. De ägnade tid och pengar åt kläder sydda av tyger av god kvalitet och med sexuellt utmanande skärningar. I borgar och slott kryllade det av glada barn och ungdomar som intet annat hade att göra än att skriva och spela upp mer eller mindre obscena mysteriespel, farser, pantominer och - just det! - sedeskildringar. Homosexualitet var något som förenade tidens manliga del av mänskligheten och en stor del av kvinnorna med kvinnor. Homosexualitet var dels den naturliga umgängesformen mellan pojkar och ogifta unga män samt ett aristokratiskt tidsfördriv som kunde beskådas så sent som långt in på 1800-talet hos tsarerna i St.Petersburg. Homosexualitet var en normal umgängesform bland arbets- och studiekamrater vid festliga tillfällen.  En av det pryda USA:s skapare, Abraham Lincoln, delade under 1840-talet köksbord och bädd med den jämnårige Joschua Speed och upplevde, enligt egen utsago, sitt livs värsta kris när Speed övergav honom.

Bland korstågsfararna fanns det praktiska skäl för homosexualitet. De föredrog som sängpartners kamraterna i hären framför prostituerade leprasjuka orientaliska kvinnor. England betraktades länge som ett homosexualitetens föregångsland - Oscar Wilde misstog sig på vilket sekel han levde i - och man tänker på Vilhelm Erövraren när man talar om homosexualitet som den "normandiska sjukan". Glöm ej Rickard Lejonhjärta och hans "trubadurer", eller den beryktade pederasten William Longchamp. Shakespeare! Och The Lord Of Sherwood Forest.

Efter konciliet 1102 uttalar sig Kyrkan repressivt om homosexualitet. Vi vet dock endast obetydligt om i vilken utsträckning Kyrkan i praktiken motarbetade homosexuella vanor. Kyrkans agerande var tvetydigt och uppenbart såg man på aktiviteterna ur flera synvinklar. Man talar heller aldrig om "homosexualitet" - ett uttryck från och för den moderna tiden - utan om "sodomi". Huruvida man med "sodomi" menade vad som idag menas med "homosexualitet" har under århundraden förorsakat mången debatt. Den kanoniska rättens förkärlek för juridiska spetsfyndigheter gör det svårt att klargöra Kyrkans praktiska handläggning.

Vad som är klart är att förvånansvärt få män och pojkar dömdes för "homosexualitet". När så skedde åberopades emellertid såväl Tredje Mosebok och Paulus som kyrkofäderna Tertullian, Johannes Chrystotomos, Basilius och den Helige Augustinus. Kyrkan övertog ett världsligt rättsförfarande från den romerske kejsaren Theodosius (fjärde århundradet e.Kr.) och man åberopade sig på Codes Justinianus (538 e.Kr.) där man i sin tur hänvisade till Första Mosebok. Med andra ord: en viss rundgång i bevisföringen. Bevisföreningen alltför omfattande för att vara fullt trovärdig.

Teologerna rekapitulerade beslut vid koncilier och synoder i spanska Elvira (305-306), i Ancyra (314), i Tours (567), i Paris (1212) och i Reims (1214). Framför allt tongångarna från Reims lät höra sig eftersom de hördes i en tid då människors religiösa behov stegrades markant samtidigt som klosterlivet förflackades. Det gällde för Kyrkan att disciplinera klosterfolket och få det att återgå till ett liv i askes och munkarna skulle avstå ifrån att, som sekulariserade män, sova två i samma bädd. De äldre munkarna uppmanades att vara försiktiga vid umgänget med yngre bröder. I botböcker nedtecknades de homosexuella formerna och inventeringen omfattande, alltifrån en broderlig kyss till lustfylld kyss, till kyss av vilken följer emissio. Man noterade sexuella lekar mellan barn av samma kön eller mellan barn och ungdomar upp till tjugo år; och mellan vuxna. Det kunde vara onani att gnida låren emot varandra; höjdpunkten var fellatio. Men fortfarande kvarstod skillnaden mellan vad som beslutats under teologiska premisser och vad som de facto accepterades. Kyrkans i praktiken liberala syn på sexualitet har under ett par årtusenden tjänat som motvärn till den världsliga råheten. De sk reformerade kyrkorna gick handihand med den alltmer industrialiserade och sekulära världens krav på bokföring och redovisning även av sexuella variationer. Ordning och reda i kassaböckernas alla moraliserande kolumner och slutsummor.

Bigotteriet kom sent till världen och blev de reformerade samfundens livsluft och styrka. Ett starkt artilleri mot Kyrkans öppenhet och kärlek till människans fria vilja. På 1800-talet tog kvinnorna på sig snörliv och sexuella variationer tabubelades, förlöjligades, förhånades och betraktades som dekadens.. Former förbjöds frodas fritt. Ej ens stolsben undgick kliande långstrumpor.

bo i. cavefors : l'origine du monde

hommage à gustave courbet

l'origine du monde

+

réalise : kathrin schirazi-rad & bo Ignatius cavefors

Johann von Fritz : Texter

Johann von Fritz

GIMMMESUMDEATH, AGENT

Nu under våren fann jag mig ofta om den sena morgonen ute på min balkong för att lapa sol och i solens befriande sköte blev min hud glödgande het, min fysionomi rinnande, böljande som oljiga skuggor över plåten såg jag blodröda, skira stjärnor genom ögonlocken.

När jag blev för varm kände jag lugnet i stormen. Matrisen i mitten.

Nej, det hade inte varit särskilt blåblodigt om jag skulle avlida i en snöstorm. Utan kontroll över det jag trodde mig vara min självbild, med läpparna viskande kryptiska tvåsekunderssanningar:

”Måste använda varje ord som om det var mitt sista ord varje ord är mitt sista ord.”

Ja, det hade löst upp levande nervknutar men problemen hade fortfarande funnits kvar, lika mycket, lika obetydligt.

Jag är utskickad från en annan planet ibland.

Det allmänmänskliga är ett statiskt laddat fotografi över ett fotografi. Avbildande ett isigt hamrande duggregn.

Uppdraget:

det agentkliniskt kylslagna frihetsvidderna som jag aldrig kommer att bevista annat än högst tillfälligt då luften där är svår och tung och trög att andas. De gråsprängda dödsfälten, våldtäktsträsken. Jag skulle interagera med exkrementandarna. Leta efter färgskalor.

Om jag har förstått något rätt så är varje upplösning lika personlig.

Även om jag inte är en del av något så klappar hjärtat takten.

Det som bli kvar av det vackra är det löjliga, pga. Skräcken.

Kan minnas saker från min uppväxt. En återkommande dröm om ett värkande hål i magen, en toalett på en flotte som försvann runt krönet när jag närmade mig. Är inte medveten om när jag blev medveten om mitt öde. Det ligger ett starkare ljus kring minnena från den perioden. Asfalten, regnet och nätterna. Drömmarna. Hamnen.

Vansinnet gör inte så mycket, det här är inte mitt liv, min kropp. I mitt huvud sjunger kaosartade synapser en sorgesång vilken tycks handla om hur det blir svårare och svårare att resa sig ur askan för varje gång det brinner till, kortsluts. Brinner ner -

till följd av att de i för dem kaotiska miljöer upplever sig själva kaotiska, emedan de flyter ut som tentakler mot okända dimensioner helt naturligt. Det lever parasiter i ärrvävnaden kring hjärnbarken, jag kan höra dem spekulera.

Det har blivit som i hatets sånger. Ungefär. Undrar, mest på skoj, eller jag vet förresten inte om jag har någon humor. Om han Lautréamont också härstammade från ett annat universum? Jävla idiot.

Måste ändå tillstå att jag då och då har funnit en viss glädje i det köttsliga höljet jag blev tilldelad, åtminstone då jag i ensamhet beretts tillfället att utforska det.

Obestridligen bestämt, tror jag. Är det så att intrycken lämnar avtryck i sinnet, som så vitt jag upplever det, är en del av min fysiska kropps helhet. Det är svårt att veta. Någonting alls nu, när jag bara är där jag borde vara, i början, under stunder av skoningslös migrän.

Har kopplat ytterligt mycket ändå, faktiskt. Det har inte varit något problem att förhållandevis snabbt förstå att det inte finns särskilt mycket att förstå om man inte lägger någon vikt vid varför premisserna är bundna. Det är repen som retar, det är repen som piskar upp fradga.

Repen;

styva, pockande, skimrande och alltför overkliga för att kunna stå emot. En tanke gör ingenting, kan det kännas som.

För mig är det skillnad på en evighet och en sekund, men att veta att det inte behöver vara så, att det inte behöver vara alls, är kanske vad jag borde skriva min rapport om.

Sen, ja, det får bli i en helt annan galax, utan ljusår.

Att dansa premissernas dans är inte svårt, ståltråd för dig likt en marionettdocka. Du funderar inte så mycket över det. Härdat mörkt järn breder med åren ut sig som en ogenomtränglig hinna över tomheten och syfteslösheten i takt med att dina ögon blir tommare, din uppsyn småsint. Din benmärg vittrar med bitterheten.

Natten verkade alltid ljusare på andra sidan, för mig i alla fall. Språnget nu.

Adieu

du är sjuk

Det här har jag känt tidigare, det är med stor sannolikhet så att det jag nu tänker är en dröm. För igår ser inte ut som idag, böckernas sidor faller sönder, det ligger nytt sjögräs på strandbanken och kråkan jag begravde i somras har fortfarande inte funnit sig i sitt öde; men allt faller.

Så som jag föreställde mig vattnet, porlande ner för mina kinder föreställer jag mig nu drömmen om oss, vi två, du och jag. Vet vi ens vilka vi är? Vet du vem jag är när jag skriker i sömnen? Hur skulle du kunna veta vad som skulle komma att hända? Jag visste att du visste första gången jag såg dig, du låg som en grön mani kring perrongen och omfamnade mig som en storm med många namn, när jag utmattad och livstrött föll i dina veka sönderskurna armar. Irrande gestalters tomhet blev ett med betongen och järnet.

Genom ditt ansikte lyckades jag skapa mig ett alternativt universum, där röster lät som tåg, och där annat kött än ditt kött bara såg ut som genomskinlig åska. Så du, fan, vänta, jag vill inte, vad händer? Du snälla jag älskar dig, du kom ihåg mig nu när jag lever, snälla. När jag är borta vill jag inte att det skall finnas något kvar av spåret av oss; av hur du sprang genom det eldiga regnet för att möta en kylig ande i hamnkvarteren. Du blev lungsjuk och dina föräldrar sa att det var kärlek. Jag sluter mina ögon nu. Kan se dina konturer tecknade på en kritvit cellvägg. Kol, med darrig hand.

Avslutande samtal: lättfotat med Dennis Cooper

Egentligen så började allt med att min vän klagade över hur hans skugga inte riktigt uppförde sig så som han hade vant sig med. En natt, när jag satt på min balkong och tittade på stjärnorna så ringde han mig. Det var ett oroande samtal.

En vän: Hej, det är Nathaniel.

Jag: Tja. Vad händer?

Nathaniel: Vet inte riktigt. Tänder typ av. Känner mig jävligt låg. Själv?

Jag: Inte mycket alls, låg och läste tidigare, nu har jag mest suttit och tittat.

Nathaniel: Bort eller?

Jag; Ja. Men vad är det som händer med dig?

Nathaniel: Tidigare ikväll såg jag två tanter gå fram och tillbaka kring ett brunnslock. De höll på länge, jag gick in en stund och när jag tittade ut igen kunde jag se dem långt borta på vägen, de gick i demonisk takt men kunde ändå aldrig hunnit så långt iväg under den korta stunden jag inte såg. Det var jävligt underligt. Jag gick in i kanske tio sekunder och försökte skaka bort det eftersom jag vet att jag är i dålig form nu. Har käkat benso och opiater i ett par veckor. Det var svårt. När jag tittade ut igen var de tillbaka vid brunnen igen. Helt tomma i blickarna. Jag blev skiträdd.

-Det där låter verkligen inte bra. Det kan ju ha varit på riktigt, vad fan vet jag, men förmodligen inte.

-Nathaniel: Ja, i vilket fall som helst var det jävligt skrämmande. Jag fick ingen sömn natten innan det här inträffade. Låg i feberyra, lakanen var våta, jag hade hjärtklappning och ångest.

-Jag:Var det då jag övertygade dig om att inte posta det där på facebook?

Nathaniel: Mm. Jo. Men alltså, jag behövde gå och pissa men jag var så jävla väck att jag inte kunde hitta någon lysknapp, fick därför för mig att jag skulle använda min laptop som ljuskälla, men av någon outgrundlig gick jag mot toaletten i källaren och när insåg var jag gick var jag i princip redan där. När jag sedan låser toalettdörren bakom mig och står och pissar kommer jag ihåg att låset är ganska trögt och att jag är i ett kraftigt försvagat tillstånd. Jag tänker att om jag skriver på facebook att någon får komma hit och öppna toalettdörren eftersom jag är för matt och bortom, så löser sig allt.

-Jag: Ha ha… Ja, det var nog bra att jag avrådde dig, du fick ju upp den direkt sen.

Nathaniel: Ja, fick i alla fall ingen sömn. Alls. Vad lyssnar du på?

Jag: Slayer.

Nathaniel: Sjyst. Raining blood?

Jag: Decade of aggression.

Nathaniel: Så sjukt kass, älskar skiten.

Jag: Ha ha ha… Men du, hur mår du nu? Vad skall du göra?

Nathaniel: Funderar på att besöka en psykiatrisk klinik imorgon. Hände en annan skitskum grej för en liten stund sen. Höll fan på att flippa... Eller jag vet inte… På något sätt är det ändå typ intressant eftersom jag vet ju att det inte är på riktigt. Tror jag. Eller rent teoretiskt vet jag inte det, självklart, men kroppen lyder ju inte bra, alls, när den känner till sanningen. Själen skenar.

Jag: Du jag förstår fan inte riktigt, men alltså, vad hände?

Nathaniel: Mitt sovrum kändes kallt. Föråldrat, eventuellt som en tidlös kosmisk kyrkogård. Svårt att förklara. Jag hörde ett litet barn viska, ett transparent flickebarn med en slemmig hinna omkring sig, jag kunde svära på att hon stod i det högra hörnet av mitt rum, med ryggen mot mig och viskade samma sak om och om igen. Emotioner kopplade till kaosartade till synes slumpmässiga bildcollage anföll med enorm styrka. Jag gav upp, flöt omkring i ett silvrigt vatten av gröna sifferkoder. När jag vaknade till ringde jag dig.

Sen la han på luren. Jag tänkte inte så mycket på det. Eller jo, det gjorde jag förresten. Mer än vad jag brukar tänka på saker. Tänkte att han nog inte har det så lätt, att jag inte har det så lätt, men att han förmodligen överlever. Han brukar göra det. Samtidigt funderade jag lite över hur pass mycket svårare det måste bli för honom att återuppstå för varje gång han nästan har dött. Kroppsligt och själsligt. Frågan är vad som finns kvar av honom och om det verkligen är någon vits med att han överlever igen. Jag vet inte. Känner nästan aldrig något längre, vet inte ens om det är bra eller dåligt. Kommer att minnas honom som en fin människa, även om ?

- - -

Illustration av Judith Fritz.




Leif Holmstrands soundtracks är avsedda som läsning till läsningen av dessa texter.