Anteckningar om Thomas Bernhard

Bo I. Cavefors

Öppna de stängda portarna - anteckningar om Thomas Bernhard

Artikeln tidigare publicerad i BLM, nr 1/1991

Preisen vill ich Dich mein Gott in der Verlassenheit

(Ur: In hora mortis, Salzburg 1958)

Österrikaren Thomas Bernhard är världs- och människohatare. Det är den ena sidan av hans personlighet, den som mest uppmärksammats av massmedia. Lika stark är motpolen: galghumorn, blicken för det groteska och makabra.

Modern och morföräldrarna satte en gång lille Thomas på tåget till Thüringer Wald för att han skulle få "skogsluft".  Vid ett besök fyrtio år senare, i det DDR som uppträder som mental förvaltare av Hitlers skräckkammare, upptäcker Bernhard att han varit på ett "Heim für schwer erzichbare Kinder", ett hem som vid åttiotalets början fortfarande och utan förändringar fyller samma funktion.

Bernhard betecknar själv sina verk som "philosophisches Lachprogramm", som filosofiska skrattnummer, men "lachen" betyder också att skära igenom barken på trädet för att tappa det på kåda; att öppna de stängda portarna, skära i samhällets variga bölder.

Skratta kan man endast åt det oangenäma, skriver Bernhard.

Han avskyr banaliteter och sentimentalitet samtidigt som han lämnar ut sig själv och erkänner sitt storhetsvansinne och sina fantasterier, till exempel om hur han en gång önskade bli firad operasångare.

Framgångsdrömmarna kombineras med skam och ångest och ett intensivt forskande i den egna själen.

För Thomas Bernhard är barndomen och ungdomsåren ett enda stort helvete men när han berättar om det blir det stor litteratur. Hans huvudverk, den berömda självbiografiska sviten i fem delar, är förmodligen det märkligaste och mest fascinerande som skrivits om konsten att växa upp under nationalsocialismen och bli vuxen i det ockuperade och sönderslagna efterkrigs-Europa.

Wien och Salzburg är Bernhards högt älskade hatobjekt och författaren hävdar att städerna lever högt på geniala självmördares kreativitet. Utmärkande för salzburgiterna är, skriver Bernhard, att de genom att ta livet av sig undkommer ödet att som flugor fastna i det "människofientliga arkitektoniskt-ärkebiskopligt-rubbade-national-socialistiskt-katolska" dödslandets klibbiga nät.

Naturen har sin gång. Det är Thomas Bernhards reella livsvisdom. Alla är psykiskt labila och ingen kan svara på frågorna om varthän och varför. Författaren är en del av sina romanfigurer och även en del av de verkliga personer han porträtterar i berättelserna och självbiografierna. Alla rör sig som ensamvargar i urskogen och alla ensamvargar är i själva verket författaren själv. Endast på så sätt bevarar han sin identitet och integritet och räddar läsaren från att mista illusionen om ensamvargens farlighet genom att lära känna dennes svagheter.

Thomas Bernhard är språkbesatt. Verkens framvällande textmassor begraver det politiska, intellektuella och filosofiska finsnickeriet. Tillvaron är extrem och författaren menar att världen därför måste skildras som om den i allt är "künstlich".

+

När Thomas Bernhard föds befinner sig modern i Holland i ett kloster i Heerlen som specialiserat sig på att ta hand om fallna flickor. Detta är i överförd bemärkelse ett straff åt älskaren som lämnat henne och är orsaken till hennes olycka. Hatet mot mannen, livsfördärvaren, blockerar moderns kärlek till sonen. Istället önskar hon pojken som föda åt djävulen och säger till honom att det enda han kan är att ljuga, precis som sin far.

Helvetet med modern leder till skolsvårigheter. Pojken är in i själen förlamad. Ljugandet fortsätter. När Thomas kommer hem med dåliga betyg spelar han teater trots att han vet att modern vet att han vet att modern vet... att han bara kan spela dålig teater.

Individen Thomas Bernhard utvecklas genom cirkelrörelsen mellan liv och död, mellan fantasi och verklighet och i sina verk använder han sig av paradoxer och tautologier som grammatiska och semantiska écriture automatique, som språkliga tecken i stället för verkliga referenser. Perspektivet är viktigare än sanningen.

När den schweiziske författaren Hermann Burger - som tog sitt liv 1989 - besöker Thomas Bernhard 1982 i Oberösterreich för att få ytterligare informationer om dennes skräckvärld får han till svar: "Kindheit? Nie gehabt!", men som Burger nogsamt påpekar: bakom alla retoriska spetsfundigheter och överdrifter måste läsaren själv söka sanningen.

Det är ofrånkomligt att Bernhards ångest under barndomen präglar hans vuxna liv. I början av Ett barn berättar författaren en episod som ger poetik och struktur åt hur han som vuxen minns barndomens vardag.

Den åttaårige enslingen far olovandes iväg på förmyndarens, moderns nye makes cykel för att ta sig till moster Fanny, wienerschnitzelexpert. Kedjan går av och snor in sig i bakhjulets ekrar. Översköljd av blod och olja tvingas Thomas använda apostlahästarna hem. Återfärden går över värdshuskök, moderliga värdshusvärdinnor och hyggliga och hjälpsamma ynglingar innan han på morgonkvisten via diplomatisk intervention av den alltid förstående morfadern når hemmet, modern och käppen.

Nietzsche menar att endast diktare som ljuger medvetet och avsiktligt säger sanningen. Den allegoriska lögnen är Thomas Bernhard väl förtrogen med; när han stiliserar cykelepisoden avfyrar han samtidigt ett kraftfullt och retoriskt livfullt försvarstal för sitt sätt att vara som barn och därmed lever han upp till moderns anklagelser att inget duga till, att vara orosande och drömmare.

Bernhard återger händelsen som om den vore upplevd av någon annan, så "möter alltså cyklisten världen; uppifrån!" Det är denne andre Bernhard som är hans överjag och som i den anarkistiske morfadern ser en förebild i konsten att kombinera naturupplevelser, filosofi och matematik.

Från morfadern kommer Bernhards kontradiktoriska absolutism att å ena sidan vägra befatta sig med den nya dag som randas med nya möjligheter för överlevnad och å andra sidan intala sig att man måste ha ett stort mål för ögonen, det högsta.

Ur spänningen mellan Vara och Ickevara föds Bernhards humor och i oändlighet varierar han morfaderns livsfilosofi: livet är en tragedi som vi i bästa fall kan stöpa om till komedi.

Det är mormor och morfar som står närmast Thomas Bernhard som liten. Morfar är en fruktansvärd hustyrann med sitt Besser-wisseri. Johannes Freumbichler heter han, filosof och författare som efter trettio års hängivet arbete vid skrivmaskinen 1937 lyckas få romanen Philomena Ellenhub utgiven av en Wienförläggare. (Under kriget lossnar det något för honom och ett par böcker ges ut i hemlighet i Holland.)

Lust och tröst finner den ensamme pojken i fiolspel, melankoliinstrumentet som ackompanjerar självmordsmeditationerna och samtidigt är ett surrogat för uteblivna filosofiska samtal med morfadern, denne anarkistiske humanist som lärt känna förläggares snikna själar och hårda hjärtan och därför i stället drömmer sig in i Montaignes och Schopenhauers oåtkomliga världar. När fiolen halshugges vid tredje bombanfallet över Salzburg innebär det slutet för enskild samvaro med ett på samma gång älskat och hatat instrument.

+

Vid femton års ålder bestämmer sig skolgossen - med samma konsekvens som senare ska utmärka författaren - för att lämna gymnasiet i Salzburg och gå i handelslära. Det är krigsslut och under tvånget att överleva klingar självmordstankarna av.

På stående fot får han anställning hos specerihandlaren Karl Podlaha i dennes källarbutik i den ökända proletärstadsdelen Scherzhauserfeldsiedlung, en "helvetes förgård" där Thomas Bernhard känner sig nyttig och trygg och på nytt upptäcker att kropp och själ mår bättre när han på fritiden ägnar sig åt musik.

Ur detta lyckliga vita activa rycks artonåringen dramatiskt när han insjuknar mycket allvarligt. Han har släpat på för många potatissäckar, fått lunginflammation och hamnat i lasarettets dödsrum.

Kierkegaard, Nietzsche och den illusionslöse Pascal analyserar människans erfarenheter av en sönderbruten värld, av det meningslösa Varat. För Thomas Bernhard är självförgörandet, självbedrägeriet, självdestruktionen endast ett alibi för att härda ut med världens absurditeter. Det innebär inte att världen är enbart absurd. Inte ens för Thomas Bernhard.

Även Thomas Bernhard snuddar då och då vid normal verklighet - som när han vinner 100-, 500-, 1000- och 1500-metersloppen, står på segerpallen och tar emot Hitlerjugends "Siegernadeln" '

(Morfadern lägger snabbt locket på, säger att sport fördummar, att ingen stat, likgiltigt hur liten eller obetydlig, är omedveten om att den bör satsa allt på sport och inget på kultur.)

När ynglingen tar avsked av dödslängtan och säger ja tack till det absurda livet är det viljans och andens triumf över kroppen. Han ser sjukdomen som något existensiellt nödvändigt och sjukhuset blir skyddsområdet där han utvecklas utan direkt inflytande från morföräldrarna.

Efter morfaderns död, plågsam och befriande, ligger vägen öppen för ett eget liv och en ny existens vars mål är "Ich werden".

Thomas Bernhard upptäcker litteraturen och finner i den matematiska lösningar för just sitt liv.

En ny katastrof närmar sig. Om den berättar författaren i Kylan. Efter hemkomsten från lasarettet återkommer sjukdomen i allvarligare form och han läggs in på sanatoriet Grafenhof - som inte är något "Davos" utan en skräckort. Spottkoppar och febertermometrar gör ofint och okänsligt patienterna medvetna om att de stötts ut ur samhällets gemenskap och ned i en motbjudande andlig och kroppslig fattigdom i dödens väntrum.

Även under denna sjukdomsperiod gör Thomas Bernhard valet att inte ta livet av sig. Han anpassar sig snabbt till miljön för att som dödsoffer bli iakttagare av sig själv och andra.

Morfadern genomgår i ungdomen en liknande utveckling. Efter självmordsdrömmar och svåra lungbesvär tillfrisknar han efter ett års disciplinerad livsföring i Merans kurluft. (Som välutbildade skeptiker alltid beredda på det värsta och alltid vaksamma mot de onda och odugliga är morfadern och dottersonen misstrogna mot läkarnas ordinationer. Därigenom blir de fysiskt friska men återfaller i psykiskt "Schlamperei", i förnyad dödslängtan.)

+

Livet går vidare men bör ses på distans. Som åskådare tränger Thomas Bernhard djupt in i enskilda människors sanna jag. Likt morfadern upplever han enskilda individer som internerade varelser i samhällets sovsalar. Alla är "knäckta".

Som analytiker söker Thomas Bernhard svaret på frågan om det egna Varat. Den kväljande ångesten inför moderns förnedring och barndomens skräckfyllda verklighet är oacceptabel. Människorna som skulle kunna skingra dunklet är döda.

Tröst i eländet är frivilligt vald ensamhet. Thomas Bernhard läser Paul Verlaine, Georg Trakl och Arthur Rimbaud för att komma bort från sig själv; han återfinner sig hos Dostojevskij och inser att han är på rätt väg. Han kämpar med och tränger allt djupare in i existentiell filosofi och får en förklaring till människans splittrade väsen. Han revolterar samtidigt som han likt Heidegger, Sartre och Camus bekänner sig till livets absurditeter.

Schopenhauer skriver i Världen som vilja och föreställning att viljan att leva förlöses först vid döendet. Den lidande Thomas Bernhard pendlar mellan livsbejakande nyfikenhet och självaktning å den ena sidan och självförakt å den andra. Han medger att han beundrar självmördare eftersom de är modigare än han själv och inte tvingar sig på livet, vilket är "nog så avskyvärt och mindrevärdigt, nog så frånstötande och simpelt…"

Morfadern dör av pessimism, hos dottersonen segrar optimismen trots allt, tron på att han är framtidens vinnare.

Thomas Bernhard existerar endast när han skriver, när han lägger sten till sten till templet över sig själv. Morfadern lever vidare i lärlingen. Vad den ene läst har den andre lärt och båda mediterat. Att dikta - och att som Montaigne, filosofera - är att lära sig att dö.

Thomas Bernhard tvivlar aldrig på språket som överlägset instrument för den som söker sanningen.

Superlativerna i hans prosa understryker hur groteskt makabert det skulle vara om man verkligen kom förbi världens alla jävligheter genom att ställa sig positiv till alla människor och till allt som sker. Det är ett paradoxalt sätt att behandla språket eftersom i normalt språkbruk superlativer är meningsfulla endast om de beskriver jämförbara förhållanden. Hos Bernhard fattas denna komparabel. "Oavbrutet tänker jag på hur jag skall kunna ta livet av mig", skriver Bernhard men Burger, som frivilligt lyckades passera gränsen mellan liv och död, menar att ingen människa oavbrutet kan gå och tänka på detta och att Bernhards påstående blir komiskt, ett contradictio in adjecto.

Siälvanalysen blir efterhand som den självbiografiska sviten framskrider allt radikalare, allt naknare men också allt mindre ordrik. Endast den oblyge skriver, endast den oblyge är sig själv. Första delen i sviten präglas av hektisk nervositet, ändlösa monologer fyllda med superlativer, tautologier, negolismer, paradoxer och antiteser som uttryck för en under decennier bakom masker och manér dold förtvivlan. Från volym till volym blir språket lugnare, mindre retoriskt, ärligare, emotionellt djupare, trovärdigare och effektivare.

Det diktade ordet bevisar gång på gång att det är ett mäktigare vapen än käppen. Bernhard förråder och föraktar inte endast sig själv utan även vänner och gynnare. Men vem kränker och utnyttjar vem? Porträtten i Holzfällen Erregung  driver författarens bekantskapskrets till vansinne trots att han gör ett positivt försök att skriva väl om såväl sig själv som vänner vilka han hatar och älskar med samma oresonlighet som han hatar och älskar Wien och Salzburg. Vänskap går hand i hand med mord men mord som utförs genom ord på papper är i djupare mening än fysiska mord ett förräderi mot andras lojaliteter och egen identitet.

Den emanciperade konstnären och inte det objektiva förnuftet är ledstjärna mot världens ovissa framtid. I efterdyningarna till franska revolutionen vimlar det av sådana upplysningsanspråk men den "strålande framtiden blev jämmerlig nutid" klagar Ludwig Tieck i Herzenergiessungen eines Klosterbruders 1797.  1968 suckar Bernhard över att studentrevolterna inte blev vad han väntat sig, att det inte är ideal utan urvattnad utilitarism som segrar.

+

Suicidproblematiken, döden, är genomgående tema i Thomas Bernhards författarskap.

Många av världslitteraturens stora författare har i självmordet sett skapandets naturliga slutpunkt.

Självmordet är mentalt snåla samhällens hämnd på fria människor, intellektuella fribytare av det slag Ernst Jünger kallar anarker - Bibelns Abimelech, Saul och Judas Iskariot; nyare tiders författare som Heinrich von Kleist, Georg Trakl, Kurt Tucholsky, Egon Friedell, Walter Benjamin, Virginia Wolff, Ernest Hemingway, Paul Celan, Gesare Pavese, Hermann Burger...

För individualisten som nekar eller som inte kan anpassa sig till samhällets och omgivningens krav och normer är skillnaden mellan mord och självmord hårfin.

I berättelsen Einfache Fahrt skildrar Bernhard hur en onkel som var tobaksfabriksägare i Innsbruck löser tur- och returbiljett till Meran i Sydtyrolen, bevisligen stiger på tåget men aldrig når bestämmelseorten och aldrig återvänder. Efterforskningar visar sig lönlösa, advokaterna kräver "naturgemäss hohen Honorare" och arvtagarna tvingas sälja fabriken. Bernhards hälsa försämras eftersom skogspromenaderna med onkeln uteblir.

Läxans lärdom är att alltid köpa biljett för enkel resa - alternativ eller återgång till vad som varit är uteslutet. Det finns endast den väg man en gång valt och total utlevelse av Intet. Det är enda godtagbara filosofin när gränsbommarna mot gröna ängar fällts, när som hos Schopenhauer ordet för lycka fattas.

För Bernhard är tiden en utdragen ångestfylld plåga, "Die Welt ist eine Unwelt der Hunde". I den avhumaniserade och avgudadyrkande världen är endast det sant irrationella levande och konstruktivt.

Bernhards insikter i världens dårskap är dårens vetskap om världens abnormitet. Som Richard Wagner och Charlie Chaplin går han på slak lina mellan de oförenliga men dock komplementära storheterna komik och logik.

I sin mest radikala roman, Auslöschung, beskriver Bernhard med mod och motvilja en värld behärskad av småborgerliga män och ger därför hjälterollen åt en kvinna - "meine grosse Dichterin" - lättdechiffrerad som Ingeborg Bachman.

I denna österrikiska dödsmässa, i detta requiem skriker Bernhard av förtvivlan mot all orätt, mot allt som förnedrar människan, mot allt som skapar förtvivlan och ensamhet.

+

Dödsproblematiken hos Thomas Bernhard blir oklar och ofullständig på grund av att han från sina offentliga självanalyser uteslutit relationen till flickor och kvinnor - och eventuellt pojkar och män. Sexualiteten är hos Thomas Bernhard ett tabuiserat ämne.

Binder Bernhard som Georges Bataille samman sexuell upplevelse och orgasm med dödslängtan eller innebär rädslan för döden rädsla för sexuell aktivitet? Varför är Bernhards besatthet inför döden som frivilligt valt alternativ till det plågsamma livet inte även en sexuell besatthet inför orgasmen som befriare?

Bernhards förhållande till självmordet, till döden är snarare biblisk. Enligt den tyske psykoanalytikern och katolske teologen Eugen Drewermann provocerar Petrus Hananias och dennes hustru att begå självmord (Apostlagärningarna 5: 1-11). Drewermann uppfattar deras död som en woodoo-död, ett psykosomatiska tillstånd välbekant från naturreligioner som innebär att den drabbade förgripit sig mot tabun i den sociala omgivningen. Samma fenomen observeras i koncentrations- och krigsfångeläger när människor drivs till självmord genom total isolering och livsavgörande beroende av en fientligt inställd omgivning. Så förhåller det sig även för huvudpersonerna i Bernhards romaner och skådespel - även om de inte tar sina liv - och så gestaltar sig hans eget liv sådant det återskapas i självbiografierna. Världen är ett krigsfångeläger.

Woodoo-döden innebär att den drabbade dödar skulden/synden genom att ta sitt eget liv. För modernisten och expressionisten Bernhard har självmordet som dödsprocess mytiska dimensioner.

Döden är havet som förenar alla floder, skärselden den osynliga gräns mellan liv och död som innebär självkännedom, självigenkännandet i dödsögonblicket då ljus och sanning om livets absurditet förklaras.

I kortnovellen Hamsun berättar Bernhard om en tjugosjuårig filosofistudent som växlar över till åldringsvård och får till första uppgift att förse den döende Hamsun med blyertspennor. Filosofen som vårdare blir den förste som ser den döde Hamsun, som sluter hans ögon. Båda befinner sig i en miljö isolerad från världen. Döden i ett koncentrationsläger.

Bernhard skriver ofta om platser som är återvändsgränder: slutpunkter som fängelser, sjukhus, sanatorier, stenbrott, nedslitna stadsdelar, husvindar med existenser på drift vars öden aldrig hängs ut som förebilder på livets paradgator. Alla är ljudimitatörer med väl utvecklad föreställningskonst för att överleva i en skenvärld där allt kan förvandlas och efterapas, allt utom den egna rösten, det egna Varat.

Vad Bernhard inte vill eller möjligen inte kan inse är att även i världen utanför de förtappades, hånades och förföljdes getto, i makteliternas värld, även där är den enskilda människan satt i bur och befriad först i dödsögonblicket.

+

Vad är frihet och vad är tvång? Leder ofrihet till befriande tvångshandlingar? Det är de enkla och ständigt aktuella frågor Thomas Bernhard ställer och i ett otal varianter upprepar i sitt författarskap. Furstemord borde vara tillåtet på psykiatriker, de är "vår tids verkliga djävlar" - att hat och förakt är givna svar på ofrihet kan ingen som levt under de decennier Bernhard levde bortse ifrån eller finna särskilt anmärkningsvärt.

Samtidigt finns det bortom all logik och bortom de rituella myterna en Thomas Bernhard som under trettiofem år lever tillsammans med en älskad och älskande kvinna, en Thomas Bernhard som bakar tårtor åt barn, som har vänner, som längtar efter besök, som är ytterst mottaglig för vänlighet.