Johann von Fritz : Texter

Johann von Fritz

GIMMMESUMDEATH, AGENT

Nu under våren fann jag mig ofta om den sena morgonen ute på min balkong för att lapa sol och i solens befriande sköte blev min hud glödgande het, min fysionomi rinnande, böljande som oljiga skuggor över plåten såg jag blodröda, skira stjärnor genom ögonlocken.

När jag blev för varm kände jag lugnet i stormen. Matrisen i mitten.

Nej, det hade inte varit särskilt blåblodigt om jag skulle avlida i en snöstorm. Utan kontroll över det jag trodde mig vara min självbild, med läpparna viskande kryptiska tvåsekunderssanningar:

”Måste använda varje ord som om det var mitt sista ord varje ord är mitt sista ord.”

Ja, det hade löst upp levande nervknutar men problemen hade fortfarande funnits kvar, lika mycket, lika obetydligt.

Jag är utskickad från en annan planet ibland.

Det allmänmänskliga är ett statiskt laddat fotografi över ett fotografi. Avbildande ett isigt hamrande duggregn.

Uppdraget:

det agentkliniskt kylslagna frihetsvidderna som jag aldrig kommer att bevista annat än högst tillfälligt då luften där är svår och tung och trög att andas. De gråsprängda dödsfälten, våldtäktsträsken. Jag skulle interagera med exkrementandarna. Leta efter färgskalor.

Om jag har förstått något rätt så är varje upplösning lika personlig.

Även om jag inte är en del av något så klappar hjärtat takten.

Det som bli kvar av det vackra är det löjliga, pga. Skräcken.

Kan minnas saker från min uppväxt. En återkommande dröm om ett värkande hål i magen, en toalett på en flotte som försvann runt krönet när jag närmade mig. Är inte medveten om när jag blev medveten om mitt öde. Det ligger ett starkare ljus kring minnena från den perioden. Asfalten, regnet och nätterna. Drömmarna. Hamnen.

Vansinnet gör inte så mycket, det här är inte mitt liv, min kropp. I mitt huvud sjunger kaosartade synapser en sorgesång vilken tycks handla om hur det blir svårare och svårare att resa sig ur askan för varje gång det brinner till, kortsluts. Brinner ner -

till följd av att de i för dem kaotiska miljöer upplever sig själva kaotiska, emedan de flyter ut som tentakler mot okända dimensioner helt naturligt. Det lever parasiter i ärrvävnaden kring hjärnbarken, jag kan höra dem spekulera.

Det har blivit som i hatets sånger. Ungefär. Undrar, mest på skoj, eller jag vet förresten inte om jag har någon humor. Om han Lautréamont också härstammade från ett annat universum? Jävla idiot.

Måste ändå tillstå att jag då och då har funnit en viss glädje i det köttsliga höljet jag blev tilldelad, åtminstone då jag i ensamhet beretts tillfället att utforska det.

Obestridligen bestämt, tror jag. Är det så att intrycken lämnar avtryck i sinnet, som så vitt jag upplever det, är en del av min fysiska kropps helhet. Det är svårt att veta. Någonting alls nu, när jag bara är där jag borde vara, i början, under stunder av skoningslös migrän.

Har kopplat ytterligt mycket ändå, faktiskt. Det har inte varit något problem att förhållandevis snabbt förstå att det inte finns särskilt mycket att förstå om man inte lägger någon vikt vid varför premisserna är bundna. Det är repen som retar, det är repen som piskar upp fradga.

Repen;

styva, pockande, skimrande och alltför overkliga för att kunna stå emot. En tanke gör ingenting, kan det kännas som.

För mig är det skillnad på en evighet och en sekund, men att veta att det inte behöver vara så, att det inte behöver vara alls, är kanske vad jag borde skriva min rapport om.

Sen, ja, det får bli i en helt annan galax, utan ljusår.

Att dansa premissernas dans är inte svårt, ståltråd för dig likt en marionettdocka. Du funderar inte så mycket över det. Härdat mörkt järn breder med åren ut sig som en ogenomtränglig hinna över tomheten och syfteslösheten i takt med att dina ögon blir tommare, din uppsyn småsint. Din benmärg vittrar med bitterheten.

Natten verkade alltid ljusare på andra sidan, för mig i alla fall. Språnget nu.

Adieu

du är sjuk

Det här har jag känt tidigare, det är med stor sannolikhet så att det jag nu tänker är en dröm. För igår ser inte ut som idag, böckernas sidor faller sönder, det ligger nytt sjögräs på strandbanken och kråkan jag begravde i somras har fortfarande inte funnit sig i sitt öde; men allt faller.

Så som jag föreställde mig vattnet, porlande ner för mina kinder föreställer jag mig nu drömmen om oss, vi två, du och jag. Vet vi ens vilka vi är? Vet du vem jag är när jag skriker i sömnen? Hur skulle du kunna veta vad som skulle komma att hända? Jag visste att du visste första gången jag såg dig, du låg som en grön mani kring perrongen och omfamnade mig som en storm med många namn, när jag utmattad och livstrött föll i dina veka sönderskurna armar. Irrande gestalters tomhet blev ett med betongen och järnet.

Genom ditt ansikte lyckades jag skapa mig ett alternativt universum, där röster lät som tåg, och där annat kött än ditt kött bara såg ut som genomskinlig åska. Så du, fan, vänta, jag vill inte, vad händer? Du snälla jag älskar dig, du kom ihåg mig nu när jag lever, snälla. När jag är borta vill jag inte att det skall finnas något kvar av spåret av oss; av hur du sprang genom det eldiga regnet för att möta en kylig ande i hamnkvarteren. Du blev lungsjuk och dina föräldrar sa att det var kärlek. Jag sluter mina ögon nu. Kan se dina konturer tecknade på en kritvit cellvägg. Kol, med darrig hand.

Avslutande samtal: lättfotat med Dennis Cooper

Egentligen så började allt med att min vän klagade över hur hans skugga inte riktigt uppförde sig så som han hade vant sig med. En natt, när jag satt på min balkong och tittade på stjärnorna så ringde han mig. Det var ett oroande samtal.

En vän: Hej, det är Nathaniel.

Jag: Tja. Vad händer?

Nathaniel: Vet inte riktigt. Tänder typ av. Känner mig jävligt låg. Själv?

Jag: Inte mycket alls, låg och läste tidigare, nu har jag mest suttit och tittat.

Nathaniel: Bort eller?

Jag; Ja. Men vad är det som händer med dig?

Nathaniel: Tidigare ikväll såg jag två tanter gå fram och tillbaka kring ett brunnslock. De höll på länge, jag gick in en stund och när jag tittade ut igen kunde jag se dem långt borta på vägen, de gick i demonisk takt men kunde ändå aldrig hunnit så långt iväg under den korta stunden jag inte såg. Det var jävligt underligt. Jag gick in i kanske tio sekunder och försökte skaka bort det eftersom jag vet att jag är i dålig form nu. Har käkat benso och opiater i ett par veckor. Det var svårt. När jag tittade ut igen var de tillbaka vid brunnen igen. Helt tomma i blickarna. Jag blev skiträdd.

-Det där låter verkligen inte bra. Det kan ju ha varit på riktigt, vad fan vet jag, men förmodligen inte.

-Nathaniel: Ja, i vilket fall som helst var det jävligt skrämmande. Jag fick ingen sömn natten innan det här inträffade. Låg i feberyra, lakanen var våta, jag hade hjärtklappning och ångest.

-Jag:Var det då jag övertygade dig om att inte posta det där på facebook?

Nathaniel: Mm. Jo. Men alltså, jag behövde gå och pissa men jag var så jävla väck att jag inte kunde hitta någon lysknapp, fick därför för mig att jag skulle använda min laptop som ljuskälla, men av någon outgrundlig gick jag mot toaletten i källaren och när insåg var jag gick var jag i princip redan där. När jag sedan låser toalettdörren bakom mig och står och pissar kommer jag ihåg att låset är ganska trögt och att jag är i ett kraftigt försvagat tillstånd. Jag tänker att om jag skriver på facebook att någon får komma hit och öppna toalettdörren eftersom jag är för matt och bortom, så löser sig allt.

-Jag: Ha ha… Ja, det var nog bra att jag avrådde dig, du fick ju upp den direkt sen.

Nathaniel: Ja, fick i alla fall ingen sömn. Alls. Vad lyssnar du på?

Jag: Slayer.

Nathaniel: Sjyst. Raining blood?

Jag: Decade of aggression.

Nathaniel: Så sjukt kass, älskar skiten.

Jag: Ha ha ha… Men du, hur mår du nu? Vad skall du göra?

Nathaniel: Funderar på att besöka en psykiatrisk klinik imorgon. Hände en annan skitskum grej för en liten stund sen. Höll fan på att flippa... Eller jag vet inte… På något sätt är det ändå typ intressant eftersom jag vet ju att det inte är på riktigt. Tror jag. Eller rent teoretiskt vet jag inte det, självklart, men kroppen lyder ju inte bra, alls, när den känner till sanningen. Själen skenar.

Jag: Du jag förstår fan inte riktigt, men alltså, vad hände?

Nathaniel: Mitt sovrum kändes kallt. Föråldrat, eventuellt som en tidlös kosmisk kyrkogård. Svårt att förklara. Jag hörde ett litet barn viska, ett transparent flickebarn med en slemmig hinna omkring sig, jag kunde svära på att hon stod i det högra hörnet av mitt rum, med ryggen mot mig och viskade samma sak om och om igen. Emotioner kopplade till kaosartade till synes slumpmässiga bildcollage anföll med enorm styrka. Jag gav upp, flöt omkring i ett silvrigt vatten av gröna sifferkoder. När jag vaknade till ringde jag dig.

Sen la han på luren. Jag tänkte inte så mycket på det. Eller jo, det gjorde jag förresten. Mer än vad jag brukar tänka på saker. Tänkte att han nog inte har det så lätt, att jag inte har det så lätt, men att han förmodligen överlever. Han brukar göra det. Samtidigt funderade jag lite över hur pass mycket svårare det måste bli för honom att återuppstå för varje gång han nästan har dött. Kroppsligt och själsligt. Frågan är vad som finns kvar av honom och om det verkligen är någon vits med att han överlever igen. Jag vet inte. Känner nästan aldrig något längre, vet inte ens om det är bra eller dåligt. Kommer att minnas honom som en fin människa, även om ?

- - -

Illustration av Judith Fritz.




Leif Holmstrands soundtracks är avsedda som läsning till läsningen av dessa texter.