Bo I. Cavefors
Har Giuseppe Parlato svaret på
Vänsterpartiets identitetsproblem?
Skälen till svenska
Vänsterpartiets problem med historieskrivningen kan möjligen förklaras om man
inom rörelsen börjar våga tala om och analysera den tabuiserade ideologiska
befruktningen mellan marxism/kommunism/socialism och fascism. Ja, jag vet att
det är en ömtålig materia, kanske framför allt eftersom antisemitismen,
inkluderande pogromer och liknande, flitigt användes i bland annat Polen under
den gamla regimens ej alltför avlägsna decennier vid makten.
God handledning i detta ämne
är den för drygt tio år sedan utgivna boken La
Sinistra fascista. Storia di un progetto mancato, skriven av den italienske
fascismhistorikern Giuseppe Parlato, elev till den mer namnkunnige Renzo de
Felice. Jag vet, faktiskt, att Parlato är en omdiskuterad historiker, men
vilken historiker är inte det – hudflängd av kolleger och opinionsbildare som
representerar andra världsbilder.
Alltså.
Fascismen har, efter andra
världskriget, i huvudsak karakteriserats som en monolitisk konstruktion av
politiska grupper, fackliga organisationer och arbetsgivareföreningar (på
svenska: Saltsjöbadsmodell) och ansetts som reaktionär och totalitär.
Renzo de Felice har i en rad
arbeten visat att fascismens reella innehåll är mer komplicerat än så och menar
att bottensatsen för fascism finns i en kombination av "vänster" och
"höger". Med "vänster" menas då vänster från
socialdemokratin till den yttersta vänstern (dock ej, tex, anarkister och
Brigate Rosso) och med "höger" menas en reaktionär borgerlig
nationalism och radikalism som ligger till höger om traditionell konservatism
(typ Carl Schmitt). Den mixen kan förefalla osmältbar – förmodligen är den det.
Giuseppe Parlato hävdar i sin
bok hur den fascistiska vänstern misslyckades förverkliga sina idéer inom den
fascistiska "rörelsen" trots att den som en synnerligen aktiv intellektuell
minoritet bidrog till att forma Mussolinis ungdomsverk, påverkade den under
hela dess existens - och överlevde in i det "demokratiska"
efterkrigsitalien via den hövliga acceptansen mellan kristdemokrater och
togliattikommunister. Huvuddragen i den fascistiska vänstern var nationalism
och den goda revolutionära idén om att störta borgarsamhället i grus och aska.
Denna trängtan förde många av vänsterfascisterna efter 1943/1945 till det
kommunistiska lägret. Det räcker att nämna Paolo Grassi och Giorgio Strehler
som stod för ett av efterkrigstidens mest intressanta teaterexperiment, Piccolo Teatro i Milano, men där finns
också Curizo Malaparte, Ignazio Silone och, inte minst, Felice Chilanti
som under trettiotalet redigerade den
fascistiska tidskriften La Stripe och
som under femtiotalet var vicedirektör för den kommunistiska dagstidningen Unitá.
Förutsättningen för
kombinationen fascism/kommunism/socialism finner man i förutsättningarna för
och erfarenheterna av första världskriget. Genom nyorienteringen av ett
övergripande Risorgimento försökte revolutionärer av olika
schatteringar förverkliga den gamle revolutionären Mazzinis republikanska
ideal; kollektivt hatade man det monarkistiska Italien som under ett halvt
århundrade accepterats och styrts av liberaler. Man ville bryta det
korrumperade vänskapsryggdunkandet och istället skapa ett korporatistiskt, i teorin demokratiskt, system.
Gabriele d'Annunzio grundade 1919 fristaten Fiume
och propagerade för en Mazziniinspirerad socialistisk väg, men Mussolini, som ungefär
samtidigt grundat sitt Fasci, med ungefär samma målsättning, ville inte
veta av konkurrens. Det darwinistiskt dyrkade naturliga urvalet gjorde att den
starkare vann. d'Annunzio isolerades som museiföremål och romantisk drömprins.
Dessutom tyckte Mussolini att d'Annunzio var alltför anarkistisk. Mussolini såg
sig som och var i praktiken en pragmatiker med säker instinkt för makt och fann
majoriteten för sin "rörelse" i den vänstra mittenfåran och till
höger om högern i det politiska landskapet. När Mussolini tagit över
regeringsmakten 1922/1923 gjorde han allt för att släta ut skillnaderna mellan
partiets grupper och han kompromissade villigt med vänstergrupperna från
förkrigstiden, vilka dock omgående kände sig överkörda av Ledaren eftersom
denne mer litade på de korporatistiska arbetsgivaresällskapen än på de
korporatistiska arbetstagaresällskapen. Hur som haver: de avgörande besluten
träffade Mussolini i enrum med inrikesministern Alfredo Rocco.
I Mussolinis korporationer
gick det sålunda annorlunda till än i Hitlers Tredje Rike. Den förre tvingade åtskilliga men långtifrån alla
dissidenter till tystnad. Mussolini var skicklig på att kompromissa och
accepterade att den fascistiska vänstern under trettiotalet formulerade ett
eget projekt, den "Nya fascismen", som i sak var en form av "ny
vänster", där borgerligheten utnämndes till huvudfiende och
fackföreningsrörelserna tilldelades rollen som de verkliga makthavarna. Arbetet
och arbetare mytologiserades och mystifierades och Mussolinis fascism
totaliserades med hjälp av ideologen Tullio Cianetti, som 1943 var den siste
ministern för korporationerna.
Tullio Cianetti, som samarbetat med Hitlers förtrogne Robert Ley
(skaparen av billig massturism, inom denna sektor för billiga vardagsvaror, sin
tids Reso och Ingvar Kamprad, om man så vill), vad gällde socialiseringsplaner
för tiden efter den tänkta segern, avskärmade sig under kriget från denne och
tog frondörernas parti den 25 juli 1943.
Men ett halvår tidigare var han med om att i RSI (Republica Sociale
Italiana) samla de sista politiska och ekonomiska krafter som ställde sig
på Mussolinis sida. Cianetti var dessutom upphovsman till det manifest från
Verona i vilket Mussolini/fascisterna
säger sig vilja förvandla Italien till en produktionsstat under total statlig
kontroll och att all storindustri skall förstatligas.
Mussolin återvände mot slutet
av sin bana till de socialistiska rötterna. Den "nya fascismen"
skulle ge arbetarna makten över produktionsmedlen. Giuseppe Parlato ser en klar
linje från RSI till MSI (Movimento
Sociale Italiano) som under efterkrigstiden utmärkt sig bland annat för
åtskilliga märkliga kontakter till Italiens kommunistiska verksamheter, framför
allt under Togliattis tid som Gudfader. Mazzinis utopier om nationell gemenskap
är ej heller idag döda. Ett stort och ärorikt och enat Italien är det
gemensamma målet för såväl Berlusconi och hans arvtagare som hans, under de
formella taburettåren, fascistiske utrikesminister och de förenade
kommunistisk/socialistiska krafterna. Separatisterna i framför allt norditalien
må ha goda statsfinansiella skäl för sina separatistiska strävanden, men i
praktiken förblir de hänvisade till begränsade autonoma framgångar.
Norditalienarna har feta plånböcker men det som konsumenterna av deras export
värdesätter är dofterna från det Italien som finns söder om Florens. Parlattos bok visar på det nära sambandet
mellan högerreaktionär och kommunistisk totalitarism och att den italienska
vänsterns rötter finns i Mussolinis fascism
- och tvärtom.
Bok : Giuseppe Parlato La
Sinistra fascista. Storia di un progetto mancato. Società editrice il Mulino. Bologna
2000.
No comments:
Post a Comment