Saturday, 31 January 2015

Sebastian Saar : Dikt



Sebastian Saar



Jag, Adam och en madriga utan L.


1.


Med förnuft nämns våra blickar.

Bort

I likstillhet med tiggarnas oblyga ögon.

Man har dock gjort mot oss.

Vi förtränger sinnlighetens vår.

Vi glömmer bort våra mellanrum

Och ger namn åt platser

De finns inom oss.

Men har tömt dem.

På gåvans uppgång.





2.

Mor upptogs som skum.

Blir det hela uthärdligt.

Det halvöppna halvögats.

Stillhet i det kvava kvalma kvalja.

Skärv du månlysande tjärn.

Lemmarna sommar blott i svärta delar.

I sin egen skillnad.

Såsom havet ger rättvisa åt klippornas sprickor...




3.

Den höstlikna förruttnelsen

Inföll mellan två månader.

Ön är hittills varän fläckad.

Således rinnande bland ett nämnt kvalga.

Deras obevekliga sorge.

Tillika svarsam sväljreflex.

Ett öron besmittat.

Lät höra om dagarnas inre spel.

Dess mätande ätande.

Sköljd motar de kring.




4.

Att världen står i brand

är blott ett fåtal

som skulle argumentera emot.

den egentliga frågan

är dock

vem som brinner mest.

Vem minns inte

den självantände munken.

Som i lågor

lät hans eget brända kött

bli till bild.

Vilka

är

egentligen

vår tids martyrer.

Svedda.

Icke sedda.

Men beredda

att inte

smeka.


5.

Den höstlika förödelsen inföll mellan två månader.

Ön liksom torson hitintills fläckad av det växande.

Ett rinnande blad bland blad..

Kvalga.

Deras blev aldrig O blev aldrig del av någonslags sorge.

Dagarnas tystnad äger ett sällsynt gytter.

O du stundom blott tvår vågskålar att välja kring.

Ett vägskäls obryddhet skymtar i bakgrund.

Att flykt blott är en opak skillnad.




6.

τέχνη under förstådd.

Skänker meningen ovan försyn.

Med ett givet.

Otåligheten förirrar.

Tillika bilder.

En ögats republik förklädd.

Förräderiet är blott en blunder.

Det gavs.





7.

Det fanns svarta spett inunder oss.


När vi dök från bron.


Som korsade liksom krossade den lika gröna ån.


Vi vaknade likadana men pånyttfödda.


Vattnet svängde på så vis att vi inte kände det sedessluta.


Stirra mot ytan.




8.

Att varandra egennamn i tid och o-tid.

Det strålade länge om de båda vittnande.


Ögon i nyanser hittills okända.


Talade likt än Glars varsel.




9.

Hennes vilja syftade mot blandade bekymmerslösa clowner.

Försjunken i köttsliga utgrävningar blev det minnen som förledde denna kväll.

Förleder plötsliga inkarnationer mer än sublimerar.

Möts vi nu igen. (vilket vådadåd har föranletts)

Måst det inträffa ett regn klockan två.

Under tillika över nattens någonstans.




10.

En Sorg.

Blottar det mest nakna.

En omfamning temporalt ogjord

Djupast av bilder.

Avgrundsminnets träck.

Som sådan.

Oskadliggörandet.

Av det enkla.

I ett hängivenhetens förtal.

Ett regn av ärlighet.

Rösten är sällan så ensam.

Som när den uttalar vissa ord mol allena.

Klämtande hjärtan.

Minner om klockor.

Tick, tack är ljudet av fallet.



11.

Dess fågelskimmer måst avluta så.

Anslå begivenhet att begrava berg.


Således att ej är behäftad med charm.



Florerande av ett ens.


Engrivet skrivit tänker flis.


Ljusets letande.


Du kallnar med det de falna.











 
 

1 comment:

Jonatan Habib Engqvist said...

"Den höstlikna förruttnelsen/Inföll mellan två månader." Starkt!