aryan kaganof : 3 renässansfotografier...

aryan kaganof : 3 renässansfotografier


3 renässansfotografier hämtade från inspelningen av "qualis artifex pereo"

martin bladh & bo i. cavefors : "qualis artifex pereo" -

"qualis artifex pereo" and "finis" - original action score

styx publishers   http://styxforlag.com/QUALISENG.html

cavefors om JIMI HENDRIX...

Bo I. Cavefors

OSKULDENS SVÄRTA eller JIMI HENDRIX

Svarta madonnor vittnar om Kyrkans självkännedom: allt präglas av kombinationen synd och kärlek. Black is beautiful. Paul Celan talar i Todesfuge om ”schwarze Milch der Frühe”. Kanske menade Celan omedvetet aktiviteterna i det svarta Harlems djungler. Och dess aktörer: som Malcolm X, Charlie Parker, Jimi Hendrix och den eminente ParisMarkisen, vars skugga finns överallt och i alla tider. Malcolm X självbiografi (The Autobiography of Malcolm X, Grove Press, New York 1965) är en av det fåtal böcker som lär ut något om hur människor förvandlas, förändras och växer för att fylla ut kostymen Någon skurit och tråcklat ihop av diverse gener och håller i beredskap. Därför och ej av nostalgiska skäl eller av romantiska skäl är Malcolm X, som legend och myt också idag ledstjärna ej endast för de svarta gettonas arbetslösa och gatugäng utan även för i alla fall några av de svarta nordamerikaner som ännu inte accepterat rollen som vit förortsmedelklass.

Malcolm X mördas 1965. Drygt fyrtio år senare är situationen för det svarta USA i stort sett densamma som på 1960-talet, bortsett från en del kosmetika som smetats över bilden. Även Malcolm X kunde läst juridik och konfirmerats som advokat och bingolottat sig fram till en säker plats bland svart bourgeoisie i Lansing för att med cocktailglas i näven utge sig som talesman för ”de lidande svarta massorna”. Men han gick en annan väg. Malcolm X var en bland miljontals landsortsnegrer som för att överleva moraliskt tvingades till storstadsamoralism. Slängd i slang, klädd i swingkostym, van vid sprit, cigaretter och droger. Han tog första och andra och tredje steget in i den värld där ”man aldrig kan lita på någon” utanför den käftknipande krets som då dompterades av Black Sammy, Bob Hulan, King Padmore, West Indian Archie, Sammy Sutenören och tjuven Jump-Steady.

Där Malcolm X fanns i Ordet fanns Jimi Hendrix i Budskapet om Kärlek, A Message of Love. Som pojke älskade han Robert Johnsons, Muddy Waters. Howlin’ Wolfs, Albert Kings och Slim Harpos bluesballader. När Jimi Hendrix trär på sig arméns välpressade uniform möter han Billy Cox, som senare tar plats som basist i Band of Gipsys. När Chas Chandler, Animals basist, ser och hör Hendrix på Café Wha (i N.Y.) – där han spelar under täcknamnet Jimmy James – presenterar han honom för Animalsmanagern Mike Jeffery, som begåvar det nya namnet med ett specialkontrakt med trettio procents provision mot normala femton procent. Samt sju procent på skivförsäljningen. MEN. Entrén till den kommersiella musikvärlden floppar. Hendrix har ingen aning om vad managern egentligen sysslar med. Pengarna kommer in, hanteras och försvinner någonstans men aldrig till Hendrix bankkonto. Livet ut förblir Hendrix en svart oskuld, en love-and-peace-maker som utnyttjas, hänsynslöst.

Få har satt så djupa spår i vår tids musik som Hendrix. Trots det krulliga håret som stod som en helgongloria runt skallen och påminde honom och oss om att han var overklig, inte därför att han var särskilt cool och en perfekt showman, nej, utan på grund av musiken han genomälskade i kombination med den exhibitionism han spelade med som när han i Monterey ligger på knä på scenen och tuggar i sig gitarrens solon OCH slickar gitarrhalsen. Det är kultoffer och symbolik, psykedelisk kokaprofetia som passade fint under skinnet på en kropp lika avskalad som Naomi Campbells. Hendrix medvetna rockmusik, förmågan förvandla själens inre bilder till färg, form och klang var en predikan om nya friheter och rättigheter. Hendrix regnbåge spände förhoppningarna från dröm till framtid.
Jimi Hendrix var en utomordentligt skicklig tekniker men också i den gestalten utpräglad känslomänniska. Ingen ekonom men en hjärtats betvingare som med utflykter i klanggalaxer levererade och försvarade bluesens puls. Med detta som cement skilde han ut sig från andra överstepräster i Psychedelic Age, som Pink Floyd och Jefferson Airplane, men Hendrix hade åtskilligt gemensamt med en man han aldrig träffade kropp till kropp, nämligen Ernst Jünger. Hendrix’ och Jüngers expressivitetsideal står i skön kontrast till det mesta av den simultationsteknik inom musik och litteratur, och dess nedkylda distans till liv och död, som drabbat mänskligheten efter deras alltför tidiga respektive självklara sena död.

Med Purple Haze, Woodo Child och Bold As Love revolutionerar Hendrix rockmusiken under Woodstockfestivalen, då han spelar med sextetten Gypsys, Sun and Rainbows innan han presenterar sig med trion Band of Gypsys, inkluderande Buddy Miles och basisten Billy Cox, samtidigt som han återvänder till jordigt soldränkt Rhythm’n Blues. Aldrig tidigare har en gitarrist så obarmhärtigt behandlat instrumentet som Hendrix då, i Machine Gun. Där fanns sannerligen inget gemensamt med det dödfödda Flowe&Power. Vietnamkriget och de Svarta Pantrarna och Malcom X satte skräck i vad som i USA och i den USAinspirerade övriga västvärlden fortfarande återstod av sagan om blommor och bin. Nya toner ljöd. Hendrix bjöd därefter på experiment under en rad Jamsessions tillsammans med jazzgitarristen John McLaughlin, saxofonisten Michael och trumpetaren Randy Brecker. Men redan 1970 är han utbränd, men hoppas på förnyelse genom ett Big Band. Hendrix älskade Miles Davis Sketches of Spain och övertalar orkesterledaren Gill Evans att hjälpa till vid förverkligandet av planerna. De stämde möte en måndag, men dagen innan försvann Jimy Hendrix till Himlen.

Lika intuitivt som Hendrix improviserade, lika instinktivt älskade han gitarren såväl när han använde den som k-pist som kuksymbol. Lika inspirerat komponerade han efter gehör och känsla. Det förklarar varför senare jazzgitarrister som Stanley Jordan, Tuck & Patty och diverse Heavy-metal-musiker försökt sig på Hendriximprovisationer. Hendrix egen infernaliska gitarrstil växlade från tillfälle till tillfälle men kändes alltid igen eftersom det välkända verket blev NYTT med hjälp av feedbacks, som när elgitarren knullade förstärkaren eller som när högtalarens kopplingssignaler tonade ut som sadomasochistiska stönanden… som i Little Wing och i The Wind Cries Mary. Men allt detta slutade med kaos, blod och bråk, alltför mycket drogeria och krasch för den naiva tron på musikens förlösande kraft. Med Hendrix som inkarnator. Den 18 september 1970 avlider Jimi Hendrix. I onödan. Vi vet idag att han kunde räddats till livet trots överdosen sömnpiller. Hendrix lever under ambulansfärden men på sjukhuset bäddas han ner helt orutinerat och felaktigt och kvävs av spyor. ”Död är jag sedan länge”, flämtade Hendrix i mikrofonen vid ett framträdande i Århus, sedan han spelat Message Of Love. Felaktig prognos. Han lever fortfarande. Trots himmelsfärden.


Alain Finkelkraut, delägare i den franska firman nouvelle philosophie skrev i en bok med samma namn om ”kärlekens vishet”, kontentan av att det ena inte utesluter det andra, det vill säga att (vilket Finkelkraut knyckt från Martin Heidegger) genom kärlek och i kärlek visar människan sin alteritet. Genom ångesten får vi insikt i ”Intet” (Heidegger). Alltså: Hendrix kärlek är vishet – och tvärtom. Hendrix vishet är en kärlek som rör sig bortom alla föreställningar om kärlek som idyll och röda rosor. ”Sorgen har nattsvarta rosor”, skrev Ernst Josephson 1888. Hendrix erfarenheter kom inte av harmoni och symbios utan av asymetriska insikter. Därför var han klarare och koncisare än de politiker vilka menar att kärleken (det sociala amsvaret och medvetandet) kan byggas in i ett politiskt partiprogram. Hendrix byggde istället vidare på Hannah Arendts uppfattning om franska revolutionen, nämligen att den spårade ur i samma ögonblick man visade medlidande. Med hjälp av ideologiska partiprogram skalar maktegoistiska politiker av människan hennes pluralitet och förvandlar henne till ett knappnålshuvud i en grå massa, en vulgär mobb, en hatisk pöbel, som lätt kan hanteras och dirigeras och fösas in i samma fålla. Kärlek, den sociala kommunikationen, i Arendts och Hendrix tappning är istället en känsla som riktas direkt till den enskilda individen. Således var Hendrix ”provokationer” aldrig avsedda att vara Provokationer, dock: sceniska brutalattacker. Men aldrig blasfemiska. Verkningarna av Hendrix utstrålning kom ur myterna som omgav honom, som förföljde honom, som han medvetet skapade. Växelspelet mellan bild och spegelbild, mellan illusion och verklighet, tematiserades av Hendrix. Han ”spelade en myt som spelar en roll”, för att använda Jean-Paul Sartres sammanfattning om de självbiografiska figurerna i Jean Genets skådespel. Också hos Hendrix fanns det ett kommunikativt samband mellan realitet och text/musik. Parallellerna med Genet kan mångfaldigas. Viljan att bli helgonförklarad, viljan att bryta ned det heliga genom att utmana men också acceptera det heliga som heligt, viljan att propagera en annan värld och en annan moral än den som legitimeras genom lagböcker och statsmoral. Genet och Hendrix, och Jünger, var alla tre företrädare för värdesystem som med naturnödvändighet kommer i konflikt med auktoriteter, alltifrån påvar (Genet) till nordamerikanska nymoralister (Hendrix) och hycklare i största allmänhet (Jünger).

Men är då ej den värld Hendrix beskriver/beskrev endast ett ”textuellt fenomen” (Jacques Derrida), en värld man kan skriva, tala och sjunga åtskilliga strofer om utan att något förändras, varken jag själv, andra eller ens världen. Något för retoriker, intellektuella finslipare och kommunikatörer på internet? Nej, knappast. Den diskurs i sanningslidelse Hendrix dukade upp innebar att han aldrig skyggade för realiteter och att han markerade klara motpositioner till alla som jamar med i kattsången och därför och därigenom är mer illa däran än de som tiger. Hendrix ångest inför världens och människans förlossning, var konstruktiv. Hendrix svarta natt förde honom in i ljuset – Condition humaine kräver såväl kärlek som smärta, rening och smuts. Rening genom smuts. Föreställningen att rening och smuts har ett nära samband, att tu är ett, finns redan i Bibelns apokalypsvisioner och Bokens författare är lika litet som Ignatius av Loyola, Marinetti, Aragon, Benn, Jünger, vad Walter Benjamin helt snurrigt kallade ”destruktiva karaktärer”. Så ej heller Jimi Hendrix.

I Electric Ladyland finns de revolutionära tonerna, men också bluesens värme, sorg och glädje.




+ + +


Skilda versioner av artikeln tidigare publicerade i olika sammanhang...

med sälta, sötma och syra...

 

 

Thursday, December 21, 2006

Bo Cavefors

Bo Cavefors är en som skriver om klassikerna som han vore den första att läsa dem.

Det känns lika naturligt och relevant när han skriver om Ernst Jünger, Göran Greider, Herman Hesse, Jimi Hendrix, Giulio Evola, Survival Unit eller Ove Allansson.

Det är lärt och polemiskt, med sälta, sötma och syra.

 

+++

 

Källa :

 

http://runkbaset.blogspot.se/search?q=cavefors



cavefors om george steiner och hans kamp för gud och konsten...

 

 

Bo I. Cavefors

George Steiner slåss för Gud och Konsten

 

Bok:

George Steiner : Von realer Gegenwart. Hat unser Sprechen Inhalt?

Carl Hanser Verlag, München 1990

 

Redan den gamle filosofen Leibniz frågade sig vad som var innehåll respektive förpackning, vad som var substans respektive katekes. Varför produceras konstverk? Är det nödvändigt att skriva dikter? Vem, utöver upphovsmannen, har glädje av all denna produktion? Samma frågor formuleras på nytt av George Steiner, född i Paris 1929, uppvuxen i USA, numera bosatt i Cambridge, konservativ tänkare, jude, författare till bla en bok om Martin Heidegger. Steiners propåer kan förefalla onödiga eftersom så många ställt dem långt tidigare, naturligtvis grekerna men också alla dessa tänkare, filosofer och teologer som verkat under ett par årtusenden. Steiners propåer kan dessutom förefalla onödigt naiva i en nutida värld som översköljs av databankers komprimerade information, websites, bloggar, telefax, telex, sms, osv. Vem tänker idag på ordens reella innebörd? Vem ägnar en tanke åt språkets substans? Många ordets professionalister, vetenskapsmän, författare och journalister har uppenbarligen resignerat och försummar plikten att försvara språkkulturen och tillåter trendmakares ordjonglerier och illustra imitatörers manipulationer av ordens innebörd.

Mot allt sådant bjuder Steiner hårdnackat motstånd. Steiners motstånd mot sådan subkultur och sådana provokationer blir så mycket starkare och effektivare eftersom han samtidigt konfronterar läsaren med trosfrågan om Guds existens. Existerar Gud i mer än Ordet? När Steiner talar om här och nu menar han Skaparens närvaro, den Gud moderna tiders människor trodde sig en gång för alla ha avlivat. Steiner aktualiserar uppfattningen att inget konstverk, ingen roman och ingen dikt är möjlig eller ens tänkbar utan Guds närvaro. Det är en filosofisk tanke som borde kunde uppskattas av teologer inom såväl judendom, kristendom som islam.

Klagovisor över den gudlösa civilisationen är förvisso inget nytt men Steiner bjuder på kombinationen vetenskaplig träning i litteraturens och ordens snåriga urskogar med den lärde judens religiösa sensibilitet. Den skicklige essäisten Steiner vill övertyga oss om det kloka i att återta, återfå, barnatron, att kritiskt granska kritiker som kommenterar böcker à la Guide Michelin och därmed likt girigt klängande parasitära slingerväxter dödar kulturens träd.  Steiner startar undersökningen i judisk historia och går vidare till medeltidens skolastiker och destillerar ur detta den evigt kommenterande cirkularitet, textförståelse, som utgår från det självklara vetande som är smörjolja i de ständigt pågående dialoger och kommentarer genom vilka kabbalisten reducerar världen till koder i en aldrig avslutad process.

Kriserna inom vetenskapliga discipliner, framför allt inom psykoanalysen, visar att man glömt detta intellektuella kretslopp och därför har svårt förstå vad som sker i världen och i människors inre. Gud kan inte sopas bort från det mänskliga Varats färd från mening till meningsfullhet, struktur måste förvandlas till interpretation om komposition, kritik följas av kritik. Vad vore Miltons Paradise Lost, Alexander Popes satirer, Ezra Pounds Cantos utan Homeros, Vergilius och Dante. Dialogen bör inte ha något slut. Ingen bör eftersträva att dialogen får ett slut. Den ena diskursen bör interpretatoriskt följa på den andra för att inspirera nya essäister och locka fram bok efter bok, artikel efter artikel. Denna oändlighetsmaskin bör stå fadder till visioner och revisioner. Primärtexterna bör vara den djupa brunn ur vilken egensinniga exegeter fiskar nya tankar.  Källan Z inspirerar X till arbeten vilka kritiseras av Y. Sekundärtext följer på sekundärtext.

Judendomen vore otänkbar, menar Steiner, utan denna fortlöpande kommentar till kommentaren till kommentaren. Talmuds exegeter ser inget slut på talmudstudierna medan Thomas ab Aquino med Summa theologiæ förgäves försöker sätta punkt och låta primärtexterna vara detta och detta och därutöver intet, ett semantiskt avslut. Ortodox evighet är motsatsen till oändlig interpretatorisk revision. Det finns inte en hierarkisk avgrund mellan primärtexter och sekundärtexter, båda är likvärdiga i den semiotiska totaliteten, i écriture. Enda skillnaden mellan dikten och dess kommentar är det retoriska formen. Praktexemplet om vår tids fascination inför det mytiska, likvärdig tidiga renässansens mytologier, är T.S.Eliots  utveckling från The Waste Land till Four Quartets, från det bekanta till det mytiska terra incognita där det obekanta får mening först sedan det inordnats i en systematiserad och doktrinär vision.

Språkvetenskapligt lokaliserar Steiner början av denna process till 1870-talet då modernismen bryter relationen mellan ord och samtid med Rimbauds ”Je est un autre” och Mallarmé frigör språket från yttre referenser, konkretiserat i vår tid kanske framför allt med Jacques Derridas dekonstruktiva tack och adjö till verkligheten, till all verklighet, genom ”Différence”. Sinnlikt medvetande försvinner genom något som är förvillande likt fysikerns Svarta Hål.

Von realer Gegenwart är en storslagen rundmålning av sann verklighets närvaro med den så kallade tidsandan representerad av konstruktivister, poststrukturalister och radikalfeminister vilka alla skärskådas med retorisk briljans. Exorcisten Steiner driver demonerna ut ur Drakulaborgen, bort från allt som liknar lyxig nihilismkultur. Man hör hur vargarna ylar och hyenorna skriker. På avstånd. Steiner slåss för en konstdefinition där återskapandets kultur och den ursprungliga Skapelsen alltid är närvarande. Endast i gemenskap med Guds ande och Skaparens skapelse fyller konsten reell funktion.

Människan är återskapare men känner sällan villkoren. Vi talar om soluppgång och solnedgång som vore Kopernikus okänd; tomma metaforer och språkliga egendomligheter terroriserar människans ordskatter och hennes grammatik. Ordet ros äger varken stjälk eller blad eller törnen, det har ingen färg och ingen doft, är per se ett villkorslöst fonetiskt tecken. Ordet ros legitimeras och får livskraft genom två vokaler och två konsonanter konstaterade Mallarmé, ”Tabsence de toute rose”. Sådan är källan till modern estetik och filosofi, den ontologiska nihilism Heidegger betecknade som ”Nichtigkeit”, Guds existens förnekas genom oreflekterat språk. Talas det om Gud sker det i termer som vore han en grammatisk fossil. Steiner ser Guds närvaro som något oavvisligt, ofrånkomligt, i varje estetik, i all litteratur, i bildkonst och musik. Utan de gudomliga erfarenheterna finns inget andligt innehåll, ingen sinnets substans i det sanna Varat. Steiner åberopar sig på Descartes och Kant och på alla de diktare, konstnärer och kompositörer som under årtusenden gjort närvaron verklig genom substantiation av språk och form. Steiner refererar till Pasternak, Beckett, Picasso, till Joyces Ulysses, till Thomas Manns Joseftrilogi och till Hermann Brochs Vergilii död.

Utvecklingen från religion till mysticism, från det teologiska till det esoteriska manifesteras i icke-objektiva och icke-närvarande konstformer som dadaism och senare, snarlika, skolor. Botho Strauss påpekar i en efterskrift till den tyska upplagan av Steiners stridsskrift att dennes textteologi har åtskilligt gemensamt med mytologiserande författare vilka revolterar mot den moderna världen, som Giulio Evola och den kolumbianske hierarkiske katoliken Nicolás Gómez Dávila. Det innebär att reaktionären inte skall förväxlas med bakåtsträvande, politiskt-teoretiska radikaler som försöker hejda utveckling och framsteg utan är en person som återupplivar och aktiverar vad som fallit i glömska. Denna uppgift är den inneboende kraften i varje stort konstverk, ett tidlöst konservativt komihåg för varje epok och för varje generation som glömt det som varit. I sitt complicato lever det oförklarligt vackra, i totaliteten av oförstörbar naken skönhet och sanning; intermittent intellektualism är den navelsträng som binder människan vid ursprunget, vid Gud.

 +

Artikeln tidigare publicerad i Svensk Tidskrift, nr 2, 1991. Här något aktualiserad.

 

Illustrationen : Kristus i Auschwitz.

 

 

 

 

göran lundstedt i sydsvenskan om boken AGERE CONTRA.

Göran Lundstedt läser Bo I. Cavefors

Recension publicerad i Sydsvenskan den 22 april 2005                                       

2005-04- 

2005-04-22 12:20:47 Det börjar med Ernst Josephsons svarta rosor och slutar med de svarta mässor som konstnären Hermann Nitsch iscensätter. Däremellan möter vi svarta madonnor, svarta änglar, Black Power, svarta pudlar, etc.

Svart är uppenbarligen vackert för Bo Ignatius Cavefors, sådan han framträder i essäboken Agere contra. Det är också den färg med vilken hans politiska och religiösa åskådning kan karaktäriseras.

Rättare vore kanske att tala om politisk religion och religiös politik. I anslutning till en katolsk auktoritet vill han nämligen gärna ersätta politiska ideologier med "kyrkoanknuten konfession". Därför kallar han också sina båda idoler Ernst Jünger och Carl Schmitt för "antiborgerliga religionsvirtuoser". Huvudfienderna är liberalismen och kapitalismen (särskilt ränta ses som Djävulens påfund). I en uppsats kallad " Vid källans klara vatten: konservatism, anarkism" fram lägger Cavefors sitt credo. Något grumligt förefaller nog vattnet.

I en intervju har Cavefors förklarat: "Det närmaste man skulle kunna hävda är att jag är konservativ anarkist och jag är skeptisk till parlamentarismen". Två uppsatser om de så kallade konservativa revolutionärerna i Tyskland kan ses som programförklaringar. Dessa tänkare sägs förorda "en statsform grundad på mytiska och mystiska krafter grupperade kring humanistiska ideal, med vilkas hjälp man skall segra över kapitalism, materialism och liberalism".

Vanligen är "humanistisk" knappast något honnörsord i dessa kretsar, där humanism ses som en urvattnad och verklighetsfrämmande angelägenhet för civilister. På samma sätt förhåller det sig med termen "medborgare". Mot samhällsfördrag ställs "mytiska relationer". Som så ofta är det den tyska romantiken som spökar.

Cavefors förklarar: "Genom auctoritas lär människan skilja mellan moral och liberala befrielseformer, mellan ansvar och moralism". Kanske, säger han, är tron på auctoritas ("ledarskap, karisma, auktoritet") en form av sado-masochism. Misstanken förefaller välgrundad och om man, som brukar ske i sammanfattningar av avhandlingar, skulle välja ut ett nyckelord för att beskriva essäsamlingen, vore sado-masochism det som först inställde sig.

Det heter till exempel: "Trons mysterier uppenbaras först då människan erfar galgen, korset eller sado-masochistisk njutning, tagelskjorta och tresvansad katt."

Där är det nog dags att sätta punkt för dessa inblickar i en jesuits tankevärld. Man vill bara tillägga apropå ännu ett svart fenomen, svarta fanor, att Strindberg använde denna beteckning mot magin. För honom var den svarta fanan snarast en pestflagga.

Göran Lundstedt
litteraturvetare och kritiker

Fotnot:

 

Bo I. Cavefors :agere contra. 218 s., Hägglunds Förlag 2003.

 

Se även : http://valpen.blogspot.se/2005/10/agere-contra.html

 

 

 

 

 

 

utrikespolitisk analys 13:VII:2014

cavefors : rebellens taktik och strategi...

 

Bo I. Cavefors

REBELLENS TAKTIK OCH STRATEGI

I sin juridiklära för partisaner, eller rebeller, eller gerillan, eller med dagens modeord - terrorister, Theorie des Partisanen (1963) konstaterar den tyske rättshistorikern Carl Schmitt att partisanens/terroristens liv och verksamhet består av fyra karakteristika, nämligen irregularitet, starkt politiskt engagemang, militär rörlighet och dubbel lojalitet, det vill säga, å ena sidan lojalitet gentemot det kollektiv, den religiösa tro, det samhälle eller samhällsideal partisanen bekänner sig till, och å andra sidan lojalitet gentemot egna principer, egen individualitet och enskilt agerande. Inte i något fall ser Schmitt partisanens, eller gerillamedlemmens, agerande som ett uttryck för religiös eller politisk fanatism. Det överensstämmer bra med generalsekreteraren för de katolska biskoparna i arabvärlden, fader Pierre Grechs uttalande den 15 maj 2003 angående konflikterna mellan de kristna och islamska världarna, att "vi är inte åsyna vittne till en religiös konflikt, utan till en konflikt av ekonomisk karaktär", att det är "fattigdom och lidande" som är drivkraft till islamisternas terrorism, att "orsaken till hatet finns just där och sällan är religiöst motiverat".

 Det är människors "fattigdom och lidande", ja den fattigdom och det lidande som karakteriserar hela samhället och dess politiska system, som var det primära skälet till radikaliseringen av rörelser som tyska raf och de italienska röda brigaderna under 1960- och 1970-talen. I holgers sista brev skriver Holger Meins att "det enda som räknas är  k a m p e n" och Ulrike Meinhof menar i ett brev till  Hanna Krabbe att "massan är principiellt  f ö r  revolt, men den är totalt ovetande, den vill frigörelse, men vet inte hur den ska bära sig åt".

I fortsättningen använder jag ordet rebell och inkluderar i detta ord beteckningarna partisan, terrorist, gerilla och medlemmarna av raf:s stadsgerilla.

+ + +

Experter på rebellverksamhet har under de senaste tjugo-trettio åren lyckats ena sig om att rebellen är en krigförande part som dock agerar utanför de reguljära stridskrafternas traditionella agenda. Det gällde såväl för gerillan i Spanien 1808, för franska Franctireurs 1871, som för sovjetiska frihetskämpar mot tyska ockupanter under andra världskriget och för rebellerna i Werwolf som vid andra världskrigets slutskede organiserades av nationalsocialisterna för att ägna sig åt sabotage mot de allierade trupper som passerat gränserna till Tyska Riket. Detta gäller även för raf.

Visserligen är rebellens identitet svårdefinierad därför att skillnaden mellan civilister och soldater i modern krigföring alltmer raderas ut vid väpnade konflikter, men USA står inte, som George W. Bush hävdar i konflikten med islamska länder och islamska rörelser, inför en ny form av stridande motpart som faller utanför ramarna för hur fångar skall behandlas. Interneringen av islamska rebeller på Guantanamo är exceptionell och kan endast jämföras med de av nationalsocialisternas koncentrationsläger vilka ej vara rena dödsläger och med de interneringsläger dit japaner bosatta i USA förpassades under andra världskriget efter det japanska anfallet mot Pearl Harbour.

Carl Schmitts partisanteorier överensstämmer ganska väl med fransmannen de Jeneys definition av rebellens taktik och strategi i Le Partisan ou l'art de Petit-Guerre (1759). Utifrån dessa båda skärpta analytikers intelligenta propåer går en rak linje till T.E. Lawrence erfarenheter (i bla Seven Pillars of Wisdom) av britternas misslyckade "missioner" och "expeditioner", dvs militära operationer, i arabärlden före-under-och-efter första världskriget, till Mao Tse-tungs militärpolitiska skrifter/idéer, till A. Nuebergs (pseudonym för bla Ho Chi Minh) analyser (i Det väpnade upproret) av befrielsekrigets förutsättningar i Viet Nam, till raf-medlemmen Horst Mahlers politiskt-teoretiska analyser, till Che Guevaras romantiska foco guerilleros, till Frantz Fanons kolonialismteorier och till Ernst Jüngers frihetsnarkoman anarken.

Reguljära arméer marscherar på order och kämpar utan att soldaterna agerar utifrån individuellt engagemang för att nå specifika politiska mål. Efter nationalstaternas inträde på den politiska arenan, från 1800-talet, strider soldaterna i reguljära arméer för något så diffust som "fosterlandet"; de är inte längre krigare som slåss för sin egen identitet, för en religiös eller politiskt ideologisk övertygelse eller för hem och familj. Rebellen däremot kämpar av övertygelse och utifrån en befälsstruktur som antingen underordnats en politisk idé, religiös tro, eller som är tvingande nödvändighet för att krossa den makt som är ansvarig för den fattigdom och ofrihet under vilken rebellen tvingas leva. Rebellen menar att militära regler endast systematiserar kampen. I det ögonblick rebellrörelsen övertar reguljära stridskrafters befäls- och orderstruktur minskar dess politiskt eller religiöst motiverade frivillighet, rebellrörelsen förlorar sin irreguljära karaktär och den enskilde rebellen förvandlas till reguljär soldat.

Om å andra sidan regel- och ordersystem helt avskaffas, förvandlas rebellerna till ett gäng banditer. Det finns åtskilliga exempel från de senaste decennierna på denna deklassering av rebellrörelser, till exempel några av de väpnade islamska grupperna i Filippinerna, vilka innan de banditierades under många år förde en politiskt och religiöst motiverad kamp för befolkningens islamska identitet. Samma deklassering har en del rebellgrupper i Sydamerika råkat ut för.

I boken Der Partisan (1961) ger Rolf Schroer rebellen en etiskt existentiell definition. Schroer menar att rebellen endast existerar i det ögonblick han agerar, när han träder ut ur det dunkel, ut ur den anonymitet till vilken han omgående bör återvända efter slutfört uppdrag. Rebellidentiteten måste alltid förnyas. För att förbli rebell måste rebellen ständigt stå upp till bevis för detta och visa sin närvaro i kamphandling.

För att få grepp om denna rigorösa rebelltolkning, ger klassisk skönlitteratur god hjälp.

Rebellverksamhet och krigarens problem och förutsättningar beskrivs ingående av Friedrich Hölderlin i Hyperion, av Georg Büchner i Hessischhe Landbote och i dramat Dantons Tod av Heinrich von Kleist, av Conrad Ferdinand Meyer, av den tidigare nämnde T.E. Lawrence, av Ernest Hemingway, Ernst Jünger, mfl, mfl, mfl. Författare som skriver om rebeller förvandlas ofta själva till rebeller på samma sätt som Frantz Fanon när han medvetet kämpar för att kolonialiserade folk alltid skall ha rätt att bruka våld mot den kolonialiserande makten. Märk väl att kolonial makt kan utövas på många sätt, inte endast med hjälp av militära medel utan minst lika effektivt med aktiebörserna och andra finanscentra som operationsbas (exempel: WTC i New York).

+ + +

Medan Mao och Che ser rebellen som en del av den världsrevolutionära processen, menar Jünger och Schmitt att en äkta rebell aldrig bör nedlåta sig till att bli agent för världsrevolutionär aggressivitet. För Carl von Clausewitz (Vom Kriege, 18:e upplagan 16.11.1972,) är rebellens krigföring endast en av många former för väpnad konfliktlösning som kan användas för att nå politiska mål. I det avgörande skedet, menar Clausewitz, förlorar

rebellkrigaren sin instrumentella fördel och agerandet antar existentiell form såväl för rebellen själv som för den befolkning han vill befria från tyrannen. När segern ligger inom räckhåll eller uppnåtts är rebellen inte längre det instrument med vars hjälp den politiska ledaren kan nå det förutbestämda målet, rebellen förvandlas till ett politiskt medium i det nya samhället, lojaliteter som uppstått under den gemensamma kampen mot en gemensam fiende ersätts med krav på nya lojalitetsbindningar. Fogar sig rebellen inte i denna nya ordning tvingas han antingen till total underkastelse eller måste börja om från början. Utifrån Clausewitz' analys relativerar Schmitt i detta sammanhang statsbegreppet genom motsatsparet legitimitet och legalitet och exemplifierar med rebellen Raoul Salan.

Vem var Raoul Salan? Gemensamt med Charles de Gaulle revolterar Salan mot den faktiskt existerande Vichyregimens legalitet, i övertygelsen om det av de Gaulle utropade Fria Frankrikes politiskt-teoretiska och militärstrategiska legitimitet. Rebellerna de Gaulle och Salan anser att legitimiteten i sig äger legalitet och utifrån denna syn på legalitetsbegreppet beslutar presidenten de Gaulle många år senare att ge Algeriet frihet. I och med detta förändras relationen mellan de Gaulle och Salan. Salan tolkar fortfarande legalitetsbegreppet utifrån samma erfarenheter som den forne stridskamraten de Gaulle och i kampen för ett fortsatt franskt Algeriet åberopar Salan den legitimitet som båda rebellerna ansåg skulle gälla för det Fria Frankrike. Salan bekämpar för andra gången en bestående legalitet. De Gaulle har som makthavare övergett denna definition.

För Schmitt är det inte den bättre legitimiteten eller legaliteten i sig som är intressant, utan legitimitetens rättsanspråk inom den existentiellt förda kampen. I kampen om Algeriet förlorar Salan och döms som förrädare av de Gaulle, så som båda tidigare dömts som förrädare av Vichyregimen. OAS och Salans irregularitet förvandlas till illegalitet. Salans försök att åberopa motsatsparet legitimitet och legalitet klassas av de Gaulle, som är den för ögonblicket starkare parten, som landsförräderi trots att det aldrig varit rebellens, Salans, avsikt att skada Frankrikes reella intressen.

Rebellen är ofta framgångsrik därför att han bär på löften om en bättre framtid, medan makthavaren tvingas försvara begångna misstag. Om rebellen håller ut tillräckligt länge och genom strategisk jämvikt binder stora reguljära styrkor förlorar makthavaren/ockupanten/usurpatorn kampen. Troligen kommer det att i framtidens krig finnas större och viktigare uppgifter än någonsin tidigare för rebeller, trots att deras militära formationer kommer att ställas mot högteknologiska vapensystem, modernt utrustade elitsoldater, krigsmaskinister och computerdomptörer. Men - rebellen är inte bunden till en på förhand given befälsordning och total lydnad, utan kämpar av egen fri vilja och möter frivilligt döden. Rebellen kan därför inte besegras i strid. Den enskilde rebellen kan dödas men inte själva "rörelsen" som ständigt kan förnyas genom att nya medlemmar engageras .Därför är det meningslöst att försöka utrota rebellen med hjälp av konventionella vapen och soldater. Rebellen kan endast övertalas att ge upp sin verksamhet, genom dialog och förhandlingar som leder till konkreta resultat. Vad gäller konflikter liknande den mellan USA, Israel (och, naturligtvis, Blair) och stora delar av arabvärlden, dvs den islamska världen, insåg påven Johannes Paulus II detta och varnade för att konflikterna kan av människor i såväl den kristna som i den islamska världen komma att felaktigt uppfattas som en konflikt mellan religionerna (Vatikanstaten 1.9.03). Påven Benedictus XVI förtydligade problemet, när han fortfarande var kardinal Joseph Ratzinger, och definierade de då aktuella konflikterna genom att tala om att "vår tids största problem är relativism" (Rom 26.9.03), dvs att "tolerans och respekt" för oliktänkande har lett till att alla åsikter anses bära på ett visst mått av sanning även när de är absolut konträra. Med andra ord: en meningsfull dialog med islam kan inte komma till stånd om inte de kristna företrädarna är medvetna om sin egen identitet. Hur uppnå detta? Steget är inte långt från påvarnas deklarationer till Ulrike Meinhof uppmaning i sitt sista brev, riktat till fångarna i Hamburg, tre veckor innan hon mördades: "klassläget existerar: proletariatet, proletariseringen, deklassering, förnedring, förolämpning, utsugning, ofrihet, fattigdom."

Rebellen, det må sedan gälla påvar och befrielseteologer eller medlemmarna i en stadsgerilla, går alltid till strid medvetna om att de trots materiell och vapenteknisk underlägsenhet segrar över Goliat. Den enda möjligheten att komma i närstrid med rebellerna är genom ordet, dialogen, förhandlingen. Klara fakta, ingen relativism. Rebellerna agerar principfast.

+ + +

 

Texten är ursprungligen förordet till "raf : stadsgeriulla" i Serie Cavefors, Hammarströms bokförlag, Umeå 2009.

 

 

 

 

 

 

bo i. cavefors : utkast (3) till ny bok om pojkar och vilja… jag och min Nalle...

 

 

Bo I. Cavefors

JAG OCH MIN NALLE

Ett livslångt drama i 2 akter

 

1.

…det här är NALLE! han föddes den 14 november 1935 – och har därefter följt mig livet igenom, från boplats till boplats… ibland gömd bakom böcker i bokhylla därför att jag innerst inne skämts för honom, ibland, när vi båda var i tonåren,  provocerande placerad  mitt på sängen… Nalle har vilat i min famn och han har uthärdat celltillvarons mörker i resväskor… jag har klätt av honom och klätt på honom – han har alltid varit lika vacker, med ålderns rätt aningen avdankad och något rundare om magen… redan när Nalle inte var annat än i späd ålder, sydde anna-lisa, min barnsköterska, hans kläder så han skulle slippa sitta på sängen naken och frysa, ett par byxor, en väst och en kavaj… men Nalle har ofta, senare i tiden, sagt mig, förtroligt och med glänsande kolsvarta ögon, att EGENTLIGEN trivs han bästa att ligga på sängens överkast, naken – och vila sitt trötta huvud mot ett antal kuddar… men Nalle är en väluppfostrad person, så för ANSTÄNDIGHETENS skull bär han oftast de kläder som anna-lisa specialdesignade åt honom… Nalle är nämligen en tjentlemen - man kan tänka sig honom, ja, jag ser honom framför mig som en av katterna i t.s. eliots ”de knepiga katternas bok”, OM han varit katt… men Nalle är ingen katt, frågan är vad Han egentligen är…

jag försökte scanna in bra bilder på Nalle, men misslyckades... jag vill ICKE scannas, sa Nalle och fick något skräckslaget i brummandet… så därför ser det ut som det ser ut, fotografiskt-tekniskt bedrövligt… men Nalles PERSONLIGHET kan ingen missta sig på…

 

2.

….så kan det gå… NALLE släpptes ut ur sin sovplats, den gamla bondekista där han vilat i decennier… och vad hände när alla lovord om hans starka karaktär, hans tolerans, hans ädla sinne, hans vackra kropp (?) och hans uthållighet med mig, blev allmänt känt debattgodis … ”NALLE kräver” står det på plakat som klistrats över hela stan och sedan följer långa listor med krav – flertalet horribla påtryckningskrav, som att alla nallar ska ha sällskap av säpovakter, dygnet runt… brumbrumbrum… jag talade lugnande med NALLE om detta, och annat, och vi kom överens om en kompromiss där jag tillattbörjamed (ngt slut anas inte…) släpper loss de sedan ett halv århundrade isolerade cowboysen från wilda western SAMT svealands konungs VAKTPARAD… sedan detta verkställts (fredagen den 11 juli 2014, klockan 18.00), har det, med hjälp av tre burkar muthonung, inträtt söndagsfrid på nallefronten…

 

 

 

för den, som likt mig, älskar leksaker (jag är ingen LEKSAK, snyftar NALLE men somnar snabbt om – dagen har varit hektisk med alla uppvaktningar och intervjuer…)  kan även endast några faktaupplysningar göra normalglädjen till en orgie av vetande… cowboyskartongen innehålller 12 figurer, varav 5 ryttare… w.britain numrerade ofta sina produkter (NALLES kopojkskompisar bär med stolthet no. 209)... julklapp till mig 1946 – ett intressant årtal eftersom det först då kom igång med regelbunden import från gb…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

den svenska vaktparaden är en svensk andravärldskrigsprodukt  - den kraftigt minskade importen av leksaker från d och gb främjade inhemsk tillverkning, alltifrån brio till mer enskilt hantverk - tex dessa 30 tennsoldater, fint stöpta och polerade, utmärkt handmålade… numrerade : 138 (födelsedagspresent 1943)…

 

 

 

 

 - problemet med dig, ropar NALLE, där han intagit sin gamla plats på sängens huvudkudde (han är SÅ söt…), var att du (alltså JAG!) inte lekte med de här leksakerna… nänä – kritisk kan man alltid vara… men hade jag lekt då, hade ingen kunnat leka nu… ”du svamlar…” muttrar Nalle och vänder sig om, vänder ryggen åt mig – men jag hör hur han håller tassen för mun och småfnittrar… solen sjunker bakom hustaken och det är nog lämpligt att säga farväl och hög tid för Nalle att återvända till de andra LEKSAKERNA i bondekistan…

 

 

 Se även: utkast nr. 1...
http://nyasvartafanor-sistaupplagan.blogspot.se/2014/02/bo-i-cavefors-utkast-till-ny-bok-om.html

 

Se även: utkast nr. 2...
http://nyasvartafanor-sistaupplagan.blogspot.se/2014/03/bo-i-cavefors-utkast-2-till-ny-bok-om.html

 

Cavefors : Queerlitteratur/kommentar 2007 och 7 år senare...

Bo as St. Sebastian. Collage by b.i.c.
 

 

 

QUEERKOMMENTAR - 2007 och 7 år senare...
 Den 26 april 2007 fick jag en inbjudan att tala vid Queerlitteraturdagen i Göteborg den 1 juni 2007.

Jag tackar Ja. Mitt svar samma dag lyder: ”Verkar intressant. Jag medverkar gärna. Vet bara inte med vad och/eller hur... Har ni konkreta idéer/förslag? Föredrag? Om bögar och bög-s/m i littteraturen? Uppläsning av litterär text? Nakenteater med s/m? Eller? Kom igen.”

Arrangörerna mailsvarar en timme senare: ”Vi är väldigt glada över att få med dig i programmet”.

Nästa dag, den 27 april, hör arrangörerna av sig igen: ”Vi vill gärna att du håller i ett föredrag om bögar, radikalism och s/m i litteraturen, med ett historiskt perspektiv, någon slags egen personlig genomgång. Det är ett väldigt välkommet inslag under queerlitteraturdagen. Du får gärna avsluta den med att läsa ur dina egna texter, det skulle kunna bli ett fint sätt att relatera till samtiden.”

Tiden bestämmes till 30 minuter.

Den 27 maj sänder jag över mitt manuskript, vilket ingen av arrangörerna begärt. Men jag har alltid ansett det vara viktigt informera arrangörer, förläggare och redaktörer om vad jag tänker säga och/eller skriva.Däremot accepterar jag aldrig att arrangörer, förläggare och redaktörer försöker påverka vad jag skall säga eller skriva.

Den 29 maj (klockan 21.13) får jag ett mail från arrangörerna och de påpekar att de ”Överlag har … invändningar mot att manuset är mer biografiskt än litterärt - det handlar egentligen inte i så stor utsträckning om litteratur, vilket dagen ju är tillägnad. På flera ställen skulle vi önska att du kunde vidareutveckla och resonera kring estetiska ochpolitiska frågor.”
 

Arrangörerna fortsätter: ”Vi tycker alltså att du överlag ska prata mer om sådana saker än om biografier och religiösa upplevelser. I programpresentationen skriver du till exempel om Genet, Burroughs, Fichte, och så vidare. Vi vill veta mer om dessas relation till bög-s/m utifrån ett litterärt perspektiv. Vi tror också att det skulle intressera vår publik mer.”

Arrangörerna fortsätter, och detta anser jag nog vara ganska uppseendeväckande och för mig absolut oacceptabelt: ”Dessutom tycker vi att det finns politiska problem med manuset i fråga. I vissa passager där det börjar handla om unga pojkars sexuella relationer till äldre män vet vi inte riktigt vad du är ute efter, eller hur detta kommer att mottas. Det finns också vissa feministiska och koloniala problem med att skildra kvinnors och svarta tjänares underordning i ett bögsammanhang.”

Jag beslutar mig för att ej delta i Queerlitteraturdagen och mailar till arrangörerna: ”Hej! Jag har funderat en del på ert tidigare mail. Och jag blir mer förvånad ju mer jag läser det. Mina positioner kan ju inte vara okända för er. Eller är de det? Har ni överhuvudtaget läst vad jag skrivit? Generellt sett kan man ju säga att alla texter även är autobiografiska och subjektiva och att även en självbiografisk text är litterär. Jag tycker att ni, förvånande nog, i er syn på mitt föredrag klämmer in er i en heteronormativ tillrättaläggning, som inte alls stämmer överens med mitt sätt att agera och skriva. Det politiska ställningstagande ni i sak försöker tvinga mig in i är i själva verket Vänsterpartistiskt. Det passar mig inte. Det passar mig lika litet som om någon annan försöker tvinga mig in i ett politiskt ställningstagande som är Moderat eller Sverigedemokratiskt eller något annat politiskt forums propagandamaskineri.I mitt föredrag avsåg jag att inte prata om queer utan att framställa queer.Ni kan stryka mig från föredragningslistan.Med vänliga hälsningar / Bo”

Not: Föredraget publiceras nedan i sin helhet. Förkortad version publiceras i tidningen Kulturen nr.15, den 6 juni 2007.

+ + +

Bo I. Cavefors

Sadomasochistiska bögar i litteraturen från Illiaden till Cavefors
Föredrag vid Queerlitteraturdagen i Göteborg den 1 juni 2007 :

Förhoppningsvis uppfattar ni rubriken till det här föredraget, som ironi. Dock har rubriken viss verklighetsförankring. När pojken i det grekiska mästerverket Illiaden säger till sin älskare, en vuxen man: ”Jag är köttet, du är kniven”, så är det också min erfarenhet av att som elvaåring bli knullad första gången.Det kändes som om en kniv delade kroppen i två halvor. Men är det inte just så sadomasochism utvecklas. Smärtan förvandlas ganska snart till njutning och till exhibitionism. Och man vill dela med sig av denna njutning: ge och ta.

Jag begränsar mig i fortsättningen till det fysiskt påtagliga i att ge och ta. Det finns ju också en mental sado-masochism som kan utvecklas i ett äktenskap, på en arbetsplats, osv. Den är för mig ointressant; det är ju en enorm skillnad mellan dessa båda former av sado-masochism, den mentala och den kroppsliga. Kroppslig sado-masochism, vilken form den än har, piskning eller olika former av frihetsberövande, kräver av alla deltagare ödmjukhet och kärlek. Framför allt ödmjukhet, respekt om man så vill, inför den roll motparten spelar.

Visserligen skall det här föredraget handla om litteraturens sado-masochistiska bögar, men varför inte inleda med en kvinnas erfarenheter av hur fysisk plåga är en del av religiös och erotisk extas. Teresa av Avila,karmelitordens grundare, som levde i Spanien på 1500-talet, skriver så här efter en av sina febervisioner: "En dag kom till mig en oändligt vacker Ängel. I handen höll han en lång gyllene lans, vars spets föreföll vara av eld. Lansen stöter han flera gånger mot mitt hjärta innan han för in den i mitt innersta. Smärtan var så outhärdlig så att jag flera gånger skrek högt, men det var samtidigt ofattbart skönt att ha den inne i mig. När Ängeln dragit ut lansen, tackade jag Gud".

De nedskrivna erfarenheterna av hårdhänt penetration är desamma hos pojken i Illiaden, Teresa av Avila och mig själv. Sadomasochism är en väg att, frivilligt eller ofrivilligt, nå fram till en gränsöverskridande transcendens, att förvandla sig själv eller låta sig förvandlas till en absolut och totalt sexuell varelse. Till ett uppgående i något som tänjer på gränserna till det som ligger utanför intellektuell kontroll av vad som sker. Därför kan sado-masochism också vara en del av religiösa erfarenheter.

I katolska kyrkan står den Helige Sebastian för den sado-masochistiska kulturen och kontinuiteten, genom århundraden. Den Helige Sebastian är bögars och soldaters skyddshelgon, men har kanske mer påverkat bildkonstnärer än författare. Den Sebastianbild av Guido Reni som Oscar Wilde ser i Palazzo Rosso i Genua 1877, finns naturligtvis återgiven i en mängd konstböcker. Och i sin fars bibliotek hittar Yukio Mishima en sådan konstbok, med denna Sebastianbild, som reinkarneras hos japanen. Mishima får sin första utlösning när han drömmer om att bli våldtagen och plågad av Sebastian. Mishima skriver: ”Pilarna borrar sig in det spända och andande köttet och trasar sönder kroppen inifrån. Det är kval av högsta smärta och extas”. Mishimas beskrivning av en total runkning, som han upplever som ett samlag, är ganska lika Illiadenpojkens ”Jag är köttet, du är kniven”. Mishima utvecklas som person till sado-masochistisk bög. 1966 ställer han upp för fotografering som den Helige Sebastian och Mishimas död, när han begår seppuku, är egentligen sado-masochistens fulländade suicid, den mest genomtänkta performance som hittills genomförts.

Yukio Mishima fulländar vad sado-masochismens guru framför alla andra, Markisen..., predikade men aldrig förverkligade. Markisen skriver bok efter bok, men det är egentligen mer en form av teologisk diskussion om synd och bot och ånger än en instruktionsbok för att njuta av smärta. Mishima praktiserar Markisens teorier och förvandlar dessutom Markisens teologiska spekulationer till handfast action, kanske främst i skådespelet Madame de Sade, som jag tagit mig friheten att delvis skriva om, och kalla för Sade och Japanen. I den versionen, där alla kvinnorollerna spelas av nakna män, vilket i sig förhoppningsvis är en poäng, finns bland annat en orgie som visar fram de ingredienser en bra sado-masochistisk seans bör bestå av: smärta, skönhet, teologi, politik och njutning, uppror.

 

Bo and his lover. By William Zarate.

 

 

 

Jag citerar Madame Montreuil, som alltså spelas av en naken man, när hon/han berättar: ”Det går elektriska stötar genom kön och bröstvårtor när jag tänker tillbaks på detta. Våra svarta tjänare brukade klä av mig naken. Min kropp användes sedan som altare vid denna den heliga spermans mässa. Man lade mig på rygg ovanpå en svart svepning. Mitt vita skinn strålade, öppet för alla att göra vad de ville med det. Mellan mina bröst och min mage bredde man ut en liten duk. Det kändes som svalkan från ett nymanglat lakan. I ravinen mellan mina bröst lade man ett krucifix. Mellan mina lår ställde man nattvardskalken. Mässan började. I händerna höll jag levande ljus. Vaxet droppade ned på mina händer och armar. Jag kände mig som ett offerberett lamm… som när man på Solkonungens tid vid sådana här mässor brukade offra spädbarn. Officianten åkallade Kristus Jesus. Jag skrek när blodet från lammet, som man offrade, betäckte min kropp samtidigt med den ljumma sperman från våra svarta tjänares runkade kukar. Jag kände en besynnerlig glädje och stolthet. Plötsligt förstod jag symboliken med att lammets blod förenades med mäns sperma. Jag insåg att elden, att ljusen jag höll i mina händer, motsvarade spikarna som fäste vår Herre vid Korset. Och jag insåg vilka män markisen och japanen verkligen är, att de båda är jag, att de är utan skuld, att de är rena och obefläckade, att de är fria och obekanta med världens lagar och normer och bara förlitar sig på Guds nåd…”.

Samma förtröstan måste T.E. Lawrence ha känt när han tillfångatogs, våldtogs och piskades av ottomanska rikets turkiske guvernör. Lawrence, författaren till Vishetens sju pelare, antyder händelsen i denna självbiografi som också är en utomordentlig och fortfarande högaktuell analys av skeendet på arabiska halvön. Lawrence har före den hårdhänta behandlingen av guvernären mest ägnat sig åt unga pojkar, snarare romantiskt beundrat deras skönhet än haft sexuell relation till dem. Den sado-masochistiska upplevelsen under fångenskapen förändrar honom och efter återkomsten till Storbritannien fortsätter han på den vägen tillsammans med soldater i den förläggning där han tjänstgör.

Fransmannen George Bernanos angriper i många av sina romaner den sekulära uppfattningen om Ångesten, om Synden som en "neuros". Läkaren i romanen Under djävulens färla, säger till en flatbottnad präst att: "vissa religiösa känslor kan ta sig sjukliga uttryck vilka, om man säger så, kan leda till grundläggande förändringar av människan". Denne läkare är Bernanos sarkastiska porträtt av den "vetenskap" som företrädarna för denna socialmedicinska vetenskap i alla fall själva anser är anpassad till "moderna människor". Samtidigt kör Bernanos fingret rakt in i den religiösa varbölden, direkt in i den "moderna" teologi där man ängslas för Synden, ängslas för aggressivitet och ängslas för sexualitet. Men den sanna Synden är Ångesten, ångesten för Synden, menar Bernanos.

Aggressivitet och sexualitet är en del av den av Gud skapade människan i den av Gud skapade världen. Att förneka synden i sig själv och i världen är att förneka Gud som människans och världens Skapare. Det är att frånkänna människan hennes individualitet och hennes rätt att odla fiendskap; det är inte det lagstiftande samhället som äger rätt avgöra vad som är perversion eller ej. I Bernanos roman plågar prästen sig själv. Han piskar sig obarmhärtigt och njuter uppenbart av detta. Citat: "Från armhålorna ända ned till höfterna var kroppen insnörd i en styv botgörartröja av grovt tageltyg. - - - Av den outhärdliga skavningen mot tageltröjan var den sönderbränd som av ett frätande ämne; överhuden var på sina ställen alldeles borta, på andra höjde den sig som i blåsor, stora som en hand, och den var som ett enda stort sår, ur vilket en blodblandad vätska sipprade fram". Prästen svänger kedjan över huvudet och kedjan slingrar sig som en orm kring hans nakna kropp. Kedjan slår mot hans bröst och sista länken träffar strax under högra bröstvårtan och det med sådan kraft att en köttslamsa slites loss ”som ett spån under hyveln”.

Jean Genets hårdhänta sado-masochistiska upplevelser från fängelsetiden är välkända liksom hur han efter fängelsetiden fortsätter denna praxis. Men också med en annan bakgrund vad gäller barndom, social tillhörighet och så vidare, kan en pojke växa upp till samma sado-masochistiska praxis som Jean Genet. Den österrikiske författaren Josef Winkler, född på 1970-talet, beskriver i en bok tillägnad Genet, Zöglingschaft der Jean Genet, hur miljön i Kärnten, Österrike, där han växer upp, bokstavligen håller på att klämma livet ur honom. Hur han mentalt kastreras. Winklers enda väg ut ur denna helvetestillvaro är bögeri och sado-masochism. Winkler tar på sig en Sankt-Sebastian-roll och blir förlöst. Han lämnar kvar i barndomsbyn i Kärnten allt äckel han känt över tillvaron… och ömheten och kärleken ger han till den döde Jean Genet, genom att vad gäller sexuell frigörelse försöka efterlikna honom. Det som anses oanständigt och otillbörligt i Kärnten finner han har ett eget värde, bögeriet har i sig stor poetisk skönhet. Verkligheten är, som hos William Burroughs, inte vad den ser ut att vara. Jean-Paul Sartre påstod att Genet alltid förblev trogen barndomens, uppfostringsanstalternas, moral, att han tack vare barndomens ”urkris” lärde känna sig själv. Winkler når denna mognad när han naken ställer sig under mästarens mantel, när han lärt sig förstå Genets moral, när han vågar röra vid en pojkes nakna kropp, smeka den och piska den.

Sado-masochism mellan män behöver naturligtvis inte innebära att man piskar eller binder varandra. Pier Paolo Pasolini är en mästare också i att skildra denna icke-våldsamma sado-masochism, även om redogörelserna för aktiviteterna i staden Salò är nog så fysiskt våldsamma. Men Pasolinis död, trots att den inte var lika välplanerad och utstuderad som Mishimas seppuko, hade dock på ett subtilt sätt förberetts av honom själv, oavsett om mordet var beställt av politiska fiender från höger eller vänster eller ej. Pasolini gjorde medvetet sin homosexualitet, och framför allt sin kärlek till unga pojkar, officiell. Han kunde inte vara omedveten om att detta förr eller senare skulle leda fram till att han desarmerades. Katoliken Pasolinis död blev en offerdöd i katolsk mening, en form av flagellation.

Det är värt uppmärksamhet att det i allmänhet är katoliker som i text och bild skildrar bög-sado-masochism. För Pasolinis del utövas den i allmänhet skyddslöst, det vill säga en total och hängiven underkastelse gentemot andra pojkars och mäns krav på sex. I romanen Petrolio lämnar han ut sig själv så naket så alla ramar för normal esteticism far all världens väg. Ljus och färger, landskap och porträtt underordnas intensiteten hos den nakne huvudrollsinnehavaren Pier Paolo Pasolini när han suger i sig sperman från dem som härskar över honom när han på ängen vid Casilina, i Roms utkant, knäböjer för tjugo unga män som kräver att han skall suga, knulla och slicka rena tjugo kukar av varierande längd och tjocklek. Sandro, Sergio, Claudio, Gianfranco och de andra sexton kropparna doftar av mjöl och motorolja, av torkad sperma och svett; Pasolinis alter ego, Carlo, "knäböjer i oändlig ömhet, ja med finkänslighet, framför deras kukar"; han "vågar knappt röra vid dem med händerna, så därför närmar han sig dem med läpparna". Gräset doftar torrt hö när Carlo ligger med Claudios kuk i stjärten denna kärlekskväll när "månen står högt på himlen" och månljuset är "annorlunda, klarare, renare" än solskenet.

Det här skall handla om bögars sado-masochism sådan den skildras i litteraturen. Tyvärr är materialet begränsat. Faktum är att bögars sado-masochism lättare skildras om man använder etnologi och konsthistoria som utgångspunkter. Etnologen och författaren Hubert Fichte ger i en rad böcker utmärkta redogörelser för hur de svarta slavarnas afrikanska riter lever vidare i woo-doo-kulturer i latin- och sydamerika. Kyrkornas korsfästelsemotiv är en enda utdragen bön om nåd genom lidande, framför allt de allra tidigaste krucifixen med en helt naken Kristus. Man förvanskar meningen med korsfästelsemotivet när man skyler könet med en tygtrasa. Den korsfäste är också i Ordets verkliga mening naken, avklädd, blottad. Inom bildkonsten finns dessutom den långa traditionen med Den Helige Sebastian. Senare till exempel Caravaggio och Francis Bacon. I kyrkans riter återkommer reminiscenser från det klassiska Greklands kulter. Och så vidare.

Jag avslutar med att läsa inledningen till en av mina egna självbiografiska berättelser om praktiserad bög-sado-masochism.


+ + +
 

I Tidningen Kulturen publicerar Agneta Tröjer ett inlägg :

 

 

http://www.tidningenkulturen.se/artiklar/nyheter-mainmenu-53/inrikes-mainmenu-49/1616-dissektion-av-ett-uteblivande

 

+

Bilaga : ovan nämnda "text" :

 

 

Marockanen:

Det är en soligt varm sensommardag. För några år sedan. Jag hade slagit mig ned vid uteserveringen på Södergatan i Malmö. Drack ett glas vitt vin. Kända ansikten passerade förbi, den gamle kulturredaktören på KvällsPosten, stadens store poet, Lasse Söderberg, på besök från Spanien, den målande imaginisten, Bertil Gadö. Eftermiddag gick mot kväll. Solen försvann. Man anade höstmörker. Residenset verkade obebott och spårvagnarna var sedan decennier borta från gatorna. När jag var pojke älskade jag spårvagnarna, gnisslet i spåren när Ettan svängde in på Södergatan från Stora Nygatan eller när Trean paraderade på Fersens väg, bland gräsmattor och rosor. Jag fascinerades av de blixtrande överslagen i elledningarna, vagnens skakningar, plingandet, träbänkarna. Jag lämnar uteserveringen, drar mig hemåt, dricker ett glas whisky, rakar mig, också kring kuken och i stjärten, tar på mig ett par tunna svarta jeans, en svart t-shirt och en skönt bögig svart läderjacka. Mellan byxan och högra låret hänger jag en piska. Stjärthålet har jag smort in med en norsk natursalva gjord av fyrklöverblad. När jag sticker in några fingrar är hålet glatt och vidöppet. Jag vandrar ned till parkområdet vid Öresund. Ljusen från København och Dragør sticker av mot sommarsolens sista flämtningar. Dungarna med buskar och träd står som svarta oaser mot den mörkblå natthimlen. Några hundar skäller. På avstånd surrar stadens motorer. Skuggor rör sig ljudlöst över det enorma gräsfältet och mellan träddungarna. Ljusen tändes i höghusens lägenheter. Färjan lägger ut från Limhamn. Strålkastarna vid brobygget klipper av nattens mörker. Kallbadhusets silhuett är knivskarp. Tre svanar glider fram vid strandlinjen och låter vingspetsarna dovt klatscha mot vattenytan. Sådana här varma sensommarnätter är dungarna svala platser för den som vill suga nektar ur vackra kroppar. Ögonen börjar vänja sig vid mörkret. Jag går in i en av dungarna och klär av mig naken, lutar mig mot en trädstam. Pungen blir fast och hård när den möter den friska nattvinden som sveper in från Öresund. Vinden är fuktig, saltmättad. Män och pojkar kommer närmare. Någon tar ett par tre tag i min kuk och runkar den. Någon kniper hårt om mina bröstvårtor. Någon suger kuken i långsamma, djupa drag. Jag smeker min rygg med piskan. Framemot midnatt ställer sig en ung man en bit ifrån mig. Marockan. I tjugoårsåldern. Våra blickar möttes tidigare under dagen när jag drack mitt vin på uteserveringen. Han märkte att jag såg med trånad mot gylfens utbuktning. Han har ett svart halsband som tätt smiter åt kring den mörkbruna halsen. Han har ett ärr vid mungipan. Han ser mig. Han kommer fram till mig och tar min kuk i sina händer, och runkar den. Jag smeker honom över stjärten med piskan, knäpper upp hans livbälte, knäpper upp gylfens knappar, drar av honom jeans och skjorta och ger ett snabbt sug av hans kuk, som är smal men ganska lång, mörkare än hans övriga kropp, nästan svart. Piskan slår hårdare mot hans nakna rygg. Hans kuk är hård som en vattenslipad ekpinne, förhuden långt tillbakadragen, ollonet svullet, i springan dallrar ett par droppar som jag kysser bort. Håret från kuken löper som en svart flod upp mot hans navel. Hans bröst är hårlöst, bröstvårtorna små och hårda. Svetten i armhålorna luktar och smakar beskt gott. Jag känner revbenen när jag smeker honom. Han är smal och smidig som en pojke. Jag ger honom piskan. Jag vill att han piskar mig. Med piskans fäste river han mina bröstvårtor. Jag skriker. Jag kysser honom och särar hans läppar. Han griper med tänderna tag i min tunga och biter till, men han ger mig en klatsch av piskan och genast böjer jag rygg och kysser min herre. För att mildra hans hårdhet sätter jag mig på huk och suger honom. Jag är hungrig. Jag smeker hans smala, järnhårda stjärt. Han särar på benen och jag gömmer ansiktet under pungen, jag slickar honom. Jag vänder på honom och särar med händerna hans stjärthalvor. Jag har tagit piskan ifrån honom och drar med piskan mellan hans ben från pungen till anus. Slickar honom. Han vänder sig om. Jag suger av honom och hans sperma är riklig, smakar samtidigt strävt och sött, är slirig som honung. Sperman kommer i en jämn ström. Jag sväljer och fortsätter suga honom. Han är kåt och vill ha min kuk. Med sin mun och med sina händer driver han mig till extas. Jag piskar honom över den tunna ryggen. Först smeksamt, sedan hårdare. När han slickat i sig den sista droppen sperma, kysser vi varandra, smeker varandras kroppar, kramar varandra. Vi vilar. Vi klär på oss. Vi går en lång promenad utefter stranden. Vi kysser och kramar varandra. Senare på kvällen, när kåtheten återkommer klär vi åter av oss nakna, då ger jag honom min stjärt. Jag tar emot hans smala kuk. Han knullar mig och lämnar sin varma honung inne i mig. Pojkarna som tittat på när vi älskade med varandra, närmar sig och vill runka och suga oss. Vi lutar oss mot trädstammen och bjuder ut oss. Vi är passiva. Vi kysser varandra. Han följer mig hem. Vi duschar. Vi äter en sallad, dricker öl. Vi knullar när vi vaknar nästa morgon, innan han lämnar mig... Porten slår igen efter honom.