Bo I. Cavefors
I sin juridiklära för partisaner, eller rebeller, eller
gerillan, eller med dagens modeord - terrorister, Theorie des Partisanen
(1963) konstaterar den tyske rättshistorikern Carl Schmitt att
partisanens/terroristens liv och verksamhet består av fyra karakteristika,
nämligen irregularitet, starkt politiskt engagemang, militär rörlighet och
dubbel lojalitet, det vill säga, å ena sidan lojalitet gentemot det kollektiv,
den religiösa tro, det samhälle eller samhällsideal partisanen bekänner sig
till, och å andra sidan lojalitet gentemot egna principer, egen individualitet
och enskilt agerande. Inte i något fall ser Schmitt partisanens, eller
gerillamedlemmens, agerande som ett uttryck för religiös eller politisk
fanatism. Det överensstämmer bra med generalsekreteraren för de katolska
biskoparna i arabvärlden, fader Pierre Grechs uttalande den 15 maj 2003
angående konflikterna mellan de kristna och islamska världarna, att "vi är
inte åsyna vittne till en religiös konflikt, utan till en konflikt av ekonomisk
karaktär", att det är "fattigdom och lidande" som är drivkraft
till islamisternas terrorism, att "orsaken till hatet finns just där och
sällan är religiöst motiverat".
I fortsättningen använder jag ordet rebell och inkluderar i
detta ord beteckningarna partisan, terrorist, gerilla och medlemmarna av raf:s
stadsgerilla.
+ + +
Experter på rebellverksamhet har under de senaste tjugo-trettio
åren lyckats ena sig om att rebellen är en krigförande part som dock agerar
utanför de reguljära stridskrafternas traditionella agenda. Det gällde såväl
för gerillan i Spanien 1808, för franska Franctireurs 1871, som för sovjetiska
frihetskämpar mot tyska ockupanter under andra världskriget och för rebellerna
i Werwolf som vid andra världskrigets slutskede organiserades av
nationalsocialisterna för att ägna sig åt sabotage mot de allierade trupper som
passerat gränserna till Tyska Riket. Detta gäller även för raf.
Visserligen är rebellens identitet svårdefinierad därför att
skillnaden mellan civilister och soldater i modern krigföring alltmer raderas
ut vid väpnade konflikter, men USA står inte, som George W. Bush hävdar i
konflikten med islamska länder och islamska rörelser, inför en ny form av
stridande motpart som faller utanför ramarna för hur fångar skall behandlas.
Interneringen av islamska rebeller på Guantanamo är exceptionell och kan endast
jämföras med de av nationalsocialisternas koncentrationsläger vilka ej vara
rena dödsläger och med de interneringsläger dit japaner bosatta i USA
förpassades under andra världskriget efter det japanska anfallet mot Pearl
Harbour.
Carl Schmitts partisanteorier överensstämmer ganska väl med
fransmannen de Jeneys definition av rebellens taktik och strategi i Le
Partisan ou l'art de Petit-Guerre (1759). Utifrån dessa båda skärpta
analytikers intelligenta propåer går en rak linje till T.E. Lawrence
erfarenheter (i bla Seven Pillars of Wisdom) av britternas misslyckade
"missioner" och "expeditioner", dvs militära operationer, i
arabärlden före-under-och-efter första världskriget, till Mao Tse-tungs
militärpolitiska skrifter/idéer, till A. Nuebergs (pseudonym för bla Ho Chi
Minh) analyser (i Det väpnade upproret) av befrielsekrigets
förutsättningar i Viet Nam, till raf-medlemmen Horst Mahlers
politiskt-teoretiska analyser, till Che Guevaras romantiska foco guerilleros,
till Frantz Fanons kolonialismteorier och till Ernst Jüngers frihetsnarkoman anarken.
Reguljära arméer marscherar på order och kämpar utan att
soldaterna agerar utifrån individuellt engagemang för att nå specifika
politiska mål. Efter nationalstaternas inträde på den politiska arenan, från
1800-talet, strider soldaterna i reguljära arméer för något så diffust som
"fosterlandet"; de är inte längre krigare som slåss för sin egen
identitet, för en religiös eller politiskt ideologisk övertygelse eller för hem
och familj. Rebellen däremot kämpar av övertygelse och utifrån en
befälsstruktur som antingen underordnats en politisk idé, religiös tro, eller
som är tvingande nödvändighet för att krossa den makt som är ansvarig för den
fattigdom och ofrihet under vilken rebellen tvingas leva. Rebellen menar att
militära regler endast systematiserar kampen. I det ögonblick rebellrörelsen
övertar reguljära stridskrafters befäls- och orderstruktur minskar dess
politiskt eller religiöst motiverade frivillighet, rebellrörelsen förlorar sin
irreguljära karaktär och den enskilde rebellen förvandlas till reguljär soldat.
Om å andra sidan regel- och ordersystem helt avskaffas,
förvandlas rebellerna till ett gäng banditer. Det finns åtskilliga exempel från
de senaste decennierna på denna deklassering av rebellrörelser, till exempel
några av de väpnade islamska grupperna i Filippinerna, vilka innan de
banditierades under många år förde en politiskt och religiöst motiverad kamp
för befolkningens islamska identitet. Samma deklassering har en del
rebellgrupper i Sydamerika råkat ut för.
I boken Der Partisan (1961) ger Rolf Schroer rebellen en
etiskt existentiell definition. Schroer menar att rebellen endast existerar i
det ögonblick han agerar, när han träder ut ur det dunkel, ut ur den anonymitet
till vilken han omgående bör återvända efter slutfört uppdrag.
Rebellidentiteten måste alltid förnyas. För att förbli rebell måste rebellen
ständigt stå upp till bevis för detta och visa sin närvaro i kamphandling.
För att få grepp om denna rigorösa rebelltolkning, ger klassisk
skönlitteratur god hjälp.
Rebellverksamhet och krigarens problem och förutsättningar
beskrivs ingående av Friedrich Hölderlin i Hyperion, av Georg Büchner i Hessischhe
Landbote och i dramat Dantons Tod av Heinrich von Kleist, av Conrad
Ferdinand Meyer, av den tidigare nämnde T.E. Lawrence, av Ernest Hemingway,
Ernst Jünger, mfl, mfl, mfl. Författare som skriver om rebeller förvandlas ofta
själva till rebeller på samma sätt som Frantz Fanon när han medvetet kämpar för
att kolonialiserade folk alltid skall ha rätt att bruka våld mot den
kolonialiserande makten. Märk väl att kolonial makt kan utövas på många sätt,
inte endast med hjälp av militära medel utan minst lika effektivt med
aktiebörserna och andra finanscentra som operationsbas (exempel: WTC i New
York).
+ + +
Medan Mao och Che ser rebellen som en del av den världsrevolutionära
processen, menar Jünger och Schmitt att en äkta rebell aldrig bör nedlåta sig
till att bli agent för världsrevolutionär aggressivitet. För Carl von
Clausewitz (Vom Kriege, 18:e upplagan 16.11.1972,) är rebellens
krigföring endast en av många former för väpnad konfliktlösning som kan
användas för att nå politiska mål. I det avgörande skedet, menar Clausewitz,
förlorar
rebellkrigaren sin instrumentella fördel och agerandet antar
existentiell form såväl för rebellen själv som för den befolkning han vill
befria från tyrannen. När segern ligger inom räckhåll eller uppnåtts är
rebellen inte längre det instrument med vars hjälp den politiska ledaren kan nå
det förutbestämda målet, rebellen förvandlas till ett politiskt medium i det
nya samhället, lojaliteter som uppstått under den gemensamma kampen mot en
gemensam fiende ersätts med krav på nya lojalitetsbindningar. Fogar sig
rebellen inte i denna nya ordning tvingas han antingen till total underkastelse
eller måste börja om från början. Utifrån Clausewitz' analys relativerar
Schmitt i detta sammanhang statsbegreppet genom motsatsparet legitimitet och
legalitet och exemplifierar med rebellen Raoul Salan.
Vem var Raoul Salan? Gemensamt med Charles de Gaulle revolterar
Salan mot den faktiskt existerande Vichyregimens legalitet, i övertygelsen om
det av de Gaulle utropade Fria Frankrikes politiskt-teoretiska och
militärstrategiska legitimitet. Rebellerna de Gaulle och Salan anser att
legitimiteten i sig äger legalitet och utifrån denna syn på legalitetsbegreppet
beslutar presidenten de Gaulle många år senare att ge Algeriet frihet. I
och med detta förändras relationen mellan de Gaulle och Salan. Salan tolkar
fortfarande legalitetsbegreppet utifrån samma erfarenheter som den forne
stridskamraten de Gaulle och i kampen för ett fortsatt franskt Algeriet
åberopar Salan den legitimitet som båda rebellerna ansåg skulle gälla för det
Fria Frankrike. Salan bekämpar för andra gången en bestående legalitet. De
Gaulle har som makthavare övergett denna definition.
För Schmitt är det inte den bättre legitimiteten eller
legaliteten i sig som är intressant, utan legitimitetens rättsanspråk inom den
existentiellt förda kampen. I kampen om Algeriet förlorar Salan och döms som
förrädare av de Gaulle, så som båda tidigare dömts som förrädare av
Vichyregimen. OAS och Salans irregularitet förvandlas till illegalitet. Salans
försök att åberopa motsatsparet legitimitet och legalitet klassas av de Gaulle,
som är den för ögonblicket starkare parten, som landsförräderi trots att det
aldrig varit rebellens, Salans, avsikt att skada Frankrikes reella intressen.
Rebellen är ofta framgångsrik därför att han bär på löften om
en bättre framtid, medan makthavaren tvingas försvara begångna misstag. Om
rebellen håller ut tillräckligt länge och genom strategisk jämvikt binder stora
reguljära styrkor förlorar makthavaren/ockupanten/usurpatorn kampen. Troligen
kommer det att i framtidens krig finnas större och viktigare uppgifter än
någonsin tidigare för rebeller, trots att deras militära formationer kommer att
ställas mot högteknologiska vapensystem, modernt utrustade elitsoldater,
krigsmaskinister och computerdomptörer. Men - rebellen är inte bunden till en
på förhand given befälsordning och total lydnad, utan kämpar av egen fri vilja
och möter frivilligt döden. Rebellen kan därför inte besegras i strid. Den
enskilde rebellen kan dödas men inte själva "rörelsen" som ständigt
kan förnyas genom att nya medlemmar engageras .Därför är det meningslöst att
försöka utrota rebellen med hjälp av konventionella vapen och soldater.
Rebellen kan endast övertalas att ge upp sin verksamhet, genom dialog och
förhandlingar som leder till konkreta resultat. Vad gäller konflikter liknande
den mellan USA, Israel (och, naturligtvis, Blair) och stora delar av arabvärlden,
dvs den islamska världen, insåg påven Johannes Paulus II detta och varnade för
att konflikterna kan av människor i såväl den kristna som i den islamska
världen komma att felaktigt uppfattas som en konflikt mellan religionerna
(Vatikanstaten 1.9.03). Påven Benedictus XVI förtydligade problemet, när han
fortfarande var kardinal Joseph Ratzinger, och definierade de då aktuella
konflikterna genom att tala om att "vår tids största problem är
relativism" (Rom 26.9.03), dvs att "tolerans och respekt" för
oliktänkande har lett till att alla åsikter anses bära på ett visst mått av
sanning även när de är absolut konträra. Med andra ord: en meningsfull dialog
med islam kan inte komma till stånd om inte de kristna företrädarna är medvetna
om sin egen identitet. Hur uppnå detta? Steget är inte långt från påvarnas
deklarationer till Ulrike Meinhof uppmaning i sitt sista brev, riktat till
fångarna i Hamburg, tre veckor innan hon mördades: "klassläget existerar:
proletariatet, proletariseringen, deklassering, förnedring, förolämpning,
utsugning, ofrihet, fattigdom."
Rebellen, det må sedan gälla påvar och befrielseteologer eller
medlemmarna i en stadsgerilla, går alltid till strid medvetna om att de trots
materiell och vapenteknisk underlägsenhet segrar över Goliat. Den enda
möjligheten att komma i närstrid med rebellerna är genom ordet, dialogen,
förhandlingen. Klara fakta, ingen relativism. Rebellerna agerar principfast.
+ + +
Texten är ursprungligen förordet till "raf : stadsgeriulla" i Serie Cavefors, Hammarströms bokförlag, Umeå 2009.
No comments:
Post a Comment