Monday, 20 October 2014

cavefors : the boy with the belt / pojken med livremmen

 
 
Destroyer,Journal of Apollonian Beauty. No.06/2008.



























Bo I. Cavefors

THE BOY WITH THE BELT

 

Pup often takes the bike to meet his stepdad at the Falsterbo train, which steams into the station at about five in the afternoon. Sometimes, Pup waits in wain.

 

It is on just such an afternoon, when he’s ten years old (his birthday was in November), that one of the young men who also ride that same train every day between their summer houses and their work in Malmö leaves the station with him, puts his arm around his shoulder and strokes his neck. They take a detour among the sand dunes to watch the sea.

 

At the lighthouse, the young man unbuttons Pup’s trousers, a pair of tight grey flannel summer slacks, knees down in front of him and takes his cock in his mouth. Pup meets this young man several times that summer, and the summers that follow, and learns to enjoy being fucked, and the tickle of the young man’s tongue. It feels good, and it feels safe when the young man holds his butt in his warm hands. And Pup becomes aware of his power of the lover, that a grown man is before his feet.

 

A few years later, when Pup now in a boarding school on the southern outskirts of London, meets Jacob and Michael, who are both his age, he quickly grows into a more varied homosexuality. And he learns to love the whip, whipping and being whipped before they fuck and suck cock, kiss and hug. The need for whipping just comes to them. None of the boys have seen a whip, other than their parents’ riding crops, and never have they thought that a riding crop could also be used to whip queer boys on their butts. Without a riding crop, the belt becomes their natural tool when they want to show each other their love in a more forceful fashion. Pup loves the smacking sound when the belt is drawn from the loops of Michael’s trousers and hits the butt. It hurts so good!

 

On leave from school, when Pup visits his mother in Malmö, he goes into the bushes by the birdcages in Palace Park for gay sex, There too he craves the belt before he is sucked off or fucked or strokes men’s hairy chests, kneeling to worship and stroke and suck their cocks.

 

Faggotry fast becomes his routine for ecstasy, for beauty; it’s impossible to resist the desire to use or to be used by a grown man’s body.

 

What separates Pup’s cock-chasing from the boy prostitutes who are not gay, but do it for the money? Morally, ethically, there’s nothing that separates the street boys from the mama’s boys. For Pup and other gay boy it’s the sexual experience, the taste of semen, men’s bodies of flesh and blood, that’s irresistible. For the boy prostitute the sex takes a back seat to the money, but he too enjoys the break from is lonely, daily jerk-off sessions.

 

Does Pup tell his mother that he’s having sex with grown men? Of course not. He knows it would turn the world turned upside-down, there would be tears, he would have to reveal everything. He knows he would never take that kind of commotion. He doesn’t want to see his mother cry. He doesn’t want to be humiliated in front of his stepdad. He knows he is intelligent enough to know what he’s doing is right, because he enjoys it. With every visit to the park his confidence grows. He grows.

 

As Pup, Jacob and Michael, now ninteenish, have finished school, and they have gay sex and offer themselves up in Hyde Park, just a few stone’s throws from Park Street, where they share an apartment, they become competition to the other young prostitutes their age who now lose market share to these well-groomed upper-class boys who don’t come to the park to make money but to offer themselves up for their own pleasure, a need, and so are also more inventive, more free. At the same time, many of the men who come to the park looking for young dicks prefer the regular prostitutes. Technically, Pup and his friends too are prostitutes when they’re in the park out of lust, in total freedom, open to new experiences, new variations. And they love the mystique of the park after dark, the shadows of the men hunting them down, the naked bodies, the sounds of the city, the wet grass.

 

Earlier published in Destroyer, Journal of Apollonian beauty and Dionysian homosexuality, #6, 2008.












 

+


 
Bo I. Cavefors

POJKEN MED LIVREMMEN


Valpen brukar cykla för att möta sin styvpappa när Falsterbotåget ångar in på stationen ungefär klockan fem på eftermiddagen. Ibland får Valpen vänta förgäves.
 
Det är en sådan eftermiddag, när han är tio år (har fyllt i november året innan), en av de unga männen, som också åker med tåget varje dag mellan sommarvistet och arbetet i Malmö, slår följe med honom från stationen, lägger armen om hans axlar och smeker honom över nacken. De går en omväg över sanddynorna för att se på havet. Vid fyren knäpper den unge mannen upp hans byxor, ett par snäva grå sommarflanellbyxor, knäböjer framför honom och tar hans kuk i sin mun. Han möter den unge mannen flera gånger den sommaren och kommande somrar och han lär sig att njuta av att bli knullad, av kittlingen när den unge mannen smeker honom med sin tunga. Han tycker detta är skönt och det känns tryggt när den unge mannen håller honom om stjärten med sina varma händer. Och Valpen blir medveten om sin makt över älskaren, att en vuxen man ligger vid hans fötter.


När Valpen något år senare på den internatskolan i Londons södra utkanter möter de jämnåriga Jacob och Michael växer han snabbt in i en alltmer varierad homosexualitet. Och han lär sig älska piskning, att piska och bli piskad innan de knullar och suger kuk, kysses och kramas. Behovet av piskning kommer spontant. Ingen av pojkarna har sett någon annan piska än föräldrarnas ridpiskor och aldrig tänkt att ridpiskor också kan användas för att piska egensinniga gossars rumpor. I avsaknad av ridpiska blir livremmen ett naturligt redskap för dem när de mer hårdhänt vill visa varandra sin kärlek. Valpen älskar det klatschande ljudet när livremmen dras ut ur hällorna på Michaels byxor och strax därefter slår mot stjärten. Det svider skönt.


Under skolloven, när Valpen besöker sin mamma i Malmö, går han ner till buskagen vid fågelburarna i Slottsparken för att böga. Också där längtar han efter livremmens slag innan han blir avsugen eller knullad eller smeker mäns håriga bröst, böjer knä för att avguda och smeka och suga deras kukar.


Bögeri blir snabbt till rutin för att uppleva extas och skönhet; det är omöjligt att stå emot begäret att nyttja eller bli nyttjad av en vuxen mans kropp.


Vad skiljer Valpens jakt efter kuk från de prostituerade pojkar som inte är bögar men bjuder ut sig mot betalning. Moraliskt och etiskt skiljer ingenting gatpojkarna från mammapojkarna. För Valpen och andra pojkbögar är det den sexuella upplevelsen, smaken av sperma, männens kroppar av kött och blod, som är oemotståndligt. För den prostituerade pojken är den sexuella upplevelsen mindre viktig än pengarna, men också för honom är det skönt att variera de dagliga ensamma runkningarna.


Berättar Valpen för sin mamma att han har sex med vuxna män? Naturligtvis inte. Han vet att om han skulle berätta det för sin mamma eller styvpappa, skulle världen vändas upp och ned, det skulle bli gråt, han skulle tvingas berätta om alla sina upplevelser. Han vet att han inte skulle orka med en sådan uppståndelse. Han vill inte se sin mamma gråta. Han vill inte se föraktet i sin halvbrors ögon. Han vill inte bli förödmjukad inför sin styvpappa. Han vet att han är intelligent nog att veta att det han gör är rätt eftersom han njuter av det. Efter varje parkbesök ökar hans självförtroende, han växer.


När Valpen och Jacob och Michael vid nittonårsåldern lämnat skolan, och de bögar och bjuder ut sig i Hyde Park, bara några stenkast från Park Street, där de delar en lägenhet, uppstår en konkurrenssituation med de prostituerade unga män i samma ålder som förlorar en del av marknaden åt de välvårdade överklasspojkarna som inte är i parken för att tjäna pengar utan för att bjuda ut sig därför att de tycker det är skönt, ett behov, och därför också är friare och mer uppfinningsrika. Samtidigt är det så att många av männen som är i parken för att jaga unga kukar, hellre föredrar de prostituerade pojkarna. I sak är också Valpen och hans vänner prostituerade när de är i parken av lust och i frihet och därför är totalt öppna för nya erfarenheter, nya variationer. Dessutom njuter de av mystiken i parkens mörker, av de jagande männens skuggor, av de nakna kropparna, av stadens ljud, av det fuktiga gräset.
 
 
 +


Thursday, 16 October 2014

cavefors : sparta, atén och europa - en kulturprognos?


BO I. CAVEFORS
...om Sparta, Atén och Europa

 


Spartakistemas patriotism ledde till totalt förnekande av egenvärdet och den utplånade alla individuella särintressen. Spartakistema hade som valspråk Statens väl. Förnöjsamhet, att lyda order och självdisciplin, var självklara levnadsregler. Ungefär som samurajmoralen.
Varje sann demokrat anser sig representera Aten och Sparta. Aten, säger man, stod för ljus, frihet, kultur och demokrati med Perikles som superstar på gudarnas himmel, medan Sparta var ett dåtida Preussen, nästan som vår tids nationalsocialistiska Tyskland.

Den här bilden av Aten och Sparta är inte riktigt sann, menar Gerd-Klaus Kaltenbrunner i essaysamlingen Vom Geit Europas. Landschaften. Gestalten. ldeen (MUT-Verlag, Asendorf 1987, 432 s., DM 54.-).

I sin historiesyn utgår Kaltenbrunner från Brandenburg-Preussen som den norra polen i det Europa där Österrike är kontinentens sydpol. Europeisk historia har formats inte endast av Aten, utan även av Sparta, som i flera avseenden var en mönsterstat och inte det anarkistiska samhälle de tyska spartakistema Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht drömde om. Inte heller Adolf Hitlers anarkism hade mycket gemensamt med det gamla Sparta.

Även om de riktiga spartakistemas liv utmärktes av hårdhet och ett spartanskt leverne, så var Sparta liksom Aten en kulturstat som värnade om artister, sångare, skådespelare och författare ungefär på samma sätt som det upplysningstörstande men efterblivna Preussen drog till sig Hegel och Schelling från Schwaben, Freiherrn vom Stein från Nassau, Savigny från Hessen och Ranke från Sachsen. Trots den militanta uppbyggnaden var den spartanska staten intresserad av musik och diktning, av dansen för att kunna vidareutveckla turnérspelet, av poesien som politisk retorik och av musiken vid parader och dressyrer. Man spelade militärmusik och körmusik. Spartansk estetik motarbetade kulturell autonomi, t ex privata skolor. Gerd-Klaus Kaltenbrunner plockar fram alla de negativa aspekter en nutidsmänniska som upplevt två europeiska världskrig, kan ha om Sparta, men han visar också på det spartanska samhällets positiva sidor. Kvinnorna i det konservativa Sparta tilläts göra allt som var förbjudet för medsystrarna i det liberala Aten. I Lakedaimon hade de större frihet än männen, inte endast i kärlek utan också inom affärslivet, där kvinnorna stod under en generösare rättsordning än männen. Spartas kvinnor ägde större rikedomar än sina bröder, män och älskare. Aristoteles och andra atenare menade, att med de spartanska kvinnornas frihet började det gå alltför långt.

Det spartanska maktsamhället, den maskulina krigarstaten Sparta, hade sin motvikt i en glad och erotisk kvinnokultur. I Aten var allt annorlunda, där hade kvinnorna inte ens tillträde till sportarenorna. Såväl sköna Helena som Menelaos med det vackra håret, härstammade från Sparta. De spartanska kvinnorna var berömda för sitt pregnanta sätt att säga sanningar; de var lakoniska. Kaltenbrunner menar, att den som talar om grekisk kultur som grunden för europeisk kultur, inte får glömma det spartanska arvegodset, det Sparta som i sig förenade det splittrade Greklands kulturer, det Sparta som var annorlunda än Aten, men likvärdigt.

Att Sparta blev en kulturnation, menar Kaltenbrunner, berodde till stor del på nationalismen, att man stred inte endast för Sparta utan för hela Grekland. Därför var det omöjligt att acceptera vapenvägran och desertering. Varje man måste vara villig bekämpa statens  fiender. Denna kollektivism, denna dygd, kanske måste återupplivas, trots att ämnet i dag är tabu, om Europa skall bestå som kulturellt centrum.


Provocerande? Möjligen. Lika fascinerande är Kaltenbrunner när han berättar om Platons läromästare, Pytagora från ön Samos. Från Pytagora hämtade Italien grunderna till filosofi och naturvetenskap, framför allt matematik och medicin. Och Pytagoras sats, som visserligen var känd redan av babylonierna, men där Pytagora gjorde de korrekta matematiska beräkningarna för att teorins riktighet skulle kunna bevisas.

Babylonierna och magin är ett annat av Gerd-Klaus Kaltenbrunners teman. Som han ser det, var det oförnuftigt av kristendomen att avvisa magin och karakterisera den som ett hedniskt trolleri, som ett djävulens bländverk där det i Matteus 2:1-12 står: ”Då kallade Herodes hemligen de vise männen till sig och sporde dem noga om tiden, då sjärnan syntes …”. Det är dessa tre stjärnkunniga magiker som förebådar Jesu födelse; de kallas i vår tid för De Tre Heliga Konungarna eller för DeTre Vise Männen. De var magiker som på sin resa förde med sig ett urgammalt vetande om stjärnorna. Förmodligen tillhörde de en stjärnkunnig prästorden i Egypten. Det var sådana stjärnkunniga magiker som under tolv år undervisade Pytagora så att han förstod kosmos harmoni, att världsalltet skapats av muserna. Svårare är det att till dagens värld överflytta Pytagoras kosrnanitiska regeringsideal. Pytagoras samhälle var ingen demokrati utan en aristokratisk republik, vars ledande kader bestod av en kämpande elit. Den orden Pytagora grundade var endast tillgänglig för konstnärer, vetenskapsmän och rättslärda. Man accepterade varken massans makt eller ensamvargens diktatur. Därför, eller trots detta, anklagades pytagorerna för att försöka införa ett tyranniskt statsskick. Man anklagade dem för att vara folkets fiender. Kaltenbrunner hävdar att Pytagora var en av de viktigaste av Europas många fäder.

Från Grekland hamnar Kaltenbrunner på Gotland, som han ser som en clearingcentral för hedendom och kristendom. Att komma till Gotland är som att försättas i ett tillstånd där världen uppfylls av mystik. Gotland har än i dag en kultur som kan återföda asarna. På Gotland finns en sensibilitet, en mottaglighet för att invänta såväl Kristus som Odin. Gerd-Klaus Kaltenbrunner undrar om det inte i dag i såväl Europa som Asien, kanske framför allt i islamska länder, pågår en revolution i ordets ursprungliga betydelse, d v s en återgång till de religiösa källorna. Tecknen är många, som utvecklingen i Iran, entusiasmen för nordamerikanska indiankulturer, konflikterna inom de kristna kyrkorna i Europa, där några vill åter till kyrkans ställning vid tiden för konciliet i Trient och som därför kallas för konservativa traditionalister, medan andra drömmer om urkyrkan och betecknar sig som progressiva. Få vet
eller anar ens vad en sådan återgång, en sådan reträtt från teologisk klarsyn, skulle innebära. Intresset för Graalsriter, rosenkreuzare, toteism och häxeri, är i stigande.

Efter utflykterna till Grekland och Gotland skriver Kattenbrunner om Ramon Llull, trubaduren från Mallorca som var den kristen-islamska dialogens pionjär. För att förstå islam och hedendom, måste man som Llull, vara fullt förtrogen med sin egen religion. Rarnon Llull lärde sig arabiska för att kunna läsa Koranen och blev förvånad när han i denna bok fann att man talade mer om den Heliga Maria än vad som sker i Nya Testamentet och att Jesus visserligen inte framställes som Guds Son, men dock som en av de stora profeterna. I Koranen bekräftas såväl Marias jungfrufödsel som Jesu uppståndelse från de döda. Rarnon Llull menade att det måste vara Jesu själv som gav honom kraften att lära sig arabiska, så han kunde förmedla budskapet om försoning mellan den kristna och den islamska världen. Sådan idealism kunde endast sluta på ett sätt;vid slutet av 1315 eller i början av 1316 stenades Ramon Lllull till döds av en islamsk mobb. Han är en av katolska kyrkans martyrer.

Gerd-Klaus Kattenbrunner är en konservativ förnyare och en konservativt okonventionell tänkare, som gärna talar om det europeiska kulturarvet alltifrån Pytagora, Sparta och Aten, över Meister Eckhart och prins Eugen av Savoyen, till Johann Gottfried Herder och Friedrich Hölderlin. Kattenbrunner är mästare i att upptäcka intressanta historiska förebilder som ligger vid sidan av dagens allfarvägar. Han är inte sällan provocerande i sina historiska sammanfattningar. Han plockar fram nya aspekter, nya former för att passa in dem i den dagens verklighet vars historiska förutsättningar människorna som format också vår historia, är en del av.

Ett av bokens kapitel är det föredrag Kattenbrunner höll när han 1986 fick Adenauer-priset för litteratur, där han beklagar att essayen inte är någon populär litteraturform, varken bland författare eller allmänhet. Det finns alltför få essayister i vår tid. Kattenbrunner beundrar essayistikens fåder bland högrenässansens stora allvetare, Montaigne och Bacon. Kattenbrunner menar att den riktiga essayisten bör försöka att i förhållandevis kortfattad form ge god insikt i ett ämne och överblick av ett ämne. Den riktiga essayen utmärkes av att författaren ställer sig själv i skuggan av det material han presenterar; till skillnad mot den skönlitteräre författaren. Detta innebär inte att essayisten inte skall ge uttryck för sitt subjektiva förhållande till det material han presenterar, eller att han skall avstå från att vidareutveckla tankemönster utifrån det material och de kunskaper han inhämtat, men essayisten måste vara medveten om att det inte är det egna tänkandet som är primärt, utan primärt är det material som skall presenteras. Ett vetenskapligt arbete behöver inte vara litterärt bearbetat, vilket essayen måste vara. Den måste dessutom vara vetenskapligt lika korrekt som det vetenskapliga verket. Många s k essayister ser i essayistiken en litteraturform där man kan presentera vetenskapligt material och allmänna åsikter, utan att själv ha tillräcklig bildning eller vetenskapligt kritisk skolning. Men detta är inte essayistik, utan encyklopedism. De stränga kraven på den sanne essayisten innebär att denna kan se på sitt ämne med större vidsyn än vetenskapsmannen som skriver ett vetenskapligt arbete. Essayisten bör vara så väl insatt i sitt ämne att han kan ifrågasätta andra essayisters och vetenskapsmäns uppfattningar och göra det på ett så fritt och underhållande sätt att han stimulerar läsarens intellekt.

I Vom Geist Europas skriver GerdKlaus Kattenbrunner också om bl a EmiIy Dickinson, Friedrich von Spee, Don Juan d'austria, Novalis och Friedrich W J Schelling. Som essayist är Kattenbrunner värdig arvtagare till sådana mästare inom konservativ essayistik som Friedrich Schlegel, Adam Miiller, Friedrich Nietzsche, Kardinal Newman, Chesterton, T SEliot och George Santayana.Han är tillräckligt förtrogen med det kristna kulturarvet för att kunna placera det mitt i den europeiska byn, vars skilda kulturer är kontinentens styrka. Men samtidigt som mångfalden stimulerar, kan den leda till att Europa slits i stycken av trycket utifrån, om inte kraftsamling sker inifrån.

+

Artikeln först publicerad i Svensk Tidskrift 1988.

Collageillustrationerna : B.I.C.














Monday, 13 October 2014

TIDSKRIFTEN PAULUS PÅ PAPPER OCH SOM WEBTIDSKRIFT 1999-2001


Tidskriften Paulus

6 nr 1999-2000. A4-format i plastbox.
105 numrerade ex. Slut - kan ej reproduceras.
Redaktör: B.I.C.

 
 
http://tidskrift.nu/tidskrift.php?Id=422

+

Kort tid, 2001, utkom PAULUS som webtidskrift... Här några exempel på "sidor":

















































Add caption


















































PAULUS, tidskrift för katolsk kultur - idag...

http://martinipaulus.blogspot.se/


+








Tuesday, 30 September 2014

cavefors om ernst jünger : arbetaren i maktens skuggor och dagrar...




 

Bo I. Cavefors

ARBETAREN I MAKTENS SKUGGOR OCH DAGRAR

2 böcker, av och om Ernst Jünger

 

Böcker:

Ernst Jünger  Die Schere. Verlag Klett-Cotta, Stuttgart 1990

Martin Meyer  Ernst Jünger. Carl Hanser Verlag, München 1990

 

Ernst Jünger upplevde två världskrig, Wilhelm II-riket, Weimarrepubliken, Hitlerdiktaturen, det tudelade efterkristyskland och ett återförenat och formellt demokratiskt Tyskland.

 

Ernst Jünger, smädad och beundrad, den sista av de stora tyska filosoferande nittonhundratalsepikerna, som Thomas Mann och Hermann Hesse kritisk Nietzschelärjunge. I böckerna In Stahlgewittern, Feuer und Blut och Die totale Mobilmachung chockerar han borgerskapet och utmanar vänsterradikalerna.  Man kallar honom ”konservativ anarkist” och hans inflytande berör så skilda personligheter som Jorge Luis Borges, Friedrich Dürrenmatt. Alberto Moravia och François Mitterand.

 

Själv ansåg Jünger att den 1932 utgivna Der Arbeiter var hans viktigaste bok. När det nationalsocialistiska maktövertagandet står för dörren analyserar Jünger hur maktstaten med teknikens hjälp dödar medborgarnas humanism. Boken är en storslagen antiutopi, en dialektisk upplysningsskrift om hur humanitet förvandlas till våld och bestialitet. Friedrich Nietzsche, Oswald Spengler och Jünger har en vision av framtidens samhälle som förgård till apokalypsen, de fascineras av dödsögonblickets gränsöverskridande. Vad som därefter kan tänkas ske, efter återuppståndelsen, utopins förverkligande, beskriver Jünger i böckerna Auf dem Marmorklippen (1939) och i fredsappellen Der Friede, tänkt som de mot Hitler revolterande officerarnas programförklaring men efter det misslyckade 30-juliattentatet inte publicerat förrän 1945.

 


Krigare, arbetare, smärta och död är nyckelord till Jüngers filosofi och författarskap. I Fellinis samhällskritiska filmer återskapas i bilder Jüngers tema om den europeiska nihilismen sådan han beskriver den i böckerna Der Kampf als inneres Erlebnis (1922) och Über die Linie (1950), för att sedan i romanen Eumeswil (1977) med ”anarken” som språkrör låta analysera människor och samhällen. Anarken menar att tillfälligheter och lycka är bannlysta fenomen i den moderna värld där allt efter ”tekniska modellers samverkan” uppfyller på förhand uppställda ”planer”. I sådana icke-humanistiska samhällen blir frågan om övergången från liv till död ett tabubelagt ämne och befrielse, från tyrannen och från livet under tyrannen, kan, som Jünger skriver redan 1934 i Über den Schmerz, endast ske genom smärta.  Jünger anpassar tyska romantikers politiska teologi till sekulariserade icke-konfessionella samhällen. Endast i drömmens rike, på livets bakgård triumferar det tänkbara över det pålitliga, saxens klingor öppnas och förblir åtskilda. Jüngers facit i boken Die Schere är att när saxen slår igen försvinner utopin som verklighet.

 

Jüngers historiefilosofiska bild av arbetaren i Der Arbeiter som en “gestalt” av muskler och järn har i Die Schere intagit blygsammare position som en av många medspelande figurer i förra århundradets våldsamma spegelkabinett. Den då nittiofemårige Jünger såg människan som såge han henne från andra sidan dödsögonblicket. Apokalypsen var överstånden. Varat hade efter gränsöverskridandet andra kvaliteter.

 

Genomgående tema i den schweiziske litteraturforskaren Martin Meyers biografi Ernst Jünger är Jüngers trohet mot ideal. Meyer, född 1951 och bland annat kulturredaktör vid Neue Zürcher Zeitung, placerar Jüngers verk i spänningsfältet mellan upplysningstidens aparta filosofier och vår tids politiska och humanistiska varningsmärken och menar att först nu börjar man skönja Jüngers inflytande på samtiden, att han för framtiden i sitt författarskap  knyter samman trådarna från Walter Benjamin, Ernst Bloch, Sigmund Freud, Franz Kafka, Carl Schmitt, Oswald Spengler och Martin Heidegger. Med sin estetik överbryggar Jünger klyftan som skiljer människan från samhället. Hs romantikern Jünger handlar det inte endast om konstnärens frihet utan om människan, ”arbetarens”, suveränitet då tidssmärtan, statens totalitära anspråk, hotar henne, då knivens egg snuddar strupen, då saxen hotar slå igen, då, enligt marskalken Foch, den slagna armén blir ”coiffiert”.

 

I ett enkätsvar till Svenska Dagbladet 1915 skriver Hugo von Hofmannsthal att kriget och kulturvandalismen är händelser av ”gigantiska mått”, att han ser slutet på en epok. När undergångsspecialisten Spengler några år senare tar upp samma tema förankrar han apokalypsen i tendenser från tiden före 1914, dekadansen och dandyismen. Till det suggestiva med undergång hör att den bjuder på ETT slut, att efter återuppståndelsen formas nya kraftfält som förbereder en ny apokalyps. Jünger mediterar i detta vida perspektiv och hans erfarenheter sträcker sig alltifrån ungdomens afrikanska äventyr och första världskrigets soldatupplevelser till ålderdomens anarkiska klarsyn. ”Arbetaren” är genomgående tema; soldaten mytiseras till arbetare och återuppstår som anark. Medan hos Karl Marx’ och Mussolinis lärofader Georges Sorel arbetaren är världssamvetets hemliga subjekt ser Jünger ”arbetaren” som framtidens vägröjare, den ende som härdar ut under oordnade förhållanden. Arbetaren är spjutspetsen och en variant av Nietzsches övermänniska. ”Arbete” är atomens svängning och kraften som sätter stjärnor och solsystem i rörelse. ”Arbete” är mer än arbete och Jünger knyter an till det preussiska pliktbegrepp samtidigt som han menar att just detta är det enda som är värt att bevara av preusseriet. ”Arbetaren” bryter gamla band och formulerar nya frihetsnormer i en tid och under omständigheter som formar en ny aristokrati. Jüngers aggressiva historiefilosofi ger utrymme för ”vilja till makt”; arbetaren blir ”härskare” efter en kedja av krig och inbördeskrig.

 

Boken Der Arbeiter skrivs efter författarens bittra erfarenheter av första världskrigets utdragna skyttegravskrig och slagfältens masslakter. De urgamla europeiska folkrättsbegreppen smulas sönder under fredsförhandlingarna i Versailles. Rättshistorikern Carl Schmitt behandlar akademiskt teoretisk samma tema i Der Nomos der Erde im Völkerrecht des Jus Publicum Europaeum (1950): hur kan folkrätten försvaras och hävdas under moderna krig som mobiliserar samhällets alla resurser, där den totala krigföringen i lika hög grad berör civilbefolkningen som soldaterna. Jünger talar om ”Arbeits-Mobilmachung” och påpekar att under kriget 1914-1918 är det första gången arbetarklassen skriver världshistoria, att ”borgerskapets krigsmakt avlöses av arbetare”, att Tyskland förlorar kriget därför att statsmakten inte förmår hos arbetarna ingjuta tillräckligt med ”gewaltige Energie”. Krig kan endast vinnas och samhället förändras och förbättras om arbetet tillföres DYNAMISKA kvaliteter. Jünger menar att detta sker om arbetet och arbetaren ”stiliseras”, om arbetarens arbete ”heroiseras”.

 

Erich Ludendorff skriver i Der Totale Krieg om krigshandlingen som förnyande kraft. Jünger instämmer och exemplifierar med att han som ung frontsoldat gör sina väsentligaste livserfarenheter och börjar ana vad som finns bakom dödsmuren. I sin filosofi stiliserar Jünger den problematiska soldatromantiken och kommer fram till lösenordet ”arbetare”. Genom arbetet relateras människan inte endast till naturen utan även till historien, den skrivna och den oskrivna. Tidigare än vännen Carl Schmitt, som 1943 uppmanar honom att läsa Alexis de Tocqueville och Juan Donoso Cortés, uppmärksammar Jünger att i den totalitära staten är medborgaren inte endast ”bra” eller ”dålig” utan framför allt ett icke-humanistiskt objekt, ideologiskt manipulerbart. I teorierna om ”Waldgang”, om skogsmannen, erbjuder Jünger en utväg för människan som vill bevara friheten och som är beredd att radikalt ta avstånd från statsmaktens maktanspråk över individen. Anarken definierar friheten genom motstånd. Skogen skyddar friheten och skogsmannen avlöser arbetaren, kollektivet ersättes av ”ny ensamhet”. Arbetaren förändrar världen, skogsmannen, anarken överlever i världen.

 

Ernst Jünger är en lysande stilist och en av figurerna i trollkretsen kring Doktor Faustus. Det är lätt att förhäxas av författarens teorier, det stegrar det hemlighetsfulla hos honom. Man tvingas läsa honom på nytt utifrån nya förutsättningar allteftersom historien flyter fram över decennierna och schackspelets pjäser flyttas. Filosofiskt logiskt entydigt klipper Ernst Jüngers slipade sax sönder maktens skuggor och dagrar.

 

+

 

Artikeln tidigare publicerad i Svensk Tidskrift, nr. 8-9/1990 samt i tidningen Kulturen 9 november 2006.

 
















+
 
 
 

 

ars erotica : phallus...




































+