Bo
I. Cavefors
ARBETAREN
I MAKTENS SKUGGOR OCH DAGRAR
2
böcker, av och om Ernst Jünger
Böcker:
Ernst Jünger Die Schere. Verlag Klett-Cotta, Stuttgart
1990
Martin
Meyer Ernst Jünger. Carl Hanser Verlag,
München 1990
Ernst
Jünger upplevde två världskrig, Wilhelm II-riket, Weimarrepubliken,
Hitlerdiktaturen, det tudelade efterkristyskland och ett återförenat och
formellt demokratiskt Tyskland.
Ernst
Jünger, smädad och beundrad, den sista av de stora tyska filosoferande
nittonhundratalsepikerna, som Thomas Mann och Hermann Hesse kritisk
Nietzschelärjunge. I böckerna In Stahlgewittern, Feuer und Blut och Die totale
Mobilmachung chockerar han borgerskapet och utmanar vänsterradikalerna. Man kallar honom ”konservativ anarkist” och
hans inflytande berör så skilda personligheter som Jorge Luis Borges, Friedrich
Dürrenmatt. Alberto Moravia och François Mitterand.
Själv ansåg Jünger att den 1932 utgivna Der Arbeiter var hans
viktigaste bok. När det nationalsocialistiska maktövertagandet står för dörren
analyserar Jünger hur maktstaten med teknikens hjälp dödar medborgarnas
humanism. Boken är en storslagen antiutopi, en dialektisk upplysningsskrift om
hur humanitet förvandlas till våld och bestialitet. Friedrich Nietzsche, Oswald
Spengler och Jünger har en vision av framtidens samhälle som förgård till
apokalypsen, de fascineras av dödsögonblickets gränsöverskridande. Vad som
därefter kan tänkas ske, efter återuppståndelsen, utopins förverkligande,
beskriver Jünger i böckerna Auf dem Marmorklippen (1939) och i fredsappellen
Der Friede, tänkt som de mot Hitler revolterande officerarnas programförklaring
men efter det misslyckade 30-juliattentatet inte publicerat förrän 1945.
Krigare, arbetare, smärta och död är nyckelord till Jüngers
filosofi och författarskap. I Fellinis samhällskritiska filmer återskapas i
bilder Jüngers tema om den europeiska nihilismen sådan han beskriver den i
böckerna Der Kampf als inneres Erlebnis (1922) och Über die Linie (1950), för
att sedan i romanen Eumeswil (1977) med ”anarken” som språkrör låta analysera
människor och samhällen. Anarken menar att tillfälligheter och lycka är
bannlysta fenomen i den moderna värld där allt efter ”tekniska modellers
samverkan” uppfyller på förhand uppställda ”planer”. I sådana icke-humanistiska
samhällen blir frågan om övergången från liv till död ett tabubelagt ämne och
befrielse, från tyrannen och från livet under tyrannen, kan, som Jünger skriver
redan 1934 i Über den Schmerz, endast ske genom smärta. Jünger anpassar tyska romantikers politiska
teologi till sekulariserade icke-konfessionella samhällen. Endast i drömmens
rike, på livets bakgård triumferar det tänkbara över det pålitliga, saxens
klingor öppnas och förblir åtskilda. Jüngers facit i boken Die Schere är att när
saxen slår igen försvinner utopin som verklighet.
Jüngers historiefilosofiska bild av arbetaren i Der Arbeiter
som en “gestalt” av muskler och järn har i Die Schere intagit blygsammare
position som en av många medspelande figurer i förra århundradets våldsamma
spegelkabinett. Den då nittiofemårige Jünger såg människan som såge han henne
från andra sidan dödsögonblicket. Apokalypsen var överstånden. Varat hade efter
gränsöverskridandet andra kvaliteter.
Genomgående tema i den schweiziske litteraturforskaren Martin
Meyers biografi Ernst Jünger är Jüngers trohet mot ideal. Meyer, född 1951 och
bland annat kulturredaktör vid Neue Zürcher Zeitung, placerar Jüngers verk i
spänningsfältet mellan upplysningstidens aparta filosofier och vår tids
politiska och humanistiska varningsmärken och menar att först nu börjar man
skönja Jüngers inflytande på samtiden, att han för framtiden i sitt
författarskap knyter samman trådarna
från Walter Benjamin, Ernst Bloch, Sigmund Freud, Franz Kafka, Carl Schmitt,
Oswald Spengler och Martin Heidegger. Med sin estetik överbryggar Jünger
klyftan som skiljer människan från samhället. Hs romantikern Jünger handlar det
inte endast om konstnärens frihet utan om människan, ”arbetarens”, suveränitet
då tidssmärtan, statens totalitära anspråk, hotar henne, då knivens egg snuddar
strupen, då saxen hotar slå igen, då, enligt marskalken Foch, den slagna armén
blir ”coiffiert”.
I ett enkätsvar till Svenska Dagbladet 1915 skriver Hugo von
Hofmannsthal att kriget och kulturvandalismen är händelser av ”gigantiska
mått”, att han ser slutet på en epok. När undergångsspecialisten Spengler några
år senare tar upp samma tema förankrar han apokalypsen i tendenser från tiden
före 1914, dekadansen och dandyismen. Till det suggestiva med undergång hör att
den bjuder på ETT slut, att efter återuppståndelsen formas nya kraftfält som
förbereder en ny apokalyps. Jünger mediterar i detta vida perspektiv och hans
erfarenheter sträcker sig alltifrån ungdomens afrikanska äventyr och första
världskrigets soldatupplevelser till ålderdomens anarkiska klarsyn. ”Arbetaren”
är genomgående tema; soldaten mytiseras till arbetare och återuppstår som
anark. Medan hos Karl Marx’ och Mussolinis lärofader Georges Sorel arbetaren är
världssamvetets hemliga subjekt ser Jünger ”arbetaren” som framtidens vägröjare,
den ende som härdar ut under oordnade förhållanden. Arbetaren är spjutspetsen
och en variant av Nietzsches övermänniska. ”Arbete” är atomens svängning och
kraften som sätter stjärnor och solsystem i rörelse. ”Arbete” är mer än arbete
och Jünger knyter an till det preussiska pliktbegrepp samtidigt som han menar
att just detta är det enda som är värt att bevara av preusseriet. ”Arbetaren”
bryter gamla band och formulerar nya frihetsnormer i en tid och under
omständigheter som formar en ny aristokrati. Jüngers aggressiva
historiefilosofi ger utrymme för ”vilja till makt”; arbetaren blir ”härskare”
efter en kedja av krig och inbördeskrig.
Boken Der Arbeiter skrivs efter författarens bittra
erfarenheter av första världskrigets utdragna skyttegravskrig och slagfältens
masslakter. De urgamla europeiska folkrättsbegreppen smulas sönder under
fredsförhandlingarna i Versailles. Rättshistorikern Carl Schmitt behandlar
akademiskt teoretisk samma tema i Der Nomos der Erde im Völkerrecht des Jus
Publicum Europaeum (1950): hur kan folkrätten försvaras och hävdas under
moderna krig som mobiliserar samhällets alla resurser, där den totala
krigföringen i lika hög grad berör civilbefolkningen som soldaterna. Jünger
talar om ”Arbeits-Mobilmachung” och påpekar att under kriget 1914-1918 är det
första gången arbetarklassen skriver världshistoria, att ”borgerskapets
krigsmakt avlöses av arbetare”, att Tyskland förlorar kriget därför att
statsmakten inte förmår hos arbetarna ingjuta tillräckligt med ”gewaltige
Energie”. Krig kan endast vinnas och samhället förändras och förbättras om
arbetet tillföres DYNAMISKA kvaliteter. Jünger menar att detta sker om arbetet
och arbetaren ”stiliseras”, om arbetarens arbete ”heroiseras”.
Erich Ludendorff skriver i Der Totale Krieg om krigshandlingen
som förnyande kraft. Jünger instämmer och exemplifierar med att han som ung
frontsoldat gör sina väsentligaste livserfarenheter och börjar ana vad som
finns bakom dödsmuren. I sin filosofi stiliserar Jünger den problematiska
soldatromantiken och kommer fram till lösenordet ”arbetare”. Genom arbetet
relateras människan inte endast till naturen utan även till historien, den
skrivna och den oskrivna. Tidigare än vännen Carl Schmitt, som 1943 uppmanar
honom att läsa Alexis de Tocqueville och Juan Donoso Cortés, uppmärksammar
Jünger att i den totalitära staten är medborgaren inte endast ”bra” eller
”dålig” utan framför allt ett icke-humanistiskt objekt, ideologiskt
manipulerbart. I teorierna om ”Waldgang”, om skogsmannen, erbjuder Jünger en
utväg för människan som vill bevara friheten och som är beredd att radikalt ta
avstånd från statsmaktens maktanspråk över individen. Anarken definierar
friheten genom motstånd. Skogen skyddar friheten och skogsmannen avlöser
arbetaren, kollektivet ersättes av ”ny ensamhet”. Arbetaren förändrar världen,
skogsmannen, anarken överlever i världen.
Ernst Jünger är en lysande stilist och en av figurerna i
trollkretsen kring Doktor Faustus. Det är lätt att förhäxas av författarens
teorier, det stegrar det hemlighetsfulla hos honom. Man tvingas läsa honom på
nytt utifrån nya förutsättningar allteftersom historien flyter fram över
decennierna och schackspelets pjäser flyttas. Filosofiskt logiskt entydigt
klipper Ernst Jüngers slipade sax sönder maktens skuggor och dagrar.
+
Artikeln tidigare publicerad i Svensk Tidskrift, nr. 8-9/1990
samt i tidningen Kulturen 9 november 2006.
+
No comments:
Post a Comment