'
'
Till min födelsedag i november 1979 kom Sune Nordgren på idén att låta tolv av förlagets författare/konstnärer skriva varsin bok (180-sidiga svartröda kinesiska anteckningsböcker med hård pärm…) till mig, "publicerade" som original i 1 exemplar. De som tillfrågades och svarade ja, var: Lennart Aschenbrenner, Mats B., Stig Claesson, Benkt-Erik Hedin, Claes Hylinger, Harry Järv, Thomas Kjellgren, Tomas Löfström, Sune Nordgren själv, Göran Printz-Påhlson, Carl-Henning Wijkmark och Jan Östergren. Alla utom Järv levererade vad de lovat. Samtliga böcker är klart klassificerbara som artist books. Mats B. samlade autografer, Stig Claesson gjorde ett collage av texter, biljetter, kvitton, stadskartor, teckningar av katt, boxare och mig, medmera... Nordgren gjorde blädderboken "Bosse Boxer slår till (igen)", Hylinger skrev 12 "Tillfällighetsdikter", Aschenbrenner målade sig igenom hela boken, Printz-Påhlson skrev dikten "Odradek" i skilda varianter och illustrerade hela boken, osv.
Carl-Henning Wijkmark rapporterade från bokmässan i Frankfurt am Main 1979. Texten återges nedan... Jag stannade kvar hemma i Lund, trött efter all turbulens med länsåklagare, häktning, Statens Kulturråd, diverse politiska "krafter" osv. En av de första dagarna i januari 1980 flyttade jag till Italien och var på plats vid 1980 års upplaga av Frankfurtmässan.
[Carl-Henning Wijkmark]
Till Bo,
med tack för tio års samarbete som alltid varit spännande och med en varm lyckönskan för din fortsatta bana.
+
Sö-må 7-8.10. - Tåg till Frankfurt. Sovvagn genom Sverige, tröttande dag genom Danmark och Tyskland. Inte mycket sömn, men skönt att slippa den speciella flygstressen som kulminerar när man ser plåten gå i vågor vid landningen.
Hotellet ligger en mil från centrum i Frankfurter Stadtwald, känd från nazitiden som fyndort för obekväma lik. Läget är tyst så när som på flygtrafiken som pågår oavbrutet men på acceptabel höjd. Receptionen behöver två timmar innan den känns vid Beat Eberle (min, BC, anm.: Beat Eberle representerade mitt förlag, Verlag Bo Cavefos, hos bokhandlarna i Schweiz, Österrike och Sydtyskland) bland gästerna. Vi får slutligen kontakt och äter middag på hotellet. Beat som varit i mässhallen och byggt upp ståndet, berättar att en journalist dykt upp och presenterat sig som Grossenkel till Göring och bett om ett exemplar av boken. Representerar en engelsk nyhetsbyrå. Jag blir förstås nervös av detta och sover lite oroligt. Annars bekvämt rum med dusch i den moderna bank-bunker-stilen.
Ti 9.10. – I frukostmatsalen mängder av förlagsfolk med id-brickor på bröstet. En flicka från Norstedts hälsar bekant; jag känner inte igen henne och måste ursäkta mig med att hon är våt i håret och faktiskt oigenkännlig.
Klockan 9 går specialbussen till mässan. Omställningen till Tyskland har kommit igång och präglas som alltid av att olikheterna till en början är så små. Vi far till exempel genom en trafik som först gör ett helt normalt intryck, men efter en stund märker man att den är mycket tätare och snabbare, rör sig i robotaktiga ryck mellan stoppsignalerna. Vid infarten till stan, när vi stannar för rött ljus, störtar som på en visselsignal turkar ut bland bilarna och säljer tidningar. Det är f.ö. en frapperande sak i Tyskland, att invandrarna helt öppet behandlas som tjänande bröder. Läget och framför allt tempot är så mycket hårdare här; tyskarna orkar inte hyckla, ”gästarbetarna” inte protestera.
Framme vid mässområdet passerar vi en poliskontroll och har sedan fem minuters promenad till hall 6, en kolossal hangar i två våningar. Bo Cavefors Zürich ligger i bottenplanet, mycket välplacerat i änden av sin marknadsgata, nära utgång B. Luften är ojämförligt bättre än mot mitten av lokalen där de stora tyska förlagen har sin paradaveny. Beat har arrangerat böckerna på ett blickfångande sätt en masse på hyllorna bakom oss och lagt ut böcker och foldrar på bordet. Irriterande är bara de starka lamporna i ståndet som sticker i ögonen och torkar ut luften. Våra närmaste grannar är ett förlag från Schleswig-Holstein som skyltar huvudsakligen med en serie julsagor från olika delar av Tyskland, med tonvikt på de förlorade provinserna. Gränsen mellan våra revir är flytande och det leder till komiska förvecklingar. Vid flera tillfällen rusar barn fram till grannens reklamdocka – en snögubbe i Lebensgrösse som jag måste klättra över varje gång jag intar eller lämnar min plats – och tror att vår bok handlar om vinterns fröjder. Närmast bakom sagoförlaget har Ellenstein ett stort bås med ett jätteporträtt av Nixon – hans memoarer är deras huvudnummer. Mitt emot oss ett barnboksförlag som genast börjar korka upp sekt åt sina besökare och fortsätter med det hela dagen. Caveforsfolket håller sig till Apfelsaft som går åt hinkvis i den torra luften.
Uppläggningen är den att fackfolket cirkulerar ostört under förmiddagarna, medan allmänheten släpps in – mot betalning! – efter lunch. Denna första morgon är det fortfarande glest med besökare; jag är tacksam för det för jag är fruktansvärt trött efter resan. Göringsläktingen som lovat återkomma visar sig inte. Men nu liksom senare stannar folk vid vårt stånd, tittar, bläddrar i boken, läser lite och tar med sig foldern. En del ställer frågor om bokens karaktär, syfte, etc. Mest medelålders män. Mycket få har id-korten synliga, men Beat menar att det är huvudsakligen bokhandlare. Man tar också upp ett par beställningar.
Plötsligt tornat en tvåmetersman i ljusblå sidenkostym upp sig framför oss. Också ansiktet är blankt, som skurat i tvål. Det är CDU-chefen Herr Kohl. Två poliser flankerar honom som om han vore under arrest. Som de flesta politiker som uppträder med statsmannalater uppnår han bara att han ser ut som en hovmästare, i detta fall en häktat hovmästare som vallas på brottsplatsen. Han slår upp boken på måfå ett par gånger. Läser eller tycks läsa en stund, mumlar något över axeln till sin adjutant och kastar åt mig ett surt getöga innan han skrider vidare. Jag skulle tro att hans intresse beror på det lilla hakkorset på omslaget. Senare kommer flera herrar av den omisskännliga veterantypen och frågar om boken är positiv eller negativ. Då jag svarar det senare följer alltid samma beteende: de tar ett par steg tillbaka och betraktar mig med ett på en gång föraktfullt och undfallande leende innan de försvinner.
Jag äter middag ensam på hotellet. Beat är ute med schweiziska vänner. På kvällen ringer Hildegard Bergfeld (min, BC, anm.: Hildegard Bergfeld översatte Wijkmarks bok till tyska…) från Kassel. Vi stämmer möte på mässan följande dag. Innan jag somnar läser jag en artikel om ett nytt tyskt gevär vars kulor rusar omkring i kroppen någon minut innan de kommer till ro.
Ons 10.10. – Sovit utmärkt. Telefonkontakt före frukost med Thomas (Henrikson) (min, BC, anm.: jag gav 1971 ut Henrikssons avhandling ”Romantik och marxism”) som tagit in på Intercontinental enligt planerna. Han noterar dess ambassadörstatus. Ska komma till mässan under dagen.
In med 9-bussen. Livligare i hallen idag. Efter en stund kommer Grossenkeln med en journalistkollega. Han är inte olik G., samma vattenblå ögon, men mager och reserverad. Ber om ett exemplar med dedikation ”Für Michael”. Han och kollegan får var sitt. Denne Michael G. beundrar inte sin släkting, utan är som han säger weltoffen. Mycket hövlig, lovar att läsa och eventuellt recensera.
Hildegard B. kommer och vi pratar en stund om Döden-manuset (min, BC, anm.: jag gav 1978 ut Wijkmarks ”Den moderna döden”. Boken översattes till tyska men blev inte utgiven.). Mycket trevlig och förnuftig kvinna i 40-årsåldern, talar osedvanligt felfri svenska, verkar över huvud taget skandinavisk. Vi äter lunch på en pizzabar i andra änden av hallen. Plastbesticken faller genast sönder i våra händer och vi måste äta med fingrarna. Det visar sig att HB leder en barnteater i Essen och översätter mera vid sidan om. Hennes svenska studier har sitt ursprung i intresse för svensk barnteater. Hon tycks sympatisera med svensk socialdemokrati sådan utländska intellektuella i denna generation gärna föreställer sig den – ”weltoffen” – och är mycket illa berörd av utvecklingen i Tyskland.
När vi återkommer till ståndet är Thomas där, Vi kommer överens om att träffas alla fyra på konsulns mottagning på kvällen.
19.00. Konsulns byffé visar sig vara mer sluten och uträknad än väntat, och mitt medförande av HB väcker ingen större anklang. Å andra sidan jämnar det ut sig eftersom Beat inte kommer. Den kalla måltiden består av en mycket fin Seelachs med en utomordentligt lyckad sås som snabbt tar slut; Rheingauvinet är utmärkt. Det är dukat i två separata rum. I det större finns maten, värdfolket och alla kulturrepresentanterna: Lagercrantz, Sundman, Lars Gustafsson, Gerard Bonnier, m.fl. Också några tyskar förekommer: lyrikern Krüger, Siegfried Unseld och en uråldrig kvinnlig barnboksförläggare från Hamburg som reste sig ur ruinerna och blev rik på Astrid Lindgren. I det mindre rummet trängs den svenska kolonin med mindre framstående tyskar, kyrkoherden presiderar. Några käcka och forcerade damer företräder den klassiska utlandssvenska spinstertypen. En av dessa damer inbjuder till uppläsning med Lars Gustafsson kvällen därpå.
Alla icke tillresta är betonat vänliga och uppspelta som om de väntat hela året på konsulns litterära tillställning och jag konstaterar att den kaj-falkmanska diplomatregeln (se Kurirsäcken) (min, BC, anm.: Wijkmark syftar på Kaj Falkmans bok ”Kurirsäcken. Handboja och färdbiljett”, som jag gav ut 1972) att ha trevligt på mottagningar genom att låtsas att de är trottoarkaféer, inte håller i detta fall: det är för många som satsat på just den här kvällen som någonting särskilt. De inbjudna divornas spleen drunknar i den allmänna kulturentusiasmen. Jag pratar med HB och Thomas och i någon mån Daniel Hjorth; Lagercrantz står och flinar som vanligt. Gerard B. ser ut som en rädd kanin och går tidigt, poeten Krüger poserar demoniskt. BLM-Isaksson bär sitt Frascati med sig, Karl Otto J:r är mer weltoffen men verkar inte riktigt invuxen i affärerna.
Efter mottagningen äntligen en kneipsabend i de folkliga kvarteren. Thomas, HB och jag. Tyvärr kommer vi in på Wagner. Thomas är nyfrälst och har skrivit artiklar från Bayreuth i Helsingin Sanomat, och mina blasfemier om gjutjärnsmenageriet, musikens Eiffeltorn där blonda hjältar klättrar omkring, avvisas indignerat. Det hela blir en aning studentikost och påminner mig om München 53-54 där exakt samma samtal måste ha förekommit. Tack vare vodkakonsumtionen ändå en uppfriskande avslutning på kvällen.
To 11.11. - Mässan har kommit upp i varv, på eftermiddagen är det svårt att komma fram i gångarna. Beat har tillbringat föregående kväll med sina schweiziska kompisar som nu också kommer till vårt stånd och pratar. Tidvis kryllar det av schweizare i båset. De representerar schweiziska förlag och bokhandlar. Medan vi alla står där kommer en kille med violetta (målade) läppar och framför en viskande hyllning till förlaget: ”Das war schön, dass Sie das machten.” Paus. ”Sie verstehen doch was Ich meine?” Jovisst. Men han vågar inte nämna RAF-boken (min, BC, anm.: den tyska upplagan, ”raf:texte” utkom 1977 på mitt Zürichbaserade förlag). Det kommer fler sådana små sympatiyttringar, en del något mindre försiktiga, alltid en person i taget. Olika sorter, inte bara studenter eller marginella typer. I ett större perspektiv är denna hemlighetsfullhet naturligtvis djupt beklämmande, det är litet av den tyska verkligheten som tränger sig in i bokmässans disneyland. I diskussionen med Thomas i går kväll – efter sitt år i Bonn är han optimistisk om den västtyska demokratin – medgav jag kanske förhastat att spänningen och olusten verkade ha lättat: Strauss har kommit i underläge från början, tidningarna är ganska frispråkiga, oppositionella förlag och tidskrifter florerar på mässan. Men som sagt, det är kanske förhastat: ett slags moratorium under året före valet.
Hur som helst på sitt sätt mer hoppingivande än de skrämda sympatisanterna är den mycket etablerade och självsäkre herre från journalisternas tryckfrihetskommitté som besöker oss i ståndet. Han visar oss ett papper med ett domstolsutslag från Stuttgart - tror jag - som underkänner utrensningen av ”raf:texte” från universitetsbiblioteken i Baden. Han anser domen som viktig som en inledning till en mera allmän liberalisering i tryckfrihetsfrågorna. Hans optimism och kampanda tillhör de bästa erfarenheterna jag gjort här hittills.
På kvällen letar jag mig iväg till församlingshemmet för att höra Lars Gustafsson läsa. Letar verkligen, för adressen är svår att hitta. Desperat utkantsmiljö. Bredvid svenska församlingen ligger en ungdomsgård som klippt ur filmen ”Kniven i huvudet”. Tonåringar skriker på gatan, skriker mycket högre och tydligare än svenska ungdomar. Egendomligt hur allt som finns i Sverige tycks få större skärpa i Tyskland, med en hemsk parodi eller övertydlig förebild. I kyrksalen väntar ett 30-tal företrädare för det konservativa Sverige på uppläsaren. Det är första gången jag ser honom i den rollen. Han är verkligen en mycket skicklig entertainer. Han läser prosastycken ur sin senaste bok och kåserar virtuost mellan numren, ibland också mellan raderna. Det mörkblå auditoriet förstår inte mycket men är förtjust över själva det sceniska utspelet. Man bryter ut i ovationer då G:son med en storslagen gest skänker boken han läst ur till församlingsbiblioteket.
Bara en gång glappar publikkontakten och det är när uppläsaren säger att han under sina mångåriga turnéer kommit fram till att alla hans läsare och åhörare är förbluffande lika. Menar han att det är nedslående eller glädjande? Jag kan slå vad om att G. gjort stor lycka i folkrörelsemiljöer genom att säga att det är glädjande. Men här är stämningen en annan och svaret uteblir.
Fre 12.11. - Jag höll på att glömma veckans utan tvekan tråkigaste halvtimma: Hansers stora party i går kväll. I samma ögonblick som Lars G. tryckte sin lilla volym i kyrkoherdens hand, rusade jag på dörren och fick nästan genast en taxi. Döm om min förvåning när jag flåsande anländer till partyt och finner Lars G. ledigt språkande i mitten av lokalen med öl och korvar mellan fingrarna. Förlagsservice? Hanser är G:s tyska förlag.
Humoristiskt nog har Hanser kallat sina gäster till Senckenberg-Stiftung, stadens naturhistoriska museum. I den gigantiska hallen blickar skräcködlorna, rekonstruerade i järn, ner på det korvätande pappersfolket. Fester med mer än femton personer är alltid bortkastad tid, och här är vi säkert ett tusental! Karakteristiskt för dessa tillställningar är att inte ett intressant ord får yttras, inte ens ett sammanhängande resonemang tolereras, allt är ryggdunkningar, larviga infall, dålig luft och dödlig tristess, den mest improduktiva samvaro som tänkas kan. Alla går omkring och är medvetna om detta, vi talar knappt om något annat, men ändå fortsätter tjafset och mumsandet och cirkulerandet med en sorts dyster entusiasm och dekadent pseudovitalitet. Dinosaurierna verkar med ens oerhört levande. Efter en halvtimme nickar jag adjö åt dem och går hem.
Fredagen är mässans professionella kulmen, det säger alla. Flera journalister kommer till oss och hämtar boken och hör sig för, däribland en kvinna från Bayrischer Rundfunk (Strausskontrollerad!), som allvarligt frågar mig om boken går unter die Gürtellinie. Och det måste jag ju medge, men försöker också förklara varför.
Två herrar i 60-årsåldern som sett Karinhall i verkligheten anmäler sig med en timmas mellanrum. Fadern till den ene var skogvaktare på ägorna men slutade då han ogillade de sadistiskt upplagda jakterna. Den andre var vaktsoldat på Karinhall under kriget, såg G. bara en enda gång på avstånd, gillade inte kommenderingen. Gritzbachs servila biografi var obligatorisk läsning för personalen, överlämnades vid varje vaktavlösning. Denne man hamnade sedan i Kurlandfickan och upplevde den inneslutna arméns upplösning; verkade fortfarande skakad av detta, dvs. främst av att ordningen bröt samman.
Under lunchen får jag höra att Carstens på morgonen besökt våningen ovanför vår. Han möttes av demonstrationer och släppte lös sina gorillor. Två studenter skadade.
Jag tar en titt på internationella hallen. Lugnt och vältempererat, allmänheten bryr sig inte om de utländska böckerna. Nästan vid ingången möter jag bekanta med alla de vanliga argumenten mot mässan; den är för stor, man hinner inte överblicka ens de deltagande länderna, än mindre förlagen, än mindre titlarna, och absolut inte böckernas innehåll och kvalitet osv. Ingenting kan vara värdelösare än fjolårets mästerverk, tio år gamla böcker existerar helt enkelt inte. (Till exempel de två svenska förlagstanterna häromdan som fick syn på ”Die Jäger von Karinhall” och fnös till: ”Samma gamla”). Men egentligen hör man detta mest från de professionellt inblandade, journalister, förläggare, bokhandlare. Allmänheten som väller omkring i tyska hallen från två till sex betraktar det hela som en folkfest, köar villigt för att komma in och flanerar sedan bland böckerna med alla tecken till nyfikenhet och förtjusning. Och det är verkligen alla åldrar och kategorier, inte alls våra portföljbärande reakunder. Märkvärdigt många skulle också köpa om det var tillåtet. Jag har svårt att tänka mig denna publik i Sverige. Omöjligt att förneka att den litterära institutionen tycks fungera här som den inte gjort hos oss sen 50-talet, om ens då. Och de tvivlande fackmännen kommer vid närmare påseende från de små länderna som Sverige eller Schweiz.
Jag söker Seligmann, den amerikanske agenten för ”Death in Our Time”, men han är inte här i år.
På väg tillbaka till båset upplever jag något som för min del blir resans höjdpunkt. En av de stora gångarna i hallen är blockerad av en zigenarorkester som spelar Django Reinhardt-jazz. Omkring sig har de satt upp plakat som berättar om zigenarutrotningen under nazitiden: ”Die Zigeuner – Vergessene Opfer des Holocaust”. Tyskarna står förskräckta upptryckta längs väggarna. De hatar denna eleganta, rörliga, lidelsefulla musik av samma skäl som de hatar Rossini och Offenbach och skulle hata Mozart också om de tordes – kort sagt av samma skäl som de hatar judar och just zigenare och allt som är svårgripbart och urbant och inte tillräckligt ”bodenständig”. Kapellet spelar furiöst vidare utan paus, den gamla kvinnliga violinisten som kör långa solon ser ut som en ruggande Golda Meir. Men vaktmästarkrafter är redan i rörelse för att fösa ut dem och när jag går hem flera timmar senare är de utfösta på en liten gräsplätt men spelar oförtrutet vidare. Hela zigenarfenomenet, det bortvalda folket, slår mig som en symbol för vad som ganska snart kommer att hända med fria konstnärer och intellektuella. Och varför inte: låt oss gå in i zigenarfasen.
På eftermiddagen klara utmattningssymtom. Det som knäckte mig är att fixera dessa hundratals förbiglidande människor med blicken och se något så när tillmötesgående ut när de vill fråga. Jag är nära att nicka till. Kisande mot lamporna ser jag en ruskig utkastartyp i uniform komma emot mig. Och står det inte HOLOCAUST textat på hans mössa? Nej, dessbättre, det står bara HALLENAUFSICHT. Men det var nära ögat.
På kvällen med Beat i en utmärkt balkansk restaurang. Bästa köttet och vinet hitills. Vi träffar Ruth från Expressen och Nils Gunnar Nilsson från Sydsvenskan, mycket upprymda. F-mässan är tydligen en trevlig ferie som de är noga med att upprepa varje år.
Sena TV-nyheter på rummet. Sjukligt överdriven vinkling av Bahro och Hübner som just släppts.
Lö-Sö 13-14.11. - De här dagarna är mässan uteslutande folkfest. Jag kunde antagligen lika gärna ha åkt hem (eller till Paris, men jag är för trött och har inte råd). Har jag gjort någon nytta här? Kanske ändå. Journalisterna som kommit har blivit mer intresserade när de har kunnat tala med författaren; såvitt jag kunnat märka har författarna annars mest förekommit i korta jippon. Men inte har journalisterna ställt särskilt bra frågor – ingen har ju hunnit läsa boken. Och försöker man lägga ut texten själv blir de sura som alla journalister.
Nog har väl intresset från bokhandlare och andra besökare också blivit större än om jag inte varit där. Många har velat prata och t o m bett om autograf på foldern(!). Alla åldrar, men en viss övervikt för min egen generation.
Avresa med nattåg på söndagskvällen. Förgäves försökt slippa betala följande natt på hotellet. En sista öl på järnvägsbyffén. Nordafrikanen som serverar talar franska då han märker att jag inte är tysk. Vistelsen i Tyskland har gjort honom till varm fransk patriot; det är inte första gången jag lägger märke till detta hos nordafrikaner i germanska länder.
Resan hem blir trist och tröttsam. Sittvagn non-stop Hamburg-Sthlm gör jag aldrig om. Aldrig mera tåg längre sträckor! Transsibiriska får vara för mig, trots alla föresatser.
