 |
| Bo and Michael |
Bo I. Cavefors
SADE OCH JAPANEN
Ett drama, tre tablåer, starkt
inspirerat av Yukio Mishimas drama om Markisinnan de Sade.
Dramat handlar om Japanen, Markisinnan de Sade och hennes Markis, hennes syster och mor, så som det i tre tablåer framställs av fem nakna manliga aktörer, samt av två nakna kvinnliga aktörer.
Madame de Montreuil. Markisinnan de Sades mor / Spelas av man
Baronessan de Simiane / Spelas av man
Grevinnan de Saint-Fond / Spelas av man
Renée, Markisinnan de Sade / Spelas av man
Anne, Renées yngre syster /Spelas av man
Sade / Spelas av kvinna
Japanen / Spelas av kvinna
Ulrike Meinhofs röst / Texterna läses av Sade eller av Japanen,
antingen direkt från deras position på scenen, eller via en inspelning
Samtliga
agerande är snaggade samt för övrigt rakade över hela kroppen. Samtliga bär
smycken: kukring, öronring, tatuering, fingerring, armring, ring kring
fotvristen, el.dyl. Saint-Fond har även piska. Sade och Japanen har även
stövlar samt piska (Sade) och löskuk (Japanen).
Redan vid föreställningens
början och sedan under hela föreställningen, fram till dess de vid
föreställningens slut gör entré som Sade och Japanen, sitter eller står de i
scenens utkant, uppmärksamt följande spelet mellan de andra aktörerna, ibland
klatschande med piskan, smeker löskuken eller varandra, dock utan att dra
uppmärksamheten bort från det primära spelet.
Musik:
klassisk och/eller improviserad pianomusik, eller radikal nyskriven musik.
***
HÄR STOPPAR JAG PJÄSTEXTEN EFTERSOM DEN ÄR LÅNG, ALLTFÖR LÅNG FÖR ATT NORMALT PASSA IN I BLOGGFORMATET...
ISTÄLLET ÅTERGER JAG DRAMAEXTEN SOM MONOLOGTEXT.. SOM AVSLUTNING DEN KORTA VIDEON SOM UTGÅR FRÅN SAMMA MATERIAL, MEN ÄNNU NGT MER DRASTISKT UTFORMAD...
Bo I. Cavefors
SADE OCH JAPANEN
Ett drama, en monolog
inspirerad av Yukio Mishimas drama Markisinnan de Sade
Rollen spelas av naken man med piska
Skit! Vilket jävla sätt att ta
emot MIG, Madame Saint-Fond, Markisens barndomsvän och älskarinna. Till denna
så kallade salong (Ser sig
hånfullt omkring) kommer då inte jag att
återvända. Baronessan i det här
kråkslottet bad mig titta in en stund när jag hade ridit färdigt min hingst (Klatschar
med piskan). När jag satt(e) på honom
idag kände jag att han verkligen är något i hästväg. Alltså: jag är här… men
var är hon? Odrägligt! Men, visst, vi
har alla våra små bekymmer, och madamen här har ju sin käre svärson… Markisen!
Dessutom! Värdinnan här
(Föraktfullt:), HA!, trår fortfarande
efter den markisliga svärsonslemmen. Länge sedan sist. På tre månader läks inga
sår och blir ingen fitta torr. Men vem vet.. vem vet? Vem vet! Ja, vem vet
vad?! När var hur? Om den där H ä n d e l s e n…, till exempel. Vilken
händelse? Nej förresten, Markisens lekfulla utsvävningar är inga händelser,
utan en livsstil. Det är ett behov och inte någon sorts jävelskap Markisen
ägnar sig åt. Varken trolldom och trollerier när han och hans stallbroder
Japanen spänner tyget i byxorna... Nej, rent ut sagt, (Klatschar med
piskan) det finns ingen anledning varken
att tiga om deras eskapader… eller att blygas (Smeker kroppen)! Markisen och jag är barndomsvänner… Jag
vet vad han har - och vad han vill. Jag har inte sett något så hingstlikt som
Markisens LEM förrän jag råkade på den här japanen som också HAN är Madamens
förtroge vän… numera… (Funderar, låter piskan glida över könet.) Jag minns Markisen som ett litet barn med
ljuvligt blont hår… överallt. (Övergår till sakligt berättande ton:) Jag tänker emellertid nu avslöja alla de
exakta, detaljerade och häpnadsväckande upplysningar om Markisens och Japanens
leverne, som jag med alla till buds stående medel insamlat under tre månaders
efterforskningar. (Mildare ton) För
ett halvår sedan reste vår älskvärde Donatien-Alphonse-François, alltså vår
Markis de Sade, till Marseille, av alla städer, i sällskap ej endast med den
unge och, jag försäkrar, på mer än ett sätt ståtlige betjänten Latour, nej, i
hans följe fanns också den där samurajen, den där Japanen, vars kuk är ännu
grövre än Markisens, och än hårdare när den tränger in i ungmör och i rumporna
på unga pojkar. I Marseille plockade de från gatan upp fyra horor och i en
lägenhet de båda hingstarna hyrde av en viss Mariette Borelle, utspelade sig
"händelsen", eller snarare "händelserna", för vår käre
Markis och hans samurajbroder var, om man säger så, i fullt stånd… …till allt!
Hororna var i tjugoårsåldern och betjänten med den rara rumpan, rena slyngeln,
femton… på sin höjd! Markisen hade på sig en grå livrock med blått foder,
orangefärgad sidenväst och knäbyxor i samma färg. Japanen var helnaken.
Markisen hanterade värjan med höger hand och hade en käpp med guldknopp
stickande upp ur byxorna (Klatschar med piskan). Japanen svängde vilt
omkring sig med ett sådant där självmördarvapen, färdig att skära ut inälvorna
på sig själv och andra. Markisen plockade ur pungen, som dinglade vid pungen,
upp en handfull guldmynt och sa att han tänkte först knulla den av flickorna
som kunde gissa hur många guldmynt han kunde balansera på (Håller fram
kuken) ståkuken. De andra flickorna kördes ut ur rummet. Den
kvarvarande horan och pojken, betjänten alltså, placerade han på sängen,
piskade henne med ena handen (Klatschar med piskan) och runkade betjänten med den andra, medan japanen växlade med att
ömsom låta horan och ömson betjänten suga av honom. Och över alltsammans, över
alla dessa huvuden, detta förskräckliga samurajvapen. Kan ni tänka er något mer
upphetsan…, jag menar… något mer… förfärligt! Under hela seansen kallade
Markisen betjänten för "Markis" och lät betjänten titulera honom
själv som Master Lafleur! Markisen spelade rollen av betjänt och lät betjänten
leva loppan som Markis. (Arrogant, upphetsat) Ha! Och efter detta lovade Alphonse flickan en hel losidor om han fick
knulla henne bakifrån… Allt medan den där Japanen hoppar omkring med kuken
instucken än här och än där, också i Markisens röv, vilket ju (Extra
tydligt memorerat:) i och för sig, är
något av det bästa han vet. Sedan tog Japanen fram ett gissel, nersölat med
gammalt torkat blod…, och försett med småspik… Han befallde flickan att hon
skulle piska honom och Markisen med detta gissel (Klatschar hårt med
piskan). Markisen och Japanen tycker om
smärta… Båda lider för det som är smärtsamt och oemotståndligt! Om ni
förstår vad jag menar?! Nåväl. På samma sätt gjorde de sedan med de andra
hororna. När flickorna slog de båda hingstarna med gisslet karvade Japanen, med
samurajsvärdets spets i spiselkransen in antalet slag… totalt 859 slag! Japanen
har alltid fascinerats av siffror, säger han, eftersom siffror är det enda
påtagligt sanna och verkliga här i livet… …säger han. I Japan kanske, inte här
i Europa, dock. Lär vara någon sorts japansk vishetsregel. (Föraktfullt) Intages sittande med korslagda ben.
Siffrorna är verkliga och påtagliga till dess de blir så många så de blir
ofattbara… i Markisens fall när siffrorna blir så många så att lasten
förvandlas till mirakel! När lasten förvandlas till extas. När Markisen och
Japanen och betjänten och ett antal horor ägnade sig åt smärta dessa dagar i
Marseille, ansträngde sig samtliga för att göra sitt yttersta för att likt
galärslavar tvingas till att älska smärta… Nåväl, när alla flickorna var
genomgångna och betjäntens kuk började slakna, tog sig samtliga några timmars
vila före kvällsmässan… Japanen slipade sin kökskniv. Självklart kunde man inte låta kvällen och
natten bli utan aktiviteter… Men under eftermiddagen var jalusierna nerdragna
och Markisen föll i en oskuldsfull och obefläckad drömlös sömn, famn i famn med
Japanen. Junisolen silade in genom jalusiernas springor och skvätte sitt guld
över Markisens och Japanens nakna kroppar, bröstkorgarna steg och sjönk som…
ja… jag kan se Markisen framför mig som den lille guldlockige gosse han en gång
var. Och nu så ömt omslingrad med Japanen… Jajaja… Vad hände sedan? Vad som hände sedan?! Samma sak,
naturligtvis. Nya horor och nya gisselslag. Men samme betjänt, som vid det
laget måste ha varit totalt sönderknullad. (Gäspar.) (Kort paus.) Jag undrar vad
som fick Madame de Montreuil att bjuda mig hit idag, jag, en lyxhora,
visserligen helt i svärsonens smak, men varken han eller Japanen lär dyka upp. (Eftertänksamt.
Kort paus.) Men se där är ni ju, (Hycklande)
kära baronessa. Ja jag stod just och
funderade över vart ni tog vägen. Jag vill så gärna berätta för er om min
barbackaritt idag. Hästen var alldeles vild. Manen och kuken stod på honom som
aldrig förr. Han frustade och sparkade. Jag sporrade honom och piskade honom
allt vad jag förmådde men lyckades ändå inte tämja honom… Han tog mig verkligen
med hull och hår. Otrolig hingst! Stallmästaren, som höll i grimman medan
hingsten knullade mig, påstod att jag bar mig åt som en amason… (Smeker sig
med piskan) Men Er vilda hingst,
Madame, ett riktigt ståtligt fullblod… …jag vet! …men börjar han inte bli
aningen avtacklad!? Jag begriper inte varför… En kusk eller en stallknekt
faller i oskuldsfull sömn efter ett enda rejält knull och efter en enda
utlösning, men ju högre upp man kommer i klassamhället desto mer raffinerad
blir vägen till orgasm. Men men men, kanske har Markisen trots det gått aningen
för långt!? Kanske behöver han Japanen som stimulans för att åter väcka den
gamla muskeln till liv! Moral är bara till för kuskar och stallknektar, inte
för aristokrater! Nåväl. (Uppgivet) Nu
för tiden är man van vid det mesta. Aristokratins liv och leverne har aldrig
tidigare kritiserats lika hårt som i dessa revolutionära tider. Vad beror det
på? Menar pöbeln att aristokrater skall vara moraliska dygdemönster? Varför
inte istället lära sig några av våra specialiteter?! Populasen borde tröttna på
att vara sedesam och börja praktisera en del, eller kanske alla de
konster som hittills bara varit sed och bruk och skönt tidsfördriv hos oss!
Men Markisen, ja… Ja! Jag minns Alphonse från det han var liten… en så snäll
och älsklig liten sötnos. Jag minns en gång när vi lekte i rosenträdgården och
jag stack mig på en rosentagg och började gråta. Då drog Alphonse inte bara ut
taggen utan sög dessutom såret rent, tog av sig sina byxor, rev sönder dem och
torkade min panna som badade i svett. Han hade en så förtjusande vacker liten
lem, vit och rak som en lilja. Redan då hade han smak för blod… (Klatschar
med piskan). Gammal sanning…vampyrer kan
vara snälla och älskliga… de också… när de dricker blod! Markisen var så
förtjusande! (Kort paus) Jag minns när han var en liten guldlockig
gosse och när han drog ned byxorna för att visa betjänterna sin förtjusande
lilla rumpa. (Klatschar med piskan.) Han
har alltid burit huvudet högt, men det vore kanske på tiden att det ena huvudet
styrde det andra? Båda huvudena sitter ju, trots allt, på samma kropp. Vilket
av de båda huvudena som är värdefullast kan ju diskuteras… Det ena tycks vara
större än det andra, i alla fall mer användbart. Men redan som guldlockig pojke
upptäckte Alphonse svavelelden som lågar i dolda dalar, rovdjuret med rött gap
och blottade huggtänder, han visste tidigt att världen är oändlig och rymmer
allt. Ingenting han möter kan överraska honom eller förvåna honom. (Förvånat,
argt) Och så har nu Överrätten i Aix
dömt Alphonse och Japanen till döden genom halshuggning. Jag var på torget
utanför Hovrätten och fick min första glimt av helvetets eld när lågorna
slickade Markisens och japanens porträtt och pöbeln skränade "Mera ved på
bålet / kuken in i hålet" … Det är som Michel Foucault skriver (Docerande:) "Om folkmassan trängs kring schavotten, så är det inte enbart för
att bevittna den dödsdömdes lidanden eller hetsa bödeln till ytterligare
raseri… …nej, det är också för att höra en som ingenting har att förlora och
som därför fritt kan förbanna lagarna, domarna och makthavarna". Nåväl.
Markisen lyckades jag rädda undan bålet, med hjälp av Vatikanen och Kungen. Jag är övertygad om att Markisen är en människa som
inte bara kan uttrycka ömhet och tillgivenhet indirekt, genom den grymhet som
finns när han bjuder på gissel och kokain! Han är öm och hänsynsfull men också
grym och brutal. (Kniper om
bröstvårtorna.) Jag minns när Alphonse
vid en av våra längre utfärder lät stanna vagnen mitt på en liljeäng och sa att
han ville göra blommorna berusade och lät tömma ett fat rödvin över de vita
kalkarna. Han såg hänryckt på när det röda vinet droppade från blombladen…
Eller när han i slottsvaktens lilla hus fick syn på ett fång ved, som var
ihopbundet med ett hamprep och genast sa han att han tyckte det var så vackert
men att det hade varit ännu vackrare om det istället för den där fula veden
varit en söt pojke vars armar och ben bundits ihop med guldkedjor… eller när vi
kom hem efter en jakttur och han med blotta händerna tog ut hjärtat ur bytet,
ur det blodbefläckade bröstet på en vit kanin. Då smålog han belåtet och sa att
alla kärleksfulla hjärtan ser likadana ut, även hos en kanin… Alla dessa
händelser och många andra, fick sin egen innebörd. Alla bitar föll på plats.
Jag förstod att allt detta låg bortom all logik, och att det är min plikt att
ta hand om och vårda allt detta som dyrbara rubiner. Den som ger sig i kast med
Alphonse och Japanen blir själv bränd. Vill själv bli bränd… Ingenting i
naturen är osedligt. Jag minns första
natten Alphonse kom in i mitt rum. Han var naken och hade den där piskan av
elefanthud med sig. Han frågade inte ens om jag ville knulla honom eller inte.
Han bara satte på mig. Bakifrån. (Övertygande) Jag ville. Han piskade och gisslade mig, åh! När han blev efterspanad
för de där äventyren han och Japanen hade i Marseille flydde vi till Italien,
till Venedig. Underbart. Livsfara, kanaler, kärlek, död. Varje natt ljudet av
en duell. Klockklangen, kyrkklockorna som hörs över det stillastående vattnet.
Alla broarna, lika oräkneliga som duvorna. Och månen. När den röda månen stiger
upp ur kanalen och lyser på vår säng blir sängen lika röd som blodet efter
hundra deflorerade jungfrur… Och gondolerna. Och gondoljärerna… Markisen vill
som en kåt hingst trampa ned och helst döda kristallerna på det frusna gräset.
Är detta omoraliskt? Med sin förmåga att förvandla vatten till vin har horor
blivit helgon och med glädje tagit emot smärtan från hans piska. Man säger att
det bara var en dröm eftersom hororna efter seansen sparkades ut och återgick
till att vara horor på gatan. Men var det bara detta? Var inte den ömhetens
honung han lät dem smaka och en aning känna på sin nakna kropp ett ögonblick av
hänryckning så ofantlig att den kan väga upp åtskilliga tidigare begångna och
förhoppningsvis kommande ögonblick av förnedring? Markisen är verkligen ett kåthetens ivrigt
och ständigt arbetande bi. Han älskar den sexuella hänförelsens blod…, nej, han
avgudar det, han heligförklarar det. Och vid denna förvandling av vatten till vin
assisteras han numera av den där japanen. Nåja! Nåja… De samurajanska konsterna
var oss inte helt obekanta före Japanens ankomst till Venedig… …där jag tog
emot båda dessa hingstars uppvaktning. I en obäddad säng vid fönstret…
Gondoljärens smäktande sånger på kanalen därutanför… doften av havets fukt… av
tång… blod från såren piskan grävt… (Paus. Vänder sig om. Nytt
"ämne") Minns ni,
Madame, de Montespans berömda gyckel med den gamle Solkonungen… Jag var, så
till sägandes, ensam, på tu man hand, med dagens majestät, för några
dagar sedan… Vår kung är således inte…, som det ryktas… bög, vilket i och för
sig är så synd, så tråkigt, eftersom bögarna alltid har de bästa variationerna…
Men missförstå mig nu inte. Det var ingen kysk och kristlig samvaro jag hade
med majestätet! Jag ville bli bestraffad eftersom jag vågat närma mig
majestätet med blottad fitta… Och då fann jag att majestätet var den sanne
mästaren i konsten att hantera piska. (Klatschar med piskan) Sådant kan man bara säga när revolutionen
står för dörren, som nu. Revolutionen är Guds vilja, förverkligad på ett sätt
som den enfaldiga populasen begriper och kan delta i för att sedan kollektivt
helgonförklaras. Markisen är den sanne anarkisten…, rentav en terrorist,
jämbördig md Ali Baba och de fyrtio rövarna. Med sitt blonda hår och sina
kritvita händer är han Guds ombud. Markisen och Japanen är inte horor som jag,
som tror att jag uppnått högsta lycka bara därför att sperman sprutar som
vattnet i en av Versailles fontäner och smetar ner hela min kropp. Nej, det
handlar om att Markisen utmanar japanen, att den ene blir piskad och att den
andre piskar och att de båda förvandlar fittor och rumpor och kukar till
offerplatser. Japanen ville på mig pröva sin alldeles egna lilla specialitet,
en seans där jag tjänstgjorde som bord! Mmmm… jajaja… Förlåt mig, men jag ryser
i hela kroppen, det går elektriska stötar genom kön och bröstvårtor (Smeker
sig intensivt, nära till orgasm) när jag tänker tillbaks på detta. Våra
svarta tjänare klädde av mig naken. Min kropp användes sedan som altare vid
denna den heliga spermans mässa. Man lade mig på rygg ovanpå en svart svepning.
Mitt vita skinn strålade, öppet för alla att göra vad de ville med det. Mellan
mina bröst och min mage bredde man ut en liten duk. Det kändes som svalkan från
ett nymanglat lakan. I ravinen mellan mina bröst lade man ett krucifix. Mellan
mina lår ställde man nattvardskalken. Mässan började. I händerna höll jag levande ljus. Vaxet
droppade ner på mina händer och mina armar. Jag kände mig som ett offerberett
lamm… som när man på Solkonungens tid vid sådana här mässor brukade offra
spädbarn. Officianten åkallade Kristus
Jesus. Jag skrek när blodet från lammet, som man offrade, betäckte min kropp
samtidigt med den ljumma sperman från våra svarta tjänares runkade kukar. Jag
kände en besynnerlig glädje och stolthet. Plötsligt förstod jag symboliken med
att lammets blod förenades med mäns sperma. Jag insåg att elden, att ljusen jag
höll i mina händer, motsvarade spikarna som fäste vår Herre vid Korset. Och jag
insåg vilka män Markisen och japanen verkligen är, att de båda är jag, att de
är utan skuld, att de är rena och obefläckade, att de är fria och obekanta med
världens lagar och normer och bara
förlitar sig på Guds nåd. Tja, det är exakt som Marilyn Monroe brukade säga…
…Marilyn Monroe, säger du och ser dum ut!!! Exactly, darling. Marilyn Monroe
brukade alltid säga att "Hela den här idén med att DÖMA folk är crazy. Vi
gör ju bara vad vi måste göra- Och vi BETALAR ett pris för det… Vi är inte ett
dugg bättre än vi KAN vara. Och vill någon bli bättre ändå - åkej, sluta upp att döma folk då!".
Markisen och japanen sträcker ut sina händer till världen och till Gud, de
visar att det finns det onda och att det finns det goda. Med fingertopparna
vidrör de evigheten och de eviga sanningarna. De reser stegen mot himlen. Jag
glömmer aldrig hans vita och välformade händer, som en kvinnas händer. När han
drar av sig järnhandskarna får också de fattigaste, fulaste och mest föraktade
människorna, mod, och följer honom ut på slagfältet, ut i striden mot
förnedrning, avund och skam. Med Japanen i släptåg flyger han på moln mot
himlen. Deras iskalla järnhandskar, deras svidande piskor förvandlar
blodfläckade tistlar till vita liljor. Deras blodbestänkta vita hästar spänner
bringorna som bågar mot himlens kors. Himlen rämnar och det heliga ljuset
bländar de förslavade, de förnedrade. …(Lyssnar.Kort paus…) …det knackade… på porten… HAN är här! Det
är Mästaren i egen hög person som vill piska mig till lydnad… Och min
Japan… (Ropar) Välkomna! Kom in… Stig på! Nu kan föreställningen
börja! (Triumfatoriskt:) NU!!!
R I D Å
Musik: Retard Riot
+
mail from William Zarate :
"awww.
so sweet.
looks great bo.
i liked the retard riot post.
there web site is pretty cool too.
thank you.
-w "
No comments:
Post a Comment