Claes Hylinger : Tolv tillfällighetsdikter...

 

Claes Hylinger : "Tolv tillfällighetsdikter". Upplaga: 1 ex. Given till mig den 14 november 1979 - varifrån hämtats några få sidor - var en del av en bokserie skapad av Sune Nordgren... Övriga medverkande i bokserien framgår av projektbeskrivningen HÄR/DÄR : http://nyasvartafanor-sistaupplagan.blogspot.se/search?q=stig+claesson

 

 

 

 



 

 

+

 

 

 

Mats B. : utdrag ur hand- och specialskriven bok...

 

 

 

+

 

 

Till min födelsedag i november 1979 kom Sune Nordgren på idén att låta tolv av förlagets författare/konstnärer skriva varsin bok (180-sidiga svartröda kinesiska anteckningsböcker med hård pärm…) till mig, "publicerade" som original i 1 exemplar. De som tillfrågades och svarade ja, var: Lennart Aschenbrenner, Mats B., Stig Claesson, Benkt-Erik Hedin, Claes Hylinger, Harry Järv, Thomas Kjellgren, Tomas Löfström, Sune Nordgren själv, Göran Printz-Påhlson, Carl-Henning Wijkmark och Jan Östergren. Alla utom Järv levererade vad de lovat. Samtliga böcker är klart klassificerbara som artist books. Wijkmark rapporterar från bokmässan i Frankfurt am Main, Mats B. samlade autografer, Nordgren gjorde blädderboken "Bosse Boxer slår till (igen)", Hylinger skrev 12 "Tillfällighetsdikter", Aschenbrenner målade sig igenom hela boken, Printz-Påhlson skrev dikten "Odradek" i skilda varianter och illustrerade hela boken, osv.

 

 

 

 



Bo I. Cavefors : Rebellens taktik och strategi

 

Bo I. Cavefors

REBELLENS TAKTIK OCH STRATEGI

 

I sin juridiklära för partisaner, eller rebeller, eller gerillan, eller med dagens modeord - terrorister, Theorie des Partisanen (1963) konstaterar den tyske rättshistorikern Carl Schmitt att partisanens/terroristens liv och verksamhet består av fyra karakteristika, nämligen irregularitet, starkt politiskt engagemang, militär rörlighet och dubbel lojalitet, det vill säga, å ena sidan lojalitet gentemot det kollektiv, den religiösa tro, det samhälle eller samhällsideal partisanen bekänner sig till, och å andra sidan lojalitet gentemot egna principer, egen individualitet och enskilt agerande. Inte i något fall ser Schmitt partisanens, eller gerillamedlemmens, agerande som ett uttryck för religiös eller politisk fanatism. Det överensstämmer bra med generalsekreteraren för de katolska biskoparna i arabvärlden, fader Pierre Grechs uttalande den 15 maj 2003 angående konflikterna mellan de kristna och islamska världarna, att "vi är inte åsyna vittne till en religiös konflikt, utan till en konflikt av ekonomisk karaktär", att det är "fattigdom och lidande" som är drivkraft till islamisternas terrorism, att "orsaken till hatet finns just där och sällan är religiöst motiverat".

 

Det är människors "fattigdom och lidande", ja den fattigdom och det lidande som karakteriserar hela samhället och dess politiska system, som var det primära skälet till radikaliseringen av rörelser som tyska raf och de italienska röda brigaderna under 1960- och 1970-talen. I holgers sista brev skriver Holger Meins att "det enda som räknas är  k a m p e n" och Ulrike Meinhof menar i ett brev till  Hanna Krabbe att "massan är principiellt  f ö r  revolt, men den är totalt ovetande, den vill frigörelse, men vet inte hur den ska bära sig åt".

 

I fortsättningen använder jag ordet rebell och inkluderar i detta ord beteckningarna partisan, terrorist, gerilla och medlemmarna av raf:s stadsgerilla.

 

+ + +

 

Experter på rebellverksamhet har under de senaste tjugo-trettio åren lyckats ena sig om att rebellen är en krigförande part som dock agerar utanför de reguljära stridskrafternas traditionella agenda. Det gällde såväl för gerillan i Spanien 1808, för franska Franctireurs 1871, som för sovjetiska frihetskämpar mot tyska ockupanter under andra världskriget och för rebellerna i Werwolf som vid andra världskrigets slutskede organiserades av nationalsocialisterna för att ägna sig åt sabotage mot de allierade trupper som passerat gränserna till Tyska Riket. Detta gäller även för raf.

 

Visserligen är rebellens identitet svårdefinierad därför att skillnaden mellan civilister och soldater i modern krigföring alltmer raderas ut vid väpnade konflikter, men USA står inte, som George W. Bush hävdar i konflikten med islamska länder och islamska rörelser, inför en ny form av stridande motpart som faller utanför ramarna för hur fångar skall behandlas. Interneringen av islamska rebeller på Guantanamo är exceptionell och kan endast jämföras med de av nationalsocialisternas koncentrationsläger vilka ej vara rena dödsläger och med de interneringsläger dit japaner bosatta i USA förpassades under andra världskriget efter det japanska anfallet mot Pearl Harbour.

 

Carl Schmitts partisanteorier överensstämmer ganska väl med fransmannen de Jeneys definition av rebellens taktik och strategi i Le Partisan ou l'art de Petit-Guerre (1759). Utifrån dessa båda skärpta analytikers intelligenta propåer går en rak linje till T.E. Lawrence erfarenheter (i bla Seven Pillars of Wisdom) av britternas misslyckade "missioner" och "expeditioner", dvs militära operationer, i arabärlden före-under-och-efter första världskriget, till Mao Tse-tungs militärpolitiska skrifter/idéer, till A. Nuebergs (pseudonym för bla Ho Chi Minh) analyser (i Det väpnade upproret) av befrielsekrigets förutsättningar i Viet Nam, till raf-medlemmen Horst Mahlers politiskt-teoretiska analyser, till Che Guevaras romantiska foco guerilleros, till Frantz Fanons kolonialismteorier och till Ernst Jüngers frihetsnarkoman anarken.

 

Reguljära arméer marscherar på order och kämpar utan att soldaterna agerar utifrån individuellt engagemang för att nå specifika politiska mål. Efter nationalstaternas inträde på den politiska arenan, från 1800-talet, strider soldaterna i reguljära arméer för något så diffust som "fosterlandet"; de är inte längre krigare som slåss för sin egen identitet, för en religiös eller politiskt ideologisk övertygelse eller för hem och familj. Rebellen däremot kämpar av övertygelse och utifrån en befälsstruktur som antingen underordnats en politisk idé, religiös tro, eller som är tvingande nödvändighet för att krossa den makt som är ansvarig för den fattigdom och ofrihet under vilken rebellen tvingas leva. Rebellen menar att militära regler endast systematiserar kampen. I det ögonblick rebellrörelsen övertar reguljära stridskrafters befäls- och orderstruktur minskar dess politiskt eller religiöst motiverade frivillighet, rebellrörelsen förlorar sin irreguljära karaktär och den enskilde rebellen förvandlas till reguljär soldat.

 

Om å andra sidan regel- och ordersystem helt avskaffas, förvandlas rebellerna till ett gäng banditer. Det finns åtskilliga exempel från de senaste decennierna på denna deklassering av rebellrörelser, till exempel några av de väpnade islamska grupperna i Filippinerna, vilka innan de banditierades under många år förde en politiskt och religiöst motiverad kamp för befolkningens islamska identitet. Samma deklassering har en del rebellgrupper i Sydamerika råkat ut för.

 

I boken Der Partisan (1961) ger Rolf Schroer rebellen en etiskt existentiell definition. Schroer menar att rebellen endast existerar i det ögonblick han agerar, när han träder ut ur det dunkel, ut ur den anonymitet till vilken han omgående bör återvända efter slutfört uppdrag. Rebellidentiteten måste alltid förnyas. För att förbli rebell måste rebellen ständigt stå upp till bevis för detta och visa sin närvaro i kamphandling.

 

För att få grepp om denna rigorösa rebelltolkning, ger klassisk skönlitteratur god hjälp.

 

Rebellverksamhet och krigarens problem och förutsättningar beskrivs ingående av Friedrich Hölderlin i Hyperion, av Georg Büchner i Hessischhe Landbote och i dramat Dantons Tod av Heinrich von Kleist, av Conrad Ferdinand Meyer, av den tidigare nämnde T.E. Lawrence, av Ernest Hemingway, Ernst Jünger, mfl, mfl, mfl. Författare som skriver om rebeller förvandlas ofta själva till rebeller på samma sätt som Frantz Fanon när han medvetet kämpar för att kolonialiserade folk alltid skall ha rätt att bruka våld mot den kolonialiserande makten. Märk väl att kolonial makt kan utövas på många sätt, inte endast med hjälp av militära medel utan minst lika effektivt med aktiebörserna och andra finanscentra som operationsbas (exempel: WTC i New York).

+ + +

Medan Mao och Che ser rebellen som en del av den världsrevolutionära processen, menar Jünger och Schmitt att en äkta rebell aldrig bör nedlåta sig till att bli agent för världsrevolutionär aggressivitet. För Carl von Clausewitz (Vom Kriege, 18:e upplagan 16.11.1972,) är rebellens krigföring endast en av många former för väpnad konfliktlösning som kan användas för att nå politiska mål. I det avgörande skedet, menar Clausewitz, förlorar

rebellkrigaren sin instrumentella fördel och agerandet antar existentiell form såväl för rebellen själv som för den befolkning han vill befria från tyrannen. När segern ligger inom räckhåll eller uppnåtts är rebellen inte längre det instrument med vars hjälp den politiska ledaren kan nå det förutbestämda målet, rebellen förvandlas till ett politiskt medium i det nya samhället, lojaliteter som uppstått under den gemensamma kampen mot en gemensam fiende ersätts med krav på nya lojalitetsbindningar. Fogar sig rebellen inte i denna nya ordning tvingas han antingen till total underkastelse eller måste börja om från början. Utifrån Clausewitz' analys relativerar Schmitt i detta sammanhang statsbegreppet genom motsatsparet legitimitet och legalitet och exemplifierar med rebellen Raoul Salan.

 

Vem var Raoul Salan? Gemensamt med Charles de Gaulle revolterar Salan mot den faktiskt existerande Vichyregimens legalitet, i övertygelsen om det av de Gaulle utropade Fria Frankrikes politiskt-teoretiska och militärstrategiska legitimitet. Rebellerna de Gaulle och Salan anser att legitimiteten i sig äger legalitet och utifrån denna syn på legalitetsbegreppet beslutar presidenten de Gaulle många år senare att ge Algeriet frihet. I och med detta förändras relationen mellan de Gaulle och Salan. Salan tolkar fortfarande legalitetsbegreppet utifrån samma erfarenheter som den forne stridskamraten de Gaulle och i kampen för ett fortsatt franskt Algeriet åberopar Salan den legitimitet som båda rebellerna ansåg skulle gälla för det Fria Frankrike. Salan bekämpar för andra gången en bestående legalitet. De Gaulle har som makthavare övergett denna definition.

 

För Schmitt är det inte den bättre legitimiteten eller legaliteten i sig som är intressant, utan legitimitetens rättsanspråk inom den existentiellt förda kampen. I kampen om Algeriet förlorar Salan och döms som förrädare av de Gaulle, så som båda tidigare dömts som förrädare av Vichyregimen. OAS och Salans irregularitet förvandlas till illegalitet. Salans försök att åberopa motsatsparet legitimitet och legalitet klassas av de Gaulle, som är den för ögonblicket starkare parten, som landsförräderi trots att det aldrig varit rebellens, Salans, avsikt att skada Frankrikes reella intressen.

 

Rebellen är ofta framgångsrik därför att han bär på löften om en bättre framtid, medan makthavaren tvingas försvara begångna misstag. Om rebellen håller ut tillräckligt länge och genom strategisk jämvikt binder stora reguljära styrkor förlorar makthavaren/ockupanten/usurpatorn kampen. Troligen kommer det att i framtidens krig finnas större och viktigare uppgifter än någonsin tidigare för rebeller, trots att deras militära formationer kommer att ställas mot högteknologiska vapensystem, modernt utrustade elitsoldater, krigsmaskinister och computerdomptörer. Men - rebellen är inte bunden till en på förhand given befälsordning och total lydnad, utan kämpar av egen fri vilja och möter frivilligt döden. Rebellen kan därför inte besegras i strid. Den enskilde rebellen kan dödas men inte själva "rörelsen" som ständigt kan förnyas genom att nya medlemmar engageras .Därför är det meningslöst att försöka utrota rebellen med hjälp av konventionella vapen och soldater. Rebellen kan endast övertalas att ge upp sin verksamhet, genom dialog och förhandlingar som leder till konkreta resultat. Vad gäller konflikter liknande den mellan USA, Israel (och, naturligtvis, Blair) och stora delar av arabvärlden, dvs den islamska världen, insåg påven Johannes Paulus II detta och varnade för att konflikterna kan av människor i såväl den kristna som i den islamska världen komma att felaktigt uppfattas som en konflikt mellan religionerna (Vatikanstaten 1.9.03). Påven Benedictus XVI förtydligade problemet, när han fortfarande var kardinal Joseph Ratzinger, och definierade de då aktuella konflikterna genom att tala om att "vår tids största problem är relativism" (Rom 26.9.03), dvs att "tolerans och respekt" för oliktänkande har lett till att alla åsikter anses bära på ett visst mått av sanning även när de är absolut konträra. Med andra ord: en meningsfull dialog med islam kan inte komma till stånd om inte de kristna företrädarna är medvetna om sin egen identitet. Hur uppnå detta? Steget är inte långt från påvarnas deklarationer till Ulrike Meinhof uppmaning i sitt sista brev, riktat till fångarna i Hamburg, tre veckor innan hon mördades: "klassläget existerar: proletariatet, proletariseringen, deklassering, förnedring, förolämpning, utsugning, ofrihet, fattigdom."

 

Rebellen, det må sedan gälla påvar och befrielseteologer eller medlemmarna i en stadsgerilla, går alltid till strid medvetna om att de trots materiell och vapenteknisk underlägsenhet segrar över Goliat. Den enda möjligheten att komma i närstrid med rebellerna är genom ordet, dialogen, förhandlingen. Klara fakta, ingen relativism. Rebellerna agerar principfast.

 

+ + +

 

Denna essä om TAKTIK OCH STRATEGI ingår som förord i boken raf:stadsgerilla (Bokförlaget H:ström, Umeå 2006), vars urval texter om stadsgerilla hämtats från den betydligt omfångsrikare volymen texte:raf / raf:texter som utkom på tyska och svenska 1977 (Verlag Bo Cavefors/Bo Cavefors Bokförlag, Zürich/Lund). Originalupplagans kapitelnumrering återges här med romerska siffror.

 





ignatius av loyola, påven franciskus, karl rahner, spiritualitet och uppdrag...

 

...den nuvarande påven - franciskus - är jesuit...
...jesu sällskaps ordensgrundare : ignatius av loyola...
...vad är ignatsiansk spiritualitet?
...vem var den helige ignatius?
...vilka krav ställes på en jesuit?

svaren finns i den här boken som kan lånas på bibliotek eller köpas via antikvariat...



 ignatius av loyola - med en essä av karl rahner sj :"ignatius av loyolas tal till en jesuit av idag"...

historik av paul imhof sj...
52 färgfotografier av helmuth nils loose...
42 kopparstick ur ignatiusbiografin från 1609...
översättning av catharina b. broomé op...

 bo cavefors bokförlag, zürich 1982

Bo I. Cavefors : Befrielseteologi

Bo I. Cavefors

BEFRIELSETEOLOGIN INAKTUELL?

1984 beräknade den Heliga Stolen att i början av detta årtusende, dvs NU,  skulle hälften av världens katoliker vara bosatta i Latinamerika. Jag vet inte om det stämmer, men kontinenten är i praktiken genomkatolsk även om under senare decennier reformerade kyrkor av skilda slag etablerat sig med stor framgång. Desto större skäl att noga följa Katolska Kyrkans verksamhet i länder som Nicaragua, Brasilien, Paraguay, Kuba, Bolivia, Chile, Venezuela, Peru…

 

Nyhetstelegrammen talar idag inte lika mycket som under 1970- och 1980-talen om befrielseteologi, och om hur den hanterades i Vatikanen av bla teologen och ärkebiskopen Joseph Ratzinger, tidigare hängiven anhängare av befrielseteologer som Leonardo Boff och Hans Küng, numera Påve under namnet Benediktus XVI. Det nuvarande Pontifikatet framställs i västerländska media som synnerligen konservativt. Jag är övertygad om att det är en felaktig bedömning, som grundar sig på den yrkesutövning Kardinalen Ratzinger hade att utöva med Johannes Pauls II som övervakare.

 

Allmän uppfattning är att befrielseteologin blev verklighet i Latinamerika under 1960- och 1970-talen. Men är det inte istället så att de första befrielseteologerna var två jesuiter som för snart fyrahundra år sedan, 1608, bröt upp från Paraguays huvudstad Asunción och begav sig till Guairá, då en region inom det spanska territoriet, idag den brasilianska provinsen Paraná?

 

De båda jesuiterna seglade uppför floden Paraná och på lämpligt ställe stannade de, reste ett kors på flodstranden, kallade platsen för Loreto, började bygga en by och inbjöd de på flykt kringdrivande indianerna att komma dit och slå sig ned. Byn Loreto var den första av de indianreduktioner som för all tid skulle binda jesuiterna samman med den sydamerikanska historien. I de bergiga Guairátrakterna anlades under de följande tjugo åren ytterligare tio reduktioner för drygt 40 000 indianer.

 

1609 for två andra jesuiter från Asunción söderut, över floden Tebicuary, och grundade reduktionen San Ignacio vid Itagúy. Hit kom 1612 patern Roque González, som tidigare levt bland Guaycuruindianerna i sumpmarkerna vid Chaco. González var kreol, förstod sig på att bygga bostadshus, skolor, verkstäder och kyrkor, han lärde indianerna läsa, skriva, plöja, så och skörda och han införde hymner, processioner, parader och fester som bestämde byns sociala livsrytm. Pater González bedrev praktisk inkulturation och vann indianernas förtroende.

 

Efter sju år i San Ignacio for Roque vidare för att grunda nya reduktioner, bla på en plats som i dagens Argentina utgörs av provinsen Misiones, och i Rio Grand do Sul i Brasilien.

 

Jesuiternas indianreduktioner mötte starkt motstånd från politiska och ekonomiska makthavare vars behov av slavar var omätligt. Redan 1629 attackerades Guirá av från Sao Paulo utsända mamluker, portugisiska immigranter som lämnat sina hustrur för flyktade afrikanska slavinnor eller fördrivna Tupí-indianskor. Mamlukerna var skickliga ryttare, roddare, skyttar och krigare. Jesuiterna bad om den spanske guvernörens beskydd för reduktionerna, men fick avslag. Reduktionerna överfölls och sattes i brand. Så småningom fick jesuiterna spanske kungens tillstånd att bygga upp en milis utrustad med vapen som kunde erbjuda ett effektivt motstånd mot de mamlukska slavjägarna, för försvar av människor, hus, åkrar och verkstäder. Efter överfallen förlades reduktionerna till andra platser, de restaurerades och reorganiserades. Orter som Santa Rosa, Santa Maria de Fe och Santiago i dagens Paraguay är ursprungligen sådana av jesuiterna anlagda indianreduktioner.

 

 

 

Den milis, eller armé, som skapades inom reduktionernas områden var föredömligt disciplinerad. Reduktionernas hälsovård, utbildning, handel, politisk struktur, rättsväsende, var välorganiserat och självförvaltande.

 

"Det heliga experimentet", som reduktionerna ibland kallas, blev aldrig "rika" samhällen  -  däremot välmående, livskraftiga och expansiva. Detta ledde till deras undergång. Såväl i Spanien som i Paraguay låg det i jesuiternas motståndares intresse att sprida uppfattningen att framgången med reduktionerna berodde på att jesuiterna funnit guld som de gömde för myndigheter och omvärld. Trots resultatlös jakt efter det föregivna guldet fann de falska ryktena god jordmån. Man påstod att det icke-existerande guldet bla skulle användas till en statskupp. När jesuiternas motståndare 1766 fick Karl III att tro att han skulle bli avsatt och ersatt med sin yngre bror, förbjöds Jesu Sällskap i Spanien och i de spanska kolonierna.

 

Klockan 02.30 den 3 juli 1767 fängslades samtliga jesuiter i Asunción. De skulle utvisas till Europa, men vicekungen i Buenos Aires måste frige dem och vänta ytterligare ett år innan patres kunde skeppas över, eftersom det visade sig svårt att plocka fram 140 präster som kunde ersätta dem. I april 1768 var ersättarna på plats och vicekungen, helt inställd på att jesuiternas indianmilis skulle erbjuda motstånd, ockuperade reduktionen med hjälp av tre kompanier och 60 dragoner, inalles 1500 man.  Den imponerande ockupationsstyrkan kan tyckas överdriven, men de trettio Paraná-reduktionerna hade ett idealiskt försvarsläge, belägna flera hundra mil från Buenos Aires, omgivna av urskogar och sumpmarker och försvarade av Latinamerikas bästa armé. Ett ord från jesuiternas superior hade satt denna armé i aktion, men ordern kom aldrig.

 

Det tog ytterligare några år innan den siste jesuiten hade lämnat landet. Det skedde i juli 1770, 162 år efter den första reduktionens grundande. Endast en pater blev kvar, den örtkunnige läkaren Sigismund Aperger, född 1678 i Innsbruck och död i reduktionen Apóstoles vid 91 års ålder.

 

Historien om jesuiternas reduktioner är fylld av än idag aktuella och intressanta forskningsuppgifter om mission, samhällsformer, sociala samlevnadsformer, arkitektur, läkarvetenskap, undervisningsformer, pedagogik, osv. Det var naturligtvis inga fulländade samhällen som byggdes i den sydamerikanska vildmarken innan det tragiska slutet kom. Dock hade man, förutom bla de socioekonomiska framgångarna, lyckats bevara den inhemska befolkningens språk och kultur.

 

I och med att reduktionerna förstördes, tystnade en kultur och dess former. Stora områden, som då ännu inte markerats på kartan, behärskades av reduktionerna. Resande kunde färdas genom dem utan risk för överfall, de kunde efter dagsmarschen finna nattläger och en fredligt sinnad by, bevakad och styrd av indianerna själva. Alla dessa städer och byar förföll under 1800-talets otaliga krig och dess bebyggare spreds ut över kontinenten.

 

+ + +

 

Dagen innan han mördades sade biskopen Oscar A. Romero i sin predikan i San Salvador: "Ingen kan må illa av att vi i ljuset av Guds ord, som förkunnas när vi firar eukaristin, belyser den sociala, politiska och ekonomiska verkligheten. Att INTE göra detta skulle strida mot den kristna tron".

 

Detta är, säger (1984!) filosofiprofessorn vid jesuiternas Högskola för filosofi i München, Hans Zwiefelhofer SJ, ett "uttryck för det teologiska tänke.- och handlingssätt i Latinamerika, som med ett samlingsbegrepp kallas befrielseteologi. Det är en oskriven, praktisk och profetisk teologi, en verkligt nutidsorienterad och situationsanpassad andlighet. Det är fråga om en handlingsorienterad andlig  -  och i vidaste bemärkelse  -  politisk rörelse, en 'livshållning', kort sagt: en levande tro i Latinamerika. Det är ett i Latinamerika hemmahörande och där genomfört arbete på att åter tänka igenom hela den kristna tron och att leva den utifrån den situation som människorna där lever i. Detta sker utifrån ett nytt förhållande mellan teori och praktik".

 

Genom den "befrielseteologi" som uppstod som ett resultat av Andra Vatikankociliets teologiska och pastorala riktlinjer, nådde för första gången Katolska Kyrkan i Latinamerika fram till ett gemensamt medvetande som lokal kyrka. För första gången talade man officiellt om att det kyrkliga arbetet skulle inriktas på utveckling, integration och befrielse av människan. Man utgick från begreppet "institutionaliserat våld" för att beskriva människornas ofrihet ekonomiskt och socialt och definierade den nödvändiga processen som befrielse från slaveri, fattigdom och förtryck. Processen fick därigenom teologisk tyngd och på biskoparnas andra generalförsamling i Medellin i Colombia fördömde man nykolonialism och ekonomisk imperialism. En appell riktades till alla kristna om ett kritiskt engagemang och om en målinriktad och kompromisslös insats för rättvisa och befrielse i ett samhälle där breda folklager är ofria i sitt inre och beroende i yttre avseende, dvs lever under ekonomiskt och socialt förtryck.

 

Dialog uppstod mellan samhällsvetare och teologer om hur man skulle hantera den fortsatta underutvecklingen efter 1950- och 1960-talens misslyckade utvecklingsprogram. Befrielseteologin blev ett arbetsprogram som utgår från situationens och tidens kännetecken, dvs från det utarmade, socialt skiktade och i befrielseprocess stadda latinamerikanska samhället.

 

Man bör vara uppmärksam på skillnaderna mellan "politisk teologi", "hoppets teologi", "revolutionsteologi" och "befrielseteologi". Befrielseteologins företrädare menar att den politiska teologins och hoppets teologi i sin hermeneutik inte är lämpad att möta de stora konflikterna i dagens värld, dvs utsugningen av Tredje Världens fattiga länder. Man menar också att revolutionsteologin, trots den med befrielseteologin ofta överensstämmande synen på Guds handlande i historien, på ett grundläggande sätt skiljer sig från denna. Begreppen revolution och befrielse har olika teologisk innebörd. Detta blir tydligast därigenom, menar Zwiefelhofer, "att den kristologiska titeln 'Jesus, befriaren', har en grundläggande betydelse i befrielseteologin, fastän det utan tvivel står klart att Jesus varken kan bli eller i verkligheten blir betraktad som en revolutionär i ordets politiska mening. Revolutionsteologi ägnar sig främst åt världsrevolutionens problematik och dess teologiska rättfärdigande och man uppmanar alla kristna att aktivt ta del i den revolutionära processen. För att begränsa den risk som finns i denna teologiska riktning för ett kortsiktigt ideologiserande och reducerande av den kristna befrielsen till endast sociala och politiska förändringar försöker befrielseteologin tillämpa förhållandet mellan tro och kärlek. För befrielseteologin hör ett riktigt handlande och en rätt tro oskiljaktigt samman och står i ett dialektiskt förhållande till varandra. För befrielseteologerna är teologin en reflexion av och över tron, sedd som en befriande handling, en befrielseimmanent och befrielseorienterad trosvetenskap som har befrielseprocessen både som upprinnelse och målsättning".  Därmed har också frontställningen gentemot befrielseideologier av marxistisk art klart markerats. Detta innebär emellertid inte att ett samarbete är utsiktslöst. Tvärtom: får båda befrielserörelserna gäller i första hand människans befrielse från slaveri, ekonomiskt slaveri, socialt slaveri, osv.

 

Vid de latinamerikanska biskoparnas tredje generalförsamling i Puebla 1979 förklarade Johannes Paulus II i sitt öppningsanförande att Medelinkonferensen och dess resultat var utgångspunkt för Puebla och att han som rättesnöre för sina egna överväganden drog en tydlig skiljelinje mellan en "evangeliserande" och en "politisk" befrielseteologi. Detta visade sig vara en ödesdiger strategi. Den dåvarande Påvens hårda linje visade att han var dåligt informerad om den sydamerikanska och latinamerikanska fattigdomens orsaker. Efter ett teveframträdande där han tog heder och ära av ett antal befrielseteologer och av befrielseteologierna som en del av Kyrkans lära, förlorade Katolska Kyrkan anhängare, prestige och trovärdighet i stora delar av den värld som inte är en del av den västerländska sfären. Jag är övertygad om att Benediktus XVI med kraft kommer att försöka genomföra de teologiska visioner han hade före sin tid som tjänsteman under Johannes Paulus II. Befrielseteologierna har överlevt Johannes Paulus II.

 

Professorn och franciskanpatern Leonardo Boff från Brasilien, den i Europa kanske mest bekante av befrielseteologerna, har bla sagt att de "befrielsekristna" i Latinamerika ser på den sociala verkligheten i hemländerna och världen från samma håll som de förtrampade egendomslösa. De ser i Evangeliet, säger Boff, en befrielsefaktor där Jesus Kristus inte längre i främsta rummet är världshärskare, utan "den fattige, maktlöse, orättfärdigt dödade, men till nytt liv uppväckte befriaren. Det rör sig alltså", säger Boff, "om en ny sammansmältning av bön och kamp, av herdagärning och samhällsinsats".

 

Befrielseteologin är emellertid fortfarande en kontroversiell företeelse, trots att situationen för världens förtryckta radikalt försämrats sedan 1980-talet. Striden om befrielseteologin kommer att pågå lika länge som den kan bevisa sitt existensberättigande, dvs lika länge som människor hungrar, förföljs, utnyttjas och mördas. På samma sätt som befrielseteologin, enligt Zwiefelhofer, är ett uttryck för det teologiska handlings- och tänkesättet i Latinamerika, blir det möjligen möjligt att den blir en inkulturationsprocess av samma slag som jesuiternas arbete med indianreduktionerna för 400 år sedan. Kan det ske utan koloniala ingripanden utifrån av det slag som för fyrahundra år sedan slaktade det "heliga experimentet"? Troligen inte. Historien reproducerar sig ständigt och för varje ny runda skärps motsättningarna. På längre sikt är naturligtvis segraren självklar, eller som Zwiefelhofer skriver, att befrielseteologi inte endast handlar om att åstadkomma sociala och politiska förändringar, utan att det gäller att  även "tillämpa förhållandet mellan tro och kärlek".

 

 

 

 

Noter:

Illustrationerna anknyter till jesuiternas indianreduktion Paracuaria.

Artikeln har tidigare publicerats i tidskriften Polanco, tidskrift för ignatiansk spiritualitet, nr. 4 - 2006.

Juan Alfonso de Polanco S.J. (1517 - 1576) var sekreterare till Ignatius av Loyola.

bo i. cavefors : teater dekadens - bok - reklam...

Bo I. Cavefors

TEATER DEKADENS

Tre dramer : 1) Uppror i Kasban - 2) Sade och japanen - 3) Xavier de Maistres Den spetälske i staden Aosta i bearbetning

Johan Hammarströms Bokförlag, Umeå 2006

+ + +

Förord : Hans T. Sternudd

Hans T. Sternudd

Pesten dödar de som fegt försöker undkomma dess härjningar, de som däremot stannar kvar och inväntar dess ankomst, bidar sin tid under fest och erotiska utsvävningar, som Boccacios hjältar, överlever.

I Teatern och pesten (1938) beskriver den franske teatermannen Antonin Artaud hur teatern, den verkliga teatern föds i ett samhälle drabbat av pestens härjningar. När stadens konturer och struktur suddats ut av röken från likbål och den söta lukten från högarna av uppsvällda, böldbeklädda kroppar ligger tät. Då samlas samhällets bottensats till räder i de övergivna husen. Immuniserade från pestens härjningar av ursinne och ett meningslöst habegär invaderar dessa utstötta de övergivna husen. De klättrar över ruttnade lik på jakt efter de tidigare, före den svarta dödens härjningar, så åtråvärda rikedomarna – men som nu är berövade allt värde. I detta ögonblick föds teatern. De meningslösa handlingarnas teater utan motiv eller mål, de sista levandes teater.

Artaud som var besatt av tanken på att återuppväcka teatern ur dess anemiska förtvining fångar här scenkonsten i en eskatologisk tid. Grymhetens teater var Artauds beska medicin. Den ”extrema handlingen, driven till det yttersta” (1933:162) skulle förnya teater. För Artaud gällde det att återuppväcka myterna och skapa en magisk scenkonst som ändå var trovärdig, reell utan gränser mellan scenens aktörer och publiken. På dagens teaterscener finner vi inte så många spår av Artauds vision av flera själ. Hans modernistiska utopi med sina essentialistiska inslag och kolonialistiska annektering av Balinesisk scenkonst (som han totalt missförstod) verkar förstås obehaglig idag. Men framförallt så stör hans krav på att teatern skulle förmedla en fysisk realitet, han ville genom grymhetens väg ”råda bot på den mänskliga kroppens misär” och återställa ordningen; sätta stopp för andens undertryckande av kroppen (Percival 1981:23).

Om samtidens teater vänt Artaud ryggen så är hans tankar desto mer levande i aktions- och performancekonsten. När Bo Cavefors vill förnya teatern så inspireras han därför av konstnären Hermann Nitsch, en av den österrikiska aktionismens förgrundsgestalter. Under hela sitt konstnärskap har Nitsch arbetat med realiseringen av Das Orgien Mysterien Theater (OMT), en allkonstverk i Wagneriansk mening som förenar föreställningar om en antik dionysisk orgietradition med den kristna passionshistorien. I OMT flödar blodet och vinet, där slaktas djur, knådas inälvor och trampas vindruvor. Hundratals aktörer och musiker samordnas i imponerade skådespel för alla sinnen. Ordet underordnas den sinnliga upplevelsen i föreställningar som trotsar mediering i form av visuella eller textuella representationer.

I sann modernistisk utopisk anda så hävdade den unge Nitsch på 60-talet att den textbaserade teaterns inom kort skulle ersättas av OMT: en livsbejakande fest med reella iscensättningar av korsfästningar, sönderslitande av djurkroppar och offrandet av människor och djur (1962). Målet med OMT är att hylla livet i alla dess former och inte väja för dödens realitet. Deltagarna ska genom intensiva excessiva upplevelser skåda varats oändlighet. – Jag ska befria mänskligheten från dess djuriskhet, deklarerade Nitsch, och lyckas skrämma vettet ur det konservativa Österrike. När hans Die erste heiligen Kommunion (1966), ett assemblage med dambindor indränkta i blod, ställdes ut väcktes åtal för blasfemi, med påföljande böter och skyddstillsyn.

Sexualiteten och dess religiösa aspekt är alltid tydlig i Nitschs verk. I 32. aktion (1970) får temat sin kanske mest extrema form. I denna aktion hade Nitsch, iförd mässhake och dildo, samlag med den korsfästa Hanel Koch, samtidigt som blod hälldes över hans rygg. En scen som påminner om den svarta mässa som madame de Montreuil återger i Bo Cavefors Sade och japanen (i Yuko Mishimas Markisinnan de Sade är det Grevinnan de Saint-Fond som skildrar samma scen). Här finner man samma koppling mellan det öppna såret och det kvinnliga könet; ur smärtans kaos föds ett nytt liv.

Officianten åkallade Kristus Jesus. Jag skrek när blodet från lammet, som man offrade, betäckte min kropp samtidigt med den ljumma sperman från våra svarta tjänares runkade kukar. Jag kände en besynnerlig glädje och stolthet. Plötsligt förstod jag symboliken med att lammets blod förenades med mäns sperma. Jag insåg att elden, att ljusen jag höll i mina händer, motsvarade spikarna som fäste vår Herre vid Korset. (s 49 [i det bokmanus jag har att tillgå] - s 68 i boken).

Det är inte kanske så förvånande att Nitschs och hans aktionistkollega Otto Mühls föreställningar beskrivits som moderna svarta mässor (Zacharias).

 Nitschs och Kochs blasfemiska samlag utgjorde kulmen på en stegring mot allt extremare aktioner i Nitschs krets. Den skandalösa ”föreläsningen” Kunst und Revolution 1968 på Wiens universitet med sina offentliga tarmtömningar, urineringar, hädiska angrepp på den österrikiska nationen, blev peripetin för aktionismen i Wien. Efter den drog sig Günter Brus och Mühl, ett par av de mest inflytelserika av Wieneraktionisterna undan från offentlighetens ljus. Brus flydde till Tyskland undan fängelsestraff, hans kroppsliga aktioner hade också drivit honom allt längre mot en total självdestruktion vilket gjorde att han var tvingad att välja mellan konsten och livet (bokstavligt talat). Mühl bildade tillsammans med sina unga lärjungar ett kollektiv där privategendomen avskaffades och kärleken var fri. De är bland de två senare konstnärerna som man kanske tydligare hittar de uttryck som Cavefors efterlyser i Nitschs verk, de explicita sexuella framställningarna är mer utvecklade i Mühls aktioner (där även djur oftare slaktades) och i Brus smärtoritualer.

Nitsch var den ende av de klassiska aktionisterna som fortsatte på 70-talet. Han gick också vidare som konstnär, inte mot ett realiserande av sitt läsdrama Die Eroberung von Jerusalem (1971) med sina människooffer och de Sade-inspirerade excesser (ett drama som enligt Nitsch aldrig var tänkt att realiseras). Nitsch verk blir istället mer estetiserat och vägen till transcendens mer sublimerad. 

Med viss tvekan jag åkte ner till Wien hösten 2005 för att bevista Nitsch aktion på den österrikiska teaterkulturens högborg Burgtheater. Inbjuden av teaterdirektör Klaus Bachler genomförde Nitsch sin 122 aktion på den scen som han 43 år tidigare krävt skulle stängas. Frågan var om Nitsch ordlösa skapelse OMT skulle tappa sin udd på denna scen och införlivas med en ofarlig småborgerlig kultur. Dessa farhågor besannades inte, sällan har ett verk sedan sexdagars aktionen 1998 förmått påverka så starkt. Metodiskt penetrerades den korsformade bygganden med processioner av offerdjur och nedblodade korsfästa aktörer. Den slutna byggnaden behandlades som en kropp som nästen erotiskt erövrades av vår tids största konstnärsprojekt. 

Nitsch misslyckas inte, enligt min mening, däremot kanske han är på väg åt ett annat håll än Cavefors, hans väg är en annan. Trots tveksamma referenser till arketyper och essentialistiska föreställningar så har Nitsch förstått kroppen och han lyckas komma så nära transcendensen, i meningen utslocknande och total närvaro, som det är möjligt (hitom döden i alla fall). 

Nitsch vänder sig ifrån ordet i sina föreställningar, hans aktioner är framförallt sinnliga ej intellektuella. Cavefors vill återigen hitta sätt att integrera texten och den reella handlingen i sina dramer. När han i iscensättningen av Den spetälske från Aosta berättar om hunden Miraklet, som stenas för sitt otuktiga promiskuösa liv, samtidigt som han onanerar så förändras något i rummet. Genom att besudla sig offentligt, visa sig i sin mest utsatta position utför Cavefors ett offer som kan vara en väg att lämna dagens teatern, med dess trovärdighetskris, ryggen. Texten och handlingen befruktar varandra. Det skapas en symbiosen där historiska rötter blottas. Att förnedra sig som en filosofisk och religiös handlingen finner vi hos de antika kynikernas hundlika praktik och de galna i Kristus som genom historien släpat hundkadaver efter sig. Förnedringen är ett centralt tema i passionsberättelsen och i krönikorna om martyrernas liv. Att besudla sig, förnedra sig är ett rituellt tema för att uppnå visdom, inte för individen så mycket som för gruppen i stort. Det är därför inte så förvånande att Wieneraktionisterna med sina offerhandlingar räknats bland vår tids heliga. Man kan även se de tyska RAF-gruppen desperata offrande av sina liv (och andras) som ett sätt att försonas sig med västerlandets skuldbörda, som en helig ritual. Holger Meins utmärglade kropp efter hungerstrejken i Stammheim bär tydliga likheter med bilderna av Kristus nedtagen från korsten och det tvivel som Meins uttrycker i sitt sista brev liknar Jesu sista rop i nöd i Getsemane – guden som tvivlar på sig själv. 

Med sina dramer söker Cavefors hitta en ny väg för scenkonsten. Han tillhör inte dem som smiter undan pesten – han stannar kvar och firar i helig promiskuös yra. Visst kan man sakna kvinnorna, den kraftfulla Simone ur Batailles Ögats historia lyser med sin till exempel frånvaro. Det är en maskulin värld som tonar fram i Cavefors texter, men en maskulinitet som ifrågasätts. Männen i dessa dramer fyller sin ålagda roll att föra släktet vidare, att ge liv. Cavefors män ger smärtan, döden som gåva. Här finner vi Bataillesk ekonomi, ett slöseriet och överskottets ekonomi: säden faller på marken och kärleken är ”oegennyttig”. 

Cavefors söker utforska möjligheten till transcendens genom smärta, piskrappen ger texten rytm. Som hos den amerikanske performanceartisten Ron Athey, förenas här smärtan med det heliga. Det heliga söks i smutsen. När Athey ur sin stjärt, hans Solar anus (som en hyllning till Bataille har han tatuerat en sol kring dess öppning) låter ett band av pärlor förlösas så återuppstår det gudomliga ur det orena. 

I den andre, ibland de utstötta där finner vi det heliga. Där finner vi också Bo. 

Lund den 21 december 2005 

Hans T Sternudd

+ + +

Läst

Artaud, Antonin(1933): ”Teatern och grymheten”; Teater, polemik teorier manifest, (red.: Ingvar Holm) Lund: Studentlitteratur 1970.– (1938): The Theater and Its Double, New York: Grove Press Inc. 1958.
Brus Muehl Nitsch Schwarzkogler, Writings of the Vienna Actionists, (1999, red.: Malcolm Green) London: Atlas Press. (Ingår som nr. 7 i Atlas Arkhive Documents of the Avant-Garde).
Bataille, Georges: Ögats historia (1928), Stockholm: Bokförlaget Alba 1983.
Meins, Holger (1974): ”holgers sista brev”, RAF: texter, Lund: Bo Cavefors bokförlag 1977. s 13-14.Nitsch, Hermann (1962): ”Das O. M. Theater”, Das Orgien Mysterien Theater, Manifeste, Aufsätze, Vorträge, Salzburg och Wien: Residenz Verlag. 1990. s 8-14.
Percival (1981): ”Artaud – en presentation”, Artaud av Artaud, Stockholm: Almqvist & Wiksell.
Sternudd, Hans T (2004): Excess och aktionskonst, en semiotisk analys av Hermann Nitschs Das 6-Tage-Spiel med betoning på första dagens Mittagsfinale, Lund: Heterogénesis.Spera, Danielle (1999): Herman Nitsch, Leben und Arbeit aufgezeichnet von Danielle Spera, Wien och München: Verlag Christian Brandstätter.Zacharias, Gerhard (1964): Satanskult und Schwarze Messe, Ein Beitrag zur Phänomenologie der Religion, Wiesbaden: Limes Verlag.
 

+ + +