bo i. cavefors : teater dekadens - bok - reklam...

Bo I. Cavefors

TEATER DEKADENS

Tre dramer : 1) Uppror i Kasban - 2) Sade och japanen - 3) Xavier de Maistres Den spetälske i staden Aosta i bearbetning

Johan Hammarströms Bokförlag, Umeå 2006

+ + +

Förord : Hans T. Sternudd

Hans T. Sternudd

Pesten dödar de som fegt försöker undkomma dess härjningar, de som däremot stannar kvar och inväntar dess ankomst, bidar sin tid under fest och erotiska utsvävningar, som Boccacios hjältar, överlever.

I Teatern och pesten (1938) beskriver den franske teatermannen Antonin Artaud hur teatern, den verkliga teatern föds i ett samhälle drabbat av pestens härjningar. När stadens konturer och struktur suddats ut av röken från likbål och den söta lukten från högarna av uppsvällda, böldbeklädda kroppar ligger tät. Då samlas samhällets bottensats till räder i de övergivna husen. Immuniserade från pestens härjningar av ursinne och ett meningslöst habegär invaderar dessa utstötta de övergivna husen. De klättrar över ruttnade lik på jakt efter de tidigare, före den svarta dödens härjningar, så åtråvärda rikedomarna – men som nu är berövade allt värde. I detta ögonblick föds teatern. De meningslösa handlingarnas teater utan motiv eller mål, de sista levandes teater.

Artaud som var besatt av tanken på att återuppväcka teatern ur dess anemiska förtvining fångar här scenkonsten i en eskatologisk tid. Grymhetens teater var Artauds beska medicin. Den ”extrema handlingen, driven till det yttersta” (1933:162) skulle förnya teater. För Artaud gällde det att återuppväcka myterna och skapa en magisk scenkonst som ändå var trovärdig, reell utan gränser mellan scenens aktörer och publiken. På dagens teaterscener finner vi inte så många spår av Artauds vision av flera själ. Hans modernistiska utopi med sina essentialistiska inslag och kolonialistiska annektering av Balinesisk scenkonst (som han totalt missförstod) verkar förstås obehaglig idag. Men framförallt så stör hans krav på att teatern skulle förmedla en fysisk realitet, han ville genom grymhetens väg ”råda bot på den mänskliga kroppens misär” och återställa ordningen; sätta stopp för andens undertryckande av kroppen (Percival 1981:23).

Om samtidens teater vänt Artaud ryggen så är hans tankar desto mer levande i aktions- och performancekonsten. När Bo Cavefors vill förnya teatern så inspireras han därför av konstnären Hermann Nitsch, en av den österrikiska aktionismens förgrundsgestalter. Under hela sitt konstnärskap har Nitsch arbetat med realiseringen av Das Orgien Mysterien Theater (OMT), en allkonstverk i Wagneriansk mening som förenar föreställningar om en antik dionysisk orgietradition med den kristna passionshistorien. I OMT flödar blodet och vinet, där slaktas djur, knådas inälvor och trampas vindruvor. Hundratals aktörer och musiker samordnas i imponerade skådespel för alla sinnen. Ordet underordnas den sinnliga upplevelsen i föreställningar som trotsar mediering i form av visuella eller textuella representationer.

I sann modernistisk utopisk anda så hävdade den unge Nitsch på 60-talet att den textbaserade teaterns inom kort skulle ersättas av OMT: en livsbejakande fest med reella iscensättningar av korsfästningar, sönderslitande av djurkroppar och offrandet av människor och djur (1962). Målet med OMT är att hylla livet i alla dess former och inte väja för dödens realitet. Deltagarna ska genom intensiva excessiva upplevelser skåda varats oändlighet. – Jag ska befria mänskligheten från dess djuriskhet, deklarerade Nitsch, och lyckas skrämma vettet ur det konservativa Österrike. När hans Die erste heiligen Kommunion (1966), ett assemblage med dambindor indränkta i blod, ställdes ut väcktes åtal för blasfemi, med påföljande böter och skyddstillsyn.

Sexualiteten och dess religiösa aspekt är alltid tydlig i Nitschs verk. I 32. aktion (1970) får temat sin kanske mest extrema form. I denna aktion hade Nitsch, iförd mässhake och dildo, samlag med den korsfästa Hanel Koch, samtidigt som blod hälldes över hans rygg. En scen som påminner om den svarta mässa som madame de Montreuil återger i Bo Cavefors Sade och japanen (i Yuko Mishimas Markisinnan de Sade är det Grevinnan de Saint-Fond som skildrar samma scen). Här finner man samma koppling mellan det öppna såret och det kvinnliga könet; ur smärtans kaos föds ett nytt liv.

Officianten åkallade Kristus Jesus. Jag skrek när blodet från lammet, som man offrade, betäckte min kropp samtidigt med den ljumma sperman från våra svarta tjänares runkade kukar. Jag kände en besynnerlig glädje och stolthet. Plötsligt förstod jag symboliken med att lammets blod förenades med mäns sperma. Jag insåg att elden, att ljusen jag höll i mina händer, motsvarade spikarna som fäste vår Herre vid Korset. (s 49 [i det bokmanus jag har att tillgå] - s 68 i boken).

Det är inte kanske så förvånande att Nitschs och hans aktionistkollega Otto Mühls föreställningar beskrivits som moderna svarta mässor (Zacharias).

 Nitschs och Kochs blasfemiska samlag utgjorde kulmen på en stegring mot allt extremare aktioner i Nitschs krets. Den skandalösa ”föreläsningen” Kunst und Revolution 1968 på Wiens universitet med sina offentliga tarmtömningar, urineringar, hädiska angrepp på den österrikiska nationen, blev peripetin för aktionismen i Wien. Efter den drog sig Günter Brus och Mühl, ett par av de mest inflytelserika av Wieneraktionisterna undan från offentlighetens ljus. Brus flydde till Tyskland undan fängelsestraff, hans kroppsliga aktioner hade också drivit honom allt längre mot en total självdestruktion vilket gjorde att han var tvingad att välja mellan konsten och livet (bokstavligt talat). Mühl bildade tillsammans med sina unga lärjungar ett kollektiv där privategendomen avskaffades och kärleken var fri. De är bland de två senare konstnärerna som man kanske tydligare hittar de uttryck som Cavefors efterlyser i Nitschs verk, de explicita sexuella framställningarna är mer utvecklade i Mühls aktioner (där även djur oftare slaktades) och i Brus smärtoritualer.

Nitsch var den ende av de klassiska aktionisterna som fortsatte på 70-talet. Han gick också vidare som konstnär, inte mot ett realiserande av sitt läsdrama Die Eroberung von Jerusalem (1971) med sina människooffer och de Sade-inspirerade excesser (ett drama som enligt Nitsch aldrig var tänkt att realiseras). Nitsch verk blir istället mer estetiserat och vägen till transcendens mer sublimerad. 

Med viss tvekan jag åkte ner till Wien hösten 2005 för att bevista Nitsch aktion på den österrikiska teaterkulturens högborg Burgtheater. Inbjuden av teaterdirektör Klaus Bachler genomförde Nitsch sin 122 aktion på den scen som han 43 år tidigare krävt skulle stängas. Frågan var om Nitsch ordlösa skapelse OMT skulle tappa sin udd på denna scen och införlivas med en ofarlig småborgerlig kultur. Dessa farhågor besannades inte, sällan har ett verk sedan sexdagars aktionen 1998 förmått påverka så starkt. Metodiskt penetrerades den korsformade bygganden med processioner av offerdjur och nedblodade korsfästa aktörer. Den slutna byggnaden behandlades som en kropp som nästen erotiskt erövrades av vår tids största konstnärsprojekt. 

Nitsch misslyckas inte, enligt min mening, däremot kanske han är på väg åt ett annat håll än Cavefors, hans väg är en annan. Trots tveksamma referenser till arketyper och essentialistiska föreställningar så har Nitsch förstått kroppen och han lyckas komma så nära transcendensen, i meningen utslocknande och total närvaro, som det är möjligt (hitom döden i alla fall). 

Nitsch vänder sig ifrån ordet i sina föreställningar, hans aktioner är framförallt sinnliga ej intellektuella. Cavefors vill återigen hitta sätt att integrera texten och den reella handlingen i sina dramer. När han i iscensättningen av Den spetälske från Aosta berättar om hunden Miraklet, som stenas för sitt otuktiga promiskuösa liv, samtidigt som han onanerar så förändras något i rummet. Genom att besudla sig offentligt, visa sig i sin mest utsatta position utför Cavefors ett offer som kan vara en väg att lämna dagens teatern, med dess trovärdighetskris, ryggen. Texten och handlingen befruktar varandra. Det skapas en symbiosen där historiska rötter blottas. Att förnedra sig som en filosofisk och religiös handlingen finner vi hos de antika kynikernas hundlika praktik och de galna i Kristus som genom historien släpat hundkadaver efter sig. Förnedringen är ett centralt tema i passionsberättelsen och i krönikorna om martyrernas liv. Att besudla sig, förnedra sig är ett rituellt tema för att uppnå visdom, inte för individen så mycket som för gruppen i stort. Det är därför inte så förvånande att Wieneraktionisterna med sina offerhandlingar räknats bland vår tids heliga. Man kan även se de tyska RAF-gruppen desperata offrande av sina liv (och andras) som ett sätt att försonas sig med västerlandets skuldbörda, som en helig ritual. Holger Meins utmärglade kropp efter hungerstrejken i Stammheim bär tydliga likheter med bilderna av Kristus nedtagen från korsten och det tvivel som Meins uttrycker i sitt sista brev liknar Jesu sista rop i nöd i Getsemane – guden som tvivlar på sig själv. 

Med sina dramer söker Cavefors hitta en ny väg för scenkonsten. Han tillhör inte dem som smiter undan pesten – han stannar kvar och firar i helig promiskuös yra. Visst kan man sakna kvinnorna, den kraftfulla Simone ur Batailles Ögats historia lyser med sin till exempel frånvaro. Det är en maskulin värld som tonar fram i Cavefors texter, men en maskulinitet som ifrågasätts. Männen i dessa dramer fyller sin ålagda roll att föra släktet vidare, att ge liv. Cavefors män ger smärtan, döden som gåva. Här finner vi Bataillesk ekonomi, ett slöseriet och överskottets ekonomi: säden faller på marken och kärleken är ”oegennyttig”. 

Cavefors söker utforska möjligheten till transcendens genom smärta, piskrappen ger texten rytm. Som hos den amerikanske performanceartisten Ron Athey, förenas här smärtan med det heliga. Det heliga söks i smutsen. När Athey ur sin stjärt, hans Solar anus (som en hyllning till Bataille har han tatuerat en sol kring dess öppning) låter ett band av pärlor förlösas så återuppstår det gudomliga ur det orena. 

I den andre, ibland de utstötta där finner vi det heliga. Där finner vi också Bo. 

Lund den 21 december 2005 

Hans T Sternudd

+ + +

Läst

Artaud, Antonin(1933): ”Teatern och grymheten”; Teater, polemik teorier manifest, (red.: Ingvar Holm) Lund: Studentlitteratur 1970.– (1938): The Theater and Its Double, New York: Grove Press Inc. 1958.
Brus Muehl Nitsch Schwarzkogler, Writings of the Vienna Actionists, (1999, red.: Malcolm Green) London: Atlas Press. (Ingår som nr. 7 i Atlas Arkhive Documents of the Avant-Garde).
Bataille, Georges: Ögats historia (1928), Stockholm: Bokförlaget Alba 1983.
Meins, Holger (1974): ”holgers sista brev”, RAF: texter, Lund: Bo Cavefors bokförlag 1977. s 13-14.Nitsch, Hermann (1962): ”Das O. M. Theater”, Das Orgien Mysterien Theater, Manifeste, Aufsätze, Vorträge, Salzburg och Wien: Residenz Verlag. 1990. s 8-14.
Percival (1981): ”Artaud – en presentation”, Artaud av Artaud, Stockholm: Almqvist & Wiksell.
Sternudd, Hans T (2004): Excess och aktionskonst, en semiotisk analys av Hermann Nitschs Das 6-Tage-Spiel med betoning på första dagens Mittagsfinale, Lund: Heterogénesis.Spera, Danielle (1999): Herman Nitsch, Leben und Arbeit aufgezeichnet von Danielle Spera, Wien och München: Verlag Christian Brandstätter.Zacharias, Gerhard (1964): Satanskult und Schwarze Messe, Ein Beitrag zur Phänomenologie der Religion, Wiesbaden: Limes Verlag.
 

+ + +