Bo I. Cavefors : Befrielseteologi

Bo I. Cavefors

BEFRIELSETEOLOGIN INAKTUELL?

1984 beräknade den Heliga Stolen att i början av detta årtusende, dvs NU,  skulle hälften av världens katoliker vara bosatta i Latinamerika. Jag vet inte om det stämmer, men kontinenten är i praktiken genomkatolsk även om under senare decennier reformerade kyrkor av skilda slag etablerat sig med stor framgång. Desto större skäl att noga följa Katolska Kyrkans verksamhet i länder som Nicaragua, Brasilien, Paraguay, Kuba, Bolivia, Chile, Venezuela, Peru…

 

Nyhetstelegrammen talar idag inte lika mycket som under 1970- och 1980-talen om befrielseteologi, och om hur den hanterades i Vatikanen av bla teologen och ärkebiskopen Joseph Ratzinger, tidigare hängiven anhängare av befrielseteologer som Leonardo Boff och Hans Küng, numera Påve under namnet Benediktus XVI. Det nuvarande Pontifikatet framställs i västerländska media som synnerligen konservativt. Jag är övertygad om att det är en felaktig bedömning, som grundar sig på den yrkesutövning Kardinalen Ratzinger hade att utöva med Johannes Pauls II som övervakare.

 

Allmän uppfattning är att befrielseteologin blev verklighet i Latinamerika under 1960- och 1970-talen. Men är det inte istället så att de första befrielseteologerna var två jesuiter som för snart fyrahundra år sedan, 1608, bröt upp från Paraguays huvudstad Asunción och begav sig till Guairá, då en region inom det spanska territoriet, idag den brasilianska provinsen Paraná?

 

De båda jesuiterna seglade uppför floden Paraná och på lämpligt ställe stannade de, reste ett kors på flodstranden, kallade platsen för Loreto, började bygga en by och inbjöd de på flykt kringdrivande indianerna att komma dit och slå sig ned. Byn Loreto var den första av de indianreduktioner som för all tid skulle binda jesuiterna samman med den sydamerikanska historien. I de bergiga Guairátrakterna anlades under de följande tjugo åren ytterligare tio reduktioner för drygt 40 000 indianer.

 

1609 for två andra jesuiter från Asunción söderut, över floden Tebicuary, och grundade reduktionen San Ignacio vid Itagúy. Hit kom 1612 patern Roque González, som tidigare levt bland Guaycuruindianerna i sumpmarkerna vid Chaco. González var kreol, förstod sig på att bygga bostadshus, skolor, verkstäder och kyrkor, han lärde indianerna läsa, skriva, plöja, så och skörda och han införde hymner, processioner, parader och fester som bestämde byns sociala livsrytm. Pater González bedrev praktisk inkulturation och vann indianernas förtroende.

 

Efter sju år i San Ignacio for Roque vidare för att grunda nya reduktioner, bla på en plats som i dagens Argentina utgörs av provinsen Misiones, och i Rio Grand do Sul i Brasilien.

 

Jesuiternas indianreduktioner mötte starkt motstånd från politiska och ekonomiska makthavare vars behov av slavar var omätligt. Redan 1629 attackerades Guirá av från Sao Paulo utsända mamluker, portugisiska immigranter som lämnat sina hustrur för flyktade afrikanska slavinnor eller fördrivna Tupí-indianskor. Mamlukerna var skickliga ryttare, roddare, skyttar och krigare. Jesuiterna bad om den spanske guvernörens beskydd för reduktionerna, men fick avslag. Reduktionerna överfölls och sattes i brand. Så småningom fick jesuiterna spanske kungens tillstånd att bygga upp en milis utrustad med vapen som kunde erbjuda ett effektivt motstånd mot de mamlukska slavjägarna, för försvar av människor, hus, åkrar och verkstäder. Efter överfallen förlades reduktionerna till andra platser, de restaurerades och reorganiserades. Orter som Santa Rosa, Santa Maria de Fe och Santiago i dagens Paraguay är ursprungligen sådana av jesuiterna anlagda indianreduktioner.

 

 

 

Den milis, eller armé, som skapades inom reduktionernas områden var föredömligt disciplinerad. Reduktionernas hälsovård, utbildning, handel, politisk struktur, rättsväsende, var välorganiserat och självförvaltande.

 

"Det heliga experimentet", som reduktionerna ibland kallas, blev aldrig "rika" samhällen  -  däremot välmående, livskraftiga och expansiva. Detta ledde till deras undergång. Såväl i Spanien som i Paraguay låg det i jesuiternas motståndares intresse att sprida uppfattningen att framgången med reduktionerna berodde på att jesuiterna funnit guld som de gömde för myndigheter och omvärld. Trots resultatlös jakt efter det föregivna guldet fann de falska ryktena god jordmån. Man påstod att det icke-existerande guldet bla skulle användas till en statskupp. När jesuiternas motståndare 1766 fick Karl III att tro att han skulle bli avsatt och ersatt med sin yngre bror, förbjöds Jesu Sällskap i Spanien och i de spanska kolonierna.

 

Klockan 02.30 den 3 juli 1767 fängslades samtliga jesuiter i Asunción. De skulle utvisas till Europa, men vicekungen i Buenos Aires måste frige dem och vänta ytterligare ett år innan patres kunde skeppas över, eftersom det visade sig svårt att plocka fram 140 präster som kunde ersätta dem. I april 1768 var ersättarna på plats och vicekungen, helt inställd på att jesuiternas indianmilis skulle erbjuda motstånd, ockuperade reduktionen med hjälp av tre kompanier och 60 dragoner, inalles 1500 man.  Den imponerande ockupationsstyrkan kan tyckas överdriven, men de trettio Paraná-reduktionerna hade ett idealiskt försvarsläge, belägna flera hundra mil från Buenos Aires, omgivna av urskogar och sumpmarker och försvarade av Latinamerikas bästa armé. Ett ord från jesuiternas superior hade satt denna armé i aktion, men ordern kom aldrig.

 

Det tog ytterligare några år innan den siste jesuiten hade lämnat landet. Det skedde i juli 1770, 162 år efter den första reduktionens grundande. Endast en pater blev kvar, den örtkunnige läkaren Sigismund Aperger, född 1678 i Innsbruck och död i reduktionen Apóstoles vid 91 års ålder.

 

Historien om jesuiternas reduktioner är fylld av än idag aktuella och intressanta forskningsuppgifter om mission, samhällsformer, sociala samlevnadsformer, arkitektur, läkarvetenskap, undervisningsformer, pedagogik, osv. Det var naturligtvis inga fulländade samhällen som byggdes i den sydamerikanska vildmarken innan det tragiska slutet kom. Dock hade man, förutom bla de socioekonomiska framgångarna, lyckats bevara den inhemska befolkningens språk och kultur.

 

I och med att reduktionerna förstördes, tystnade en kultur och dess former. Stora områden, som då ännu inte markerats på kartan, behärskades av reduktionerna. Resande kunde färdas genom dem utan risk för överfall, de kunde efter dagsmarschen finna nattläger och en fredligt sinnad by, bevakad och styrd av indianerna själva. Alla dessa städer och byar förföll under 1800-talets otaliga krig och dess bebyggare spreds ut över kontinenten.

 

+ + +

 

Dagen innan han mördades sade biskopen Oscar A. Romero i sin predikan i San Salvador: "Ingen kan må illa av att vi i ljuset av Guds ord, som förkunnas när vi firar eukaristin, belyser den sociala, politiska och ekonomiska verkligheten. Att INTE göra detta skulle strida mot den kristna tron".

 

Detta är, säger (1984!) filosofiprofessorn vid jesuiternas Högskola för filosofi i München, Hans Zwiefelhofer SJ, ett "uttryck för det teologiska tänke.- och handlingssätt i Latinamerika, som med ett samlingsbegrepp kallas befrielseteologi. Det är en oskriven, praktisk och profetisk teologi, en verkligt nutidsorienterad och situationsanpassad andlighet. Det är fråga om en handlingsorienterad andlig  -  och i vidaste bemärkelse  -  politisk rörelse, en 'livshållning', kort sagt: en levande tro i Latinamerika. Det är ett i Latinamerika hemmahörande och där genomfört arbete på att åter tänka igenom hela den kristna tron och att leva den utifrån den situation som människorna där lever i. Detta sker utifrån ett nytt förhållande mellan teori och praktik".

 

Genom den "befrielseteologi" som uppstod som ett resultat av Andra Vatikankociliets teologiska och pastorala riktlinjer, nådde för första gången Katolska Kyrkan i Latinamerika fram till ett gemensamt medvetande som lokal kyrka. För första gången talade man officiellt om att det kyrkliga arbetet skulle inriktas på utveckling, integration och befrielse av människan. Man utgick från begreppet "institutionaliserat våld" för att beskriva människornas ofrihet ekonomiskt och socialt och definierade den nödvändiga processen som befrielse från slaveri, fattigdom och förtryck. Processen fick därigenom teologisk tyngd och på biskoparnas andra generalförsamling i Medellin i Colombia fördömde man nykolonialism och ekonomisk imperialism. En appell riktades till alla kristna om ett kritiskt engagemang och om en målinriktad och kompromisslös insats för rättvisa och befrielse i ett samhälle där breda folklager är ofria i sitt inre och beroende i yttre avseende, dvs lever under ekonomiskt och socialt förtryck.

 

Dialog uppstod mellan samhällsvetare och teologer om hur man skulle hantera den fortsatta underutvecklingen efter 1950- och 1960-talens misslyckade utvecklingsprogram. Befrielseteologin blev ett arbetsprogram som utgår från situationens och tidens kännetecken, dvs från det utarmade, socialt skiktade och i befrielseprocess stadda latinamerikanska samhället.

 

Man bör vara uppmärksam på skillnaderna mellan "politisk teologi", "hoppets teologi", "revolutionsteologi" och "befrielseteologi". Befrielseteologins företrädare menar att den politiska teologins och hoppets teologi i sin hermeneutik inte är lämpad att möta de stora konflikterna i dagens värld, dvs utsugningen av Tredje Världens fattiga länder. Man menar också att revolutionsteologin, trots den med befrielseteologin ofta överensstämmande synen på Guds handlande i historien, på ett grundläggande sätt skiljer sig från denna. Begreppen revolution och befrielse har olika teologisk innebörd. Detta blir tydligast därigenom, menar Zwiefelhofer, "att den kristologiska titeln 'Jesus, befriaren', har en grundläggande betydelse i befrielseteologin, fastän det utan tvivel står klart att Jesus varken kan bli eller i verkligheten blir betraktad som en revolutionär i ordets politiska mening. Revolutionsteologi ägnar sig främst åt världsrevolutionens problematik och dess teologiska rättfärdigande och man uppmanar alla kristna att aktivt ta del i den revolutionära processen. För att begränsa den risk som finns i denna teologiska riktning för ett kortsiktigt ideologiserande och reducerande av den kristna befrielsen till endast sociala och politiska förändringar försöker befrielseteologin tillämpa förhållandet mellan tro och kärlek. För befrielseteologin hör ett riktigt handlande och en rätt tro oskiljaktigt samman och står i ett dialektiskt förhållande till varandra. För befrielseteologerna är teologin en reflexion av och över tron, sedd som en befriande handling, en befrielseimmanent och befrielseorienterad trosvetenskap som har befrielseprocessen både som upprinnelse och målsättning".  Därmed har också frontställningen gentemot befrielseideologier av marxistisk art klart markerats. Detta innebär emellertid inte att ett samarbete är utsiktslöst. Tvärtom: får båda befrielserörelserna gäller i första hand människans befrielse från slaveri, ekonomiskt slaveri, socialt slaveri, osv.

 

Vid de latinamerikanska biskoparnas tredje generalförsamling i Puebla 1979 förklarade Johannes Paulus II i sitt öppningsanförande att Medelinkonferensen och dess resultat var utgångspunkt för Puebla och att han som rättesnöre för sina egna överväganden drog en tydlig skiljelinje mellan en "evangeliserande" och en "politisk" befrielseteologi. Detta visade sig vara en ödesdiger strategi. Den dåvarande Påvens hårda linje visade att han var dåligt informerad om den sydamerikanska och latinamerikanska fattigdomens orsaker. Efter ett teveframträdande där han tog heder och ära av ett antal befrielseteologer och av befrielseteologierna som en del av Kyrkans lära, förlorade Katolska Kyrkan anhängare, prestige och trovärdighet i stora delar av den värld som inte är en del av den västerländska sfären. Jag är övertygad om att Benediktus XVI med kraft kommer att försöka genomföra de teologiska visioner han hade före sin tid som tjänsteman under Johannes Paulus II. Befrielseteologierna har överlevt Johannes Paulus II.

 

Professorn och franciskanpatern Leonardo Boff från Brasilien, den i Europa kanske mest bekante av befrielseteologerna, har bla sagt att de "befrielsekristna" i Latinamerika ser på den sociala verkligheten i hemländerna och världen från samma håll som de förtrampade egendomslösa. De ser i Evangeliet, säger Boff, en befrielsefaktor där Jesus Kristus inte längre i främsta rummet är världshärskare, utan "den fattige, maktlöse, orättfärdigt dödade, men till nytt liv uppväckte befriaren. Det rör sig alltså", säger Boff, "om en ny sammansmältning av bön och kamp, av herdagärning och samhällsinsats".

 

Befrielseteologin är emellertid fortfarande en kontroversiell företeelse, trots att situationen för världens förtryckta radikalt försämrats sedan 1980-talet. Striden om befrielseteologin kommer att pågå lika länge som den kan bevisa sitt existensberättigande, dvs lika länge som människor hungrar, förföljs, utnyttjas och mördas. På samma sätt som befrielseteologin, enligt Zwiefelhofer, är ett uttryck för det teologiska handlings- och tänkesättet i Latinamerika, blir det möjligen möjligt att den blir en inkulturationsprocess av samma slag som jesuiternas arbete med indianreduktionerna för 400 år sedan. Kan det ske utan koloniala ingripanden utifrån av det slag som för fyrahundra år sedan slaktade det "heliga experimentet"? Troligen inte. Historien reproducerar sig ständigt och för varje ny runda skärps motsättningarna. På längre sikt är naturligtvis segraren självklar, eller som Zwiefelhofer skriver, att befrielseteologi inte endast handlar om att åstadkomma sociala och politiska förändringar, utan att det gäller att  även "tillämpa förhållandet mellan tro och kärlek".

 

 

 

 

Noter:

Illustrationerna anknyter till jesuiternas indianreduktion Paracuaria.

Artikeln har tidigare publicerats i tidskriften Polanco, tidskrift för ignatiansk spiritualitet, nr. 4 - 2006.

Juan Alfonso de Polanco S.J. (1517 - 1576) var sekreterare till Ignatius av Loyola.