positioner / fotograf : leo a. sörlin -. objekt : bo i. cavefors (april 2015)

 

 

 

Karl Rahner SJ : Ignatius av Loyola om kyrklighet

 

 

 

IGNATIUS AV LOYOLA

OM

KYRKLIGHET

-         med Karl Rahners ord¹⁾.

 

Något vill jag också säga om min kyrklighet och dess betydelse för er tid. Detta väntar man sig, med rätta. Om jag utgår från den objektiva betydelsen av de ämnen jag tar upp, så kan jag här fatta mig mycket kort. Gud, Jesus, hans efterföljelse och kyrkan är olika ämnen som visserligen på många sätt står i relation till varandra men som ändå har olika tyngd. Därför är det inte bara min rättighet utan också min plikt, i tid och evighet, att skilja på dessa verkligheters vikt och betydelse.  Man betonar ofta att jag var en kyrkans man. Marcuse kallar mig en kyrkans soldat.

     Jag skäms inte över denna kyrklighet. Jag ville under hela mitt liv efter omvändelsen tjäna kyrkan, även om denna tjänst i sista hand gällde Gud och människorna och inte var till för själva institutionen. Kyrkan har oändliga dimensioner eftersom den är gemenskapen av troende människor på pilgrimsfärd, uppfyllda av hopp och kärlek till Gud, och av människor uppfyllda av Guds ande.  Men kyrkan är också, och det är för mig självklart, en konkret, sociologiskt bestämbar kyrka i historien. Hon är institutionernas, de mänskliga ordens, de påtagliga sakramentens, biskoparnas, de romerska påvarnas, den hierarkiska romersk-katolska kyrkan. Kallar man mig för en kyrkans man, och jag tar det som något självklart, så menar man just kyrkan som påtaglig och hård institution, ämbetskyrkan som ni ibland säger med en inte särskilt vänlig underton. Jag var denna kyrkans man och jag ville vara det, och ärligt talat har det för mig aldrig inneburit någon större konflikt med mitt samvetes radikala omedelbarhet till Gud och med min mystiska erfarenhet.

     Men min kyrklighet blir totalt missförstådd om den uppfattas som egoistisk, fanatisk, ideologiskt begränsad maktlystnad som blundar för samvetet, som identifikationen med ett "system" som inte går utanför sig självt. Eftersom vi alla som människor är kortsynta och syndiga, vill jag inte påstå att jag inte här och där har erlagt min tribut till denna falska kyrklighet. Har ni lust får ni gärna granska mitt liv på den punkten. Men en sak är säker: när allt kommer omkring var min kyrklighet bara ett, om än ofrånkomligt, moment i min vilja att "hjälpa själarna". Den viljan kunde nå sitt mål bara i den mån dessa "själar" i tro, hopp och kärlek kunde växa i omedelbarhet till Gud.

     All kärlek till ämbetskyrkan skulle vara avgudadyrkan och en förfärlig egoism inom ett system med självändamål, om den inte vore besjälad med denna vilja och bestämd av den. Men det innebär också (och historien om min mystiska väg bekräftar det) att kärleken till denna kyrka, hur obetingad den på många sätt än är, inte alls var det första och sista i min "existens" (som ni säger), utan den var något som kom i andra hand, utifrån Guds omedelbarhet.  Därigenom hade den sin betydelse, sina gränser och sin bestämda egenart.

     Man kan säga det på ett annat sätt:  genom att jag medverkade i Guds nedstigande till sin Sons konkreta kropp i kyrkan, älskade jag kyrkan, och i denna Guds mystiska enhet med kyrkan, hur radikalt olika de två än är, var för mig kyrkan genomskinlig gentemot Gud och tillika den konkreta orten för mitt outsägliga förhållande till de eviga mysterierna.  Där fanns källan till mitt kyrkliga sinnelag, till mitt sakramentala liv, till min trohet mot påvedömet, till kyrkan där jag fick min sändning för att hjälpa själarna.

     Om min kyrklighet har denna plats i min andliga existens, denna och inte någon annan,  då är även en kritisk inställning till den konkreta ämbetskyrkan kyrklig.  För en kristen är det möjligt att ha en sådan kritisk inställning eftersom hans ståndpunkter inte sammanfaller med ämbetskyrkan som yttre institution. Den kristna människan står i ett omedelbart förhållande till Gud och inspireras av hans nåd (vilket gör kyrkan till nådesgemenskap). Denna inspiration förmedlas inte vidare genom den kyrkliga apparaten, utan här har istället ämbetsinnehavarna något att lära sig av de rörelser som inspireras av Anden.  I annat fal riskerar de att dra på sig skuld genom att visa ifrån sig sådana rörelser, vilka dessutom blivit kyrkligt godkända.

     Än en gång: en sådan kritisk inställning till kyrkan är också ur kyrkans egen synpunkt kyrklig. Eftersom Gud verkar i kyrkan är hon också som institution ställd under Guds Ande, som är så mycket mer än institutionens lagar, förordningar, bokstavstrogen tradition, osv. På grund av detta förhållande mellan Ande och institution kan konkreta konflikter mellan kyrkans ämbetsinne-havare och av Anden drivna inte undvikas. Sådana konflikter kommer ständigt att uppstå, i överraskande nya gestalter.  Det finns inte några färdiga recept och inte några institutionella mekanismer som kan förutse och bemästra detta.

     Endast i tron kan en kristen till sist vara övertygad om att en absolut konflikt mellan Ande och institutionen i kyrkan inte med nödvändighet behöver pågå till tidernas  slut.  För egen räkning kan man bara hoppas att Gud i sin försyn skall se till att inte en sådan situation uppkommer där ett absolut krav från ämbetets sida blir oförenligt med samvetets absoluta krav. Men när det gäller partiella och begränsade konflikter i kyrkan, så är de, som sagt,  kyrkliga, och jag behöver därför inte ange några konkreta recept för hur man skall handskas med dem.  Den yttersta grundsatsen för kyrklighet och kyrklig lydnad består inte i att i allt utföra en befallning uppifrån. Som ordensgeneral har jag inte heller styrt min orden utifrån en sådan grundsats. Ty om det vore den yttersta grundsatsen, uppstode aldrig några konflikter i kyrkan.  Men de finns, och de finns med helgonen och bland helgonen (mellan Petrus och Paulus till att börja med), och de skall följaktligen finnas.

     Ni skall inte tro att jag med min kyrklighet blev förskonad från att skaffa mig erfarenheter av sådana konflikter, eller att jag trollade bort dem med någon falsk kyrklighet. Jag var aldrig någon janitsar åt kyrkan eller påven. Jag kom i konflikt med kyrkliga ämbetsinnehavare i Alcalá, i Salamanca, i Paris, i Venedig och i Rom. I Alcalá och i Salamanca satt jag i veckor i kyrkligt häkte.  I Rom hade jag krångel att försvara min kyrklighet och detta kostade mig förfärligt mycken tid och stor möda.  När den evige Fadern i La Storta lovade mig att man skulle vara mig nådig i Rom, föreställde jag mig som en möjlighet att detta "nådesbevis" skulle kunna bestå i att korsfästas i påvens Rom.  Alla min kropps benknotor  skakade när Paulus IV valdes till påve. När jag satt som general för en påvligt stadfäst orden sände han sin polis för att göra husrannsakan hos mig. När jag skulle dö bad jag om hans välsignelse för att också i den stunden, då jag dog utan sakrament, göra en blygsam gest av hövlighet gentemot honom, men när Polanco kom med välsignelsen var jag redan död,  och när påven underrättades om min död var hans reaktion inte särskilt vänlig.

     Kort sagt: jag förblev såväl kyrklig som påvlig, men av kyrkans män med ämbetets auktoritet blev jag förföljd och inspärrad. Kanske kommer du ihåg att i stort sett så har syntesen mellan lydig tjänst och kritisk distans till kyrkans ämbete alltid fört med sig sådana konflikter.  Men det är en syntes vars förverkligande ständigt måste förnyas, historien igenom, utan att det finns någon alltid giltig och förpliktigande regel om hur det skall gå till.  Man måste granska saker och ting noga för att förstå när ordens kyrklighet och påvlighet under historiens lopp förtjänar beröm eller klander. Den helige Pius V talade till orden utan minsta förståelse för dess egentliga väsen; i striden om nådens väsen måste orden slå på defensiven och kunde bara förhindra ett hårt domslut. Vår orden tvingades kämpa mot sammansvärjningen mellan Innocentius XI och ordens general Gonzáles. På 1600- och 1700-talen förlorade vi ritstriderna mot påvar som hade mer av försiktighet och renlärighetsiver än av modig skaparkraft. Ordens upphävande år 1773 genom Clemens XIV (i en gement avfattad skrivelse och med ett förnedrande inspärrande av ordensgeneralen Ricci, som man idag skulle ha mobiliserat Amnesty International för) och under påtryckningar från Bourbonerna (som sedan trots det avsattes genom revolutionen och som därför redan i förväg borde ha fått veta av litet motstånd), var sannerligen inget hjältedåd som visade påvlig vishet och tapperhet, hur mycket historikerna understundom anför för att förklara saken. Den helige Pius X var nära att avsätta ordensgeneralen Wernz därför att han fann honom alltför integralistisk.

     Sådana och liknande exempel på kritisk distans mellan orden och ämbetskyrkan skulle man kunna finna många. Det skulle vara underbart om man kunde säga att sådana konflikter är självklara i och med att man i orden avstår från biskops- och kardinals-värdigheten, för att visa en grundläggande distansering från ämbetet i kyrkan. Ja, det skulle vara underbart om det inte vore så att andra institutionaliseringar i korsningen mellan orden och ämbetet delvis förfelar själva avsikten med att man avstår från kyrkliga ämbeten.

     Nu skall man inte dra den slutsatsen att det under min ordens långa historia inte gång på gång har funnits konkreta fall då ämbete och orden sammanföll, och då kritiskt avstånd och legitimt motstånd skulle varit på sin plats. Också denna orden har belastat sig med historisk skuld genom att i strid mot kyrkans Ande försvara institutionen med dess kortsiktighet och tröga orörlighet, i teolo-gin, i själavården, inom kyrkorätten, osv.

     Men principiellt står fast att obetingad trohet och kritisk distans till den institutionella kyrkan utgjorde en verklig möjlighet för mig och mina lärjungar och har sitt existensberättigande i kyrkans sanna väsen.

 ______________________

 ¹⁾ Texten hämtad ur: IGNATIUS AV LOYOLA, med en essä av Karl Rahner SJ samt en historik av Paul Imhof SJ. Översättning av Catharina B. Broomé OP. Verlag Bo Cavefors, Zürich 1981. Copyright©Bo I.Cavefors 1981, 1999.

 

 

 

 

 

Hugo Rahner SJ : Im Kreuz kulminiert...

 

Im Kreuz kulminiert der geschichtliche Realismus des  christlichen Mysteriums.                                                 

 

Hugo Rahner SJ

(1900 – 1968)

„Die Botschaft vom Kreuz ist völlig unmythisch, sie ist nicht ein Lied und nicht ein Klang und nicht ein Gedanke und Mythos und Symbol. Sie redet nicht von einer fernen Sage, sondern von einer ganz unmittelbar nahen, ganz realistischen, ganz brutal schimpflichen, furchtbaren Gestalt der Geschichte  . . .  Der fürchterliche Realismus des Kreuzes ist durch keinerlei Patina des Alters und durch keinerlei Ästhetik gemildert. Man versteht, warum diese Predigt Torheit und Ärgernis sein musste.“

 

(Hugo Rahner SJ : Das christliche Mysterium und die heidnischen Mysterien, in ders., Griechische  Mythen in christlicher Deutung, Basel 1984.)

+

 

LENA MATTSSON : IN THE EYE OF THE BEHOLDER

Video installations view from Lena Mattsson solo exhibition at Moderna Museet Malmö 2014. Bo Cavefors talks about the Red Army Fraction "RAF" and his life and way of living. 



 http://lenaismattsson.wix.com/lena-mattsson-artist#!IN-THE-EYE-OF-THE-BEHOLDER-by-Lena-Mattsson/cwza/5536680c0cf2adc1acd8b4ad

 

cavefors : stileben erotique...

Checkpoint Charlie 1.



 

Checkpoint Charlie 2 - after operation:

 

cavefors : från marx till brask...

Varför förlorade vänstern terräng under 1980-talet? Svenska Dagbladet publicerade 1984 en artikelserie där man analyserade situationen. Svaren och artiklarna samlades därefter i denna SvD-pocket. Min insats bestod av denna kortfattade arrogans...

 

Jan Östergren - Merano i Maj 1982...

 

Leif Holmstrand : ur Asami Kannon : Världen

 

 

Leif Holmstrand

 

 

Ur ASAMI KANNON: VÄRLDEN (pågående projekt)

ATTRAXX visade sig vara en cruisinglabyrint i två våningar, inte långt från metrohållplats Kerameikos (i Aten). Den stilige skäggbögen i kassan talade snabbt och entusiastiskt, och under den glättiga ytan avståndstagande, kritiskt. Jag minns inte exakt vad inträdet låg på, men kanske tio euro. I första båset satt en lång och kraftigt byggd hustlerkille och onanerade hastigt och till synes njutningsfullt, men hans egentliga intresse gällde förstås omvärld och inkomstmöjligheter, inte det halvslaka könet. Snart avbröt han onanin för att prata med mig, och han presenterade sig som legitimerad PHYSIOTHERAPIST, men jag avstyrde förhandlingarna, försökte vara tydlig och oåterkallelig, jag kände mig som en skurk. Väl uppe på andra våningen hittade jag en serie bås med skjutluckeförsedda gloryholes, och jag bestämde mig för att bebo ett av dessa bås en stund. Jag satte mig i mörkret och lät hjärtat lugna ner sig, jag satt och kramade min kropp som inte varit tilltalande på många år, jag ville på något sätt skada den och få den älskad, men hade alltså istället uppsökt ATTRAXX. När jag stående på knä sköt upp luckan (höger) fick jag syn på en fin ung man, eller valda, avklädda delar av honom (överkroppen, oerhört vacker, och oerhört vackra händer), han tyckte uppenbarligen om att öppningen kommit till, att min närvaro via denna öppning var odiskutabel och distanserad, men inget eftersträvansvärt skedde, trots försiktig fingerstrykning längs det kommunikativa, rektangulära hålets kanter, trots att en gylf drogs ner helt nära mina läppar. Den prostituerade, högreste från första våningen, denne märklige PHYSIOTHERAPIST-gestalt, kom nämligen in i mitt bås, oombedd, och försökte sig på en smula handgripligt tjat, men jag avstyrde även detta och blev av denna fysiska, snudd på våldsamma utveckling både upprymd och beklämd, jag haspade båsdörren och sköt till gloryholeluckan, jag behövde andas och vara avskild. Undertecknad satt alltså där avskild och andades, förvirrad, i porrfilmsflimrande mörker, under kanske tio minuter, och det hjälpte, och jag tänkte att ATTRAXX skilde sig från de liknande cruisinglabyrinter jag besökt i till exempel Berlin på flera sätt: sexsäljandet hade tidigare varit osynligt för mig, förutom vid de tillfällen jag själv varit säljare, men här var det eventuellt självklart att jag som (medelålders) utlänning betalade för sex, här var det eventuellt självklart att den ekonomiska makten var min och de kroppsliga tillgångarna andras. Men styrmönstret skulle visa sig vara mer komplicerat och innehålla fler faktorer eller agenter: ett snudd på heterosexuellt par, en fetlagd, högljudd man med överdrivet dekorerad, lydig väninna, ansåg sig plötsligt, när jag vågat lämna mitt trygga bo, äga mig, och det helt utan ekonomisk transaktion eller annan form av uppgörelse, inte ens en förfrågan, bara order: hon skall suga din kuk, du skall suga min. Och hennes ögon var onda och hårda, ville mig illa, hans ögon kände jag alltför väl igen. Jag avböjde skräckslaget och lämnade i snubblande skrämseliver ATTRAXX för att aldrig återvända.

 

 

 

 

ezra pound, james joyce, a.o. - catalogue - 1- 1980 / verlag bo cavefors - antiquariat

avsikten var att sälja min samling böcker av ezra pound, james joyce, och andra, via antikvariatskatalog (se de 18 katalogbilderna), men trots annonsering i bl.a. nyt och the times, visade sig detta vara orealistiskt. istället såldes hela samlingen på en sotheby-auktion under andra hälften av 1980-talet.

 

jag började samla poundtitlar i tjugoårsåldern, alltså runt 1955. vad som idag finns kvar på min bokhylla är några få poundrelaterade titlar och annat material, som är mitt hjärta nära.

 

gunnar petterson beskriver i sina outgivna memoarer (sid. 18-19) ett besök hos mig i merano - läs nedan:

 

 

Gunnar Pettersson / (arbetstitel : Memoarer 1951 – 2002. Sid. 18-19).

Orden "A Tate Retrospective" brukade vara vår hopplösa dröm, vår mantra, vårt "Nästa år i Jerusalem!" Nu ser det till och med ut som det ska bli verklighet. Så får det ju inte gå till. Nån jävla oordning måste det ju vara i partiet.

Bo Cavefors var den som styrde mig i riktning mot Lewis. Jag hälsade på honom i Merano 1980 när jag forskade för en roman som utspelade sig i Italien och var löst baserad på en period i Ezra Pounds liv. Det var hemma hos Cavefors jag fick se en syn som än idag kan dyka upp i mina våtdrömmar: hans Poundsamling. Där var förstaupplagor av precis allting, de flesta i sagolikt skick, till och med saker jag inte ens visste existerade, och många med personliga dedikationer. Som privatsamling var den sannolikt oöverträffad.

Många år senare ville han sälja den och eftersom London tedde sig som den naturligaste marknaden för något sådant bad han mig sondera terrängen. Vilket jag också gjorde, med glädje, för det är inte varje dag man får chansen att bli populär bland antikvariathandlare när man har något att sälja, om så bara som ombud, och jag har Cavefors att tacka för det ypperliga nöjet att se dem svettas hinkvis i ansträngningen att inte verka alltför intresserade. Till slut, klokt nog skulle jag tro, valde han att sälja dem genom Sotheby's, i två omgångar.

Hur mycket han nu fick för dem så skulle han fått betydligt mer idag. Det har gått ruskig inflation i Poundpriser de senaste tio-femton åren. Och Joyce ska vi inte prata om...

 

+ + +

 

 

 

 

                                                                                                                                                         

Sebastian Saar : Dikt

Sebastian Saar



Jag, Adam och en madriga utan L.


1.

Med förnuft nämns våra blickar.

Bort

I likstillhet med tiggarnas oblyga ögon.

Man har dock gjort mot oss.

Vi förtränger sinnlighetens vår.

Vi glömmer bort våra mellanrum

Och ger namn åt platser

De finns inom oss.

Men har tömt dem.

På gåvans uppgång.

2.

Mor upptogs som skum.

Blir det hela uthärdligt.

Det halvöppna halvögats.

Stillhet i det kvava kvalma kvalja.

Skärv du månlysande tjärn.

Lemmarna sommar blott i svärta delar.

I sin egen skillnad.

Såsom havet ger rättvisa åt klippornas sprickor...




3.

Den höstlikna förruttnelsen

Inföll mellan två månader.

Ön är hittills varän fläckad.

Således rinnande bland ett nämnt kvalga.

Deras obevekliga sorge.

Tillika svarsam sväljreflex.

Ett öron besmittat.

Lät höra om dagarnas inre spel.

Dess mätande ätande.

Sköljd motar de kring.



4.

Att världen står i brand

är blott ett fåtal

som skulle argumentera emot.

den egentliga frågan

är dock

vem som brinner mest.

Vem minns inte

den självantände munken.

Som i lågor

lät hans eget brända kött

bli till bild.

Vilka

är

egentligen

vår tids martyrer.

Svedda.

Icke sedda.

Men beredda

att inte

smeka.

5.

Den höstlika förödelsen inföll mellan två månader.

Ön liksom torson hitintills fläckad av det växande.

Ett rinnande blad bland blad..

Kvalga.

Deras blev aldrig O blev aldrig del av någonslags sorge.

Dagarnas tystnad äger ett sällsynt gytter.

O du stundom blott tvår vågskålar att välja kring.

Ett vägskäls obryddhet skymtar i bakgrund.

Att flykt blott är en opak skillnad.

6.

τέχνη under förstådd.

Skänker meningen ovan försyn.

Med ett givet.

Otåligheten förirrar.

Tillika bilder.

En ögats republik förklädd.

Förräderiet är blott en blunder.

Det gavs.

7.

Det fanns svarta spett inunder oss.

När vi dök från bron.

Som korsade liksom krossade den lika gröna ån.

Vi vaknade likadana men pånyttfödda.

Vattnet svängde på så vis att vi inte kände det sedessluta.

Stirra mot ytan.




8.

Att varandra egennamn i tid och o-tid.

Det strålade länge om de båda vittnande.

Ögon i nyanser hittills okända.

Talade likt än Glars varsel.



9.

Hennes vilja syftade mot blandade bekymmerslösa clowner.

Försjunken i köttsliga utgrävningar blev det minnen som förledde denna kväll.

Förleder plötsliga inkarnationer mer än sublimerar.

Möts vi nu igen. (vilket vådadåd har föranletts)

Måst det inträffa ett regn klockan två.

Under tillika över nattens någonstans.



10.

En Sorg.

Blottar det mest nakna.

En omfamning temporalt ogjord

Djupast av bilder.

Avgrundsminnets träck.

Som sådan.

Oskadliggörandet.

Av det enkla.

I ett hängivenhetens förtal.

Ett regn av ärlighet.

Rösten är sällan så ensam.

Som när den uttalar vissa ord mol allena.

Klämtande hjärtan.

Minner om klockor.

Tick, tack är ljudet av fallet.



11.

Dess fågelskimmer måst avluta så.

Anslå begivenhet att begrava berg.

Således att ej är behäftad med charm.


Florerande av ett ens.

Engrivet skrivit tänker flis.

Ljusets letande.

Du kallnar med det de falna.