cavefors : jünger...



Ernst Jünger med goda vänner 1912.
 

 Bo I. Cavefors :

ERNST JÜNGER – DEN MEDITATIVE RESENÄREN

Böcker:
Ernst Jünger Der Waldgang, Cotta’s Bibliothek der Moderne, Klett-Cotta, Stuttgart 1986
Ernst Jünger Zwei Mal Halley, Klett-Cotta, Stuttgart 1987
Ernst Jünger Sturm. Översättning och efterskrift av Urban Lindström. 92 s., inb. Bokförlaget Augusti, Lund 2006.

Artikel: Ernst Jünger Die Blumen lieben sich ohne Berührung, Rheinischer Merkur, 6. März 1987

Ernst Jünger med god vän 1914.

1.
För varje decennium, de senaste etthundra åren, som är på väg in i evigheten, har Ernst Jünger befäst positionen som en av samtidens stora tyska författare och filosofer. Protesterna när han 1983 tilldelades staden Frankfurt am Mains (före 1945 och idag endast Frankfurt…) Goethepris, drog snabbt ett löjets skimmer över protestanterna. Kontroversiell har Jünger (född 1895) alltid varit, redan när han som 18-åring rymde hemifrån för att söka sig till franska Främlingslegionen i Afrika. Kontroversiell i den förment demokratiska Weimarrepubliken, kontroversiell hos Hitlers paladiner, kontroversiell i efterkrigstidens tyska Förbundsrepublik. Med egna ord är Jünger en ”Waldgänger”, en skogsman van att vila vid milan, för vilken allt motstånd är subjektivt: under sitt mer än etthundraåriga liv (död 1998) bekämpade han de makter vilka, av taktiska och djupt kända skäl, med odefinierade frihetsbegrepp tvingar in människor i politiska system, men samtidigt anade han att människan av egen kraft, trots detta våld mot hennes själ, kan leva och överleva tack vare friheten som finns i hennes ”Eigentum”, i människans innersta väsen, i hennes intellektuella förstånd, i hennes kroppsliga kärlek.

Jünger som filosofisk-politisk partisan var alltid redo till kamp för den frihet som med ”skogen” som operationsbas framgångsrikt kan utkämpas mot alla former av makt och maktarrogans. Detta tema återvände han till mot slutet av sitt liv, i essän Die Blumen lieben sich ohne Berührung, som först publicerades i Rheinischer Merkur.

Ernst Jünger, en evigt meditativ resenär, i inre och yttre bemärkelse redan när han anlände till Afrika på flykt undan intolerabel far och intellektuellt gyttjig omvärld. Litteratur som följeslagare på den vingliga färden till den svarta kontinenten och litteratur förblev hans kamrat livet ut, också på en av de sista resorna, till Sumatra i april 1986. I dagboken, Zwei Mal Halley, berättar han om hur han för andra gången i sitt nittioettåriga liv tilläts studera kometen Halley.

Jünger uppfattade den egna existensens oförklarliga Vara som ett parallellspår till kometens bana. Resedagboken Zwei Mal Halley är författarens loggbok om de jämna slagen i ett äventyrligt hjärta; loggboken är ingen dokumentation över vad som tilldragit sig under perioden mellan de båda tillfällen kometen visat sig under Jüngers liv, däremot ett instrument avsett fixera de punkter utefter vilka kursen riktats hos vad man skulle kunna tro var en cynisk nihilist men som i verkligheten var en melankolisk katolik.

Under Sumatraresan läser Jünger Eckermanns samtal med Goethe och Jules Renards dagböcker. Han kommenterar Georg Büchners sällsamma öde, sådant det gestaltade sig efter publiceringen av Der Hessische Landbote (”Friede den Hütten! Krieg den Palästen!”), denna antifurstliga pamflett som, till skillnad från Machiavellis Furstespegel, verkligen satta eld under rumpan på makthavaren och hela det sorgliga släptåget av undersåtar för vilka ”der Fürstenmantel ist der Teppische”.

Büchner gick i landsflykt och dog i Schweiz 1837. Pamflettens förläggare, fd latinskolerektorn och prästen Friedrich Ludwig Weidig, hamnade i fängelse och i fängelset dog han två år senare. Allmoge som fått upprorsskriften i sina valkiga nävar inlevererade snällt exemplaren till polisen för att inte råka i klammeri med ”rättvisan”, med ungefär samma fåniga formulering som dagens stadsborgare hävdar att den som inte är en bov behöver inte rädas övervakningskameror. Büchner blev helt övertygad om folks dumhet. Med den erfarenheten och sårad av sitt eget ödes sabelhugg skrev han mästerverket om Woyzeck, analfabeten Raskolnikov.

Ernst Jünger firar sin 100-årsdag.

 

Ernst Jünger menade att Georg Büchner gjorde alltför stor affär av skillnaderna mellan fattig och rik. Klarare uttryckt: för att lindra världens och människors nöd finns det andra medel att tillgripa än klassisk klasskamp. ”Die Not wechselt ihr Gesicht”, som Jünger formulerar det; ”skogen” blir lösenordet för ”das Abseits”, för människor som vill bevara sin värdighet. Om detta handlar Jüngers lilla eldfängda bok Der Waldgang, som utgavs första gången 1951, sex år efter Tysklands nederlag i andra världskriget. Boken har kvar sin politiska sprängkraft. Jüngers recept på hur ett effektivt motstånd kan organiseras, står sig. Med facit i hand kan man konstatera att Jünger inte underskattade maktens arrogans. I boken använder han en av yttre omständigheter påtvingad (segrarmakternas kollegiala ockupation av det besegrade Tyskland) litterär stil för att skydda den skogstillvaro han sökt sig till. Abstraktionsnivån är hög och kan tjäna såväl som handbok för en stadsgerilla (tex raf) som lärobok vid en filosofisk diskurs över motståndets metodik genom olydnad och defensivstrategi. En jüngersk ”Waldgänger” uppmanar till politiskt handlande gentemot den europeiska nihilism, i den genomsekulariserade och nivellerade värld där existentiella frågor knappast längre existerar. Jünger uppmanar sina läsare att försöka bevara, värna om sin mänsklighet och sin medmänsklighet: ”Die Blumen lieben sich ohne Berührung; die Fische wallen entfernt voneinander mit leichten Flossenschlägen und leuchtendem Farbenspiel. Das grenzt an Musik.“

2.
Ernst Jüngers tydligt, kanske för honom själv alltför tydligt alltför tidigt, självbiografiska kortroman Sturm publicerades i sexton avsnitt i Hannoverscher Kurier mellan den 11 och 27 april 1923, ett år efter Der Kampf als inneres Erlebnis. Sturm förblev sedan liggande i gömmorna, hade glömts bort av Jünger, sägs det, vilket låter mindre sannolikt eftersom Jünger var mer eller mindre manisk när det gällde att anteckna, registrera och arkivera. OK, 1965 publicerades Sturm som privattryck, något annat var förmodligen inte möjligt, då, den värsta aggressiviteten från det intellektuella och politiska menageriet upphörde inte förrän under 1980-talet. 1983 gav Jüngers förläggare Ernst Klett ut Sturm som separat volym. I min upplaga av Jüngers tiobandsverk Werke från 1940-1950-talen finns Sturm ej med.

I Sturm skriver Jünger om sig själv som löjtnant Sturm. Varför Sturm? Namnet på huvudpersonen, självidentifikationen, är intressant. Det handlar inte om ordet Sturm i betydelsen storm eller eldstorm. Nej, det handlar om Sturm som i Sturm und Drang; raseri och åtrå är utmärkande karakteristiska för såväl romanfiguren Sturm som för Jünger. Få europeiska 1900-tals författare är lika passionerade som Jünger. Det som kan uppfattas som kyla, är behärskad, disciplinerad åtrå. Jüngers ilska över världens och människors tillstånd, kan inte missförstås, men ilskan måste tyglas för att vinna i styrka. Åtrån efter något nytt och annorlunda, åtrån efter ett annat samhälle, efter en annan mentalitet än den rådande, ett uppgående i verkligheten, i kriget, i dödandet och lidandet, är lika häftig som erotisk åtrå. Sadistiskt raseri, masochistisk åtrå genomsyrar Jüngers hela författarskap, hans filosofi och samhällskritik. Allt detta finns som embryo i romanen om Sturm.

Varför gömde/glömde Jünger denna bok? Under samtalen med kamraterna i skyttegravarna menar löjtnant Sturm att det efter det helvete de upplever inte längre finns någon möjlighet att få överblick över skeendet i världen (Nietzsche och Spengler). Människan är utlämnad åt ödet, gisslade i bojor av den ”Urstaat”, den makt ingen människa med fri vilja kan acceptera. Den moderna statens präster och trollkarlar förvandlar människorna till organismens, statens, minst betydande celler. Den moderna staten kräver konformitet, räta linjer. Det är just denna konformitet och dessa räta linjer Sturm och hans kamrater försöker bryta genom samtalen i skyttegravarna, där också dödandet av fienden är ett individuellt initiativtagande. Ingen dödar för att fursten eller fosterlandet skall fortleva. Överlevnaden i en omänsklig värld har individualiserats. Sturm siktar och skjuter mot den brittiske vaktposten hundra meter bort, men vet inte om han träffat eller ej. Även fienden siktar och skjuter: Sturms ”sista känsla var att sjunka ned i virvlarna av en urgammal melodi”. Efter 1918 sjöngs gamla melodier endast av nostalgiska skäl.

I romanen Sturm prövar Jünger hållfastheten i sina åsikter om stoicism och frihet, vad som senare utvecklas till teser om att endast anarken, genom sitt medvetna avståndstagande från viljan till makt, kan bli en värdig motpart till fursten. Anarken är ointresserad av furstens maktdefinition och därför oemottaglig för dennes trakasserier. Anarken avstår från att bli en obetydlig cell i det modernistiska maskineriet. I romanen om löjtnant ”Raseri och åtrå” blottar sig Jünger med sin avsky för politiker och demokrati. Dessa tre avståndstaganden: fursten, politiker, demokrati, gjorde honom obekväm såväl i Tyska Riket mellan 1918 och 1945 som i Förbundsrepubliken Tyskland. Trots denna isolering är jag övertygad om att få tyska nittonhundratalsförfattare haft och kommer att få lika stort intellektuellt och politiskt inflytande som Ernst Jünger.

Kanske Heinrich Böll, också han medvetet marginaliserad i dagens Tyskland. Förbundskanslern Kohl och presidenten Mitterand visste vad som var historiskt nödvändigt när de gemensamt uppvaktade Jünger på hundraårsdagen.

Det finns många aktuella anledningar att läsa den svenska utgåvan av Sturm, lysande översatt av Urban Lindström.

Materialet till artiklarna har tidigare publicerats i diverse sammanhang.