Monday 20 October 2014

cavefors & svensson : transmutation...


 


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


 





Bo I. Cavefors / Per Svensson

Transmutation

 
 

Bo I. Cavefors / Per Svensson

Transmutation

(- en transcendental elektronisk dialog)



Bo I. Cavefors / Per Svensson


Transmutation


en transcendental elektronisk dialog
 
Teckningar av Per Svensson
 
Firework Edition
 
 
Copyright© Bo I. Cavefors och Per Svensson
 
Första Upplagan 2010
Upplaga 500 ex
Tryck: h:ström - Produktion & Tryck
ISBN 91 87066 35 1
Firework Edition Nr: 117
www.fireworkedition.com
Omslagscollage av Bo I. Cavefors
Layout och redigering av Per Svensson och Stenmark & Co
 
 
FÖRORD
 
En anteckning om mellanrummets storlek.
 
”… men vi teg, och när vi tog avsked bad vi honom att vara på sin vakt i den
vackra och oförstörda gården.”
(Ernst Jünger, På marmorklipporna, Bo Cavefors förlag 1975)
 
Bo Cavefors och Per Svensson – de rör vid två viktiga tidpunkter i mitt liv.
Först medio 70-talet; genom Cavefors förlag förstår jag normalitetens bräcklighet.
Att dagordning inte går att beställa på postorder. Det blev en särskild
uppmaning till mig själv att ge ut mina två första böcker på hans förlag.
Och påbörja en tredje…
 
Per skar min väg med en stor utställning, då jag var på väg att sluta som
chef på Ystads konstmuseum. Ett äventyr i ljud, text, installation, alkemi
och förvandling.
 
Vid båda dessa tidpunkter skar tolkningsföreträdet av normaliteten som
skärbrännare genom mitt medvetande.
 
Jag har alltid intresserat mig för de mänskliga, existentiella och konstnärliga
förehavanden som vill återta tolkningsföreträdet. För Bo Cavefors förlag var
jag i slutet av 70-talet sysselsatt med en bok om konsten i DDR, officiell lika
väl som dold. Snart fastnade jag för den överlevnadsstrategi som innebar
mindre fixering vid motiv och stil, men mer vid ett framhärdande i att skriva
sin egen dagordning och bestå sin egen tolkning. Per skriver att varje stat
föder en anti-stat. Sant. Men det kanske inte ens är ”anti”. Jag framkastade
en gång för några oppositionella konstnärer att de var en alternativ scen.
Nej, svarade de upprörda, vi är scenen!
 
Samtidigt totalt utlämnade i maktlösheten.
Och just därför.
 
Det var ett tillfälle, då jag insåg den unika upplevelsen av att vara totalt
hjälplös. Att se sig själv hjälplös. Som en nerslagen boxare. Det är inte
många som gjort det.
 
Avundsvärt, tänkte jag.
 
Det spränger väggarna till vad som går att uthärda.
 
I början av Curzio Malapartes ”Kaputt” säger Prins Eugen till författaren:
”Hör.” Och de lyssnade efter hästarna på Gröna Lund.
 
När så Malaparte närgånget redogjorde för sina frontminnen i Ukraina utropar
Målarprinsen gång på gång: ”Taisez vous!” Tig.
 
Det där tomrummet mellan Hör och Tig är intressant. Därför att det är så
expansivt. Explosivt. Därför finns det en gäll panik i uppmaningen till tystnad.
En gräns att gå över för att bli sig själv absolut utan förnekelse.
 
Just gå över – rörelsen är viktig för att upptäcka; det statiska förhållningssättet
ser inte tomrummet annat än som tomhet.
 
Det finns något som heter interferens. Färger ändras om man rör sig, vid en
viss position upphör all färgen och ersätts av total genomsiktlighet. Den där
rörelsens skimmer är möjlig, tror jag, för den som skakats om i sina grundvalar
– genom total hjälplöshet eller annat fall ut från normaliteten. Ett tig
och såpbubblan brister.
 
”Plötsligt hörde jag hästarna gnägga på Gröna Lund.” Skriver Malaparte.
 
”Då sa jag till Prins Eugen: `Det är rösten från det döda stoet i Alexandrovska
i Ukraina, rösten från det döda stoet.´”
 
Thomas Millroth
 
 
 
Innehåll
 
 
Transmutation / 1. (9)
Transmutation / 2. (10)
Transcendental Androgyn / 3. (12)
Transcendental Androgyn / 4. (14)
Själen, jaget, döden och urkraften / 5. (16)
Provokation / 6. (19)
Provokation / 7. (21)
Provokation / 8. (24)
Provokation / 9. (26)
Provokation / 10. (29)
Interferens / 11. (31)
Interferens / 12. (33)
Interferens / 13. (35)
Interferens / 14. (37)
Laboratorium / 15. (39)
 
 
 
Per Svensson Teckningar

 

 

Transmutation / 1.

 
Alkemi är för mig ett nära förhållande till material, ande, färger, stoff. En koordination mellan handen och ögat, direkt kopplat till 'det stora arbetet' och den energi detta arbete ger oss, såsom bildskapandet. Det finns så många bilder som det finns stjärnor i galaxerna, om inte fler.


Jag vill visa det ännu osedda. Jag vill skapa ljud som är okända. Blanda tankar och bilder till ett 'prima materia' i vilket 'all kemi' och energi ryms; det här är plattformen (Laboratoriet) och min verkstad.

 

Jag vill ofta beskriva förvandlingen eller 'transmutationen' av materien i bilder; som en resa genom minnen, drömmar och verklighet. Dåtidens minnesbilder bär på framtidens. Någon har i sin vilja nedtecknat ett meddelande, en kod, en bild eller en text, som du fann och är för dig att utveckla, kanske inte lösa, men föra vidare i tiden. När döden tar vid måste vi alla vila... eller kan vi fortsätta att göra bilder genom vår ande? Det finns ett gränsland. Jag har varit där. Jag hörde röster.

Vid 7 års ålder var jag på väg att lämna in. Hög, hög feber, allt kokade. Jag såg bilder. Som att söka kanaler på TV; ibland flimmer, ibland bild. Gränslandet var också varmt och ljust. Jag ville hålla min fars hand och höra min mors röst. Sedan dess har de varit med mig; Andarna. Jag har träffat dem i drömmen. Jag träffar dem om dagen. På morgonen sitter de bredvid mig och äter frukost. De är med mig när jag arbetar. Jag känner det. Energin omger oss.


Alkemi är det vi gör när vi blandar material med idéer och skapar nya uppfinningar inom konst, ljud eller naturvetenskap. Genom denna transmutation' eller 'det stora arbetet' finner vi andens guld; nya värden i arbetet, utvidgandet av våra sinnen och oss själva... / P.

 

 

Transmutation / 2.


Att ordet transmutation, som ursprungligen är ett alkemiskt begrepp, idag huvudsakligen användes inom kärnkraftsindustrin när det gäller att handskas med avfall, säger åtskilligt om språkets förfall, samt diagnostiserar hur mytiska begrepp och mystik idag transmuteras till objektiv vetenskap. Men transmutation kan faktiskt också beskriva människans sexualitet, hur den inneboende energin, hur kroppens rent fysiska möjligheter kan omsättas i sexuella handlingar som ligger några miles bortom vad som allmänt anses tillbörligt. Medvetenhet om kroppens inneboende energier innebär att jag som sexuell varelse ser alla sexuella handlingar som naturliga och tillåtna utifrån ett normbegrepp där också det njutningsfyllda våldet, är en del av extasen och mystiken. Som kristen kan jag inte bortse ifrån att människan och därmed människokroppen är skapad av Gud. Av det följer att också kroppens energi är i sig gudomlig. När jag exponerar min nakna kropp eller bjuder ut min sexualitet så kan jag inte se något normöverskridande i detta. Tvärtom är det ett normbeteende som är direkt knutet till vad man kan kalla en transmutation från kroppens energikällor till mitt intellektuella medvetande. Bortsett från mitt ego tänker jag på flagellanter Långfredagens korsfästa.

Mellan 20 och 30 års ålder trivdes jag bra med att relativt regelbundet använda kokain. Ganska odramatiskt. Det var en typiskt social företeelse i de kretsar (brittisk överklass kombinerad dels med akademiker inom humaniora samt "artists", framför allt inom teatern) där jag rörde mig, däribland bögmiljöer. Skrivandet påverkade det inte (jag skrev framför allt artiklar om teater och politik i Afrika [befrielserörelserna var på gång.]) Ingen av mina vänner tog skada av detta kokainbruk. Det är kanske naivt, men jag anar att missbruk, som leder till skador på kropp och själv, som orsak i grunden har sociala realiteter, fattigdom, arbetslöshet, otrygghet, osv. Kokain gav mig nya "inre" erfarenheter, inte minst religiösa och, naturligtvis, sexuella. Potensen stärktes inte, inte heller förmågan till erektion, men däremot öppnades vägar till friheten att ta till sig sexuella variationer, kort sagt att våga (gruppsex, exhibitionism, osv). Framför allt gav mig kokain erfarenheten att kroppen och intellektet, dvs jag som individ, har en enorm kraft, eller energikälla om vi skall stanna kvar vid ordet transmutation, som gör det möjligt att uppnå samma tillstånd av frihet och styrka, av att kunna och att bli den jag faktiskt är, som kokainet gav. Dessa erfarenheter är annorlunda än dina nära-döden-upplevelser, men resultaten blir desamma, vetskapen om att man kan, att man har ett måste; det finns en inre drivkraft att alltid söka sig till gränsområden för att bli tillfredställd, för att känna och veta att man tar tillvara all sin kapacitet. Jag lägger ingen kvalitativ värdering i sådana här egenskaper, i denna kapacitet, upplevelser, men jag tror att den individuella "transmutationen" även ger åskådaren/betraktaren/mottagaren nya insikter, nya öppningsmöjligheter. Det är ett av skälen till att jag idag sysslar med performance eller teater eller, bättre benämning, tycker jag, actions. Actions är att aktivera, att agera, dvs ett agere contra. / B.


 

Transcendental Androgyn / 3.


I ett  'överskridande' av givna normer, noter och lagar skapas en fri zon. Där sker själva transmutationen, eller laborationen. Att finna en fri form. Som i improvisationsmusiken, där vi inte 'vet' vad som komma skall. Jag brukar 'gå in i' ett annat var-ande. Där är det skönt, där vill jag vara. En spontan förvåning uppstår. Det är som om jag strävar efter att vara 100% när-var-ande, och samtidigt vill jag lämna planeten.

Jag har ju varit på väg bort förut, många gånger. Men när jag återvänder är det med det där ljuset som finns inuti en stund efter. Det jag känner efteråt, är ett djupt lugn.

’Bortom det mänskliga vetandets gränser' beskrivs det transcendentala. Jag känner att det finns här och nu, bara jag har hittat nyckeln till denna transcendentala dörr; en visuell och audiell implosion och explosion. Ett utvidgande av de fysiska och psykiska möjligheterna.

I äldre alkemisk skrift och teckning finns uppenbarelsen av en mankvinna. En androgyn gestalt som är den fysiska essensen. En mänsklig 'prima materia'. Intersexualitet har XY och XX. Äggstockar och testiklar. När jag närmar mig mitt innersta finns det en tydlig koppling till denna figur. Den framträder när jag skapar konst och ljud. Sinnena är verktygen. Perceptionen. Tankarna. Drogerna. Njutningen. Livet och Döden.
Låset har en kombination. Är det i stjärnornas konstellationer vi finner dessa koder?. Tycho Brahe kunde tyda dessa konstellationer. Guds transcendens är av stor betydelse. 'Den Gamle av Dagar'. Detta vårt gudomliga ursprung, i vilat är vi en avbild. Redan i förväg finns alla väsen i honom. Hos växterna finns samkönigheten

Det avvikande har alltid varit av stor betydelse för den kreativa processen. Tourettes syndrom, Sociala tics, ofrivilliga, socialt ej accepterade ord som plötsligt kommer ut. En stat med en förkroppsligad anti-stat.

I en kreativ process är ett transcendentalt androgynt tillstånd uppnåeligt. / P.

 

Transcendental Androgyn / 4.

Javisst, i transmutationen finns det androgyna. Transcendensen är hjälpmedlet för mig att gå utanför mig själv, att bli den jag egentligen är. En ung man som var med som publik när vi spelade ’in action’ Francis Bacon häromveckan på Fylkingen, mailade så här till Mårten Björk: ” Det var dock en krävande föreställning att titta på. Som åskådare greps jag framför allt av Bos fullkomliga... exhibitionism. Utan att det var provocerande var det ändå så förstummande rakt upp i ansiktet på en. Detta kanske inte säger så mycket om föreställningen som om en själv. Jag vet inte. Jag läste din essä ’Varhelst utom världen’ i Tidningen Kulturen för ett tag sen och i ingressen skriver du att människorna i Bos verk agerar ’som om de redan vore frigjorda, som om de vore fullständigt opåverkade av samhällets rådande normer’." Själv tycker jag att det här är bra beskrivningar av vad jag försöker/vill göra. Genom att vara absolut ”skamlös” blir jag de facto utan skam, skamkänslan flyttas över på den som ser mitt agerande som ett skamlöst agerande. Nakenheten ger mig den tillfredsställande känslan av att vara skyddslös, men total skyddslöshet är samtidigt ett ogenomträngligt försvar gentemot normhetsarna. Jämför: munkens underkastelse. Först när han uppnår den absoluta insikten om sin egen betydelselöshet, närmar han sig Gud. Och får ”smaka” Gud. Jag förenas med en man i en action när jag dricker hans sperma; det är det enda av/hos honom som kan bli en del av min egen kropp. För att jag skall bli jag måste jag transformera mig till vad vi här kallar androgynitet, dvs samtidigt vara intellektuellt klar/kall i något som bra mycket liknar ett lätt drogtillstånd, eller transcendens. Jag försöker bli en absolut könsvarelse, där publiken skall uppfatta mig som en sådan. Jag är man och kan inte vara kvinna, men genom att så markerat använda och agera med könet så blir könet kön, fortfarande manligt men utan kontexten manligt/kvinnligt, dvs androgynt. Konkret: jag är man men blir knullad.

Jag föreställer mig att du vill åt samma håll som jag. Att hitta det hos dig som du endast kan visa fram om du är ohämmat fri. Det socialt oacceptabla, det normbrytande, när du agerar fritt, när du improviserar, när du skriver: ”Jag känner att det finns här och nu, bara jag har hittat nyckeln till denna transcendentala dörr” och: ”En visuell och audiell implosion och explosion.” Jag: att låta mig ledas in i min action och låta spelet med sexualitet, kropp och kön följa dina impulser och att leda dig in i nya labyrinter, in i mina labyrinter, att inte på förhand veta var vi hamnar, bara att veta att vattnet är djupt, att improvisationerna är bottenlösa, skulle vara fantastiskt. / B.


Själen, jaget, döden och urkraften / 5.

Våren 1984 gick jag konstskola i Göteborg och arbetade extra på Vasa sjukhus. Jag bodde då på Såggatan, nära ’hängmattan’, Gröna Husen och Allmänna vägen i stadsdelen ’Majorna’. Jag arbetade först med långvård och skötsel av åldersdementa på den såkallade ’sista anhalten’. En mycket traumatisk och psykedelisk miljö. Alla pratade i mun på varandra, ofta om egna livsöden. Behovet av uppmärksamhet hos ’de gamla’ var större än orken. Att vara ett ljudande centrum, som ingen lyssnar på längre. Här fanns allt samlat i en slags kakafoni, eller dadafoni. 

I de salarna var det många som mötte döden. Det fanns även de som dog och återvänd
När jag hade tröttnat att torka bajs, bädda och sätta på uridom, fick jag jobb inom hemvården hos en kvinna vid namn Annika Klingener. Hon hade ALS; muskelförtvining. Först var hon en rullstolsbunden vacker kvinna. Efter ett år var alla hennes muskler obrukbara. Mot slutet kunde hon bara röra på ögonlocken. Mitt arbete bestod i att, för utom allmän kroppsrengöring och medicinering, även att skriva hennes dagbok. Vi kommunicerade via ögonkontakt och en bokstavstavla.


Det tog många timmar att tillsammans skriva ner en text i Annikas dagbok. Många i Haga jobbade där. Min uppgift var också att hålla koll på Morfinet. Annika hade många vänner som besökte henne, men även en del pundare som snodde morfin. Få människor kan vara så starka som Annika var när hon tog emot Döden. En så långsam död måste vara det hårdaste man kan uppleva.  För mig är hon fortfarande en Jean d´Arc.


Jag tog ett break och åkte till Island sommaren 1984.  Detta blev ett av mina första ljud + konstprojket. ”The Iceland Document”; fieldrecordings, teckningar och fotografier. Jag reste med ’Smyril Line’ Från Bergen via Färöarna till Seydisfjôrdur. Därefter tog jag buss eller vandrade och tältade. Stod vid VattnajÔkull och tecknade. Såg norr över.

Plötsligt började marken att skaka. All den stelnade lavan vibrerade. Jag insåg då att jag i allra högsta grad var vid liv. Det krävdes just detta just nu tänkte jag. Jag behövde skakas om ordentligt. Jag hörde min egen puls och det dova mullrande ljudet som även åska kan innehålla. En extrem fysisk vibration.

Hekla talade med mig. Vandrade skakande mot Höfn. Jag log snett, inte alls på grund av att jag åstadkom denna vibration av egen kraft utan att det var en annan, mycket större urkraft som talade till mig. Jag var så nära döden, och så vibrerande livfull. Denna händelse har påverkat den konst jag gör idag. 1986 träffade jag Leif Elggren. 1987 gav jag ut ’The Book of Elements’ och 7¨ vinylskivan ‘The sound of ground materia’ på Firework Edition och skivbolaget Radium 226.05 Records, som är en slags sammanfattning av denna alkemiska resa.

 

I mina egna aktioner och performances har jag därför arbetat mycket med mitt fysiska jag kontra hjärt-ljud, åska, naturkrafter, elementen, radiofrekvenser, mm. Jag agerar ofta som ett av instrumenten kroppsligen. Fäster kontaktmikrofoner på hjärtat. Gör ljudinstallationer vid kärnkraftverk mot radioaktiv strålning och miljöförstöring. Min senaste aktion är den vid Ales stenar den i 31 Augusti 2007, där jag via oscillator sänder ut texten ’We are the angels… We are the aliens… We are the human beeings’ och mottager och registrerar ljudsignaler via olika radiofrekvenser över (MHz - kHz).

 

Enligt lagen om mänskliga rättigheter kan vi mycket mer tänja på våra egna och andras gränser. Vi har rätten att säga vad vi vill. Har vi rätten att göra vad vi vill? I en stat föds alltid en Anti-stat. Vi är kapabla till så mycket mer än att bli matade och sövda av media och makthavare. Därför tror jag att vi är överens om att vi måste söka svaren i ’det fysiska jagets utvidgande möjligheter’, och utsätta oss i ord och handling. Våra fysiska aktiviteter kan synas te sig olika i uttrycket men har i grund och botten en nära koppling till naturens egen ’urkraft’, där jag menar vi finner den sexuella kroppen, den själsliga kroppen och döden. Hos shamanen, Rockikonen och inom tekniken; Supraledaren…Vi är ju konstnärer - vi gör ju ändå det vi vill…Vi genererar energi. Och ingen skall ta det ifrån oss…

Vi har nyckeln till ’gränslandet’, till själen, jaget, döden och urkraften. / P.

 

Provokation / 6.

Ja, vi har nyckeln till gränslandet mellan liv och död, mellan ande och materia, mellan manligt och kvinnligt. På så sätt är våra verksamheter androgyna, allmängiltiga och därmed i princip oåtkomliga för den som vill attackera oss för att förstöra, slå sönder, vårt skapande. Energin du talar om finns i själva skapandet, i musiken, konsten, genom det tryckta ordet, vid action på scen eller, tex. vid Ales Stenar. Om vi är medvetna om vårt utanförskap lever vi i den anarkiska tillvaro som Ernst Jünger talar om. Vi drar oss undan striden men är trots det en del av striden, kanske stridens centrum eftersom man kan attackera oss hämningslöst utan att förinta oss därför att vi inte är i striden trots att det är oss striden gäller. Det är ungefär som när den mediterande munken, genom sin starka närvaro i sig själv och i Gud, påverkar vad som sker i världen utan att befinna sig i vad vi kallar ”världen”. Man kan jämföra med vad som är provokation och vad som utger sig för att vara provokation. Jag menar att det inte handlar om provokation när man i en kyrka ställer ut nakenfotografier (tyvärr totalt renons på eroticism och sexualitet) med Jesus som bög, när man publicerar Mohammedkarikatyrer, när man planterar haschplantor utanför en konsthall och sedan ringer polisen och berättar om det. Man kan inte medvetet skapa provokationer. Man kan inte vakna på morgonen och säga till sig själv (eller till pressen) att idag skall jag skapa en provokation. Provokation kan uppstå när du gör det du av något skäl måste göra för att kunna se dig själv i spegeln och inte skämmas, när du gör det varav hjärta och hjärna fyllts. När du visar dig totalt naken, avskalad. Den ärligheten, den uppriktigheten möter ofta på patrull därför att du samtidigt som du visar ditt eget inre också tangerar det mest dolda och hemliga, det mest förbjudna hos mottagaren. Ditt agerande blir orsak till den äkta, genuina, provokationen, men din avsikt är aldrig att provocera. Konserten i Hammenhögs kyrka upplevdes säkerligen av några åhörare som provokation, men ingen av de medverkande var där för att provocera. Ingen av oss önskade provokation. Vår avsikt var att visa upp oss själva, hur våra erfarenheter bortom normaliteten kan förmedlas till andra, till åhörarna. Jag skäms inte, jag har inga skamkänslor, när jag i Martins och min action kring Francis Bacon suger av min medaktör och dricker hans sperma. Agerandet är totalt öppet, en del av det totala agerandet. Nakenheten hos alla medverkande gör oss absolut sårbara, vi kan inte skyla oss bakom puder, smink och kläder. Samtidigt: vår sårbarhet gör oss osårbara. Man kan inte klä av oss eftersom vi redan är nakna. Skammen finns hos den åskådare som när han ser vår nakenhet ser det han vill dölja inom sig själv.

 
”Och ingen skall ta det ifrån oss…”, skriver du, Per. Nej, ingen kan ta det ifrån oss, om vi inte faller i fällan att till normalitet anpassa vår kunskap om gränserna, om konsten att bryta igenom gränser och tabun. Varje dag när jag läst tidningen inser jag att de subtila påtryckningarna blir allt ihärdigare, att outsiderskapet förstärks, att outsidern snart förvandlats till outlaw, att den enda tillflykten då blir skogen. Men samtidigt är det så att den som drar sig ur striden hela tiden finns i de stridandes centrum, som objekt, som fara, som makt, som den dolde aktör makten fruktar mest av allt. Det är fascinerande. / B.

 
 

Provokation / 7.

George W. Bush, president of the United States of America, var under sin skoltid medlem av ”Skulls”, ett hemligt sällskap för intresserade av makt och maktstrukturer. Genom denna organisation skapades tidigt det nätverk som idag styr USA och dess världsomfattande vapenindustri. (USA Ma – Bin Lad in) är dess provokation. Usama sägs vara enormt rik. Och vem kan ha hittat på det? Han ger som mest ut en taskig video i halvåret. För en fattig människa är rika maktlystna människor så pass provocerande att de vill göra allt de kan för att eliminera den rika överklassen. USA, som nation, är ju ett land med alla världens nationaliteter under sin flagga. Genom årtusenden har rika människor genom sin makt och rikedom utnyttjat och även dödat (utrotat) fattiga. Klassamhället är ett globalt spel med människor som spelpjäser. I-land v/s U-land.


För att stärka ett lands tillgångar startas krig, alltid med civila offer som följd.


Det är endast en liten grupp människor, en elit, ofta folkvalda politiker som kan utöva denna makt på bekostnad av folkets lidande. Än idag utförs mord på människor som är i vägen för stora politiska och ekonomiska maktstrukturer.


Från min barndom och som tonåring i Göteborg minns jag 7-dagars kriget, Gulfkriget, Järnridån mm.


Jag upplevde tidigt att denna världen var en värld fylld av våld. När som helst kunde ett nytt Världskrig drabba oss.

I alla dessa konflikter har amerikanska makthavare spelat världspolis.

I mina drömmar om nätterna såg jag de bilder jag senare skulle möta i konsthistorien.

Hieronymus Bosch, född ca 1450, död 1516, en fantastisk målare från Nederländerna, beskrev i sina målningar den ondska som jag som barn såg i drömmarna och som jag såg via svartvit TV. Bosch’s demoner, halvmänniskor, massakrer, beskrev samma helvete, eller ett helvete som liknade krigens helvete. Numera hänger dessa målningar på olika slott i Spanien och Portugal. Francisco de Goya var också han en målare som formade mina mardrömmar. Han beskriver folkets lidande och maktlöshet under ett inbördeskrig. Numera är autentiska våldsbilder vardag i media och film. Sex och våld säljer upplagor. Borgerligheten har alltid provocerats av fattigdom, smuts, blod, sperma, äckel, slagord, pornografi. Allt som ställer till oordning i ett städat och till synes ”rent” samhälle.

Samtidigt; makthavares och aristokratins i smyg njutna sado-masochism. Våld föder våld.
 
Att leva i utkanten av en maktstruktur är alltid svårt. Du är född till att förbli syndabock. Du föds till kanonmat.

Intressant är det du var inne på, att klara av att leva laglös (i skogen). Det finns folk utan identitet som gömmer sig undan systemet och samhället. Outlaws är födda av samhällets eget system. Det är inte meningen att alla skall passa in. Inte alla är ”skapade” att kunna leva i den befintliga samhällsstrukturen. De ”drop outs” som samhället producerar är till antalet många, många fler än de som har den reella makten. Den som provocerar makten måste räkna med förödande konsekvenser. Om man inte vill bära vapen och i krig och döda civila, åker man i fängelse. Om man inte fixar att följa alla lagar till punkt och pricka är risken överhängande att man förlorar allt. Har man förlorat allt, ja då har man inget att förlora. Kan man inte betala för sin egen grav genom testamentets öronmärkta pengar, ja då tar de bort stenen. De kommer alltid att hålla folket i schack. De kommer alltid att söva oss via media. De kommer alltid att hitta fattiga syndabockar.


Vi måste stå emot detta förtryck och skapa oss en inre och en yttre frigörelse. Just så måste vi formulera vår provokation och leva våra liv. Ännu ett barn blir musiker eller konstnär. Ännu en fånge blir poet.


Utan konst - inget liv.

Utan provokation – ingen utväg.

Utan frigörelse – ingen ljudande ungdom. 

Utan egna tankar - ingen yttrandefrihet. / P.

 
Provokation / 8.

Yttrandefriheten, konstens och vetenskapernas frihet, sitter alltmer trångt, men hur många lägger märke till det? Hur många protesterar aktivt mot maktens allt råare arrogans? Ganska få. Jag har en obehaglig känsla av att alla dessa former av frihetsberövanden har acceptans hos en överväldigande majoritet svenskar. Få vågar säga det, inte ens vid opinionsmätningar där anonymiteten garanteras. Som under hela 1900-talet betecknas frihetskamp som terrorism. Sexualitet, även bögeri som är en konstart som står i motsatsförhållande till heterosexualitet och som därför inte bör inordnas under de heterosexuella normerna, ses med avsmak och oförståelse. Åsikter i politiska ämnen, som inte följer de förprogrammerade linjerna, instoppade i etablerade partiformer, förkastas innan de ens diskuterats eller, än mindre, prövats. Det är den underliga form av demokrati vi lever i. Den nyliberala agendan får inte ifrågasättas. Allt som faller utanför den agendan betraktas som odemokratiskt av just den kader som är en del av den nyliberala agendan. Rundgång. Människor är fångade i en politisk, i en ideologisk rävsax.


Vad är denna nyliberala agenda om inte klart fascistisk i ordets klassiska och faktiska betydelse. Ett korporativt tänkande och en strävan till det totala korporativa samhället har klätts i liberala och demokratiska ord. Jag och några vänner till mig har i dagarna (oktober 07) fått ett övertydligt bevis på detta. För några veckor skrev Nikanor Teratologen på sin avslutande sida i Tidningen Kulturen om Kevin McDonald’s evolutionspsykologiska studie av judendomen. Evolutionspsykologin är i sig fascistoid och rasistisk och McDonald är såtillvida en skicklig uttolkare av den eftersom hans idéer finner resonans även inom de etablerade kulturerna. Teratologen har gjort sig känd som en författare med ett eget språk, för att säga det i klartext som andra inte ens vågar knysta om. Tesen McDonald driver i The Culture of Critique är gammal antisemitisk skåpmat som McDonald med hjälp av en förment vetenskaplig jargong försöker återuppliva när han menar sig skildra hur judiska intellektuella försökt förändra det västerländska samhället "in a manner that would end anti-semitism and provide for Jewish group continuity either in an overt or in a semi-cryptic manner". När vi framhåller detta faller alla de skyddsmekanismer Teratologen skapat kring sin pseudonym och det som föreföll vara ett sublimt språk visar sig vara falskt, oäkta, ja att det i själva verket är till för att dölja den gamla vanliga och sorgliga rasismen. Teratologen som i tid och otid klankar på universitet, vetenskapliga institutioner och samfund, som i artikel efter artikel häcklar vetenskap och forskning tillgriper det sista halmstrået för att försvara sin ohållbara och i rampljuset plötsligt och för honom själv säkerligen oväntat framdragna obehagliga reaktionära liberalism, hänvisar i försvaret av McDonald till att denne är professor vid ett berömt universitet (University of California), som om det i och för sig skulle vara en garanti för kvalitet hos en enstaka professor! Dessutom menar Teratologen att man inte skall ifrågasätta vad som bedrives under beteckningen forskningsfrihet! Det är verkligen uttryck för den auktoritära attityd som alltmer genomsyrar samhället, att vissa områden skall vara befriade från kritik och insyn. Attackerna i Tyskland mot forskare som ville ha fri tillgång till vetenskaplig litteratur kommer att få efterföljare också i Sverige. Det är lätt tänka sig följande samtal när en student dyker upp och vill låna vad som anses vara kontroversiell litteratur:

Bibliotekarien: Varför behöver du den boken?
Studenten: För min avhandling.

Bibliotekarien: Har din professor rekommenderat dig att läsa just den boken?

Studenten: Ja.

Bibliotekarien: OK, Det vore fint om du kan skaffa ett intyg på det.

Osv osv osv.  / B.
 

Provokation / 9.



Det stormar i mitt liv, som det stormar i natten utanför.  Byggnaden jag jobbar i är uppförd år 1900, en stadigt byggd gammal skola i tegel. Att stormen viner över Österlen bryr sig inte denna gamla skola om. Årtusenden och åter årtusenden har det tagit att utveckla byggnadskonsten genom hantverket, handen och ögat.


Jag ägnar mitt liv åt att dagligen göra konstprojekt. Att ’bygga’ nya idéer. Jag kommer med all säkerhet göra det tills jag dör. Om ingen låser in mig i isoleringscell för att jag vill ”tänka och skapa av egen kraft och fri vilja”. Jag har bestämt mig; Jag är konstnär och jag arbetar med konst. Dom som inte är intresserade av konst, eller dom som inte arbetar med konst och är osäkra inför den skapande processen vill inte sätta sig in i vad jag anser vara mitt yrke. Människor som är rädda för att uttrycka sig själva i ord, bild och i verkligheten har ingen förståelse för det jag arbetar med. Det jag arbetar med blir automatiskt en ren provokation i deras ögon.


Samhället som jag lever i har väldigt lite förståelse för vad jag gör om det inte inbringar så stora summor med pengar. Om jag säljer en målning för mycket pengar är jag en ’framgångsrik’ konstnär. Samhället värderar en människa efter dess förmåga att arbeta och inbringa kapital. Kapital som staten och samhället naturligtvis är intresserad av att håva in via skatt och moms. Det är makthavarnas eget fel att vi ej behandlas lika inför staten, vilket var grundidén om man läser lagtexterna. Idag regerar Mammon vårt samhälle. Har du inga pengar är du ingen. Paradoxalt nog har samhället, makten och staten ordnat det så att du kan födas fattig och dö fattig. Hänsyn tas till dem som kan betala för sig. Så är det ordnat. Bankerna och ’marknaden’ äger samhället idag med hjälp av en ’ultra marin blå’ regering.

Jag kommer säkert att arbeta med konst tills jag dör, kommersiellt eller ej. Alltid.

Om någon kastar mig i en isoleringscell för detta kommer jag ändå att göra konst. Det skulle inte förvåna mig förresten. Genom datorer, satellitövervakning och civilpolis kommer dom säkert att upptäcka att vi sitter här och har ’åsikter’ om denna snart totalitära mani att övervaka de få fritänkare som finns kvar på planeten. Regeringen ger inte pengar till försvaret för att det inte behövs. Tvärtom är det nog så att denna regering tror att ’hotet’ finns mitt ibland oss. Det är därför vi är övervakade. Alla är övervakade. Pengarna har dom satsat på ’civila poliser’ och även fler ’civila militärer’. Name, rank and number!  Var tog då tron på människan och kollektivet vägen?

Levnadslön / Medborgarlön är lösningen. Om vi införde en ’levnadslön’.  Min idé är att alla som föds är berättigade en lön från staten som ligger strax över existensminimum. Det borde kunna fungera om man räknade på det.

Alla skulle arbeta med något i alla fall. Den hårda verkligheten är att då skulle ingen vilja arbeta som politiker, eller makthavare eller domare, polis eller sicuritas-vakt. Eller tvärtom, Då skulle vi verkligen se vem som brinner för att hålla ordning på folket, samhället och staten. De rika är då inte längre rika dom är endast intresserade av makt.

 
I mitt ljudarkiv har jag ett ljudband med Joseph Beuys; Aktive Neutralität. Bandet fann jag i Berlin 1991 i samband med att jag deltog i utställningen ’Reflections and Reactions’ på Bahnhof West End där.

Joseph Beuys fick en klar bild av kriget efter att ha kraschlandat med ett tyskt flygplan och ägnade resten av sitt liv åt att i sin konst eftersträva en aktiv neutralitet. Hans kreativa humanism är en ren provokation mot en fascistoid stat.

Moderna museet, Karl Hofer Gesellschaft och Konsthögskolan producerade en utställningskatalog i samband med utställningen. Mitt verk ”Au 197.2 / Ande + Materia“ som bestod av 6st solida järnstavar, ett antal bemålade järn och kopparplåtar jag fann runt Bildhauerwerkstätten i Berlin. Jag tillverkade även 3 st förkrympta sängar i svetsat L-stål.


Min enda text i katalogen löd:

”Jag arbetar efter alkemiska principer. Varje färg har sin kraft och energi. Varje form och skulptur har sin specifika kraft och energi. Ande + Materia”. Nu arbetar jag fortfarande efter dessa principer, mångfasetterat, men fokuserat.

Don´t follow leaders… Watch the parking meters! (Robert Zimmerman)

Vi talar om fri form och yttrandefrihet, Bo. Även om ingen förstår oss nu, kommer dom att göra det om 10 eller 20 år.

Klockan är över 24.00 måste gå in i dimman och vila mig i drömmen. I drömmen är din ande åter fri. / P. 


Provokation / 10.

 
Per, du skriver i nr. 9 följande: ”Människor som är rädda för att uttrycka sig själva i ord, bild och i verkligheten har ingen förståelse för det jag arbetar med”; och: ”Det jag arbetar med blir automatiskt en ren provokation i deras ögon.” Så är det och därför menar jag att man inte kan sätta sig vid frukostbordet och säga: idag skall jag provocera, idag skall jag skapa en provokation. Att resonera så, att agera så är inte att provocera, det är att skicka iväg en krigsförklaring till en motpart som vet om att han är en motpart och som jag vet ser mig som sin motpart. Nej, det är när man gör något, producerar något, hävdar en klart definierad åsikt, när man agerar utifrån vad jag känner på mig att jag måste göra, vill göra, som det kan uppstå ett provokativt förhållande mellan mig och de människor som reagerar för mig oväntat därför att de är ”rädda för att uttrycka sig själva i ord, bild och i verkligheten har (de) ingen förståelse för det jag arbetar med”. Hur reagerar den människan? Naturligtvis upprört, försvarar sin egen position, är beredd att förkasta och i värsta fall förinta vad hon ser som obegripligt, osunt, negativt i skilda aspekter, därför att hon inte förstår, inte vill förstå eller inte kan förstå varför mitt agerande tagit sig former som är mina men inte hennes. Detta låter negativt och det skall låta negativt eftersom jag är övertygad om att vi måste vara medvetna om att ett konstnärskap (oavsett om det handlar om bild, ljud, ord eller kropp) som arbetar inifrån sig självt aldrig kan nå allmän acceptans på samma sätt som ett konstnärskap kan nå denna (näst intill…) allmänna acceptans om det anpassas till vissa lätthanterliga och lättförstådda normer. Men attityden, konstnärskapet, kan också uppfattas positivt, och det är så jag vill se det, eftersom uttrycken det tar sig, signalerna det sänder iväg, fångas upp av andra människor, som inte alls själva behöver vara konstnärligt eller politiskt aktiva (men… de aktiva finns i alla yrken, i alla samhällsklasser, i alla åldrar) och de för det jag bjuder dem på, vidare, in i vardagen, förhoppningsvis också till de människor som tidigare, spontant, uppfattat min action som provokativ.


Det är så, tror jag, vi måste arbeta. Kalla det gärna elitistiskt, exklusivt, men jag tycker att det inte är elitistiskt, det är inte exklusivt, det är inte vänt mot mitt eget ego, tvärtom, det är allmängiltigt och visionärt och just därför farligt för normfanatiska makthavare, för dem som värnar om det statiska samhället. Ju mer jag går in i mig själv, ju mer jag ger ut av mig själv, desto allmängiltigare blir det jag vill ha sagt.  / B.

 

Interferens / 11.

Bo, Jag ser det så här; Vi arbetar redan så. Vi är av naturen själva interferensens budbärare. Vi är en del av världsalltet i en samverkan mellan vågrörelserna, i ljusets strålar och i ljudets vågor. Vi är dess påverkan och störning...en förkroppsligad interferens. Vi har valt detta med samtidigt finns detta inom oss, och ger olika uttryck efter don och person. Samtidigt är det inskrivet att inte alla vill eller kan ha ett förhållande till denna aktion eller provokation. Det är där aktionen uppnår ett delmål i vilket den framkallar ett ställningstagande hos betraktaren. Det är som du är inne på att ’det inneboende jaget, alltid i ständig förändring, som utan någon bakomliggande plan är provokationen. Hos ett barn finns detta väldigt tydligt. Tydligt för att vuxna har i generation efter generation lärt sig regler hur man skall bete sig ihop med sina medmänniskor. Dock slutar alla dessa regler med en kollaps förr eller senare.

 
Jag kan tycka att det är underhållande och befriande att se ett barn störa en grupp äldre medmänniskor vid ett middagsbord. Först hur barnet är en mästare på att få uppmärksamhet och sedan om den inte får detta försöka med hälla mjölken i maten eller kladda och kasta mat överallt och samtidigt bajsa i byxorna.  Då får barnet automatiskt uppmärksamhet. Och barnet är fullt medveten om sin handling. Detta är ett exempel på interferensens kraft.

I kosmos och i vår galax pågår en ständig interferens på ett mer fysiskt och metafysiskt plan. Vi är ju en del av detta vare sig vi vill eller ej vill. Ur ”kometernas dans på himlavalvet” kan ju även den bäste få en ”knockout” vad deVi har kommit till en punkt i livet när vi kan sitta framför ett tangentbord och beskriva vår tillvaro. Som liten hade jag svårt att läsa. Gick i OBS-klass några år. Det var 1970-tal. Som ung hade jag inte tid. Jag skrev korta punktexter och spelade i bandet Rabies. Jag ägnade mig åt att teckna, måla och skulptera mm. Jag kände mig odödlig i det. På senare år har ljudkonsten och performancescenen varit min räddning. Jag behöver stå där ibland och ösa ur mig mitt innersta väsen, eller oväsen. Det är också jag. Kanske är det mitt rätta jag. Jag letar fortfarande. Bo, Jag ser det tydligare nu… Vi arbetar redan så. Vi är ju av naturen interferensens budbärare…

Vi har kommit till en punkt i livet…nu…plötsligt händer det…nu kommer idéerna och det där flödet. / P.

 

Interferens / 12.


Jag befinner mig i samma situation när jag tillsammans med Martin Bladh tänker ut, skriver, formulerar, iscensätter och agerar i de actions vi gjort. Eller när du och de andra och jag tillsammans gjorde denna märkliga ljudperformance i Hammenhögs kyrka. Jag upptäckte behovet när vi spelade Den Spetälske från staden Aosta här i Malmö för ett par tre år sedan. Att enbart skriva och publicera ger mig inte tillräckligt utrymme. Jag har faktiskt ett behov av att kroppsligt bekräfta både inför mig själv och, kanske framför allt, inför andra, att jag verkligen menar det jag formulerar med ord, att man inte skall kunna säga: jaja det kan man ju skriva och prata om, det är drömmar, fantasier, men förverkliga det fysiskt, påtagligt, visa att du är den du skriver att du är. För att bli trovärdig inför mig själv måste jag förvandla ord till verklighet. Och: jag njuter av det, jag försvinner in i en helt annan värld, den verkliga världen, min reella värld, och jag bjuder på den och på mig själv. Den som inte tycker om det jag visar, den som inte vill se och känna och bli delaktig, tråkigt, men den människans oförmåga att ta till sig min förmåga är inte mitt problem.


Jag upplevde denna rädsla inför verkligheten i ett helt annat sammanhang under veckan som gick. Det finns en tidskrift som heter Gläntan. Nr.2-3/2007 handlar om droger. Första kapitlet är skrivet av Carl-Michael Edenborg och har rubriken ”Drogerna och skrivandet”. Edenborg har intervjuat en hel drös skribenter av skilda slag. Jag finns med. Jag kritiserar inte Edenborg. Han ställde några konkreta frågor. Fick svar. Redigerade svaren, sände mig (oss alla) korrektur, vilka godkändes och som därefter publicerades i artikeln. Ett helt oantastligt och professionellt förfarande. Så jag godkände att Edenborg strök en och annan mening i mitt ursprungliga svar eftersom jag inte fann att andemeningen gick om intet. Men när jag nu läser artikeln i tryckt form, läser inledningen och de andra svaren mer noga och eftertänksamt slår det mig att Edenborg (skickligt) strukit den mening som kanske var den viktigaste och den som kunde ha mött protester. I mitt svar beskriver jag kortfattat hur jag mellan 20 och 35 års ålder använde kokain, att det var ”en typiskt social företeelse i de kretsar (brittisk överklass kombinerad dels med akademiker inom humaniora samt ’artists’, framför allt inom teatern) där jag rörde mig, ofta bögmiljöer. Skrivandet påverkade det inte…”, osv osv osv. Jag fortsätter: ”Anmärkningsvärt är, tycker i alla fall jag, att inte en enda inom min krets av vänner och verkliga kamrater (och älskare) blev ’drogmissbrukare’. Våra liv utvecklades socialt normalt. Vi tar gärna en dos också idag.” Därefter skrev jag, och det är den meningen Edenborg strukit: ”Slutsatsen måste då bli: att kokain är en positiv drog om man kan hantera bruket inom relativt fasta sociala förutsättningar, dvs att det är (i alla fall var) en typisk ’överklassdrog’.” Vad är det för förargelseväckande i det konstaterandet? Snuddar jag vid en social kontext som är tabu?

 
Edenborgs ingrepp (jag upprepar: godkänt av mig i korrekturet han sände mig, jag har ingenting att beklaga mig över…) oroar mig. Vad är det för ställningstaganden som ligger bakom ett sådant ingrepp? / B.


Interferens / 13.

 
Genom att censurera och mörklägga har maktapparaten lyckats dölja sanningen om vad som händer i maktens korridorer. Genom att förstöra obekväm information eller genom att censurera den konstnärliga intensionen för så många under en väldigt lång tid har makteliten kunnat behålla makten. En totalitär stat vill ha kontroll över folket och den konstnärliga friheten att kunna uttrycka sig på nya sätt i ord och bild. Så många frihetskämpar har hamnat i fångläger. Vetenskapsmän anställs för att testa nya experiment på både djur och människor bakom lyckta dörrar. Mediciner framställs för att bedöva och tysta folket. Under ’ordnade former’ sätts folk i fängelse för sina avvikande åsikter.

 
Konstnärliga uttryck kommer alltid att fungera som en spegel mot rådande maktstrukturer. Därmed kommer konsten alltid att vara en självklar interferens. Någon kommer att resa sig. Någon kommer att avslöja lögnerna.

Någon kommer att dö för att utöva sin konst. Det gäller att aldrig ge upp. Ge aldrig upp!

Inte förvånar det mig att det stiftas nya lagar för varje ny teknisk apparat som man uppfinner.

Ett exempel är datorn som från början utvecklades inom militärindustrin och inom rymdforskningen.

All information inklusive denna bevakas antagligen. Det går även idag att läsa folkets personliga e-post och avlyssna mobila samtal etc. etc.  Alla vet detta. All information kan lagras och användas emot dig i en domstol.
 

Jag arbetar med konst och ägnar mig inte åt politiska aktiviteter.

Eller hur är det egentligen med det?

En konstnär skall ju inte ha ’obekväma åsikter’.

 (En konstnär skall ju producera konst…

..en medborgare skall följa lagen.) ?


Det är så förbannat skönt att ha ett tomt pappersark att skriva på, eller rita vad man vill på.

Att genomföra egna idéer. Det är så förbannat skönt. / P.


Interferens / 14.


Ja, så sant, det är skönt med det tomma pappersarket, med den tomma scenen, med frånvaron av förväntningar, det är skönt att vara lierad andra som också ser utanförskapet som en tillgång, inte som en belastning. Jag är trött idag efter att ha läst Sydsvenskan och ett reportage från Kulturen i Lund där man med Ingrid Elam, Sune Nordgren och Lena Sjöstrand som inbjudna deltagare diskuterat Serranos fotografier med nakna människor,. Naturligtvis är de upprörda över att nazister stormat lokalen och förstört Serranos verk. Ingenting mer. Inga alternativ för att på allvar ta upp frågan om konst, pornografi, sexualitet, sensualism och politik, hur man definierar de olika företeelserna, vad som är vad, och så vidare. Bara allmän flummighet för att visa att man naturligtvis är öppen för nakenhet i konsten, att det, naturligtvis, är ok att visa ett fotografi med avsugning, att konsten, naturligtvis, är fri, att vi, naturligtvis, har ett öppet samhälle. Konsensus, normalitet, av samhället fastställda och fastlåsta normer. Sjöstrand vet jag inte vem det är, men Sydsvenskan upplyser om att hon är präst i svenska kyrkan, luthersk. Elam och Nordgren känner jag väl. Nordgren mycket väl sedan han under 1970-talet arbetade hos mig under några år, gjorde omslag, redigerade böcker och kataloger, osv. Men har Elam och Nordgren en enda gång under drygt trettio år tagit politisk och/eller kulturpolitisk ställning i kontroversiella frågor, tex om censur. Nej, de är och har alltid varit synnerligen följsamma till det rådande politiska klimatet. Nordgren vågade inte ens visa Francis Bacons mer provocerande målningar med homomotiv och korsfästelsemotiv när han som chef för Malmö Konsthall ordnade en Baconutställning. Nej, det var endast intetsägande porträtt. Elam och Nordgren är två politiskt nollställda tjänstemän som alltid tjänar makthavaren, vänster då, höger nu, kvittar lika. Och de bjuds in för att diskutera Serranos konst, som jag personligen tycker är ganska intetsägande och saknar varje ingrediens som man kan bli upprörd av, det är en icke-provocerande konst av det enkla skälet att Serrano vill väcka uppmärksamhet. Jag tycker att hans konst hade haft genomslagskraft om bilderna avbildat honom själv som en av de medagerande i de sexuella scenerna. Så, Per, jag är nedstämd. Men alltmer övertygad om att det endast är utifrån vad normaliteten kallar utanförskap, underground, avantgarde, säreget, specifikt, onormalt, osv, som man kan ge sig själv den tillfredsställelse som förhoppningsvis smittar av sig på andra…  (((Per… hur skall avsluta det här resonemanget, hjälp mig…)).  / B.


Laboratorium / 15.


Åter till laboratoriet som jag brukar säga…

Vi omges av omständigheter som vi påverkas av och tvingas in i medvetet eller omedvetet. ’Det stora arbetet’ läggs för en stund åt sidan. Ibland kan det vara bra att se jaget utifrån. Det vill säga, att betrakta sitt arbete, sin kropp, utifrån ihop med erfarenheter i sin omvärld. När omvärlden ’suger energi’ blir ’för förutsägbar’ är det svårt att finna nya erfarenheter. Då brukar jag söka inåt. Drömmarna, ruset, ljudlandskapen, allt som hör sinnenas trädgårdar till. Då intresserar mig de riktigt komplicerade bilderna. När jag vill vara allena och laborera med grundämnena. Jag vill då till det stora svarta, gnistrande och rykande laboratoriet. Går du också dit Bo? Samtalar du med framtiden genom ditt förflutna?  Skrapar du på den knappt genomsiktliga tidsspegeln. Ser in i det omöjliga, tills att det blir möjligt. Fragmenten, koderna…stoffet.

Är du som jag stundvis djupt försjunken i koncentration i väntan på kombinationerna? Detta att vara en sändare

och en mottagare i samma stund…i väntan på ljudet, explosionen, ljuset, ruset, flödet.

Kombinera!; jord, eld, luft, vatten, från evighet till evighet. Etern är också ljudet i all evighet. Vi är ljudet.

Ursprungliga element som också är temperament och färger i en fysisk kropp, har kopplingar till planeternas rörelser i kosmos.  Vi är här nu. Vi är också begynnelsens ’Ur-slem’.

Vi är blodet från miljarder pumpande hjärtan.

Ändå har resan bara börjat… / P.

 
 
 
 


 

 

 

 

 

 

















+







 

No comments: