Bo I. Cavefors / Per
Svensson
Transmutation
Bo I. Cavefors / Per Svensson
Transmutation
Bo I. Cavefors / Per Svensson
Transmutation
en transcendental elektronisk dialog
Teckningar av Per Svensson
Firework Edition
Copyright© Bo I. Cavefors och Per Svensson
Första Upplagan 2010
Upplaga 500 ex
Tryck: h:ström - Produktion & Tryck
ISBN 91 87066 35 1
Firework Edition Nr: 117
www.fireworkedition.com
Omslagscollage av Bo I. Cavefors
Layout och redigering av Per Svensson och Stenmark & Co
FÖRORD
En anteckning om mellanrummets storlek.
”… men vi teg, och när vi tog avsked bad vi honom att vara på sin vakt i den
vackra och oförstörda gården.”
(Ernst Jünger, På marmorklipporna, Bo Cavefors förlag 1975)
Bo Cavefors och Per Svensson – de rör vid två viktiga tidpunkter i mitt liv.
Först medio 70-talet; genom Cavefors förlag förstår jag normalitetens bräcklighet.
Att dagordning inte går att beställa på postorder. Det blev en särskild
uppmaning till mig själv att ge ut mina två första böcker på hans förlag.
Och påbörja en tredje…
Per skar min väg med en stor utställning, då jag var på väg att sluta som
chef på Ystads konstmuseum. Ett äventyr i ljud, text, installation, alkemi
och förvandling.
Vid båda dessa tidpunkter skar tolkningsföreträdet av normaliteten som
skärbrännare genom mitt medvetande.
Jag har alltid intresserat mig för de mänskliga, existentiella och konstnärliga
förehavanden som vill återta tolkningsföreträdet. För Bo Cavefors förlag var
jag i slutet av 70-talet sysselsatt med en bok om konsten i DDR, officiell lika
väl som dold. Snart fastnade jag för den överlevnadsstrategi som innebar
mindre fixering vid motiv och stil, men mer vid ett framhärdande i att skriva
sin egen dagordning och bestå sin egen tolkning. Per skriver att varje stat
föder en anti-stat. Sant. Men det kanske inte ens är ”anti”. Jag framkastade
en gång för några oppositionella konstnärer att de var en alternativ scen.
Nej, svarade de upprörda, vi är scenen!
Samtidigt totalt utlämnade i maktlösheten.
Och just därför.
Det var ett tillfälle, då jag insåg den unika upplevelsen av att vara totalt
hjälplös. Att se sig själv hjälplös. Som en nerslagen boxare. Det är inte
många som gjort det.
Avundsvärt, tänkte jag.
Det spränger väggarna till vad som går att uthärda.
I början av Curzio Malapartes ”Kaputt” säger Prins Eugen till författaren:
”Hör.” Och de lyssnade efter hästarna på Gröna Lund.
När så Malaparte närgånget redogjorde för sina frontminnen i Ukraina utropar
Målarprinsen gång på gång: ”Taisez vous!” Tig.
Det där tomrummet mellan Hör och Tig är intressant. Därför att det är så
expansivt. Explosivt. Därför finns det en gäll panik i uppmaningen till tystnad.
En gräns att gå över för att bli sig själv absolut utan förnekelse.
Just gå över – rörelsen är viktig för att upptäcka; det statiska förhållningssättet
ser inte tomrummet annat än som tomhet.
Det finns något som heter interferens. Färger ändras om man rör sig, vid en
viss position upphör all färgen och ersätts av total genomsiktlighet. Den där
rörelsens skimmer är möjlig, tror jag, för den som skakats om i sina grundvalar
– genom total hjälplöshet eller annat fall ut från normaliteten. Ett tig
och såpbubblan brister.
”Plötsligt hörde jag hästarna gnägga på Gröna Lund.” Skriver Malaparte.
”Då sa jag till Prins Eugen: `Det är rösten från det döda stoet i Alexandrovska
i Ukraina, rösten från det döda stoet.´”
Innehåll
Transmutation / 1. (9)
Transmutation / 2. (10)
Transcendental Androgyn / 3. (12)
Transcendental Androgyn / 4. (14)
Själen, jaget, döden och urkraften / 5. (16)
Provokation / 6. (19)
Provokation / 7. (21)
Provokation / 8. (24)
Provokation / 9. (26)
Provokation / 10. (29)
Interferens / 11. (31)
Interferens / 12. (33)
Interferens / 13. (35)
Interferens / 14. (37)
Laboratorium / 15. (39)
Transmutation / 1.
Alkemi är för mig ett nära förhållande till material, ande, färger, stoff. En koordination mellan handen och ögat, direkt kopplat till 'det stora arbetet' och den energi detta arbete ger oss, såsom bildskapandet. Det finns så många bilder som det finns stjärnor i galaxerna, om inte fler.
Jag vill visa det ännu osedda. Jag vill skapa ljud som är okända. Blanda tankar och bilder till ett 'prima materia' i vilket 'all kemi' och energi ryms; det här är plattformen (Laboratoriet) och min verkstad.
Jag
vill ofta beskriva förvandlingen eller 'transmutationen' av materien i bilder;
som en resa genom minnen, drömmar och verklighet. Dåtidens minnesbilder bär på
framtidens. Någon har i sin vilja nedtecknat ett meddelande, en kod, en bild
eller en text, som du fann och är för dig att utveckla, kanske inte lösa, men
föra vidare i tiden. När döden tar vid måste vi alla vila... eller kan vi
fortsätta att göra bilder genom vår ande? Det finns ett gränsland. Jag har
varit där. Jag hörde röster.
Vid 7 års ålder var jag på väg att lämna in. Hög, hög feber, allt kokade. Jag såg bilder. Som att söka kanaler på TV; ibland flimmer, ibland bild. Gränslandet var också varmt och ljust. Jag ville hålla min fars hand och höra min mors röst. Sedan dess har de varit med mig; Andarna. Jag har träffat dem i drömmen. Jag träffar dem om dagen. På morgonen sitter de bredvid mig och äter frukost. De är med mig när jag arbetar. Jag känner det. Energin omger oss.
Vid 7 års ålder var jag på väg att lämna in. Hög, hög feber, allt kokade. Jag såg bilder. Som att söka kanaler på TV; ibland flimmer, ibland bild. Gränslandet var också varmt och ljust. Jag ville hålla min fars hand och höra min mors röst. Sedan dess har de varit med mig; Andarna. Jag har träffat dem i drömmen. Jag träffar dem om dagen. På morgonen sitter de bredvid mig och äter frukost. De är med mig när jag arbetar. Jag känner det. Energin omger oss.
Alkemi
är det vi gör när vi blandar material med idéer och skapar nya uppfinningar
inom konst, ljud eller naturvetenskap. Genom denna transmutation' eller 'det
stora arbetet' finner vi andens guld; nya värden i arbetet, utvidgandet av våra
sinnen och oss själva... / P.
Transmutation / 2.
Att ordet transmutation, som ursprungligen är ett alkemiskt begrepp, idag huvudsakligen användes inom kärnkraftsindustrin när det gäller att handskas med avfall, säger åtskilligt om språkets förfall, samt diagnostiserar hur mytiska begrepp och mystik idag transmuteras till objektiv vetenskap. Men transmutation kan faktiskt också beskriva människans sexualitet, hur den inneboende energin, hur kroppens rent fysiska möjligheter kan omsättas i sexuella handlingar som ligger några miles bortom vad som allmänt anses tillbörligt. Medvetenhet om kroppens inneboende energier innebär att jag som sexuell varelse ser alla sexuella handlingar som naturliga och tillåtna utifrån ett normbegrepp där också det njutningsfyllda våldet, är en del av extasen och mystiken. Som kristen kan jag inte bortse ifrån att människan och därmed människokroppen är skapad av Gud. Av det följer att också kroppens energi är i sig gudomlig. När jag exponerar min nakna kropp eller bjuder ut min sexualitet så kan jag inte se något normöverskridande i detta. Tvärtom är det ett normbeteende som är direkt knutet till vad man kan kalla en transmutation från kroppens energikällor till mitt intellektuella medvetande. Bortsett från mitt ego tänker jag på flagellanter Långfredagens korsfästa.
Mellan 20 och 30 års ålder trivdes jag bra med att relativt regelbundet använda kokain. Ganska odramatiskt. Det var en typiskt social företeelse i de kretsar (brittisk överklass kombinerad dels med akademiker inom humaniora samt "artists", framför allt inom teatern) där jag rörde mig, däribland bögmiljöer. Skrivandet påverkade det inte (jag skrev framför allt artiklar om teater och politik i Afrika [befrielserörelserna var på gång.]) Ingen av mina vänner tog skada av detta kokainbruk. Det är kanske naivt, men jag anar att missbruk, som leder till skador på kropp och själv, som orsak i grunden har sociala realiteter, fattigdom, arbetslöshet, otrygghet, osv. Kokain gav mig nya "inre" erfarenheter, inte minst religiösa och, naturligtvis, sexuella. Potensen stärktes inte, inte heller förmågan till erektion, men däremot öppnades vägar till friheten att ta till sig sexuella variationer, kort sagt att våga (gruppsex, exhibitionism, osv). Framför allt gav mig kokain erfarenheten att kroppen och intellektet, dvs jag som individ, har en enorm kraft, eller energikälla om vi skall stanna kvar vid ordet transmutation, som gör det möjligt att uppnå samma tillstånd av frihet och styrka, av att kunna och att bli den jag faktiskt är, som kokainet gav. Dessa erfarenheter är annorlunda än dina nära-döden-upplevelser, men resultaten blir desamma, vetskapen om att man kan, att man har ett måste; det finns en inre drivkraft att alltid söka sig till gränsområden för att bli tillfredställd, för att känna och veta att man tar tillvara all sin kapacitet. Jag lägger ingen kvalitativ värdering i sådana här egenskaper, i denna kapacitet, upplevelser, men jag tror att den individuella "transmutationen" även ger åskådaren/betraktaren/mottagaren nya insikter, nya öppningsmöjligheter. Det är ett av skälen till att jag idag sysslar med performance eller teater eller, bättre benämning, tycker jag, actions. Actions är att aktivera, att agera, dvs ett agere contra. / B.
Transcendental Androgyn / 3.
I ett 'överskridande' av givna normer, noter och lagar skapas en fri zon. Där sker själva transmutationen, eller laborationen. Att finna en fri form. Som i improvisationsmusiken, där vi inte 'vet' vad som komma skall. Jag brukar 'gå in i' ett annat var-ande. Där är det skönt, där vill jag vara. En spontan förvåning uppstår. Det är som om jag strävar efter att vara 100% när-var-ande, och samtidigt vill jag lämna planeten.
Jag har ju varit på väg bort förut, många gånger. Men när jag återvänder är det med det där ljuset som finns inuti en stund efter. Det jag känner efteråt, är ett djupt lugn.
’Bortom det mänskliga vetandets gränser' beskrivs det transcendentala. Jag känner att det finns här och nu, bara jag har hittat nyckeln till denna transcendentala dörr; en visuell och audiell implosion och explosion. Ett utvidgande av de fysiska och psykiska möjligheterna.
I äldre alkemisk skrift och teckning finns uppenbarelsen av en mankvinna. En androgyn gestalt som är den fysiska essensen. En mänsklig 'prima materia'. Intersexualitet har XY och XX. Äggstockar och testiklar. När jag närmar mig mitt innersta finns det en tydlig koppling till denna figur. Den framträder när jag skapar konst och ljud. Sinnena är verktygen. Perceptionen. Tankarna. Drogerna. Njutningen. Livet och Döden.
Låset
har en kombination. Är det i stjärnornas konstellationer vi finner dessa
koder?. Tycho Brahe kunde tyda dessa konstellationer. Guds transcendens är av
stor betydelse. 'Den Gamle av Dagar'. Detta vårt gudomliga ursprung, i vilat är
vi en avbild. Redan i förväg finns alla väsen i honom. Hos växterna finns
samkönigheten
Det avvikande har alltid varit av stor betydelse för den kreativa processen. Tourettes syndrom, Sociala tics, ofrivilliga, socialt ej accepterade ord som plötsligt kommer ut. En stat med en förkroppsligad anti-stat.
I en kreativ process är ett transcendentalt androgynt tillstånd uppnåeligt. / P.
Det avvikande har alltid varit av stor betydelse för den kreativa processen. Tourettes syndrom, Sociala tics, ofrivilliga, socialt ej accepterade ord som plötsligt kommer ut. En stat med en förkroppsligad anti-stat.
I en kreativ process är ett transcendentalt androgynt tillstånd uppnåeligt. / P.
Transcendental Androgyn / 4.
Javisst,
i transmutationen finns det androgyna. Transcendensen är hjälpmedlet för mig
att gå utanför mig själv, att bli den jag egentligen är. En ung man som var med
som publik när vi spelade ’in action’ Francis Bacon häromveckan på Fylkingen,
mailade så här till Mårten Björk: ” Det
var dock en krävande föreställning att titta på. Som åskådare greps jag framför
allt av Bos fullkomliga... exhibitionism. Utan att det var provocerande var det
ändå så förstummande rakt upp i ansiktet på en. Detta kanske inte säger så
mycket om föreställningen som om en själv. Jag vet inte. Jag läste din essä
’Varhelst utom världen’ i Tidningen Kulturen för ett tag sen och i ingressen
skriver du att människorna i Bos verk agerar ’som om de redan vore frigjorda, som
om de vore fullständigt opåverkade av samhällets rådande normer’." Själv
tycker jag att det här är bra beskrivningar av vad jag försöker/vill göra.
Genom att vara absolut ”skamlös” blir jag de facto utan skam, skamkänslan
flyttas över på den som ser mitt agerande som ett skamlöst agerande. Nakenheten
ger mig den tillfredsställande känslan av att vara skyddslös, men total
skyddslöshet är samtidigt ett ogenomträngligt försvar gentemot normhetsarna.
Jämför: munkens underkastelse. Först när han uppnår den absoluta insikten om
sin egen betydelselöshet, närmar han sig Gud. Och får ”smaka” Gud. Jag förenas
med en man i en action när jag dricker hans sperma; det är det enda av/hos
honom som kan bli en del av min egen kropp. För att jag skall bli jag måste jag
transformera mig till vad vi här kallar androgynitet, dvs samtidigt vara
intellektuellt klar/kall i något som bra mycket liknar ett lätt drogtillstånd,
eller transcendens. Jag försöker bli en absolut könsvarelse, där publiken skall
uppfatta mig som en sådan. Jag är man och kan inte vara kvinna, men genom att
så markerat använda och agera med könet så blir könet kön, fortfarande manligt
men utan kontexten manligt/kvinnligt, dvs androgynt. Konkret: jag är man men
blir knullad.
Jag föreställer mig att du vill åt samma håll som
jag. Att hitta det hos dig som du endast kan visa fram om du är ohämmat fri.
Det socialt oacceptabla, det normbrytande, när du agerar fritt, när du
improviserar, när du skriver: ”Jag känner
att det finns här och nu, bara jag har hittat nyckeln till denna
transcendentala dörr” och: ”En visuell och audiell implosion och explosion.” Jag:
att låta mig ledas in i min action och låta spelet med sexualitet, kropp och
kön följa dina impulser och att leda dig in i nya labyrinter, in i mina
labyrinter, att inte på förhand veta var vi hamnar, bara att veta att vattnet
är djupt, att improvisationerna är bottenlösa, skulle vara fantastiskt. / B.
Själen, jaget, döden och
urkraften / 5.
Våren
1984 gick jag konstskola i Göteborg och arbetade extra på Vasa sjukhus. Jag
bodde då på Såggatan, nära ’hängmattan’, Gröna Husen och Allmänna vägen i
stadsdelen ’Majorna’. Jag arbetade först med långvård och skötsel av
åldersdementa på den såkallade ’sista anhalten’. En mycket traumatisk och
psykedelisk miljö. Alla pratade i mun på varandra, ofta om egna livsöden.
Behovet av uppmärksamhet hos ’de gamla’ var större än orken. Att vara ett
ljudande centrum, som ingen lyssnar på längre. Här fanns allt samlat i en slags
kakafoni, eller dadafoni.
I
de salarna var det många som mötte döden. Det fanns även de som dog och
återvänd
När
jag hade tröttnat att torka bajs, bädda och sätta på uridom, fick jag jobb inom
hemvården hos en kvinna vid namn Annika Klingener. Hon hade ALS;
muskelförtvining. Först var hon en rullstolsbunden vacker kvinna. Efter ett år
var alla hennes muskler obrukbara. Mot slutet kunde hon bara röra på
ögonlocken. Mitt arbete bestod i att, för utom allmän kroppsrengöring och
medicinering, även att skriva hennes dagbok. Vi kommunicerade via ögonkontakt och
en bokstavstavla.
Det
tog många timmar att tillsammans skriva ner en text i Annikas dagbok. Många i
Haga jobbade där. Min uppgift var också att hålla koll på Morfinet. Annika hade
många vänner som besökte henne, men även en del pundare som snodde morfin. Få
människor kan vara så starka som Annika var när hon tog emot Döden. En så
långsam död måste vara det hårdaste man kan uppleva. För mig är hon fortfarande en Jean d´Arc.
Jag
tog ett break och åkte till Island sommaren 1984. Detta blev ett av mina första ljud +
konstprojket. ”The Iceland Document”; fieldrecordings, teckningar och
fotografier. Jag reste med ’Smyril Line’ Från Bergen via Färöarna till
Seydisfjôrdur. Därefter tog jag buss eller vandrade och tältade. Stod vid
VattnajÔkull och tecknade. Såg norr över.
Plötsligt
började marken att skaka. All den stelnade lavan vibrerade. Jag insåg då att
jag i allra högsta grad var vid liv. Det krävdes just detta just nu tänkte jag.
Jag behövde skakas om ordentligt. Jag hörde min egen puls och det dova mullrande
ljudet som även åska kan innehålla. En extrem fysisk vibration.
Hekla
talade med mig. Vandrade skakande mot Höfn. Jag log snett, inte alls på grund
av att jag åstadkom denna vibration av egen kraft utan att det var en annan,
mycket större urkraft som talade till mig. Jag var så nära döden, och så
vibrerande livfull. Denna händelse har påverkat den konst jag gör idag. 1986
träffade jag Leif Elggren. 1987 gav jag ut ’The Book of Elements’ och 7¨
vinylskivan ‘The sound of ground materia’ på Firework Edition och skivbolaget
Radium 226.05 Records, som är en slags sammanfattning av denna alkemiska resa.
I
mina egna aktioner och performances har jag därför arbetat mycket med mitt
fysiska jag kontra hjärt-ljud, åska, naturkrafter, elementen, radiofrekvenser,
mm. Jag agerar ofta som ett av instrumenten kroppsligen. Fäster
kontaktmikrofoner på hjärtat. Gör ljudinstallationer vid kärnkraftverk mot
radioaktiv strålning och miljöförstöring. Min senaste aktion är den vid Ales
stenar den i 31 Augusti 2007, där jag via oscillator sänder ut texten ’We are
the angels… We are the aliens… We are the
human beeings’ och mottager och registrerar ljudsignaler via olika
radiofrekvenser över (MHz - kHz).
Enligt
lagen om mänskliga rättigheter kan vi mycket mer tänja på våra egna och andras
gränser. Vi har rätten att säga vad vi vill. Har vi rätten att göra vad vi
vill? I en stat föds alltid en Anti-stat. Vi är kapabla till så mycket mer än
att bli matade och sövda av media och makthavare. Därför tror jag att vi är
överens om att vi måste söka svaren i ’det fysiska jagets utvidgande
möjligheter’, och utsätta oss i ord och handling. Våra fysiska aktiviteter kan
synas te sig olika i uttrycket men har i grund och botten en nära koppling till
naturens egen ’urkraft’, där jag menar vi finner den sexuella kroppen, den
själsliga kroppen och döden. Hos shamanen, Rockikonen och inom tekniken;
Supraledaren…Vi är ju konstnärer - vi gör ju ändå det vi vill…Vi genererar
energi. Och ingen skall ta det ifrån oss…
Vi
har nyckeln till ’gränslandet’, till själen, jaget, döden och urkraften. / P.
Provokation / 6.
Ja,
vi har nyckeln till gränslandet mellan liv och död, mellan ande och materia,
mellan manligt och kvinnligt. På så sätt är våra verksamheter androgyna,
allmängiltiga och därmed i princip oåtkomliga för den som vill attackera oss
för att förstöra, slå sönder, vårt skapande. Energin du talar om finns i själva
skapandet, i musiken, konsten, genom det tryckta ordet, vid action på scen
eller, tex. vid Ales Stenar. Om vi är medvetna om vårt utanförskap lever vi i
den anarkiska tillvaro som Ernst Jünger talar om. Vi drar oss undan striden men
är trots det en del av striden, kanske stridens centrum eftersom man kan
attackera oss hämningslöst utan att förinta oss därför att vi inte är i striden
trots att det är oss striden gäller. Det är ungefär som när den mediterande
munken, genom sin starka närvaro i sig själv och i Gud, påverkar vad som sker i
världen utan att befinna sig i vad vi kallar ”världen”. Man kan jämföra med vad
som är provokation och vad som utger sig för att vara provokation. Jag menar
att det inte handlar om provokation när man i en kyrka ställer ut
nakenfotografier (tyvärr totalt renons på eroticism och sexualitet) med Jesus
som bög, när man publicerar Mohammedkarikatyrer, när man planterar haschplantor
utanför en konsthall och sedan ringer polisen och berättar om det. Man kan inte
medvetet skapa provokationer. Man kan inte vakna på morgonen och säga till sig
själv (eller till pressen) att idag skall jag skapa en provokation. Provokation
kan uppstå när du gör det du av något skäl måste göra för att kunna se dig
själv i spegeln och inte skämmas, när du gör det varav hjärta och hjärna
fyllts. När du visar dig totalt naken, avskalad. Den ärligheten, den
uppriktigheten möter ofta på patrull därför att du samtidigt som du visar ditt
eget inre också tangerar det mest dolda och hemliga, det mest förbjudna hos
mottagaren. Ditt agerande blir orsak till den äkta, genuina, provokationen, men
din avsikt är aldrig att provocera. Konserten i Hammenhögs kyrka upplevdes
säkerligen av några åhörare som provokation, men ingen av de medverkande var
där för att provocera. Ingen av oss önskade provokation. Vår avsikt var att
visa upp oss själva, hur våra erfarenheter bortom normaliteten kan förmedlas till
andra, till åhörarna. Jag skäms inte, jag har inga skamkänslor, när jag i
Martins och min action kring Francis Bacon suger av min medaktör och dricker
hans sperma. Agerandet är totalt öppet, en del av det totala agerandet.
Nakenheten hos alla medverkande gör oss absolut sårbara, vi kan inte skyla oss
bakom puder, smink och kläder. Samtidigt: vår sårbarhet gör oss osårbara. Man
kan inte klä av oss eftersom vi redan är nakna. Skammen finns hos den åskådare
som när han ser vår nakenhet ser det han vill dölja inom sig själv.
”Och
ingen skall ta det ifrån oss…”, skriver du, Per. Nej, ingen kan ta det ifrån
oss, om vi inte faller i fällan att till normalitet anpassa vår kunskap om
gränserna, om konsten att bryta igenom gränser och tabun. Varje dag när jag
läst tidningen inser jag att de subtila påtryckningarna blir allt ihärdigare,
att outsiderskapet förstärks, att outsidern snart förvandlats till outlaw, att
den enda tillflykten då blir skogen. Men samtidigt är det så att den som drar
sig ur striden hela tiden finns i de stridandes centrum, som objekt, som fara,
som makt, som den dolde aktör makten fruktar mest av allt. Det är fascinerande.
/ B.
Provokation / 7.
George
W. Bush, president of the United States of America, var under sin skoltid
medlem av ”Skulls”, ett hemligt sällskap för intresserade av makt och
maktstrukturer. Genom denna organisation skapades tidigt det nätverk som idag
styr USA och dess världsomfattande vapenindustri. (USA Ma – Bin Lad in) är dess
provokation. Usama sägs vara enormt rik. Och vem kan ha hittat på det? Han ger
som mest ut en taskig video i halvåret. För en fattig människa är rika
maktlystna människor så pass provocerande att de vill göra allt de kan för att
eliminera den rika överklassen. USA, som nation, är ju ett land med alla
världens nationaliteter under sin flagga. Genom årtusenden har rika människor
genom sin makt och rikedom utnyttjat och även dödat (utrotat) fattiga.
Klassamhället är ett globalt spel med människor som spelpjäser. I-land v/s
U-land.
För
att stärka ett lands tillgångar startas krig, alltid med civila offer som
följd.
Det
är endast en liten grupp människor, en elit, ofta folkvalda politiker som kan
utöva denna makt på bekostnad av folkets lidande. Än idag utförs mord på
människor som är i vägen för stora politiska och ekonomiska maktstrukturer.
Från
min barndom och som tonåring i Göteborg minns jag 7-dagars kriget, Gulfkriget,
Järnridån mm.
Jag upplevde tidigt att denna världen var en värld fylld av våld. När som helst kunde ett nytt Världskrig drabba oss.
I
alla dessa konflikter har amerikanska makthavare spelat världspolis.
I
mina drömmar om nätterna såg jag de bilder jag senare skulle möta i
konsthistorien.
Hieronymus
Bosch, född ca 1450, död 1516, en fantastisk målare från Nederländerna, beskrev
i sina målningar den ondska som jag som barn såg i drömmarna och som jag såg
via svartvit TV. Bosch’s demoner, halvmänniskor, massakrer, beskrev samma
helvete, eller ett helvete som liknade krigens helvete. Numera hänger dessa
målningar på olika slott i Spanien och Portugal. Francisco de Goya var också
han en målare som formade mina mardrömmar. Han beskriver folkets lidande och
maktlöshet under ett inbördeskrig. Numera är autentiska våldsbilder vardag i
media och film. Sex och våld säljer upplagor. Borgerligheten har alltid
provocerats av fattigdom, smuts, blod, sperma, äckel, slagord, pornografi. Allt
som ställer till oordning i ett städat och till synes ”rent” samhälle.
Samtidigt;
makthavares och aristokratins i smyg njutna sado-masochism. Våld föder våld.
Att
leva i utkanten av en maktstruktur är alltid svårt. Du är född till att förbli
syndabock. Du föds till kanonmat.
Intressant
är det du var inne på, att klara av att leva laglös (i skogen). Det finns folk
utan identitet som gömmer sig undan systemet och samhället. Outlaws är födda av
samhällets eget system. Det är inte meningen att alla skall passa in. Inte alla
är ”skapade” att kunna leva i den befintliga samhällsstrukturen. De ”drop outs”
som samhället producerar är till antalet många, många fler än de som har den
reella makten. Den som provocerar makten måste räkna med förödande
konsekvenser. Om man inte vill bära vapen och i krig och döda civila, åker man
i fängelse. Om man inte fixar att följa alla lagar till punkt och pricka är
risken överhängande att man förlorar allt. Har man förlorat allt, ja då har man
inget att förlora. Kan man inte betala för sin egen grav genom testamentets
öronmärkta pengar, ja då tar de bort stenen. De kommer alltid att hålla folket
i schack. De kommer alltid att söva oss via media. De kommer alltid att hitta
fattiga syndabockar.
Vi
måste stå emot detta förtryck och skapa oss en inre och en yttre frigörelse.
Just så måste vi formulera vår provokation och leva våra liv. Ännu ett barn
blir musiker eller konstnär. Ännu en fånge blir poet.
Utan
konst - inget liv.
Utan
provokation – ingen utväg.
Utan
frigörelse – ingen ljudande ungdom.
Utan
egna tankar - ingen yttrandefrihet. / P.
Provokation / 8.
Yttrandefriheten,
konstens och vetenskapernas frihet, sitter alltmer trångt, men hur många lägger
märke till det? Hur många protesterar aktivt mot maktens allt råare arrogans?
Ganska få. Jag har en obehaglig känsla av att alla dessa former av
frihetsberövanden har acceptans hos en överväldigande majoritet svenskar. Få
vågar säga det, inte ens vid opinionsmätningar där anonymiteten garanteras. Som
under hela 1900-talet betecknas frihetskamp som terrorism. Sexualitet, även
bögeri som är en konstart som står i motsatsförhållande till heterosexualitet
och som därför inte bör inordnas under de heterosexuella normerna, ses med
avsmak och oförståelse. Åsikter i politiska ämnen, som inte följer de
förprogrammerade linjerna, instoppade i etablerade partiformer, förkastas innan
de ens diskuterats eller, än mindre, prövats. Det är den underliga form av
demokrati vi lever i. Den nyliberala agendan får inte ifrågasättas. Allt som
faller utanför den agendan betraktas som odemokratiskt av just den kader som är
en del av den nyliberala agendan. Rundgång. Människor är fångade i en politisk,
i en ideologisk rävsax.
Vad
är denna nyliberala agenda om inte klart fascistisk i ordets klassiska och
faktiska betydelse. Ett korporativt tänkande och en strävan till det totala
korporativa samhället har klätts i liberala och demokratiska ord. Jag och några
vänner till mig har i dagarna (oktober 07) fått ett övertydligt bevis på detta.
För några veckor skrev Nikanor Teratologen på sin avslutande sida i Tidningen
Kulturen om Kevin McDonald’s evolutionspsykologiska studie av judendomen.
Evolutionspsykologin är i sig fascistoid och rasistisk och McDonald är
såtillvida en skicklig uttolkare av den eftersom hans idéer finner resonans
även inom de etablerade kulturerna. Teratologen har gjort sig känd som en
författare med ett eget språk, för att säga det i klartext som andra inte ens
vågar knysta om. Tesen
McDonald driver i The Culture of Critique är gammal antisemitisk skåpmat som
McDonald med hjälp av en förment vetenskaplig jargong försöker återuppliva när
han menar sig skildra hur judiska intellektuella försökt förändra det
västerländska samhället "in a manner that would end anti-semitism and
provide for Jewish group continuity either in an overt or in a semi-cryptic
manner". När vi framhåller detta faller alla de skyddsmekanismer
Teratologen skapat kring sin pseudonym och det som föreföll vara ett sublimt
språk visar sig vara falskt, oäkta, ja att det i själva verket är till för att
dölja den gamla vanliga och sorgliga rasismen. Teratologen som i tid och otid
klankar på universitet, vetenskapliga institutioner och samfund, som i artikel
efter artikel häcklar vetenskap och forskning tillgriper det sista halmstrået
för att försvara sin ohållbara och i rampljuset plötsligt och för honom själv
säkerligen oväntat framdragna obehagliga reaktionära liberalism, hänvisar i försvaret
av McDonald till att denne är professor vid ett berömt universitet (University
of California), som om det i och för sig skulle vara en garanti för kvalitet
hos en enstaka professor! Dessutom menar Teratologen att man inte skall
ifrågasätta vad som bedrives under beteckningen forskningsfrihet! Det är
verkligen uttryck för den auktoritära attityd som alltmer genomsyrar samhället,
att vissa områden skall vara befriade från kritik och insyn. Attackerna i
Tyskland mot forskare som ville ha fri tillgång till vetenskaplig litteratur
kommer att få efterföljare också i Sverige. Det är lätt tänka sig följande
samtal när en student dyker upp och vill låna vad som anses vara kontroversiell
litteratur:
Bibliotekarien: Varför behöver du den boken?
Studenten: För min avhandling.
Studenten: För min avhandling.
Bibliotekarien: Har din professor rekommenderat dig att läsa
just den boken?
Studenten: Ja.
Bibliotekarien: OK, Det vore fint om du kan skaffa ett intyg på
det.
Osv osv osv. / B.
Provokation / 9.
Det stormar i mitt liv, som det stormar i natten utanför. Byggnaden jag jobbar i är uppförd år 1900, en
stadigt byggd gammal skola i tegel. Att stormen viner över Österlen bryr sig
inte denna gamla skola om. Årtusenden och åter årtusenden har det tagit att
utveckla byggnadskonsten genom hantverket, handen och ögat.
Jag ägnar mitt liv åt att dagligen göra konstprojekt. Att
’bygga’ nya idéer. Jag kommer med all säkerhet göra det tills jag dör. Om ingen
låser in mig i isoleringscell för att jag vill ”tänka och skapa av egen kraft
och fri vilja”. Jag har bestämt mig; Jag är konstnär och jag arbetar med konst.
Dom som inte är intresserade av konst, eller dom som inte arbetar med konst och
är osäkra inför den skapande processen vill inte sätta sig in i vad jag anser
vara mitt yrke. Människor som är rädda för att uttrycka sig själva i ord, bild
och i verkligheten har ingen förståelse för det jag arbetar med. Det jag
arbetar med blir automatiskt en ren provokation i deras ögon.
Samhället som jag lever i har väldigt lite förståelse för vad
jag gör om det inte inbringar så stora summor med pengar. Om jag säljer en
målning för mycket pengar är jag en ’framgångsrik’ konstnär. Samhället värderar
en människa efter dess förmåga att arbeta och inbringa kapital. Kapital som
staten och samhället naturligtvis är intresserad av att håva in via skatt och
moms. Det är makthavarnas eget fel att vi ej behandlas lika inför staten,
vilket var grundidén om man läser lagtexterna. Idag regerar Mammon vårt
samhälle. Har du inga pengar är du ingen. Paradoxalt nog har samhället, makten
och staten ordnat det så att du kan födas fattig och dö fattig. Hänsyn tas till
dem som kan betala för sig. Så är det ordnat. Bankerna och ’marknaden’ äger
samhället idag med hjälp av en ’ultra marin blå’ regering.
Jag kommer säkert att arbeta med konst tills jag dör,
kommersiellt eller ej. Alltid.
Om någon kastar mig i en isoleringscell för detta kommer jag
ändå att göra konst. Det skulle inte förvåna mig förresten. Genom datorer,
satellitövervakning och civilpolis kommer dom säkert att upptäcka att vi sitter
här och har ’åsikter’ om denna snart totalitära mani att övervaka de få
fritänkare som finns kvar på planeten. Regeringen ger inte pengar till
försvaret för att det inte behövs. Tvärtom är det nog så att denna regering
tror att ’hotet’ finns mitt ibland oss. Det är därför vi är övervakade. Alla är
övervakade. Pengarna har dom satsat på ’civila poliser’ och även fler ’civila
militärer’. Name, rank and number!
Var
tog då tron på människan och kollektivet vägen?
Levnadslön / Medborgarlön är lösningen. Om vi införde en
’levnadslön’. Min idé är att alla som
föds är berättigade en lön från staten som ligger strax över existensminimum.
Det borde kunna fungera om man räknade på det.
Alla skulle arbeta med något i alla fall. Den hårda verkligheten
är att då skulle ingen vilja arbeta som politiker, eller makthavare eller
domare, polis eller sicuritas-vakt. Eller tvärtom, Då skulle vi verkligen se
vem som brinner för att hålla ordning på folket, samhället och staten. De rika
är då inte längre rika dom är endast intresserade av makt.
I mitt ljudarkiv har jag ett ljudband med Joseph Beuys; Aktive
Neutralität. Bandet fann jag i Berlin 1991 i samband med att jag deltog i
utställningen ’Reflections and Reactions’ på Bahnhof West End där.
Joseph Beuys fick en klar bild av kriget efter att ha
kraschlandat med ett tyskt flygplan och ägnade resten av sitt liv åt att i sin
konst eftersträva en aktiv neutralitet. Hans kreativa humanism är en ren
provokation mot en fascistoid stat.
Moderna museet, Karl Hofer Gesellschaft och Konsthögskolan
producerade en utställningskatalog i samband med utställningen. Mitt verk ”Au
197.2 / Ande + Materia“ som bestod av 6st solida järnstavar, ett antal bemålade
järn och kopparplåtar jag fann runt Bildhauerwerkstätten i Berlin. Jag
tillverkade även 3 st
förkrympta sängar i svetsat L-stål.
Min enda text i katalogen löd:
”Jag arbetar efter alkemiska principer. Varje färg har sin kraft
och energi. Varje form och skulptur har sin specifika kraft och energi. Ande +
Materia”. Nu arbetar jag fortfarande efter dessa principer, mångfasetterat, men
fokuserat.
Don´t follow leaders…
Watch the parking meters! (Robert Zimmerman)
Vi talar om fri form och yttrandefrihet, Bo. Även om ingen
förstår oss nu, kommer dom att göra det om 10 eller 20 år.
Klockan är över 24.00 måste gå in i dimman och vila mig i
drömmen. I drömmen är din ande åter fri. / P.
Provokation / 10.
Det är så, tror jag, vi måste arbeta. Kalla det gärna
elitistiskt, exklusivt, men jag tycker att det inte är elitistiskt, det är inte
exklusivt, det är inte vänt mot mitt eget ego, tvärtom, det är allmängiltigt
och visionärt och just därför farligt för normfanatiska makthavare, för dem som
värnar om det statiska samhället. Ju mer jag går in i mig själv, ju mer jag ger
ut av mig själv, desto allmängiltigare blir det jag vill ha sagt. / B.
Interferens / 11.
Bo, Jag ser det så här; Vi arbetar redan så. Vi är av naturen
själva interferensens budbärare. Vi är en del av världsalltet i en samverkan
mellan vågrörelserna, i ljusets strålar och i ljudets vågor. Vi är dess
påverkan och störning...en förkroppsligad interferens. Vi har valt detta med samtidigt
finns detta inom oss, och ger olika uttryck efter don och person. Samtidigt är
det inskrivet att inte alla vill eller kan ha ett förhållande till denna aktion
eller provokation. Det är där aktionen uppnår ett delmål i vilket den
framkallar ett ställningstagande hos betraktaren. Det är som du är inne på att
’det inneboende jaget, alltid i ständig förändring, som utan någon
bakomliggande plan är provokationen. Hos ett barn finns detta väldigt tydligt.
Tydligt för att vuxna har i generation efter generation lärt sig regler hur man
skall bete sig ihop med sina medmänniskor. Dock slutar alla dessa regler med en
kollaps förr eller senare.
Jag kan tycka att det är underhållande och befriande att se ett
barn störa en grupp äldre medmänniskor vid ett middagsbord. Först hur barnet är
en mästare på att få uppmärksamhet och sedan om den inte får detta försöka med
hälla mjölken i maten eller kladda och kasta mat överallt och samtidigt bajsa i
byxorna. Då får barnet automatiskt
uppmärksamhet. Och barnet är fullt medveten om sin handling. Detta är ett
exempel på interferensens kraft.
I kosmos och i vår galax pågår en ständig interferens på ett mer
fysiskt och metafysiskt plan. Vi är ju en del av detta vare sig vi vill eller
ej vill. Ur ”kometernas dans på himlavalvet” kan ju även den bäste få en
”knockout” vad deVi har kommit till en punkt i livet när vi kan sitta framför ett
tangentbord och beskriva vår tillvaro. Som liten hade jag svårt att läsa. Gick
i OBS-klass några år. Det var 1970-tal. Som ung hade jag inte tid. Jag skrev
korta punktexter och spelade i bandet Rabies. Jag ägnade mig åt att teckna,
måla och skulptera mm. Jag kände mig odödlig i det. På senare år har
ljudkonsten och performancescenen varit min räddning. Jag behöver stå där
ibland och ösa ur mig mitt innersta väsen, eller oväsen. Det är också jag.
Kanske är det mitt rätta jag. Jag letar fortfarande. Bo, Jag ser det tydligare
nu… Vi arbetar redan så. Vi är ju av naturen interferensens budbärare…
Vi har kommit till en punkt i livet…nu…plötsligt händer det…nu
kommer idéerna och det där flödet. / P.
Interferens / 12.
Jag
befinner mig i samma situation när jag tillsammans med Martin Bladh tänker ut,
skriver, formulerar, iscensätter och agerar i de actions vi gjort. Eller när du
och de andra och jag tillsammans gjorde denna märkliga ljudperformance i
Hammenhögs kyrka. Jag upptäckte behovet när vi spelade Den Spetälske från staden
Aosta här i Malmö för ett par tre år sedan. Att enbart skriva och publicera ger
mig inte tillräckligt utrymme. Jag har faktiskt ett behov av att kroppsligt
bekräfta både inför mig själv och, kanske framför allt, inför andra, att jag
verkligen menar det jag formulerar med ord, att man inte skall kunna säga: jaja
det kan man ju skriva och prata om, det är drömmar, fantasier, men förverkliga
det fysiskt, påtagligt, visa att du är den du skriver att du är. För att bli
trovärdig inför mig själv måste jag förvandla ord till verklighet. Och: jag
njuter av det, jag försvinner in i en helt annan värld, den verkliga världen, min
reella värld, och jag bjuder på den och på mig själv. Den som inte tycker om
det jag visar, den som inte vill se och känna och bli delaktig, tråkigt, men
den människans oförmåga att ta till sig min förmåga är inte mitt problem.
Jag
upplevde denna rädsla inför verkligheten i ett helt annat sammanhang under
veckan som gick. Det finns en tidskrift som heter Gläntan. Nr.2-3/2007 handlar
om droger. Första kapitlet är skrivet av Carl-Michael Edenborg och har rubriken
”Drogerna och skrivandet”. Edenborg har intervjuat en hel drös skribenter av
skilda slag. Jag finns med. Jag kritiserar inte Edenborg. Han ställde några
konkreta frågor. Fick svar. Redigerade svaren, sände mig (oss alla) korrektur,
vilka godkändes och som därefter publicerades i artikeln. Ett helt oantastligt
och professionellt förfarande. Så jag godkände att Edenborg strök en och annan
mening i mitt ursprungliga svar eftersom jag inte fann att andemeningen gick om
intet. Men när jag nu läser artikeln i tryckt form, läser inledningen och de
andra svaren mer noga och eftertänksamt slår det mig att Edenborg (skickligt)
strukit den mening som kanske var den viktigaste och den som kunde ha mött
protester. I mitt svar beskriver jag kortfattat hur jag mellan 20 och 35 års
ålder använde kokain, att det var ”en typiskt social företeelse i de kretsar
(brittisk överklass kombinerad dels med akademiker inom humaniora samt
’artists’, framför allt inom teatern) där jag rörde mig, ofta bögmiljöer.
Skrivandet påverkade det inte…”, osv osv osv. Jag fortsätter: ”Anmärkningsvärt
är, tycker i alla fall jag, att inte en enda inom min krets av vänner och
verkliga kamrater (och älskare) blev ’drogmissbrukare’. Våra liv utvecklades
socialt normalt. Vi tar gärna en dos också idag.” Därefter skrev jag, och det
är den meningen Edenborg strukit: ”Slutsatsen måste då bli: att kokain är en
positiv drog om man kan hantera bruket inom relativt fasta sociala
förutsättningar, dvs att det är (i alla fall var) en typisk ’överklassdrog’.”
Vad är det för förargelseväckande i det konstaterandet? Snuddar jag vid en
social kontext som är tabu?
Edenborgs
ingrepp (jag upprepar: godkänt av mig i korrekturet han sände mig, jag har
ingenting att beklaga mig över…) oroar mig. Vad är det för ställningstaganden
som ligger bakom ett sådant ingrepp? / B.
Interferens / 13.
Genom att censurera och mörklägga har maktapparaten lyckats
dölja sanningen om vad som händer i maktens korridorer. Genom att förstöra
obekväm information eller genom att censurera den konstnärliga intensionen för
så många under en väldigt lång tid har makteliten kunnat behålla makten. En
totalitär stat vill ha kontroll över folket och den konstnärliga friheten att
kunna uttrycka sig på nya sätt i ord och bild. Så många frihetskämpar har
hamnat i fångläger. Vetenskapsmän anställs för att testa nya experiment på både
djur och människor bakom lyckta dörrar. Mediciner framställs för att bedöva och
tysta folket. Under ’ordnade former’ sätts folk i fängelse för sina avvikande
åsikter.
Konstnärliga uttryck kommer alltid att fungera som en spegel mot
rådande maktstrukturer. Därmed kommer konsten alltid att vara en självklar
interferens. Någon kommer att resa sig. Någon kommer att avslöja lögnerna.
Någon kommer att dö för att utöva sin konst. Det gäller att
aldrig ge upp. Ge aldrig upp!
Inte förvånar det mig att det stiftas nya lagar för varje ny
teknisk apparat som man uppfinner.
Ett exempel är datorn som från början utvecklades inom
militärindustrin och inom rymdforskningen.
All information inklusive denna bevakas antagligen. Det går även
idag att läsa folkets personliga e-post och avlyssna mobila samtal etc.
etc. Alla vet detta. All information kan
lagras och användas emot dig i en domstol.
Jag arbetar med konst och ägnar mig inte åt politiska
aktiviteter.
Eller hur är det egentligen med det?
En konstnär skall ju inte ha ’obekväma åsikter’.
(En konstnär skall ju producera konst…
..en medborgare
skall följa lagen.) ?
Det är så förbannat skönt att ha ett tomt
pappersark att skriva på, eller rita vad man vill på.
Interferens / 14.
Ja,
så sant, det är skönt med det tomma pappersarket, med den tomma scenen, med
frånvaron av förväntningar, det är skönt att vara lierad andra som också ser
utanförskapet som en tillgång, inte som en belastning. Jag är trött idag efter
att ha läst Sydsvenskan och ett reportage från Kulturen i Lund där man med
Ingrid Elam, Sune Nordgren och Lena Sjöstrand som inbjudna deltagare diskuterat
Serranos fotografier med nakna människor,. Naturligtvis är de upprörda över att
nazister stormat lokalen och förstört Serranos verk. Ingenting mer. Inga
alternativ för att på allvar ta upp frågan om konst, pornografi, sexualitet,
sensualism och politik, hur man definierar de olika företeelserna, vad som är
vad, och så vidare. Bara allmän flummighet för att visa att man naturligtvis är
öppen för nakenhet i konsten, att det, naturligtvis, är ok att visa ett
fotografi med avsugning, att konsten, naturligtvis, är fri, att vi, naturligtvis,
har ett öppet samhälle. Konsensus, normalitet, av samhället fastställda och
fastlåsta normer. Sjöstrand vet jag inte vem det är, men Sydsvenskan upplyser
om att hon är präst i svenska kyrkan, luthersk. Elam och Nordgren känner jag
väl. Nordgren mycket väl sedan han under 1970-talet arbetade hos mig under
några år, gjorde omslag, redigerade böcker och kataloger, osv. Men har Elam och
Nordgren en enda gång under drygt trettio år tagit politisk och/eller
kulturpolitisk ställning i kontroversiella frågor, tex om censur. Nej, de är
och har alltid varit synnerligen följsamma till det rådande politiska klimatet.
Nordgren vågade inte ens visa Francis Bacons mer provocerande målningar med
homomotiv och korsfästelsemotiv när han som chef för Malmö Konsthall ordnade en
Baconutställning. Nej, det var endast intetsägande porträtt. Elam och Nordgren
är två politiskt nollställda tjänstemän som alltid tjänar makthavaren, vänster
då, höger nu, kvittar lika. Och de bjuds in för att diskutera Serranos konst,
som jag personligen tycker är ganska intetsägande och saknar varje ingrediens
som man kan bli upprörd av, det är en icke-provocerande konst av det enkla
skälet att Serrano vill väcka uppmärksamhet. Jag tycker att hans konst hade
haft genomslagskraft om bilderna avbildat honom själv som en av de medagerande
i de sexuella scenerna. Så, Per, jag är nedstämd. Men alltmer övertygad om att
det endast är utifrån vad normaliteten kallar utanförskap, underground,
avantgarde, säreget, specifikt, onormalt, osv, som man kan ge sig själv den
tillfredsställelse som förhoppningsvis smittar av sig på andra… (((Per… hur skall avsluta det här resonemanget,
hjälp mig…)). / B.
Laboratorium / 15.
Åter till laboratoriet som jag brukar säga…
Vi omges av omständigheter som vi påverkas av och tvingas
in i medvetet eller omedvetet. ’Det stora arbetet’ läggs för en stund åt sidan.
Ibland kan det vara bra att se jaget utifrån. Det vill säga, att betrakta sitt
arbete, sin kropp, utifrån ihop med erfarenheter i sin omvärld. När omvärlden
’suger energi’ blir ’för förutsägbar’ är det svårt att finna nya erfarenheter.
Då brukar jag söka inåt. Drömmarna, ruset, ljudlandskapen, allt som hör
sinnenas trädgårdar till. Då intresserar mig de riktigt komplicerade bilderna.
När jag vill vara allena och laborera med grundämnena. Jag vill då till det
stora svarta, gnistrande och rykande laboratoriet. Går du också dit Bo?
Samtalar du med framtiden genom ditt förflutna?
Skrapar du på den knappt genomsiktliga tidsspegeln. Ser in i det
omöjliga, tills att det blir möjligt. Fragmenten, koderna…stoffet.
Är du som jag stundvis djupt försjunken i koncentration i
väntan på kombinationerna? Detta att vara en sändare
och en mottagare i samma stund…i väntan på ljudet,
explosionen, ljuset, ruset, flödet.
Kombinera!; jord, eld, luft, vatten, från evighet till
evighet. Etern är också ljudet i all evighet. Vi är ljudet.
Ursprungliga element som också är temperament och färger i
en fysisk kropp, har kopplingar till planeternas rörelser i kosmos. Vi är här nu. Vi är också begynnelsens
’Ur-slem’.
Vi är blodet från miljarder pumpande hjärtan.
Ändå har resan bara börjat… / P.
+
No comments:
Post a Comment