cavefors : vergés - djävulens advokat...

Bo I. Cavefors

DJÄVULENS ADVOKAT - JACQUES VERGÉS
För drygt tjugosex år sedan, i mars 1987, försvarade Jaques Vergés, i Marseille, en nazifördetting, Obersturmführer Klaus Barbie.

Några ord om den nu åttiotvåårige (född 1925) Jacques Vergés, som föddes i det dåvarande Siam, som tillsammans med tvillingbrodern växte upp på ön Réunion, då fransk koloni, fortfarande, i den obarmhärtiga verkligheten, en fransk koloni. Fadern: av eliten på ön, dvs tjänstemännen på ön, föraktad eftersom han var gift med en vietnamesiska och dessutom – detta var under ett i dag likvärdigt fascistoit Frankrike (dvs Europa) – grundare av den saunaliknande öns kommunistparti.

Jacques och tvillingbrodern Paul blev tidigt politiskt medvetna och anslöt sig, 17 år gamla, till franska motståndsrörelsen i kamp mot hemlandets nazistiska ockupationsmakt. Hitlers ubåtar spanade möjligen på ön under samma resor som de i undervattensläge vid Floridas kust hämtade information om USA. Kriget tog slut… men vad förändrades? Möjligen detta att franska kolloboratörer (quislingar) plötsligt accepterades som ”motståndsmän” eftersom deras inflytande inom republikens gamla elit kunde nyttjas av Charles de Gaulle. Inget ont om de Gaulle; med cynism lyckas han locka franska medborgare inom det gamla republikanska gardet att känna sig som frihetshjältar utan att de fattar att vad han, de Gaulle, eftersträvar, är en återupprättad monarki.

Efter andra världskriget arbetar Vergés för kommunistpartiet, som likt de Gaulle himself är ett monarkistiskt projekt. 26 år gammal reser Vergés till Prag där han blir filialföreståndare för internationella studentförbundets antikoloniala utskott. Fyllda 29 beslutar han sig för att bli advokat. Läser juridik. Året därpå försvarar han framgångsrikt algeriern och FLN-aren Djamila Bouhired som i Paris kastat bomber. Åtalad och försvarsadvokat gifter sig. Återkommen från bröllopsresan till Kina ger de i Paris ut diverse maoistiska tidskrifter. Vid mitten av 1960-talet engageras Vergés som försvarare till en PLO-medlem som Israel fängslat. Typiskt: vad som kallades mellanösterns enda demokrati vägrar den av staten Israel åtalades försvarsadvokat inrestillstånd. Försvar på distans – demokrati på distans.

Åren 1970 till 1978 anses Vergés vara försvunnen. Spårlöst borta. Uppgången i Intet. I efterhand förmodas att han vistats hos Pol Pots Röda Khmerer, eller varit engagerad av Arafat och PLO, eller… Min egen tro är att Vergés under dessa år vistades i södra Frankrike, inte långt från Medelhavskusten. Kanske hos sin älskarinna. 1979 dyker Vergés åter upp på tidningarnas förstasidor när han försvarar libanesen Georges Ibrahim Abdallah och terroristerna Bruno Bréguet och Magdalena Kopp. Vid mitten av 1980-talet är Vergés nazihantlangaren Klaus Barbies försvarsadvokat.

Intressant attityd i ett senkapitalistiskt (= vi närmar oss absolut kaos) nyliberalt samhälle: Vergés tar aldrig betalt när han engagerar sig i politiska processer; den schweiziske finansmannen François Genoud betalar vad som konsumeras, alla rätterna. Säkerhetstjänsterna koordineras i missförståndet: Vergés är KGB-agent.

I sin bok om försvarsstrategi vid brottsmål, De la strategie judicaire (Éditions de Minuit, Paris 1981), analyserar Vergés processerna mot Sokrates, Jesus, Ludvig XIV, Dreyfus och Eichmann. Onekligen en kontroversiell namnlista. Vergés konstaterar att det finns en avgörande och rättsligt sett avskräckande skillnad vid försvar av vanliga brott som slagsmål, förskingring och skörlevnad å ena sidan och vid försvar av politiska brott , å andra sidan. I de förra fallen är domare, anklagade och försvarare i stort sett ense om att det bestående samhället bör fortbestå och att dess lager är legala, legitima, normativa och därför bör efterlevas. I det andra fallet ifrågasättes den bestående samhällsordningen, dess legitimitet och formellt normativa värderingar, av den ena parten, av den anklagade, som därmed också ifrågasätter, underkänner, domstolens kompetens och lagarnas legalitet. Därför tvingas vid sådana domstolsförhandlingar/processer den anklagade och hans försvarare (Vergés) att själva agera som åklagare och föra ut målet till allmänheten genom att skapa opinion och debatt, eftersom det mer gäller att övertyga ”mannen på gatan”, än domstolens ledamöter, om den åtalades oskuld. Därför krävde Vergés aldrig milda domar eller strafflindring även om hans klients skuld i den gällande lagens mening var uppenbar, eftersom det skulle ha varit att delvis erkänna denna skuld som endast kunde betecknas som skuld i en ur försvarets synvinkel de facto icke-legitim och icke-legal samhällsordning.

Vergés ansåg sig – han är idag 82 år – kämpa en det godas hedervärda kamp. Han såg (ser) sig som en själsfrände till Charles Baudelaire som älskade att läsa Edgar Allen Poes detektivstories och gärna översatte dem till franska, men som själv aldrig skrev sådana historier därför han endast hade förmåga associera sig med ”förbrytaren”. Vergés: av fakta undersökningsdomaren samlat på sig fantiserar åklagaren fram en story som passar hans syften och försvararen en annan story som passar in i försvaret av hans klient. Åklagaren menar sig tala och agera för den tysta majoriteten medan försvararen måste försöka förtydliga och förklara det speciella hos den individ han försvarar, det vill säga, varför den åtalade agerade som han gjorde. Såväl åklagarens som försvararens versioner är sanna… och osanna. Domstolen kan därför aldrig fastställa vad som är objektiv sanning. Vinner gör den part vars historia trängt djupast in i materien och där lyft fram det väsentliga. Estetik avgör, inte etik.

Baudelaire och Vergés, sympatisörer till Jordens Fördömda. Andra klienter till Jacques Verdés har varit terroristfenomenet Carlos, Saddan Husseins utrikesminister Tariq Aziz, Slobodan Milošević och röda-khmerern Khieu Sampan.
Vergés: ”Det storartade med mitt yrke är att när massan vill lyncha någon så ställer man sig mellan denne någon och mobben och säger: Stopp.”
Jean Genet skrev ett brev till Vergés: ”Jag hör att ni skall försvara Barbie. Mer än någonsin tidigare än ni från och med nu min vän.”

Artikeln (här uppdaterad) tidigare publicerad i ett flertal tidningar våren 1987, bla i KvällsPosten (25.5.1987).