Bo
I. Cavefors
NÅGOT OM PARTIADEL, KONSERVATIVA
REVOLUTIONÄRER OCH ANDRA MYTER
I
De revolutionibus orbium coelstium
(1543) påstår Nikolaus Kopernikus att ej blott människor utan även Himlen,
Herren själv, drömmer drömmar om en annan verklighet än den tillstädesvarande.
I ett brev från 1771 beskriver Voltaire upplysningstiden som en hjärnornas,
förståndets, revolution. Var han nu fick det ifrån. Förmodligen ett infall utan
större verklighetsförankring. Kopernikus och Voltaire stegrade sig inför
antikens uppfattning om att det finns ett påtagligt samband mellan myt och
verklighet, trots att de båda ”moderna” människorna visste, inte kunde undgå
veta att även under romersk antik nyttjades mytologier för den som strävade
efter politisk legitimitet: Trojas undergång var förutsättningen för Roms makt.
Myter är även när de anknyter till historiska fakta, tvetydiga begrepp. Karl
Marx hävdade att revolutioner är historiens lokomotiv och med det påståendet
gav han fritt fram för den liberalkapitalistiska uppfattningen att revolutioner
är politiskt företeelser som kan accepteras, dock endast så länge de inte stör
den bestående liberala ordningens doktriner om globalisering, frihandel, osv.
I
antologin Revolution und Mythos (med
Dietrich Harth och Jan Assmann som redaktörer; Fischer Taschenbuch
Verlag/Wissenschaft, 1992) skriver ett större antal tyska professorer om ämnen
som politisk vetenskap, egyptologi, sociologi, filologi, för att få grepp om
mångfalden revolutionära och mytologiska företeelser alltifrån urkristendomen
till franska revolutionen, oktoberrevolutionen, nationalsocialismen,
revolutionerna i Mexiko, Kuba, Folkrepubliken Kina och Algeriet, samt den
nordamerikanska revolutionen, egentligen resultatet av historiskt relaterade
spänningar mellan europeiska stormakter. Revolution
und Mythos utkom 1992: tyngdpunkten ligger således på den då aktuella
utvecklingen i Algeriet, den sovjetiska bankrutten och den uppblossande tyska
nationalismen. Mohammed Dib, populär algerisk revolutionsförfattare berättar om
FNL-kämparnas ”barnsliga förtjusning” i 1789 års franska revolution, ”allas vår
moder” enligt Arno Schmidt som uppenbarligen aldrig insåg att en av historiens
stora tragedier är att det revolutionsstolta Frankrike under revolutionsåret
1830 struntade i alla högtidligt proklamerade liberala humanitetsprinciper och
startade den blodiga koloniseringen av Algeriet. Historisk ironi att Frankrike
trots alla krig och allt mördande och alla bedrägerier och alla svikna löften,
trots folkmorden i Maghreb, för äldre generationers algerier förblivit den
forna nordafrikanska provinsens ”moder”, à la Schmidt. 2008 års
ungdomar i Algeriet ser det annorlunda: mor/farföräldrar och föräldrar var,
menar de, antingen kolonisatörernas kollaboratörer eller så vad/är de
komprometterade genom livslång passivitet. Istället knyter man an till tidigare
århundradens mystifierade frihetskamper som i mycket påminner om myterna kring
den ryska revolutionen, myterna kring stormningen an Vinterpalatset,
mystifieringen (och mumiefieringen) av Lenin, alltsammans visserligen påhitt av
senare tiders revolutionära sympatisanter och motståndare och därmed
cementerade som konkret politisk verklighet. Politiker, historiker,
journalister, marxister, socialister, liberaler, konservativa, ja alla lever
upp till franska jakobintradioner att verbalt skapa revolution istället för att
faktiskt genomföra revolution. Ja, alltsammans påminner om de nordamerikanska
revolutionsmyterna kring Jefferson och Lafayette som inte skiljer sig mycket
från gammalryska och bolsjevistiska och nationalsocialistiska drömmar om ett
tusenårsrike där drömmen om den kristna människosonen ersatts med löst
sammanhållna, förment vetenskapliga teorier och ideologier. Man följer den
religiösa (judendom, kristendom, islam) kontinuitetsläran att Gud och människa
är en enhet, är ett ett. Hos de ickereligiösa teoretikerna och ideologerna
kompliceras det hela emellertid av att ideologierna och teorierna, för att bli
brukbara, måste gå i spagat och samtidigt konvertera människorna till
materialism, rationalism och modernism. Marxismen misslyckades med konststycket
och i dagens värld är den globala liberalismen på väg mot samma ättestupa.
I
ärlighetens namn bör sägas att den tidiga bolsjevismen/leninismen försökte
hålla rent från myter och mytbildningar, men Lenins tidiga död och samhällets
(och omvärldens) instabilitet tvingade ideologerna att aktivera tsarernas
byråkratier och myterna kring ledarrollen, Lille Far. Bolsjevikerna avskaffade
kyrkan men tog tillvara traditionerna från ortodox kristendom vad gällde den
nära relationen mellan religion/ideologi och stat, mellan stat och medborgare.
Eftersom leninismen inte kunde, inte var avsedd att ge svar på frågan om livets
mening tvingades bolsjevikerna förvandla sig själva till att bli en del av det
traditionella maktsystemet. Gulag existerade även i tsarryssland. Klyftan
mellan att vilja och förmågan/möjligheterna att uträtta något väsentligt,
mellan rationalitet och utopi/myt, förde rakt in i ett korrupt system och
precis som i Hitlertyskland, till ett snabbt bokslut. Ett politiskt system som
höll ut i åttio år är knappast intressant som förebild för framtida
samhällsomdanare. Å andra sidan måste Putin och hans efterföljare inte endast
bygga vidare på de gamla religiösa och tsaristiska myterna utan även baka in de
sovjetiska myterna om oktoberrevolutionen och om Lenin, för att bli trovärdiga
kontinuitetsbevarare. Mausoléet på Röda Torget kommer inte att rivas inom
överskådlig tid.
Med
andra ord: det är som Giuseppe Tomasi de Lampedusa hävdade, att människan
visserligen vill att allt förblir vid vad det var men samtidigt är klok nog
inse att ett och annat måste förändras, just därför. Eller som Chateaubriand
skrev i sin kortlivade tidskrift Le Conservateur (1818-1820), att det
behövs en gudomlig ordning för att människan skall orka stå emot fördärvliga
och despotiskt centralistiska och mytomspunna maktstrukturer. Central tanke hos
1800-talets konservativa revolutionärer var att kapitalism och teknik är
absoluta, abstrakt-objektiva, irreversibla och destruktiva begrepp för en utveckling
som leder till kulturell nivellering och standardisering. Det är inte svårt se
likheterna mellan dagens nyliberalism, som falskeligen åberopar sig på
”kulturkonservativa” värderingar, och öppet uttalade despotier som bolsjevism
och nationalsocialism. Bakom det synnerligen otydliga begreppet
”kulturkonservatism”, som kan ge vackra associationer till skön konst och
läsvärda böcker, döljer sig ofta en reaktionär absolutism som definitivt
skiljer sig från de revolutionärt konservativa idéerna före 1914 om en
efterkrigsvärld präglad av postmaterialism och postkapitalism. Ett Tredje Rike
i den anda Schiller beskriver i Über die
ästetische Erziehung des Menschen och som von Kleist har som motiv i Über das Marionettentheater. Lenin, som
tydligen var mer beläst än våra dagars globaliserade nyliberaler, tar upp samma
tankegång när han skriver om marxismens ”tre källor och tre beståndsdelar”. Ur
leninistiskt perspektiv blir kommunismen samhällshistoriens Tredje Rike, ett
negationernas negation där expropriatörerna expropieras. Ernst Bloch menade att
Tredje Riket är den i djupast mening mest korrekta benämningen på målet för en
revolutionär rörelse; i kampen mot målet måste konservativa och revolutionära
människor samarbeta, idéerna samverka. Konservativa är orienterade mot en evigt
oföränderlig verklighet medan revolutionärerna står för viljan att bryta ned
det som de facto är dåligt i den konservativa verkligheten. De som samverkar
blir ”konservativa revolutionärer”.
Det
är faktiskt inkorrekt när Hitler ses som någon sorts gudfader för begreppet
Tredje Riket, att han strävade efter att det nationalsocialistiska Tyskland var
eller skulle förvandlas till det ”Tredje Riket”. Hitler yttrade sig sällan om
”Tredje Riket”. Däremot var Goebbels vansinnigt förälskad i begreppet och
uppmanade redan 1927 (i uppsatsen Wege
ins dritte Reich) de unga SA-männen att se sig som ”unga aristokrater inom
en ny arbetarrörelse! Ni är Tredje Rikets adel” (det där med ”partiadel” är ju
ett begrepp som flitigt användes än idag av svenska partier… Märkligt!).
Mot, eller snarare jämsides med denna entusiasm bör man ställa Blochs
uppfattning att Tredje Riket, som begrepp, är själva essensen av revolutionär
kiliasm, av föreningen mellan konservativ och socialistisk radikalism. Blochs
positivt värdeladdade analys missbrukades hänsynslöst av den skickliga
demagogen Goebbels. Ernst Niekisch menade att begreppet Tredje Riket (alltså
inte Hitlers ”Tredje Rike”) skulle vidareutvecklas till en Tredje
International, till ett världsomspännande socialistiskt Imperium, att den
konservativa revolutionen skulle utvecklas till ett proletariatets ”Endreich”.
Ernst Jünger insåg tidigt farorna med detta ”tredje rike”. Mot slutet av
1920-talet predikade han visserligen om ett Tyskland där ”arbetarnas framgångar
sker jämsides med Tysklands framgångar”, men några år senare, 1932, varnar han
för att en sådan exploatering av nationella begrepp lätt urartar till ett
samhälle med extremt nationalstatliga värderingar. Förhoppningsvis ångrade
Thomas Mann, senare i livet, att han 1921 talat och skrivit att Ibsens
religionsfilosofi är själva syntesen av begreppet Tredje Riket, ”frihet och
sammanhållning, ande och kött, Gud och världen”. Mann karakteriserade Tredje
Riket som ett Utopia av försoning och fulländning, som det ”slutliga Riket” där
människor lever under en samhällsordning garanterad och beskyddad av Gud och
kejsare.
Efter
all denna turbulens kring begrepp ”Tredje Riket” var det inte konstigt att
Hitler via en rundskrivelse av den 13 juni 1939 krävde att uttrycket ”Drittes
Reich” förbjöds.
+ + +
No comments:
Post a Comment