...uppriktiga repriser : gardell...

Bo I. Cavefors

GARDELL OCH EN KITSCHIG FRU BJÖRK

 

Bok: Jonas Gardell  Fru Björks öden och äventyr. Norstedts 1990.

 

Det är ett sattyg när författare ger ut böcker de inte borde ge ut. Med början 1985 startade Jonas Gardell ett intressant författarskap som 1988 kulminerade med den utomordentligt fina barndomsskildringen Jag vill gå hem. Efter den lyckopengen har det mestadels gått utför. Gardells bok Fru Björks öden och äventyr, som kom 1990 är katastrofalt dålig, en kitschig historia om hur det kan gå till i svensk folkhemsk biedermeiersk medelklassmiljö. Jag är medveten om att det banala språk Gardell nyttjar kan vara en medveten associering till flickböcker à la B. Wahlströms Bokförlag från 1940-talet. Författaren ger anslaget till sin bok genom att inledningsvis citera ur Lisa Eurén-Berners Unga Fru Sprakfåle. Greppet visar på talang för litterär medelmåttighet (alltså: att ingen ta illa vid sig) men avslöjar samtidigt att Gardell därmed förskansar sig bakom ett försvar som tar bort all psykologisk trovärdighet från beskrivningen av Fru Björk och hennes båda män.

 

Det är omöjligt befria sig från misstanken att den intellektuella men absolut inte intelligenta anknytningen till unga Fru Sprakfåle endast är en senkommen reflex sedan Gardell upptäckt egna manuskriptets brister. Förmodligen hade Norstedts inga lektörer på 1980-talet.

 

I korthet handlar Gardells roman om fula flickan som uppmärksammas av ung, begåvad och framåtsträvande plugghäst som efter ett (1) barn och några år i äktenskapet, i hyreslägenhet, i radhus, överger henne för en annan.  Flickan Vivian Gustafsson blev Fru Molin och i nya äktenskapet en Fru Björk i Djursholm. Från sitt förflutna, i Djursholm men framför allt från sig själv, flyr Fru Björk en mörk novemberdag till Eviga Staden Roma för att en månad senare återvända till platsen för äktenskapsbrotten, dvs Stockholm, och återanvänder därefter sin förste man, Ungdomskärleken.

 

Gardell anstränger göra vistelsen i Rom till farsartad version av Fru Björks tragik. Det misslyckas. Totalt. Ingredienserna ligger på dukat bord men författaren tar inte för sig, förmodligen därför att rutinen saknas att stilistiskt nyttja den romerska peperonatan.

 

Gardells lovestory slutar med att Fru Björk, med Ungdomsförälskens hand i sin hand, rattar en stålblå Mazda och kör rakt in i en bergvägg vid E4-an.

 

I och för sig är Gardells berättelse inte otänkbar, inte ens i romanform. I sak är det alldagliga ting som utspelas om igen och om igen i en värld, i ett samhälle där relationer människor emellan är slentrianmässigt trista och där tron på något utöver tv-programmens förannonserade regelbundenhet begränsas till fromma böner om att söndagssteken inte skall bli alltför vidbränd. Dessutom är Gardells språk lika platt som unga Fru Sprakfåles och vuxna Fru Björks flickboksjargong. Det kan, om lyckan står den gode författaren bi (för att uttrycka sig gardellskt) finnas finess i det banala och raffinerat sug i enkelt vardagsspråk, som hos Stig Claesson, men i denna bok av Jonas Gardell finns inget av det fortissimo maestron visade i Jag vill gå hem.

 

Artikeln tidigare publicerad i LO-tidningen den 14.9.1990. Här uppdaterad.