Bo
I. Cavefors
GARDELL
OCH EN KITSCHIG FRU BJÖRK
Bok:
Jonas Gardell Fru Björks öden och
äventyr. Norstedts 1990.
Det
är ett sattyg när författare ger ut böcker de inte borde ge ut. Med början 1985
startade Jonas Gardell ett intressant författarskap som 1988 kulminerade med
den utomordentligt fina barndomsskildringen Jag vill gå hem. Efter den
lyckopengen har det mestadels gått utför. Gardells bok Fru Björks öden och
äventyr, som kom 1990 är katastrofalt dålig, en kitschig historia om hur
det kan gå till i svensk folkhemsk biedermeiersk medelklassmiljö. Jag är
medveten om att det banala språk Gardell nyttjar kan vara en medveten
associering till flickböcker à la B.
Wahlströms Bokförlag från 1940-talet. Författaren ger
anslaget till sin bok genom att inledningsvis citera ur Lisa Eurén-Berners Unga
Fru Sprakfåle. Greppet visar på talang för litterär medelmåttighet (alltså: att
ingen ta illa vid sig) men avslöjar samtidigt att Gardell därmed förskansar sig
bakom ett försvar som tar bort all psykologisk trovärdighet från beskrivningen
av Fru Björk och hennes båda män.
Det
är omöjligt befria sig från misstanken att den intellektuella men absolut inte
intelligenta anknytningen till unga Fru Sprakfåle endast är en senkommen reflex
sedan Gardell upptäckt egna manuskriptets brister. Förmodligen hade Norstedts
inga lektörer på 1980-talet.
I
korthet handlar Gardells roman om fula flickan som uppmärksammas av ung,
begåvad och framåtsträvande plugghäst som efter ett (1) barn och några år i
äktenskapet, i hyreslägenhet, i radhus, överger henne för en annan. Flickan Vivian Gustafsson blev Fru Molin och
i nya äktenskapet en Fru Björk i Djursholm. Från sitt förflutna, i Djursholm
men framför allt från sig själv, flyr Fru Björk en mörk novemberdag till Eviga
Staden Roma för att en månad senare återvända till platsen för
äktenskapsbrotten, dvs Stockholm, och återanvänder därefter sin förste man,
Ungdomskärleken.
Gardell
anstränger göra vistelsen i Rom till farsartad version av Fru Björks tragik.
Det misslyckas. Totalt. Ingredienserna ligger på dukat bord men författaren tar
inte för sig, förmodligen därför att rutinen saknas att stilistiskt nyttja den
romerska peperonatan.
Gardells
lovestory slutar med att Fru Björk, med Ungdomsförälskens hand i sin hand,
rattar en stålblå Mazda och kör rakt in i en bergvägg vid E4-an.
I
och för sig är Gardells berättelse inte otänkbar, inte ens i romanform. I sak
är det alldagliga ting som utspelas om igen och om igen i en värld, i ett
samhälle där relationer människor emellan är slentrianmässigt trista och där
tron på något utöver tv-programmens förannonserade regelbundenhet begränsas
till fromma böner om att söndagssteken inte skall bli alltför vidbränd.
Dessutom är Gardells språk lika platt som unga Fru Sprakfåles och vuxna Fru
Björks flickboksjargong. Det kan, om lyckan står den gode författaren bi (för
att uttrycka sig gardellskt) finnas finess i det banala och raffinerat sug i
enkelt vardagsspråk, som hos Stig Claesson, men i denna bok av Jonas Gardell
finns inget av det fortissimo maestron visade i Jag vill gå hem.
Artikeln
tidigare publicerad i LO-tidningen den 14.9.1990. Här uppdaterad.
No comments:
Post a Comment