cavefors : marockanen

 

 

 

Bo I. Cavefors

 

Marockanen i nattens jakt

 

Det är en soligt varm sensommardag. För ett antal år sedan. Jag hade slagit mig ned vid uteserveringen på Södergatan. Drack ett glas vitt vin. Kända ansikten passerade förbi, den gamle kulturredaktören på KvällsPosten, stadens store poet på besök från Spanien, den målande imaginisten. Eftermiddag gick mot kväll. Solen försvann. Man anade höstmörker. Residenset verkade obebott och spårvagnarna var sedan decennier borta från gatorna. Jag älskade spårvagnarna, gnisslet i spåren när Ettan svängde in på Södergatan från Stora Nygatan eller när Trean paraderade på Fersens väg, bland gräsmattor och rosor. Jag fascinerades som barn av de blixtrande överslagen i elledningarna, vagnens skakningar, plingandet, träbänkarna.

 

Nu lämnar jag uteserveringen, drar mig hemåt, dricker ett glas whisky, rakar mig, också kring kuken och i stjärten, tar på mig ett par tunna svarta jeans, en svart t-shirt och en skönt bögig svart läderjacka. Mellan byxan och högra låret hänger jag en piska. Det doftar av Jaguar under armarna och kring kuken som nu blivit så tjock så att den spänner i kukringarna. Stjärthålet har jag smort in med en norsk natursalva gjord av fyrklöverblad. När jag sticker in några fingrar är hålet glatt och vidöppet. Ute ur lägenheten, nedkommen på gatan, tänder jag en cigarill. Jag längtar. Jag vandrar ned till parkområdet vid Öresund.

Ljusen från København och Dragør sticker av mot sommarsolens sista flämtningar. Dungarna med buskar och träd står som svarta oaser mot den mörkblå natthimlen. Några hundar skäller. På avstånd surrar stadens motorer. Skuggor rör sig ljudlöst över det enorma gräsfältet och mellan dungarna. Ljusen tändes i höghusens lägenheter. Färjan lägger ut från Limhamn. Strålkastarna vid brobygget klipper av nattens mörker. Kallbadhusets silhuett är knivskarp. Tre svanar glider fram vid strandlinjen och låter vingspetsarna dovt klatscha mot vattenytan. Sådana här varma sensommarnätter är dungarna svala platser för den som vill suga nektar ur vackra kroppar. Också den andra cigarillen är färdigrökt. Ögonen börjar vänja sig vid mörkret. Jag går in i en av dungarna och klär av mig naken, lutar mig mot en trädstam. Pungen blir fast och hård när den möter den friska nattvinden som sveper in från Öresund. Vinden är fuktig, saltmättad. Män och pojkar kommer närmare. Någon tar ett par tre tag i kuken och runkar den. Någon kniper hårt om mina bröstvårtor. Någon suger kuken i långsamma, djupa drag.

Framemot midnatt ställer sig en ung man en bit ifrån mig. Han är arab, senare får jag veta att han är marockan. I tjugoårsåldern. Våra blickar möttes tidigare under dagen när jag drack mitt vin på uteserveringen. Han märkte att jag såg med trånad mot gylfens utbuktning. Han har ett svart halsband som tätt smiter åt kring den mörkbruna halsen. Han har ett ärr vid mungipan. Han ser mig. Jag ler och ger honom en slängkyss. Han kommer fram till mig och tar min kuk i sina händer, och runkar den. Jag smeker honom över stjärten, knäpper upp hans livbälte, knäpper upp gylfens knappar, drar av honom jeans och skjorta och ger ett snabbt sug av hans kuk, som är smal men ganska lång, mörkare än hans övriga kropp, nästan svart. Kuken är hård som en vattenslipad ekpinne, förhuden långt tillbakadragen, ollonet svullet, i springan dallrar ett par droppar som jag kysser bort. Håret från kuken löper som en svart flod upp mot hans navel. Hans bröst är hårlöst, bröstvårtorna små och hårda. Svetten i armhålorna luktar och smakar beskt gott. Jag känner revbenen när jag smeker honom. Han är smal och smidig som en pojke. Jag kysser honom och särar hans läppar. Han griper med tänderna tag i min tunga och biter till, men får en klatsch av piskan och genast böjer han rygg och kysser sin herre. För att mildra hårdheten sätter jag mig på huk och suger honom. Jag är hungrig. Jag smeker hans smala, järnhårda stjärt. Han har mycket hår på låren och upp i stjärten. Han särar på benen och jag gömmer ansiktet under pungen, jag slickar honom. Jag suger honom och hans sperma är riklig, smakar samtidigt strävt och sött, är slirig som honung. Sperman kommer i en jämn ström. Jag sväljer och fortsätter suga honom. Han är kåt och vill ha min kuk. Med sin mun och med sina händer driver han mig till extas. Jag piskar honom lätt över den tunna ryggen. När han slickat i sig den sista droppen sperma, kysser vi varandra, smeker varandras kroppar, kramar varandra. Vi vilar. När kåtheten återkommer ger jag honom min stjärt. Jag tar emot hans smala kuk. Han knullar mig hårt och snabbt och lämnar sin varma honung inne i mig.

Han tänder en cigarett. Jag tänder en cigarill. Vi är båda fortfarande nakna och pojkarna som tittat på när vi älskade med varandra, närmar sig och vill runka och suga oss. Vi lutar oss mot trädstammen och bjuder ut oss. Vi är passiva. Vi kysser varandra och blåser rökslingor över våra svettiga kroppar. Han följer mig hem. Vi duschar. Vi äter en sallad, dricker öl. Vi somnar nakna och nakna vaknar vi nästa morgon. Vi älskar med varandra. Porten slår igen efter honom när han lämnat mig.

 

+ + +

 

Några år senare får jag i present en bok skriven av en spansk författare, Olvido García Valdés, som jag aldrig tidigare hört talas om. Det är dikter skrivna av en kvinna till andra kvinnor. Dikterna handlar om nattlig jakt, om nätters jagande, om nätternas jakter. För mig är detta dikter skrivna av en man, till en man. Framför allt är Per Wizéns bokomslag ett krypto som endast män kan tyda. Det handlar om en mans nattliga jakter efter kärlek, efter närvaro, i den oroliga halvsömnen i bädden, men också och kanske framför allt kärleken med en annan man i parkens mörker. Valdés skriver: "min kärlek för det mörka  /  kommer från dig  /  allting försvinner platsen personen  /  utom denna förkärlek  /  allvarsmörk och naturlig". Per Wizéns omslagsbild ger mig facit till Valdés förfinade dikter, han fördjupar författarens ord, ger dem en helt ny dimension. Wizéns nattliga jakt bland de kala trädstammarna, hans dolda budskap, mystiken i mörkret, eggar upp mig, gör mig kåt. Budskapet tvingar mig att söka en förklaring till vad hans meddelanden, som körs in som pålar i mitt kött, betyder, hur de påverkar mig, Jag kan konkret i mitt inre känna marockanens kuk i min mun, hans stjärt, hans bröstvårtor, våra kroppar älskande även i denna kala skog, så olik verklighetens grönska i Öresundsparken. Men dock två så lika verkligheter. Öppna för oväntade möten. Hemlighetsfulla.  Wizéns bild känns i skinnet, i kroppen, den är fysisk, nervig, het, men samtidigt kyligt avslagen, beskrivande, dokumenterande. Bilden ger rummet för bögens nattjakt. I bilden finns samtidigt ensamhet och längtan och en hård sado-masochistisk närvaro. Avskalade trädstammar, ett nedbränt skogslandskap, så som det kan se ut efter en napalmbombning. Men små bågar av guld på marken. Längst bort på bilden, i bilden, i fjärran… Intet, oändligheten, det absoluta utlämnandet, medvetandets och kroppens absoluta nakenhet. Kan denna avskalade, hemlighetsfulla skog befolkas? Kan män älska i denna skog? Finns det sensualism, sexualitet, åtrå i detta mörker, i detta ingenmansland? Ja. Är det inte snarare så att just i denna skog med avskalade trädstammar, i det hotande mörkret, i den ovissa oändligheten, i Intet, är det nödvändigt, tvingande, att älska, att klä av varandra, se kuken resa sig, känna bröstvårtorna hårdna, låta kropparna gå in i varandra, låta sperman flöda. Valdés skriver: "på ryggen känner jag igen  /  platserna  /  hela berget stegras om man stiger  /  också ängen  /  som vore den ett  /  ljusting eller utav  /  bullers frånvaro". Det är en känslosam text, javisst, knappast mer är kyligt beskrivande, men placerad i Wizéns bild, som i sig är fysisk, erotisk, sensuell, bögigt sexuell, blir texten en inbjudan: kom, ta mig, älska mig, knulla mig. Wizéns bild ger mig en känsla av otålighet, av oändlighet, av oändlig otålighet, men också av närhet till det ogripbara. Bilden säger att det som uppfattas som ogripbart, det metafysiskt ogripbara men också det efterlängtade fysiska är faktiskt möjligt att nå. Fasa, skräck, men också den sadomasochistiska fascinationen inför det öde landet, av det förödda, av att befinna sig i en ensamhet, av att vara ensam och utlämnad men samtidigt tillgänglig, öppen, att längta efter det okända i nattens mörker, i parken, bland de avskalade trädstammarna. Ensamheten ger styrka att möta och uppleva det överraskande, det okända, det annorlunda. Wizéns bild, hans känsla och insikt om mörkrets dragningskraft, om det mörka rummets hemligheter, är oerhört stark, påverkar mig starkt. Wizéns förmedlade insikt gör mig stark, aktiv, kåt. Jag får kraftig erektion när jag ser på bilden, går in i den, lever mig in i din, jag ser marockanen stå lutad mot en av de nakna trädstammarna, naken. Marken är täckt av bladguld. Markens guldkorn mildrar brutaliteten i det sexuella mötet, av piskans slag mot hans smala rygg. "Ibland skrämmer du mig, men  /  om du uteblir så får du tycke av allt ljuvligt.  /  Du kommer ännu i november" (Valdés).  Wizéns bild visar ej ett öde land, en öde skog. Träden var döda men lever. För mig är bilden en åtråvärd verklighet som befolkas av det jag längtar efter.

- - -

Omnämnd bok: : Olvido García Valdés Nattlig jakt. I tolkning och med förord av Ulf Eriksson. Omslag av Per Wizén. Ariel Skrifter 27, Sätaröd 2004.

Collage : Bo I. Cavefors : "Stening".