Bo I.
Cavefors
DET
TYSTA SVERIGE
Texten
först framförd i P1, Sveriges Radio, programmet OBS!. Därefter publicerad i
tidskriften SVARTA FANOR trippelnumret 16/17/18 1997.
Många
har under årens lopp frågat efter denna artikel.
Det
socialdemokratiska Sverige har blivit ett tyst och skrämt land. Oppositionen
har inga alternativ till den förda regeringspolitiken, varken vad gäller
politik i ideologisk mening eller när det gäller att praktiskt lösa sociala
problem, som arbetslöshet.
I
massmedia utbreder sig gravlik tystnad. Idag kan ingen läsare skilja mellan
ledarkommentarer och kulturmaterial i
landets båda största morgontidningar, marknadsliberala Dagens Nyheter och marknadsliberala Svenska Dagbladet. I
radions debattprogram omtuggas meningslösheter: de alltmer ålderstigna
”sextioåttorna” vänder för etthundrasjuttioelfte gången på manuskriptbuntarna
om kapitalism och imperialism och ställer samma feldiagnoser som för trettio år
sedan, om utvecklingen i Nicaragua, Italien, Kambodja och Zaire. I radions morgonandakter
vänder sig protestantiska präster till vuxna åhörare med predikningar anpassade
till förskolebarn.
Politiker
och skribenter som ägnar sig åt att analysera det politiska och ekonomiska
systemet i Sverige och i världen utanför Sverige, går som katten kring het
gröt, rädda att förlora positioner och arvoden. När ett par unga intelligenta
författare som Clemens Altgård och Håkan Sandell gör ett försök till ny
bestämning av verkligheten vi lever i, hänvisar till Laibachaktiviteter och
kallar försöket ”retrogardism”, kastar sig den halvintellektuella docentmaffian över de båda debattörerna,
kallar deras åsikter för ”fascism” och
hänvisar till källor som varken Altgård/Sandell eller motståndarna läst. Till råga på allt tar Altgård/Sandell två steg
tillbaks när de försvarar sig i ett underdånigt inlägg i flumvänsterns huvudorgan Res Publica :
förmodligen är de rädda för repressalier, att uteslutas ur det ”demokratiska
samtalet”.
I
svenskt politiskt-praktiskt liv är det idag omöjligt skilja mellan
socialdemokratisk anpassningspolitik och det marknadsliberala Moderata
Samlingspartiets värderingar. De enda tidskrifter som regelbundet
debatterar aktuell politik utifrån konservativa värdeingar, är de fristående Svensk
tidskrift och Svarta Fanor. Tidskriften
Smedjan, som utges av det Svenska Arbetsgivareföreningen närstående förlaget Timbro, har utvecklats till
språkrör för dagens motsvarighet till den gamla bolagshögern.
I
detta läge är det endast ett fåtal människor som vågar anlägga bräriebränder.
För dem är Botho Strauss ett användbart ”begrepp”, såväl när det gäller att
utkämpa den stora och avgörande striden med vänstern och dess fantasier om ett
paradisliknande världsrike, som att slå tillbaks den nyliberala
bolagshöger som förv’xlar utopia med kapitalia.
”Rödskäggen”
i Sverige sätter tuppkammen i halsen när Botho Strauss’ aktiviteter i Tyskland
kommer på tal. Strauss avfärdas antingen som ”fascist” eller som
”auktoritetsbunden” skönlitterär författare.
Att
öppet propagera för konservativa värderingar i en skala alltifrån
absolutistiska styrelseformer från tiden före franska revolutionen, till Donoso
Cortés, Thomas Mann, Ernst Jünger, Carl Schmidt, bröderna Stauffenberg, Ernst
Niekisch och Hendrik De Man, är långtifrån riskfritt, trots att dessa skilda
former av kämpande konservatism med starka sociala ambitioner, lämnat bidrag
till den ”folkhemsidé” med korporativa inslag, som från slutet av 1930-talet
präglade Sverige, levde efter den så kallade ”Saltsjöbadsanda” som innebar att
man i möjligaste mån sökte lösa konflikter med fredliga medel, utan att ta till stridsåtgärder.
Denna
tidigre praktiserade konservativa socialetik, tog sig skilda uttryck utifrån
hos olika konservativa revolutionärer under 1920- och 1930-talen. Thomas Mann
gick åt det kulturkonservativa hållet, Ernst Niekisch blev nationalbolsjevik,
btöderna Stauffenberg och andra som deltog i det misslyckade attentatet mot
Hitler 1944 drömde om en konservativ variant av soldatsocialism. Genomgående
hos alla dessa konservativa aktörer var att de var antikapitalister och krävde
social, ekonomisk och kulturell jämlikhet. Botho Strauss och merparten av aktivisterna
kring de tyska tidskrifterna Etappe och Junge Freiheit återfinnes
i denna tradition. Man menar att nyliberal marknadskapitalism saknar
förmåga att i dagens samhälle, som
nyliberalerna totalt behärskar, intehrera andras åsikter, andra politiska och
moraliska värderingar än de egna. De menar att det liberala samhället är
auktoritärt, att det liberalism står för bristande respekt för det ”heliga”,
för historiens och tidens ”mystik”. De attackerar, med rätta det herrelösa
undervisningssystemet och avsaknaden av auktoritet och ”mästerskap”, samt att
politiker och medier faller undan för ”massornas” dåliga smak.
Detta
må, möjligen, låta elitärt, men är dess raka motsats.
Vad
konservativa dbattörer, som Botho Strauss sätter emot det existerande, är en
önskan om att människor knyter an till historien för att finna en relligiös och
apolitisk uppfattning om världen och om
människans Vara. Strauss föreslår att man från konservativt håll, medan striden
pågår, upprättar ”skyddszoner”, där de som är beredda till motstånd mot det
marknadsliberala ”totalherraväldet” , samlas för att utgöra en andlig reserv,
när liberalerna nyttjat alla politiska och mediala för att försöka ytterligare
politiskt relativera människans existen.
Botho Strauss’ strategi finns utförligt beskriven i Ernst Jüngers roman Eumeswil.
Nykonservativa
ideologer menar att av samhällets sekulariserade moral, så kallat demokratiska
medborgarbegrepp, är förkastliga därför att man med dem inte kan ta hänsyn till
den enskilda människans krav och
möjligheter. Utifrån det liberala samhällets moraluppfattning
förkastas och förhånas människors grundläggande känslor och behov, olika former
av sexualitet, mod, traditioner, ledarskap, karisma. Mot detta sätter de nykonservativa en etik
och en ideologi där man medvetet sätter
människan framför medborgaren, där man vill ge människan självmedvetande och
möjligheter till självidentifiering, vilket är något helt annat än
självförverkligande. Självidentifering bör hellre leda till goda insatser för andra än till insatser präglade av
egoism. Myter och traditioner ger människan den äkta ”livsinstinkt” som
experimentellt och subjektivt kan nyttjas i sociala och politiska syften.
Konservativa revolutionärer förordar att makten
rekonstrueras, när den liberala staten slagits till grus och aska, att
den elit som inget samhälle som inget samhälle kan utvecklas förutan, lever i
munklik fattigdom, att staten skall ha avgörande inflytande över
penningmarknad, handel och industri, energi och transportsystem: detta innebär
att kapitalism och privategendom minimeras, att nationen, det centralt viktiga,
prioriteras framför alla värden. Avgörande för människan måste vara
viljan att verka, att ha beredskap se nationen som en idé skapad av tron på
myter och traditioner, vilka måste förverkligas.
Detta
är naturligtvis ett samhälle som omöjliggör att politisk makt förankras hos
politiker som är totalt aningslösa om vad solidarite innebär.
Trots
en tjugoårig period (1945-1965) med viss vilja till konservativ profilering,
innebar inte detta att föregångaren till Moderata Samlingspartiet, Högerpartiet, betonade viljan till förändring av samhället i konservativ riktning, varken
åt det Thomas Mannska kulturkonservativa hållet, eller i riktning mot Ernst
Jüngers modellsamhälle i Der Arbeiter. Den svenska
konservatism som under fyrtio- och femtiotalen dock i viss mån var
antikapitalistisk och där en partiledare som Jarl Hjalmarsson krävde social och
kulturell jämlikhet, har under åttio- och nittiotalen förvandlats till en
nyliberal marknadskapitalism, svår att skilja från vad även socialdemokratin
och det liberala Folkpartiet
förespråkar. Detta över partigränserna accepterade auktoritärt liberala
samhälle (där de ”gamla antifascisterna blivit de nya fascisterna”, för att
citera Pier Paolo Pasolini), står totalt främmande inför vad Botho Strauss
kallar det ”heliga”-
I
förlängningen innebär detta att politiker och medier faller undan för , och
istället för att bekämpa, profiterar på
”massornas” dåliga smak.
Från
vänsterhåll skalla ropen om ”fascism” så snart konservativa värderingar
framhålles som önskvärda i ett Sverige i förfall. Konservativ etik och ideologi, som medvetet
sätter människan framför medborgaren, där goda insatser för andras väl
prioriteras framför egoism, förhånas utifrån flummigt demokratiska
moralbegrepp.
Sammanfattningsvis:
den parlamentariskt pluralistiska staten måste förändras till att bli en ”stark
stat”, en livskraftig och karismatisk nation. En sådan stat kan endast skapas
om det finns en känsla av samhörighet mellan det borgerliga och det politiska
samhället. Ernst Jünger kallar detta för ”preussisk anarkism” – och det är
mycket välfunnet. Denna preussiska anarkism kan endast uppnås, menar Jünger,
genom ”hjärtats imperativ”, då ny ordning skapas efter våldets ”kaos”.
Det
är hög tid inrätta de ”skyddszoner” Botho Strauss talar om och förbereda vad
som komma skall när marknadsliberalernas herravälde brutits.
1) Begreppet ”Det tysta Sverige” skapat av Sven Stolpe.
2) Saltsjöbadsavtalet – avtal 1938 mellan LO och SAF
rörande förhandlingsordning, uppsägning, permittering, samhälleliga konflikter,
mm.
3) Ernst Jünger Eumeswil.
Översättning från tyska av Richard Matz. Bo Cavefors
Bokförlag, Zürich 1981.
No comments:
Post a Comment