Bo
I. Cavefors
BRUNA
SKJORTOR STINKER…
Litteratur:
Stéphane
Courtois, Nicolas Werth, Jean-Louis Panné, m.fl. Förord av Arne Ruth : Kommunismens svarta bok. Inb., ill., 778 s. DN Bokförlag, Stockholm
1999.
Kommunismens
svarta bok väckte
berättigad uppmärksamhet när den publicerades 1999, två år efter den franska
originalutgivningen. Den berättigade uppmärksamheten avtog snabbt i styrka.
Några politiska spår avsatte den aldrig; i svenska dagstidningars
ledarkommentarer och i riksdagsdebatter hänvisas det sällan (aldrig) till de
fakta som publiceras i boken. Tråkigt nog har erfarenheterna av Hitlers och
Stalins krig mot judar och andra ”avvikare” inte genomslagskraft i dagens
informationsflöde – vilket innebär att man ej heller vågar ge sig in i
faktabeskrivningar av palestiniernas verkligheter under de palestinska ledarnas
terror med order utfärdade på bekvämt avstånd från helvetet, från lyxliv i
Quatar, Paris, osv…
I
Kommunismens svarta bok bekräftas vad som är allmänt känt (vilket
författarna på intet sätt försöker dölja – litteraturhänvisningarna är otaliga),
men detta förringar på intet sätt bokens betydelse, framför allt om man
placerarar det som i boken beskrives i en aktuell politisk kontext.
Flertalet
av författarna till artiklarna i Kommunismens svarta bok var gamla
bekännare till diverse varianter av Lenins, Marx, Stalins och Maos läror. I
förordets snirkliga resonemang kommer Arne Ruth in på ansvarsfördelningen
mellan ett folk och dess ledare när det planeras och/eller begås folkmord i
folkets, revolutionens och nationens namn. Ruth menar att ett folk kan
förvandlas från fredliga individer till visserligen passiva men dock
accepterande åskådare till folkmord av olika slag, men samtidigt hävdar han att
det är först när ”maktlösa människor” skapar ”en ny tolkning av villkoren som
makten kan rubbas”. Det är ganska cyniskt att tycka så. Och det är märkligt att
en journal ist som bekänner sig till
demokrati, parlamentarism och liberalism, kan tala om ”maktlösa människor”
samtidigt som han visar på utvägen ”en ny tolkning”. I verkligheten är det inte
så att det är ”maktlösa människor” som skapar politiska villkor i varken den ena
eller andra riktningen; maktlösa människor manipuleras, inte minst med hjälp av
naiv och manipulerad journal istik. Detta är exakt vad som sker med palestinierna
i de områden där Hamas, PLO, m.fl., härskar. Vad gäller Hitler/Stalin menar Ruth att i ”moralisk mening” kan han ”inte se att kommunisternas skuld är
mindre än nazismens” och att man ”inte (kan) kvantifiera skuld när det handlar om
tiotal miljoner döda”. Å andra sidan, menar Ruth, att nazisternas försök till
utrotning av judar och zigenare (av psykiskt handikappade, präster och
homosexuella, bör man tillägga, men de nämnes ej av Ruth…) var ”ett
självändamål” och att ”syftet” med koncentrationslägren ”var att mörda så
effektivt som möjligt”. Det är i och för sig en korrekt beskrivning, men sådan
var ambitionen också i Lenins och Stalins Union av Sovjetiska Republiker, i
Maos kinesiska folkrepublik, i Pol Pots Kambodja, osv. Och sådan blir
situationen för judar i allmänhet och för judar bosatta i staten Israel i
synnerhet om någon eller några av de palestinska
organisationerna/partierna/rörelserna/osv, typ Hamas, skulle gå segrande ur
konflikterna med den sekulariserade staten Israel. Ruth hävdar att Stalins/Sovjetunionens
(inkl. lydstater) utplånande av etniska folkgrupper inte som i Hitlertyskland
var ”detaljplanerat massmord”, men för den människa som blir upplyst om att
statsmakten, eller, som i fallet Israels judar contra de palestinska
”befrielserörelserna” - beslutat mörda
henne/honom är det faktiskt likgiltigt om det sker på grund av att man har
”fel” gener, tillhör ”fel” ras, bekänner sig till ”fel” religion, är född i
”fel” samhällsklass, har ”fel” sexuell läggning eller på något annat sätt
avviker från maktelitens (i det här fallet den palestinska nomenklaturans)
normer och värderingar, om avrättningen sker si eller så.
De
palestinska ”befrielserörelsernas”, samt ett antal samarbetande islamska
staters välplanerade förintelseaktioner sträcker sig över en lång tidsrymd, och
det råder inget tvivel om att de kommer förverkligas den dag staten Israel inte
kan försvara sitt territorium och sin befolkning.
Är
Europa och FN – och det i andra sammanhang ständigt åberopade ”världssamfundet”
- berett ta på sig ansvaret för ett nytt folkmord?
No comments:
Post a Comment