JIM MORRISON - LEVER..

Bo I. Cavefors

TROTS TVÅ JORDFÄSTNINGAR

MER LEVANDE ÄN DÖD...

 

Jim Morrison

 

Den unge Jim Morrisons lidanden förvandlades tyvärr till kitschigt klatschigt spektakulär pekoralsåpa när Oliver Stone gav sig på att filma en av 1960-talets stora rock’n’roll-mystiker.

Trots, eller kanske tack vare, inspelningskostnader på motsvarande mer än tvåhundra miljoner svenska kronor (en stor summa pengar att ha i fickan vid början av 1990-talet), referenser till och reverenser för storheter som Nietzsche och Artaud och tvivelaktiga bidrag av sniffarkompisar, älskarinnor och popbranschens yuppiesar, eller kanske just därför, blev filmen en snyftig passionshistoria om uppgång och fall. När det kunde blivit en hetsig rock’n’roll om sexuell, musikalisk och litterär extas. Något som Artaud på sin tid bjöd på utan att veta ett dyft om rock’n’roll.

Jim Morrison var ej endast en karismatisk scenartist och skicklig koreograf, det senare glöms oftast bort när det skrivs om honom, nej, han var även en betydande författare, skön sexsymbol och skärpt intellektuell vissångare, en diktare, en ironiker som med hjälp av det fantastiska rockbandet Doors skrev in sig i musik- och litteraturhistorien. Jämsides med Jimi Hendrix och Brian Jones är Jim Morrison den som betytt mest för rockmusikens utveckling, må alla brittiska stenar förlåta mig dessa ord. Jaja. Faktiskt. Till skillnad från Velvet Underground och ljudhöjdare som Mothers of Invention anknöt Jim Morrison till traditionell vistradition; en svårmodig ballad framförd med hans mörka röst var en erotisk urladdning utan like, ett runk med full utlösning.

Det enda positiva med Stones (borde han inte tvingats byta efternamn?) film var Val Kilmers porträtt av Jim Morrison som den sista hjälten på barrikaden för coca och fucking istället för coca-cola och joggning. Naturligtvis var Morrison skandalomsusad men när han 1969 i Miami knäppte upp knapparna i skinnjeansen, lät byxorna falla mot scengolvet och demonstrerade allt det goda han hade mellan låren var det inte fråga om skandal, eller var det skandal?, nej, det var i sann Artaudanda fråga om att genom konsekvent uppföljning av ett artisteri och av en exhibitionistiskt sexuell besatthet bjuda publiken ej endast på sina förhäxande ögon utan också den vackra kuken (någon har tyvärr kastrerat fotografiet).

Androgynt sköne flickpojken Jim Morrison förvandlades under några snabbt förbiilande karriärår till pluffsig teddybjörn med mustasch. De intensiva ögonen slocknade till trötta speglar av vad som varit och de skarpt vinklade ögonbrynen försvann in i allt mörkare och allt dystrare ögongrottor. Trots all denna misär fanns dragningskraften kvar och på Hervé Mullers fotografier från 1971 är den sensuella munnen lika attraktiv som tidigare trots, eller därför att,  att den förädlats med aningen arrogans, av en trötthetens arrogans som Peter Handke, kanske, skulle formulerat det. Den reliefskarpa amorbågen och den med lätt förakt uppdragna överläppens högra halva hade man gärna blivit kysst av.

Likt Jimi Hendrix, död 1970, balanserade Jim Morrison på klippkanten mot avgrunden. När Hendrix två veckor före sin död agerade i Danmark och spelade Message Of Love talade han med publiken om återfödelse och om att han ”sedan länge varit död”. Sådant kunde även Jim Morrison hävdat, James Douglas Morrison, som 1971 placerades i jorden, underjorden, på Père-Lachaise-kyrkogården i Paris, sida vid sida med andra, men dock ej så vackra outsiders som Oscar Wilde och Marcel Proust.

 Jim Morrison är sedan länge död, men hans charm och den erotiska rösten överlever. Jimi Hendrix gitarrsolon och Jim Morrisons kåta röst hälsar oss förhoppningsvis välkomna när vi träder över tröskeln in i evigheten.

 

 

 

 

 

 

 

Artikeln tidigare publicerad i Finanstidningen, 25-27.5.1991. Här obetydligt reviderad