Bo I. Cavefors
TROTS
TVÅ JORDFÄSTNINGAR
MER LEVANDE ÄN DÖD...
Jim Morrison
Trots, eller kanske tack vare,
inspelningskostnader på motsvarande mer än tvåhundra miljoner svenska kronor
(en stor summa pengar att ha i fickan vid början av 1990-talet), referenser
till och reverenser för storheter som Nietzsche och Artaud och tvivelaktiga
bidrag av sniffarkompisar, älskarinnor och popbranschens yuppiesar, eller
kanske just därför, blev filmen en snyftig passionshistoria om uppgång och
fall. När det kunde blivit en hetsig rock’n’roll om sexuell, musikalisk och
litterär extas. Något som Artaud på sin tid bjöd på utan att veta ett dyft om
rock’n’roll.
Jim Morrison var ej endast en
karismatisk scenartist och skicklig koreograf, det senare glöms oftast bort när
det skrivs om honom, nej, han var även en betydande författare, skön sexsymbol
och skärpt intellektuell vissångare, en diktare, en ironiker som med hjälp av
det fantastiska rockbandet Doors skrev in sig i musik- och litteraturhistorien.
Jämsides med Jimi Hendrix och Brian Jones är Jim Morrison den som betytt mest
för rockmusikens utveckling, må alla brittiska stenar förlåta mig dessa ord.
Jaja. Faktiskt. Till skillnad från Velvet Underground och ljudhöjdare som
Mothers of Invention anknöt Jim Morrison till traditionell vistradition; en
svårmodig ballad framförd med hans mörka röst var en erotisk urladdning utan
like, ett runk med full utlösning.
Det enda positiva med Stones (borde han
inte tvingats byta efternamn?) film var Val Kilmers porträtt av Jim Morrison
som den sista hjälten på barrikaden för coca och fucking istället för coca-cola
och joggning. Naturligtvis var Morrison skandalomsusad men när han 1969 i Miami
knäppte upp knapparna i skinnjeansen, lät byxorna falla mot scengolvet och
demonstrerade allt det goda han hade mellan låren var det inte fråga om
skandal, eller var det skandal?, nej, det var i sann Artaudanda fråga om att
genom konsekvent uppföljning av ett artisteri och av en exhibitionistiskt
sexuell besatthet bjuda publiken ej endast på sina förhäxande ögon utan också
den vackra kuken (någon har tyvärr kastrerat fotografiet).
Androgynt sköne flickpojken Jim
Morrison förvandlades under några snabbt förbiilande karriärår till pluffsig
teddybjörn med mustasch. De intensiva ögonen slocknade till trötta speglar av vad som varit
och de skarpt vinklade ögonbrynen försvann in i allt mörkare och allt dystrare
ögongrottor. Trots all denna misär fanns dragningskraften kvar och på Hervé
Mullers fotografier från 1971 är den sensuella munnen lika attraktiv som
tidigare trots, eller därför att, att
den förädlats med aningen arrogans, av en trötthetens arrogans som Peter
Handke, kanske, skulle formulerat det. Den reliefskarpa amorbågen och den med
lätt förakt uppdragna överläppens högra halva hade man gärna blivit kysst av.
Likt Jimi Hendrix, död 1970,
balanserade Jim Morrison på klippkanten mot avgrunden. När Hendrix två veckor
före sin död agerade i Danmark och spelade Message Of Love talade han med
publiken om återfödelse och om att han ”sedan länge varit död”. Sådant kunde
även Jim Morrison hävdat, James Douglas Morrison, som 1971 placerades i jorden,
underjorden, på Père-Lachaise-kyrkogården i Paris, sida vid sida med andra, men
dock ej så vackra outsiders som Oscar Wilde och Marcel Proust.
Artikeln tidigare publicerad i
Finanstidningen, 25-27.5.1991. Här obetydligt reviderad
No comments:
Post a Comment