BOK!
Bo I. Cavefors
TEATER DEKADENS
3 dramer + 1 monolog
Innehåll:
Uppror i Kasban
Sade och Japanen
(även som monolog)
Den Spetälske i Staden Aosta
Efterskrift (om bla Nitsch) - samt
recensioner, analyser och kommentarer kring Malmöuppsättningen av Den Spetälske i Staden Aosta av bla Théresa Benér, Mårten Björk, Jonas Ellerström, Måns Holst-Ekström.
Johan Hammarströms Förlag
http://valpen.blogspot.se/2006/03/teater-dekadens_08.html
+
Förord av
Hans T. Sternudd
"Pesten dödar de som fegt försöker undkomma dess härjningar, de som däremot stannar kvar och inväntar dess ankomst, bidar sin tid under fest och erotiska utsvävningar, som Boccacios hjältar, överlever.
I Teatern och pesten (1938) beskriver den franske teatermannen Antonin Artaud hur teatern, den verkliga teatern föds i ett samhälle drabbat av pestens härjningar.När stadens konturer och struktur suddats ut av röken från likbål och den söta lukten från högarna av uppsvällda, böldbeklädda kroppar ligger tät. Då samlas samhällets bottensats till räder i de övergivna husen. Immuniserade från pestens härjningar av ursinne och ett meningslöst habegär invaderar dessa utstötta de övergivna husen. De klättrar över ruttnade lik på jakt efter de tidigare, före den svarta dödens härjningar, så åtråvärda rikedomarna - men som nu är berövade allt värde. I detta ögonblick föds teatern. De meningslösa handlingarnas teater utan motiv eller mål, de sista levandes teater.
Artaud som var besatt av tanken på att återuppväcka teatern ur dess anemiska förtvining fångar här scenkonsten i en eskatologisk tid. Grymhetens teater var Artauds beska medicin. Den ”extrema handlingen, driven till det yttersta” (1933:162) skulle förnya teater. För Artaud gällde det att återuppväcka myterna och skapa en magisk scenkonst som ändå var trovärdig, reell utan gränser mellan scenens aktörer och publiken. På dagens teaterscener finner vi inte så många spår av Artauds vision av flera själ. Hans modernistiska utopi med sina essentialistiska inslag och kolonialistiska annektering av Balinesisk scenkonst (som han totalt missförstod) verkar förstås obehaglig idag. Men framförallt så stör hans krav på att teatern skulle förmedla en fysisk realitet, han ville genom grymhetens väg ”råda bot på den mänskliga kroppens misär” och återställa ordningen; sätta stopp för andens undertryckande av kroppen (Percival 1981:23).
Om samtidens teater vänt Artaud ryggen så är hans tankar desto mer levande i aktions- och performancekonsten. När Bo Cavefors vill förnya teatern så inspireras han därför av konstnären Hermann Nitsch, en av den österrikiska aktionismens förgrundsgestalter. Under hela sitt konstnärskap har Nitsch arbetat med realiseringen av Das Orgien Mysterien Theater (OMT), en allkonstverk i Wagneriansk mening som förenar föreställningar om en antik dionysisk orgietradition med den kristna passionshistorien. I OMT flödar blodet och vinet, där slaktas djur, knådas inälvor och trampas vindruvor. Hundratals aktörer och musiker samordnas i imponerade skådespel för alla sinnen. Ordet underordnas den sinnliga upplevelsen i föreställningar som trotsar mediering i form av visuella eller textuella representationer.
I sann modernistisk utopisk anda så hävdade den unge Nitsch på 60-talet att den textbaserade teaterns inom kort skulle ersättas av OMT: en livsbejakande fest med reella iscensättningar av korsfästningar, sönderslitande av djurkroppar och offrandet av människor och djur (1962). Målet med OMT är att hylla livet i alla dess former och inte väja för dödens realitet. Deltagarna ska genom intensiva excessiva upplevelser skåda varats oändlighet.
– Jag ska befria mänskligheten från dess djuriskhet, deklarerade Nitsch, och lyckas skrämma vettet ur det konservativa Österrike. När hans Die erste heiligen Kommunion (1966), ett assemblage med dambindor indränkta i blod, ställdes ut väcktes åtal för blasfemi, med påföljande böter och skyddstillsyn.
Sexualiteten och dess religiösa aspekt är alltid tydlig i Nitschs verk. I 32. aktion (1970) får temat sin kanske mest extrema form. I denna aktion hade Nitsch, iförd mässhake och dildo, samlag med den korsfästa Hanel Koch, samtidigt som blod hälldes över hans rygg. En scen som påminner om den svarta mässa som madame de Montreuil återger i Bo Cavefors Sade och japanen (i Yuko Mishimas Markisinnan de Sade är det Grevinnan de Saint-Fond som skildrar samma scen). Här finner man samma koppling mellan det öppna såret och det kvinnliga könet; ur smärtans kaos föds ett nytt liv. "Officianten åkallade Kristus Jesus. Jag skrek när blodet från lammet, som man offrade, betäckte min kropp samtidigt med den ljumma sperman från våra svarta tjänares runkade kukar. Jag kände en besynnerlig glädje och stolthet. Plötsligt förstod jag symboliken med att lammets blod förenades med mäns sperma. Jag insåg att elden, att ljusen jag höll i mina händer, motsvarade spikarna som fäste vår Herre vid Korset." (s. 49 [i det Caveforsbokmanus jag har att tillgå]).
Det är inte kanske så förvånande att Nitschs och hans aktionistkollega Otto Mühls föreställningar beskrivits som moderna svarta mässor (Zacharias).
Nitschs och Kochs blasfemiska samlag utgjorde kulmen på en stegring mot allt extremare aktioner i Nitschs krets. Den skandalösa ”föreläsningen” Kunst und Revolution 1968 på Wiens universitet med sina offentliga tarmtömningar, urineringar, hädiska angrepp på den österrikiska nationen, blev peripetin för aktionismen i Wien. Efter den drog sig Günter Brus och Mühl, ett par av de mest inflytelserika av Wieneraktionisterna undan från offentlighetens ljus. Brus flydde till Tyskland undan fängelsestraff, hans kroppsliga aktioner hade också drivit honom allt längre mot en total självdestruktion vilket gjorde att han var tvingad att välja mellan konsten och livet (bokstavligt talat). Mühl bildade tillsammans med sina unga lärjungar ett kollektiv där privategendomen avskaffades och kärleken var fri. De är bland de två senare konstnärerna som man kanske tydligare hittar de uttryck som Cavefors efterlyser i Nitschs verk, de explicita sexuella framställningarna är mer utvecklade i Mühls aktioner (där även djur oftare slaktades) och i Brus smärtoritualer.
Nitsch var den ende av de klassiska aktionisterna som fortsatte på 70-talet. Han gick också vidare som konstnär, inte mot ett realiserande av sitt läsdrama Die Eroberung von Jerusalem (1971) med sina människooffer och de Sade-inspirerade excesser (ett drama som enligt Nitsch aldrig var tänkt att realiseras). Nitsch verk blir istället mer estetiserat och vägen till transcendens mer sublimerad.
Med viss tvekan jag åkte ner till Wien hösten 2005 för att bevista Nitsch aktion på den österrikiska teaterkulturens högborg Burgtheater. Inbjuden av teaterdirektör Klaus Bachler genomförde Nitsch sin 122 aktion på den scen som han 43 år tidigare krävt skulle stängas. Frågan var om Nitsch ordlösa skapelse OMT skulle tappa sin udd på denna scen och införlivas med en ofarlig småborgerlig kultur. Dessa farhågor besannades inte, sällan har ett verk sedan sexdagars aktionen 1998 förmått påverka så starkt. Metodiskt penetrerades den korsformade bygganden med processioner av offerdjur och nedblodade korsfästa aktörer. Den slutna byggnaden behandlades som en kropp som nästen erotiskt erövrades av vår tids största konstnärsprojekt.
Nitsch misslyckas inte, enligt min mening, däremot kanske han är på väg åt ett annat håll än Cavefors, hans väg är en annan. Trots tveksamma referenser till arketyper och essentialistiska föreställningar så har Nitsch förstått kroppen och han lyckas komma så nära transcendensen, i meningen utslocknande och total närvaro, som det är möjligt (hitom döden i alla fall).
Nitsch vänder sig ifrån ordet i sina föreställningar, hans aktioner är framförallt sinnliga ej intellektuella. Cavefors vill återigen hitta sätt att integrera texten och den reella handlingen i sina dramer. När han i iscensättningen av Den spetälske från Aosta berättar om hunden Miraklet, som stenas för sitt otuktiga promiskuösa liv, samtidigt som han onanerar så förändras något i rummet. Genom att besudla sig offentligt, visa sig i sin mest utsatta position utför Cavefors ett offer som kan vara en väg att lämna dagens teatern, med dess trovärdighetskris, ryggen. Texten och handlingen befruktar varandra. Det skapas en symbiosen där historiska rötter blottas. Att förnedra sig som en filosofisk och religiös handlingen finner vi hos de antika kynikernas hundlika praktik och de galna i Kristus som genom historien släpat hundkadaver efter sig. Förnedringen är ett centralt tema i passionsberättelsen och i krönikorna om martyrernas liv. Att besudla sig, förnedra sig är ett rituellt tema för att uppnå visdom, inte för individen så mycket som för gruppen i stort. Det är därför inte så förvånande att Wieneraktionisterna med sina offerhandlingar räknats bland vår tids heliga. Man kan även se de tyska RAF-gruppen desperata offrande av sina liv (och andras) som ett sätt att försonas sig med västerlandets skuldbörda, som en helig ritual. Holger Meins utmärglade kropp efter hungerstrejken i Stammheim bär tydliga likheter med bilderna av Kristus nedtagen från korsten och det tvivel som Meins uttrycker i sitt sista brev liknar Jesu sista rop i nöd i Getsemane – guden som tvivlar på sig själv.
Med sina dramer söker Cevefors hitta en ny väg för scenkonsten. Han tillhör inte dem som smiter undan pesten – han stannar kvar och firar i helig promiskuös yra. Visst kan man sakna kvinnorna, den kraftfulla Simone ur Batailles Ögats historia lyser med sin till exempel frånvaro. Det är en maskulin värld som tonar fram i Cavefors texter, men en maskulinitet som ifrågasätts. Männen i dessa dramer fyller sin ålagda roll att föra släktet vidare, att ge liv. Cavefors män ger smärtan, döden som gåva. Här finner vi Bataillesk ekonomi, ett slöseriet och överskottets ekonomi: säden faller på marken och kärleken är ”oegennyttig”.
Cavefors söker utforska möjligheten till transcendens genom smärta, piskrappen ger texten rytm. Som hos den amerikanske performanceartisten Ron Athey, förenas här smärtan med det heliga. Det heliga söks i smutsen. När Athey ur sin stjärt, hans Solar anus (som en hyllning till Bataille har han tatuerat en sol kring dess öppning) låter ett band av pärlor förlösas så återuppstår det gudomliga ur det orena.
I den andre, ibland de utstötta där finner vi det heliga. Där finner vi också Bo.
Lund den 21 december 2005
+
Litteratur:Artaud, Antonin (1933): ”Teatern och grymheten”; Teater, polemik teorier manifest, (red.: Ingvar Holm) Lund: Studentlitteratur 1970.
Artaud, Antonin (1938): The Theater and Its Double, New York: Grove Press Inc. 1958.
Brus Muehl Nitsch Schwarzkogler, Writings of the Vienna Actionists, 1999, red.: Malcolm Green) London: Atlas Press. (Ingår som nr. 7 i Atlas Arkhive Documents of the Avant-Garde).
Bataille, Georges (1928) ;Ögats historia, Stockholm: Bokförlaget Alba 1983.
Meins, Holger (1974): ”holgers sista brev”, RAF: texter, Lund: Bo Cavefors bokförlag 1977. s 13-14.
Nitsch, Hermann (1962): ”Das O. M. Theater”, Das Orgien Mysterien Theater, Manifeste, Aufsätze, Vorträge, Salzburg och Wien: Residenz Verlag. 1990. s 8-14.
Percival (1981): ”Artaud – en presentation”, Artaud av Artaud, Stockholm: Almqvist & Wiksell.
Sternudd, Hans T (2004): Excess och aktionskonst, en semiotisk analys av Hermann Nitschs Das 6-Tage-Spiel med betoning på första dagens Mittagsfinale, Lund:
Heterogénesis.Spera, Danielle (1999): Herman Nitsch, Leben und Arbeit aufgezeichnet von Danielle Spera, Wien och München: Verlag Christian Brandstätter.
Zacharias, Gerhard (1964): Satanskult und Schwarze Messe, Ein Beitrag zur Phänomenologie der Religion, Wiesbaden: Limes Verlag."
+
Bertil Falk recenserar Teater Dekadens i Dast (2006:2):
"Religiöst betingad bisexuell homoerotik av kristen, främst katolsk natur, med blod, korstecken, sperma, flagellanter, äckel och hela raddan av gudsbejakande obsceniteter kan sägas vara en genre för sig, representerad främst av Markis de Sade eller för att gå till en annan kultur med en helt annan tro i mer estetiserande form av Yokio Mishima, som var influerad av katolska helgonmartyrer. Den kroppsbyggande science fictionförfattaren Mishima löpte sina homoerotiska extaser hela vägen ut till seppuku (harakiri) med åtföljande rituell halshuggning. Det är inte en genre som vi brukar uppmärksamma i Dast, dels för att den är sällsynt förekommande och dels för att den är mindre underhållande och möjligen mera uppseendeväckande.
Det finns emellertid en svensk kulturpersonlighet som oerhört beläst driver denna genre, nämligen den legendariske bokförläggaren Bo Cavefors med sina analytiska essäer i Svarta Fanor-böckerna. 2005 lät han sätta upp Den spetälske i Staden Aosta av Xavier de Maistre (1765 - 1852). Tre nakna skådespelare, en av dem Bo Cavefors själv försedd med kukringar, framträdde på MAF i Malmö i fyra föreställningar, en vacker uppsättning, nästan som en mässa, föga upphetsande, men annorlunda och tänkvärd om en isolerad spetälsk, som uppvaktas av en officer. Parallellen till AIDS gav sig självt. 200 personer såg föreställningen, så här kan man verkligen tala om smal besökarbas. Likt en rad debattinlägg har texten till den över 160 år gamla enaktaren nu publicerats tillsammans med press- och andra kommentarer och nyskrivna (?), religiöst obscena eller hädiskt religiösa skådespel av Bo Cavefors själv. Även om dramaturgin är i stort sett obefintlig, så är Cavefors texter saftiga och använder ett begränsat batteri av runda grundord utan synonymer.Publiceringen sker i en tid då katolska präster bryter kyskhetslöften och förgriper sig på korgossar och pingstpräst mördar hustrur och sätter på barnflickor med djävulsutdrivning som svepskäl.
Cavefors skådespel väcker outsagt en fråga. Är deltagarna i skådespelens apostroferade orgier alltid frivilliga medverkande eller handlar det om tvång och övergrepp? Var går gränsen? Finns det en gräns? Hos de Sade sätts ingen sådan gräns. Hos Cavefors känns frågan molande men ändå påträngande och obesvarad. Dessa resonerande texter, liksom iscensättningen av de Maistres skådespel, är teatralt avskalade. De saknar dramaturgi i vanlig bemärkelse. De är resonerande. Det är nog som debattinlägg man bäst förstår Cavefors enaktare.
Det märkliga är att Cavefors i översättning och tolkning samt kommentar också tillhandahållit de tillbakadragna kartusianmunkarnas texter under tusen år i skriften Se Gud! (Johan Hammarströms Bokförlag, 2004) Ställd inför denna oscillationen mellan den totala avhållsamheten i kontemplation och den erotiska lössläpptheten uppstår en annorlunda och egendomlig spänning, svår att fixera.
Om Cavefors blir översatt till större språk, låt säga franska, skulle hans till synes minimalistiska insats säkert inta sin plats vid sidan om de Sade och bli föremål för en bredare debatt... I Sverige lär det knappast ske. Vi har ett alltför begränsat och konformistiskt kulturklimat."
+
Peter Padrón Hernández
TeaPaper, Copenhagen, 11 Jan 2010
Some years ago, when I was still living on the wrong side of Øresund (so to speak), a dear friend of mine introduced me to Bo Cavefors. For those of you who may not have heard of Bo, he is probably best described, quite simply, as the heart of the Swedish countercultural underground.
'
As a publisher way back in the 60’s and 70’s, he unleashed a torrent of highly flammable literature unto the unsuspecting public – including Pasolini, Lautréamont and Ezra Pound; not to mention the writings of the Rote Armee Fraktion, back when their guerilla war against the German state was still most definitely going on.
'
The importance of Bo’s work as a publisher can not be overrated – those books truly made a difference. I myself remember digging around in my father’s bookshelf as a kid, on a frenzied hunt for any- and everything that seemed or felt either weird or truthful – only years later did it strike me that all the best ones had at least one thing in common: The “Bo Cavefors Förlag” logo on the back cover…
'
Amongst my greatest finds, come to think of it, were Salvador Dali’s delightful autobiography – which I would skip school in order to read, and re-read – plus a collection of sharp, brainy essays by the late great Harry Järv, which included not only a fascinating excerpt from Kafka – the sex scene from The Castle, no less, which certainly made a strong impression on my young mind – but also an old black-and-white photograph of a naked Native American woman hanging upside down from a tree, about to be cut apart by bored-looking white men with machetes. (The essay itself dealt with colonialism – but it was the picture, of course, that really got to me.)
'
* * *
'
So, anyway: When I first got to know Bo, over in Malmö, he had recently moved back to Sweden after some twenty-odd years of Italian exile (long story), and was probably glad to see himself and his work appreciated by a newer generation: We promptly started hanging out – me, him, and the friend who introduced us; talking the deep talk, etc. However – sadly – we abruptly fell out of touch as soon as I moved out of the country, and never heard from each other again.
'
Until now, that is.
'
Just weeks ago, Bo got in touch again, wondering if I could recommend a good Copenhagen venue and some fitting actors for his latest project – a live action (yep, the man does that, too) called “Gilles de Rais. Älskaren.” He told me it was going to be something quite special, something out of the ordinary – it would require a lot of guts, a lot of passion; a lot of people giving their blood, sweat and tears; and yes, there would be “active gay sex” on stage. Naturally, I enthusiastically offered my support right away – and then had a look at the script.
'
It is strong stuff – wild, brutal, ecstatic; essentially an ultraviolent piece of medieval homoerotic action, of “Dionysiac indulgence, body and sex, distress, surrender, blood and hangmen.” It’s all there – it all hangs out; nothing is covered up, or swept under the rug. A pig gets brutally slaughtered by a gang of knife-wielding naked boys, who then proceed to hack off the animal’s genitalia, and scatter its guts about the floor. Pedophilia is dealt with, frankly and matter-of-factly. Defecation happens (although for noble alchemical purposes). And of course there’s near-constant man-on-man fucking – dirty talk, sweet caresses, lusty blowjobs and all the rest of it. (Those of you with a decent understanding of Swedish can read the script in its entirety by clicking right here...
'
Of course, anyone familiar with the history on which the play is based wouldn’t exactly be surprised at any of this: 15th century Europe was not exactly for the faint at heart – and that goes doubly for the world of the French nobleman Gilles de Rais, compared to whom the celebrated English decadents, from Dashwood to Crowley, seem positively Amish. And yet this is Bo’s world as much as it is de Rais’ – the play itself, tellingly, takes place many decades after de Rais’ death, and Bo himself (!) plays the part of de Rais’ favorite former boy toy, now grown into an old man who, like his erstwhile master in his prime, surrounds himself with a wide variety of hard cocks and shapely asses. History is repeated, then – and traditions passed on. Stories are told, and lessons learned. There are rituals, there is alchemy – there is poetry, there is song. But first and foremost: Bo speaks, and the kids listen. That’s the strength of the work: Hiding not a jot – consequences be damned – a “man against time” speaks his mind.
'
And yet, here we are, a modern audience with modern sensibilities – easy to shock, easy to rule, easy to scare away; myself, as I was quite annoyed to find out, most certainly included. And yet when I told Bo about these first impressions – of shock, and revulsion – he seemed absolutely giddy: “Wow, is the script really that strong? That’s nice…!”
'
* * *
'
I’m running out of space here, so let me try to quickly wrap things up: Really, I could go on and on about Bo’s world – we haven’t even gone into his lifelong Catholicism, for example, nor have I mentioned the fantastic magazine he used to publish – but what is truly of the essence is that I promised to help the man with his live action, and intend to do so.
'
Therefore, a theatre venue here in Copenhagen has been recommended, and promptly contacted – if they turn the thing down, we’ll just ask the next one, and then the next one, etc. Essentially, the same goes for actors, prop folks, etc.
'
In the meanwhile, anyone wanting to help out with the project, in any way, is welcome to contact me at shitlicker@teapaper.dk – come on, folks, step right up: The nation needs heroes.
obs! mailadressen gäller ej längre...
No comments:
Post a Comment