Bo
I. Cavefors
SCHWAB
OCH LIDANDET
De
båda artiklarna publicerades ursprungligen i KvällsPosten den 16 april
respektive den 10 april 1997. Här reviderade och aktualiserade.
(Werner
Schwab 1958 – 1994)
1997
spelades Werner Schwabs pjäs Folkmord eller min lever är meningslös, på
Intiman i Malmö. Fick fin kritik. Svarta rosor ströddes. Samtidigt med detta
skådespel publicerade Bokförlaget Symposion Schwabs Himlen min kärlek eller mitt döende byte
(översättning av Ulf Peter Hallberg), kompletterat med några Schwabreflektioner
kring teaterns väsen och språk, med boktiteln En världslig totalsmädelse.
1992 utkom på tyska Schwabs Abfall,
Bergland, Cäsar. Eine Menschensammlung (Residenz Verlag, Salzburg), där
författarens expressionistiska brutalprosa kommer till sin rätt även i tryckt
form.
Likt
tyskspråkiga författare som Norbert Gstrein, Josef Winkler och Peter Weber,
ägnade sig Schwab (konstnär och författare) åt civilisationskritik.
Författarnas texter uppträder som fallna änglar i de tysk/österrikisk/schweiziska
kulturlandskapen. Alkoholism, incest, aktiv sexualitet, mord och kannibalism är
visserligen företeelser folk i allmänhet inte är obekanta med - det
skulle i så fall vara kannibalism, å andra sidan finns det ju även verbal
kannibalism - men att tala om detta så som Schwab talade om
det gör man definitivt inte på moraliserande kulturredaktioner.
Djupare
sett utövade Schwab samhällskritik, materialismkritik, sekulariseringskritik.
Samtidigt var Schwab medveten om att teatern "underhåller staten", att
teatern lockar fram "ett leende" i statens, i maktens "uttråkade
konsistens". Som en sentida medresenär till Artaud insåg Schwab att
teatern är en "gigantomanisk anakronism" - men
att just däri ligger dess existensberättigande. Utan det anakronistiska
utanförskapet gentemot samhällsmaskineriet, är teatern obehövlig, en
"långtråkig grisdynga". Schwab var kompromisslös i ordexcesserna. Han
konstruerade välkalkylerade katastrofer och provokationer. I hans dramatik
skildras avgrunderna bortom normalitetens välpolerade fasader. Schwab klädde av
anständigheten och den i sina egna ögon anständige tvingades blotta sin
amoraliska moralism. Ett postumt Nobelpris till Schwab hade varit ett gott val
i dessa dagar när vi står inför en ny fyraårsperiod med Bush.
Själv
var Schwab en moralisk amoralist. Därför är det aningen komiskt när Ulf Peter
Hallberg - i några notiser om Schwabs liv och verk -
talar om det schwabska språkets massiva "kontrastverkan mellan tal
och situation", om den "fullständiga diskrepansen mellan språk och
handling". Det förhåller sig nämligen exakt tvärtom. Schwab var en mästare
i att skapa den totala, den absoluta, överensstämmelsen mellan talet och den
FAKTISKA situationen, den fullständiga överensstämmelsen mellan språket och det
FAKTISKA skeendet. Schwabs attacker var (är, i den mån han fortfarande läses)
som ett plågsamt fortissimo när han eldar på för fullt under den försoffade
mänsklighetens behov av harmoni, av "mänsklighet". I prosaboken Abfall,
Bergland, Cäsar skriver han att "en verklig människa, en människa som
existerar i verkligheten, som är av kött och blod och hjärna och skit, skulle
man verkligen inte angripa, nej, en sådan människa skulle man aldrig
angripa". Utifrån sådan storartad insikt formades Schwabs moralism, att
kunna se, uppfatta och ta lärdom av det mänskliga i det "omänskliga".
+
+ +
Ja,
Schwab "eldar på för fullt under den försoffade mänsklighetens behov av harmoni", han skrev om smärta, lidande och extas. Så gjorde även Anders
Piltz i en artikel i tidskriften Signum (1997:1). Piltz skrev om den
lidande människan och om utilitaristisk "normalitet", i sak samma
ämne som Schwabs huvudtema, men utan dennes
insikt om att såväl utilitaristisk normalitet som kristen/dvs katolsk
normalitet i hög grad även är icke-normalitet. Med andra ord: icke-normalitet
är ofta det sant normala. Vilket Schwab insåg och åskådliggjorde effektivt i
sin prosa och i sina skådespel, i sin gränsöverskridande konst. Piltz, däremot,
blandar samman nyttonormalitet med teologisk och filosofisk normalitet/icke-normalitet.
Piltz sammanfattar: "Guds kärlek är det enda som kan göra lidandet
uthärdligt".
Är
Guds kärlek det enda som kan göra lidandet uthärdligt? Av vad består Guds
kärlek? Är det inte istället precis
tvärtom, att det är ifrågasättandet av Guds kärlek, misstanken om och rädslan
för frånvaron av Guds kärlek och som en följd av detta VILJAN TILL, STRÄVAN
EFTER OCH LÄNGTAN MOT Guds kärlek som gör lidandet uthärdligt?
Ett
exempel.
Agenten,
författaren till det självbiografiska mästerverket Vishetens sju pelare
(1926) och den sexuellt aktive outsidern T.E. Lawrence, Prinsen av Mecca,
avlider omedelbart sedan han den 19 maj 1935 slirat med mc:n, en 1932 års
Brough Superior SS-100 på den regnhala raksträckan från flygvapnets kaserner
hem till eremitaget Cloud Hill.
Lawrence
var ett utomäktenskapligt barn. Sann man blir Lawrence först när han fostrats i
den medeltida Oxfordmiljön: där lär han sig fysiskt och moraliskt mod -
Lawrence härdar kroppen och, likt Schwab, praktiserar sin homosexualitet.
I
Vishetens sju pelare beskriver Lawrence sina upplevelser som brittisk
agent i Arabien åren före och under första världskriget. Han är ytterst
kritiskt mot Churchills falskspeleri gentemot Syrien.
Jag
märker att resonemanget flyter ut över ökensanden. Därför: åter till Piltz
artikel i Signum, men först mer om Lawrence som i sin självbiografiska
bok beskriver mystiken kring smärtupplevelser när han talar om smärtan som
sexuell lust och som absolution då människans metafysiska vilja kolliderar med
den sekulariserade och politiska världens krav. Att smärta, lidanden och
umbäranden öppnar portarna mot frihet visste också självutlämnande äventyrare
som Hemingway, Malraux och Jünger. Likt de Saint-Exupérys Lille Prins
fann Lawrence smärtan/lidandet i Arabiens öknar. Endast smärta/lidande, törst,
längtan efter vatten och törsten efter Gud, gav dem övertygande bevis om att de
verkligen levde, att blod flyter genom ådrorna, att livet existerar. I lidandet
upptäcker de Guds kärlek, att livet existerar som ett svar på törsten efter
livets skapare. De vet att det är först genom att döda fienden de bär inom sig
själva som de kan nå den totala utlevelse som påskyndar och provokativt
positivt påverkar Jagets förlossning. Behovet av smärta, lidande och sexuell
extas är vägen, en av vägarna, till att bli mottaglig för Guds kärlek, Guds
nåd.
Den
största smärtan upplever Lawrence vid avskedet från den fjortonårige arabpojken
Dahoum. Med honom kunde agenten "förödmjuka sin kropp och känna sig fri i
själarnas gemenskap". Själarnas gemenskap, vad är det om inte ett fint
bevis på Guds kärlek. Guds kärlek är inte det enda som kan göra lidandet
uthärdligt. Det är inte vissheten om
Guds kärlek som gör lidandet möjligt: det är istället smärtan/lidandet, den
absoluta utlevelsen, den totala upplevelsen, som låter människan smaka, kanske
få visshet om, Guds kärlek; genom smärtan/lidandet/extasen förenas människan
med Gud i kärlek.
No comments:
Post a Comment