A Carthusian : Maidanek

A Carthusian

Maidanek

Turnips, beet, were growing through human skulls;

Cattle tramped the bones while feeding among

The long barrows of charred human remains.

Rows upon rows of barrows, millions burnt

For the crime of hinerited blood. “Devoid of faith

In God ruthless evils men inflict

To ensure their social ideals!” He stopped in select

A charred, slender bone as relic. This

He kept a remainder of all that horror, the depth

Of deprativity to which men sink through lack

Of religious feelings for God and the children of God.

How can one ponder the intolerable weight of guilt

For murdering a single human being designed.

Created, sustained by the loving will of God!

And here not one but millions slaughtered! The mind

Reels on the verge of insanity in dread

Of divine judgement. We feel to close to those

Who killed their conscience by genocide: we too

Could take the path of evil and where it leads

We know: down to Satanic depths of pride

Where heinous sins elate the deadest heart…

+

For : Cardinal Stefan Wyszynski

+

Illustration : A Carthusian

bataille >< cavefors > eroticism and faith,,,

Bo I. Cavefors : Georges Bataille
Georges Bataille is the mystic of eroticism and faith. 


Bataille never speaks of sainthood as a righteous way for those who want to preach the message of good. Instead Bataille analyses mankind’s inner silence. In Being's meaninglessness he sees an exhortation not to despair and resign; his inheritance is Laughter.   


Bataille doesn’t recommend therapy, no hedonistic cock-worshipping-cult, no ars erotica; Bataille invites the initiated into a friendship with a well-preserved individual sovereignty. Ecstasy is not a means to individual liberation, according to Bataille; there is anxiety in ecstasy. Pleasure and anxiety wash over humanity when, confronted by terror, it loses its ego. Ernst Jünger's In Stahlgewittern also deals with this subject matter. The fascination for death signifies the increased potency of the Ego when man loses the ground beneath his feet and enters the horizontal world. Man is born into a world of subject and object, the continuity of the Being reaches beyond life into the kingdom of the dead. The orgasm of the transition is simultaneously an erotic and mystic-religious intoxication.      


Bataille rejects all engagement literature because it leads to the abuse of the author as well as the literature by powers that betray humanity, the arts and ecstasy - the innermost being. Man who wants to preserve his intrinsic value is reduced to a mere piece in a jigsaw puzzle. Happiness and liberation are only made possible if the author, philosopher, artist or average man avows to the freedom of God, which he lodges within himself. When the author guides his readers towards politics, social, religious and scientific goals, he reduces literature to authenticity, a loss of sovereignty.  


Georges Bataille – The Sacred Conspiracy: Man has escaped from his head just as the condemned man has escaped from his prison. He has found beyond himself not God, who is the prohibition against crime, but a being who is unaware of prohibition. Beyond what I am, I meet a being who makes me laugh because he is headless; this fills me with dread because he is made of innocence and of crime; he holds a steel weapon in his left hand, flames like those of a Sacred Heart in his right. He reunites in the same eruption Birth and Death. He is not a man. He is not a god either. He is not me but he is more than me: his stomach is the labyrinth in which he has lost himself, loses me with him, and in which I discover myself as him, in other words, as a monster.

Bataille, Blanchot, Jünger and André Malraux, perceive happiness in excess; even Nietzsche, Genet, Gide, Cocteau, T.E.Lawrence, Green, Pasolini, Gombrowicz, Klaus Mann and many others know how to appreciate the apocalyptic intoxication in the moment of death, when erotic and mystic ecstasy creates the experience of total isolation - the joy of death. To omit oneself, to step outside oneself is always akin to the death of the Ego, the life-giving sperm from the exploding cock’s entry into Nirvana. 


For German romantics like Novalis and von Kleist, and for Nietzsche, the peak of pain are identical with the summit of pleasure when the Ego dies and the human that is against annihilation is annihilated. 


To exceed oneself, to reach beyond what is referred to as the unreachable and thereby surpass oneself, to soil and to sacrifice oneself, that is what it means to be united with God, according to many mystics. Not to Bataille. Bataille finds nothing or very little beyond the here and now, and dismisses ascetic ways as non-sovereign ways to ecstasy. Transcendence can only be reached by means that demand the definite transgression of all boundaries, all inhibitions must be cast aside.


According to Bataille the eroticism is equivalent to a mysticism of the genitals during man’s preparations for death, he loves death unconditionally and ruthlessly, the Being rejoices during the transgression.   


Bataille frequently takes the Nietzschean pilgrimage to Taormina. Battaile sees the holy and the sovereign and the meaningful Dionysian ego-rejection as mankind’s struggle towards the totality of the Ego, identity and perfection. Bataille is an exceptional analyst and commentator on Nietzsche. To rightfully understand Nietzsche the disciple has to be Nietzsche.    


What is it like to be Nietzsche?


More than anything else it is (in the absence of the actual possibility to physically move backwards in time) to travel to the city of Taormina on the slope of Monte Tauros through the German photographer Wilhelm von Gloeden's photographs of naked Sicilian boys.
    
When the philosopher grows tired of the Basel bourgeois’s tittle-tattle he starts cruising for archaic, bronze-gleaming naked bodies, suckable cocks and the rounded arses of boys in Taormina. Here Nietzsche finds his Zarathustra. In a boy the masochist discovers his Superhuman. When Nietzsche speaks about the impossibility to separate the body from the soul he sets out from the experiences of being queer.      


The current age’s problem with Nietzsche is that the recluse never committed himself to any concrete mission. He never joins any processions for a better world or the emancipation of women. This sovereignty implicates a non serviam, the dissociation of every profitable act or generous favour which doesn’t stand in a masochistic relation to sadism. This saves Nietzsche from becoming a slave, a servile.       


The worries of the future are the foundation of every moralistic value, every discipline and every effort to tear humanity away from the insight that the individual’s sovereignty consists of knowing where it is and not where it is going. 


In contrast to the opponent Sartre, Bataille rejects the social focal points of his time. The friendship with Blanchot becomes significant after his friend has urged him to live as if he was Nietzsche’s Zarathustra, the last man, who is also the most beautiful man. For Blanchot the inner experiences are the answer that awaits mankind when it finally decides to only ask questions, only to perceive the riddle’s answer. The not-knowing leads humanity into the night of emptiness and nothingness, into the erotic and mystic ecstasy of non-existents.    

Bataille seeks the spiritual dissolution of the soul, the annihilation of the validity of every “truth”, the abolition of all authorised philosophies.    


Being as Time. The Time is now. In the present, Nietzsche wants to rescue and heal the human being which has been fragmented and butchered by humanitarian psychoanalysts. If he survives it is only because he is able to separate his true identity from the conception of the philistine bourgeois’s utility.   


Man is a fool, his own god, a lunatic, a Dostoevskyan idiot. In the reality of Nietzsche and in Bataille’s recreation of the Nietzschean reality man is the universal fool, a divine insane Dionysian and holy creature who exists to the full only after he has overcome Being. Then he is free, a slave only to himself, a Superhuman.     


The essence of Nietzsche’s philosophy is ecstasy, the orgy of man’s possibilities on a road to total freedom. William Blake speaks about the marriage of heaven and hell, freedom is the practise of evil; Bataille interprets Nietzsche’s will to power as the will towards evil. Nietzsche’s eternal return doesn’t imply a constant monotonous recurrence, but is an attempt to always remain within oneself - one’s inner core. The return is in the moment of ecstasy within itself the implement to reach the goal, the power over oneself through an ecstatic orgasm; the moment when life and death connects, when good and evil melts together.


Bataille doesn’t perceive the libertine’s way as constant repetition of the trauma of the passion (which separates him from de Sade and Genet). The philosopher’s goal is not a generous annihilating ecstasy. Bataille’s mysticism is no inner meditation or reclusion but deep open communication and confrontation. Pure black energy is incarnated within the sun.  


Bataille’s language is pure and clean. Bataille writes about sexuality, sadomasochism, voyeurism, exhibitionism and oral-anal games without the use of obscenity at the same time as the sharp black arrows of his heart, brain and cock discharge; the precision of language hammers down upon the cultivated bourgeois society which Bataille’s exquisite evil renounces.  


Bataille writes about Lust, about Cock and Cunt. Bataille hates consumption hedonism and interest promiscuity – he speaks of a piercing, all-consuming, passion. Bataille arouses the lust for ecstasy and holy whoring within the reader’s body and soul. The language of his novels is angelic and pure but it leads the reader straight into the sovereign voluptuous obscenity of death which doesn’t have anything to do with Kierkegaard’s pale death, with Heidegger’s intellectualism or the Freudian death-wish. Bataille polishes hard marble cocks, not with words but through the Word; he allows man to enjoy the martyrdom of the orgasm through the final moment of death.

+
    
He is ten years old. One of the young men, who also travel with the same train as his stepfather every day between work and the summerhouse, hooks up with him from the station, puts his arm over his shoulder and strokes his neck. They walk a detour across the dunes, and by the pier the young man unzips his pants, he knells in front of him and takes his cock in his mouth. The procedure is repeated several times during that summer. He thinks it feels good and he feels secure when the young man grabs his buttocks with his warm hands. He becomes aware of his power over his lover, to have a grown man lying at his feet. 


When the boy in the Greek masterpiece the Iliad says to his lover, a grown man: “I am the flesh, you are the knife”, he depicts the same experience I had as an eleven-year-old of being fucked for the first time. It felt as if a knife separated my body into two halves. But isn’t this just how sadomasochism matures? The pain soon transfers into pleasure and then into exhibitionism. And then one wants to share this pleasure: to give and take.        


Teresa of Avila: I saw in his hand a long spear of gold, and at the iron's point there seemed to be a little fire. He appeared to me to be thrusting it at times into my heart, and to pierce my very entrails; when he drew it out, he seemed to draw them out also, and to leave me all on fire with a great love of God. The pain was so great, that it made me moan; and yet so surpassing was the sweetness of this excessive pain, that I could not wish to be rid of it...


Teresa of Avila’s documented experience of severe penetration is similar to what I and the boy in the Iliad perceived. Sadomasochism is a way to - voluntarily or involuntarily – transcendence; to transform oneself or let oneself be transformed into an absolute and totally sexual creature - an ascendance which transgresses the limits into an experience outside of the intellectual range. This is why sadomasochism also can be a part of a religious experience.


Saint Sebastian represents the sadomasochistic culture and the continuity of the Catholic Church through the centuries. Saint Sebastian is the patriot saint of queers and soldiers, but he has also had an influence on painters and authors. The depiction of Sebastian by Guido Reni which Oscar Wild sees in Palazzo Rosso in Genua 1877, has of course been reproduced in various art books. And in his father’s library Yukio Mishima finds such a book with this one picture of Sebastian. Mishima experiences his first ejaculation while dreaming of Sebastian. He writes: ”The arrows have eaten into the tense, fragrant, youthful flesh and are about to consume his body from within with flames of supreme agony and ecstasy”. Mishima’s description of this “jerk-off”, which he experiences as an intercourse, are quiet similar to the statement from the Iliad: “I am the flesh, you are the knife”. Mishima develops into a sadomasochistic fag. In 1966 he is the subject of an arranged photo session in which he personifies the role of Saint Sebastian. And the final enactment of his death by seppuku in 1970 is by all rights the perfect sadomasochistic suicide and most brilliantly planned performance piece of all time.
              
Jean Genet’s severe sadomasochistic experiences from the time spent in prison are well-known, as is the continuation of his praxis outside the prison walls. But even a boy with a very different childhood, of a very different social belonging can develop according to the same sadomasochistic praxis as Genet engenders. In the book Zöglingschaft der Jean Genet the Austrian author Josef Winkler, born in 1970s, depicts how the environment of his hometown Kärnten, Austria, literally smothers him to death. How he is mentally castrated. Winkler's only way out of this hellish existence is by descending into homosexual sadomasochism. Winkler enacts the Saint Sebastian-role and becomes liberated. He leaves behind all the disgust he has felt in the past, and he focuses all his love and tenderness on the dead Genet, by trying to imitate the same sexual liberation as his hero once did. What was considered indecent and unwanted in Kärnten, Winkler insists has a worth of its own, the gay-life contains a great poetic beauty. Reality is, like William Burroughs says, not what it seems to be. Jean-Paul Sartre maintained that Genet always remained faithful to the morality of the reformatories of his childhood; because of the “crises of childhood” he learned to know himself. Winlker reaches this state of maturity when he drapes himself in the master’s cloak, when he learns to understand Genet’s morality, when he dares to touch another boy’s naked body, when he dares to caress it and whip it.                

Of course sadomasochism between men doesn’t need to involve whipping or tying each other up. Pier Paolo Pasolini was a master also when it came to depict this non-violent sadomasochism (even though the accounts of the activities in the city of Salò are very physically violent). But Pasolini’s death, even if it was not as rigorously planned as Mishima’s seppuku, was in its own subtle way prepared in advance by himself (even if the murder turned out to be an inside job carried out by political enemies from the right or left). Pasolini spoke openly about his homosexuality, and especially of his love of young boys. He couldn’t be unaware that the life he led would sooner or later lead to his doom. The death of Pasolini became a sacrificial death in the catholic sense of the word, a kind of flagellation.          


It is worth mentioning that in general, there are Catholics who depict queer-sadomasochism through text and image. In the world of Pasolini this praxis is carried out defencelessly; the total submission to boys’ and men’s demand for sex. In the novel Petrolio he exposes himself in all his nakedness to such degree that all aesthetic boundaries are transgressed. Lights and colours, landscapes and portraits are subordinated to the intensity of the naked main character Pier Paolo Pasolini when he sucks the sperm of his subjugators, when he kneels before twenty young men who demands that he will suck, fuck and clean twenty cocks of various length and thickness on the meadow at Casilina in the outskirts of Rome. Sandro, Sergio, Claudio, Gianfranco and the other sixteen bodies smells of flour and motor oil, of dried sperm and sweat; Pasolini’s alter ego, Carlo, “kneels in eternal tenderness, yes with delicacy, in front of their cocks”; and “hardly dares to touch them with his hands, hence he approaches them with his lips”. The grass smells of dry hay when Carlo lies with Claudius' cock in his ass this night of love when “the moon is high” and moonlight is “different, brighter, purer” than sunlight.                      


+


When I left Malmö for London and later, when I was home back in Malmö during the school holidays, and in Kungsparken and Slottsparken, behind the birdcages, offered myself to men, it was according to my own premises. The boys longing after grown men might have several reasons. I was the one seducing, not the one being seduced. This wasn’t without risk. Senior police officers with peaked caps and fast bicycles were patrolling the park. When they suspected that I or any of the other boys where hiding in the bushes, they came running and when we fled they shouted threats “I know who you are, I will call your mother and father”. But nobody ever called. I did the same thing as my poor, shabbily dressed, almost starving classmates did at the Honour of Work-statue on Möllevångstorget, but I never charged money for my services, I was free, it didn’t disgust me, I enjoyed it. 


+
  
Gerard de Nerval – To Alexander Dumas: Was this young Nero, the idol of Rome, the handsome athlete, the dancer, the poet whose only wish was to please the populace? Is this what history and the conceptions of our poets have left of him? Ah, give me his fury to interpret; his power I would fear to accept. Nero! I have comprehended thee, not alas! according to Racine, but according to my own heart, torn with agony whenever I have ventured to impersonate thee! Yes, thou wast a god, thou who wouldst have burned Rome. Thou wast right, perhaps, since Rome had insulted thee!

+


Illustrations : William Zarate


Translation : Martin Bladh

Leif Holmstrand : Hallå alla berlinkunniga

Leif Holmstrand 

HALLÅ ALLA BERLINKUNNIGA. Jag skriver på en ny text, och försöker för detta arbetes skull ta reda på vad en klubb jag vid nittiotalets slut tydligt kände var min hette. Det verkar vara helt omöjligt: namnet är skrivet i vattenånga, fastigheten uppenbarligen byggd i samma material. Det var en kort, kort promenad från den sjuka plats där Gipsstraße och Auguststraße strålade samman, inte mycket mer än… trehundra meter… möjligen på... på Torstraße eller Rosenthaler Straße. Någon som vet? I högtalarna slog ett högljutt sprakande technohjärta (förstås, så var det alltid), men en del plötsligt uppdykande och till min glädje allmänt välkomnad gammal industrimusik fyllde emellanåt huset. Unisexsminkningarna var groteskt fina, spacecakes fanns att köpa för den därtill hugade, skräpig fasad, metalldörr, två dansgolv, rivningsfastighet. Tror du att jag dör, undrade jag nervöst med rinnande svett längs med panikansiktet, jag såg det i spegeln, stirrade fascinerat på mig själv: en annan. Nej då, svarade Joakim, inte än. Började prata med en trevlig tjej, men eftersom ingen av oss kunde tyska särskilt bra och engelskan inte heller verkade fungera skålade vi till slut bara tyst ett par gånger och kollade in de dansande killarna tillsammans. Istället för betalt höll jag på att få på truten, ordentligt: försökte torka av hans (Heiners?) kladd från kind, näsa och ögonvrå, halvspringande, det såg säkert komiskt ut. Han följde inte efter. Men tror du inte jag dör, försökte jag igen, medan huvudet öppnade sig dels på grund av den fysiska skada kvällen haft att erbjuda, dels på grund av återkommande galenskap. Det var dock inte Joakim som svarade. Jag glömde: honom hade jag ju inte träffat på flera år. Det var Lars, Fredrik eller Håvard, någon av dem, som lugnade mig; han (och de andra) tog tag i det hela och såg till att inga ytterligare dumheter ägde rum. Men det var förfärligt. Jag älskade dem, och att de heterokärleksfullt hjälpte mig tillrätta gjorde såret därinuti större, skillnaden, det blev alldeles för uppenbart att jag inte fungerade som jag skulle och det var självklart så att mina pinsamma dödsångestfrågor även uttryckte konstant förhoppning. Dagdrömmar? Någon jag inte kände ryckte upp mig i mitt långa, fortfarande ljusblonda hår och smetade ut den klantiga sminkningen med ollonet. Är det sant, det där? Jag vägrar att besvara sådana frågor. Men han pissade inte ner mig i alla fall, sorry about that, darling. Jag älskade och älskar döner kebab, men är mindre intresserad av currywurst. Am I dreaming? Nu tänker jag besöka Joseph Beuys fett och filtar på Hamburger Bahnhof, han är så himla bra att jag dör. Eimer, hette klubben. Der Eimer, var det så? Ja. Jag dör.

cavefors : paracelsus...

PARACELSUS

Av Bo I. Cavefors

Artikeln tidigare publicerad i tidskriften Kulturrådet. Statens Kulturråd Informerar, Nr.2/1994.

Artikeln här obetydligt reviderad.

Inför 500-årsjubiléet 1993 utkom en mängd Paracelsuslitteratur. Följande tre titlar på tyska rekommenderas:

Katharina Biegger (utg.) Paracelsus. Vom glückseligen Leben. Ausgewählte Schriften zu Religion, Ethik und Philosophie. Residenz Verlag, Salzburg 1993.

Pirmin Meier  Paracelsus. Arzt und Prophet. Amman Verlag, Zürich 1993.

Eva Stahl  Paracelsus. Weisse und schwarzer Magie. Amalthea Verlag, Wien-München 1993.

Också i dag dominerar benediktinerklostret småstaden Einsiedeln i schweiziska kantonen Schwyz. I denna ekonomiskt och spirituellt av benediktinerna befästa borg föds den 10 november 1493 en pojke som döps till det omöjliga namnet Theophrastus. Fadern är av föraktad lågadel och mamman arbetar före giftermålet som sjukhusföreståndare. Schwaben Dr. Wilhelm von Hohenheim är en man som intresserar sig för naturläkemedel och det är under studiet av gamla botaniska skrifter han finner det originella namn sonen tvingas bära. De gamla grekerna är pappans gudar men mamman lever i tiden och kallar pojken Aureolus, guldklimpen om man så vill. Mamma dör när Theophrastus är nio år och med pappa emigrerar han då till österrikiska Villach. Sjuttiosju år gammal dör senior sedan han undervisat sonen i vit och svart magi, det vill säga medicinsk och naturmedicinsk läkekonst, jämsides med vanliga skolämnen som grekiska och latin.

Paracelsus, som Theophrastus/Aureolus så småningom kallar sig, är en av renässansens, den Nya Tidens mest originella snillen i ett Europa som i huvudsak bebos av bönder obenägna acceptera att jorden inte är platt. Tre av fyra européer är bönder som in på bara skinnet erfar den ständiga kampen mot naturen. Dygnets tjugofyra timmar krävs för att slita ihop födan för att överleva vinterns kyla och sommarens slagregn.

Paracelsus lever, skriver och botar sjuka under femtonhundratalets första hälft. Böndernas liv och leverne är oss sentida européer obekant, bortsett från enstaka historiska fakta återgivna i skrivna källor. Annorlunda förhåller det sig med traditioner och biografiska data, inkluderande sladder, bevarade som familjeklenoder inom kontinentens furstefamiljer. Europas världsliga och andliga kultur som lärs ut via skolböcker och av författare som skriver populärvetenskapliga historieböcker, är maktcentras kultur.

Under Paracelsus levnad är boktryckarkonsten endast sekelgammal, men utvecklas snabbt till masskommunikationsmedel. 1500-talet är ett århundrade av uppbrott och förvandling. Medeltidens samhällsordning sprängs. Städernas borgerskap nästlar sig in i den gamla treenigheten präster, soldater och bönder. Hantverkarna blir alltfler och deras verksamheter alltmer tekniskt avancerade. Nya produktionsformer prövas, förkastas eller vidareutvecklas. Valutahandeln, penningmarknaden, reformeras och rationaliseras. Landområden på andra sidan jordklotet "upptäcks", kolonialiseras och plundras. Handeln blomstrar. Finansstarka köpmän bildar korporationer och skeppar till Gamla Världen guld, silver och kolonialvaror som potatis, tomater och tobak.

Kristen religion förvandlas i takt med sociala och ekonomiska omvälvningar. Tidigare etik och förklaringsmodeller förkastas som otillräcklig och omoderna. Humanister och konstnärer studerar den klassiska antikens filosofi, myter och vetenskap för att anpassa dem till den Nya Tiden. Idén om människans uppgift här på jorden är ytterst modern samtidigt som vantro och myter frodas. Häxbränningarnas grilldoft stiger mot himlen.

Kristendom och kyrka anger tonen under medeltiden men under senmedeltiden vinner antikyrkliga rörelser terräng och många frågar sig om den kyrka som underordnat sig påvemakt verkligen predikar den sanna läran. Lever munkar, nunnor, biskopar och prelater det exemplariskt fromma liv skrifterna förordar?

Martin Luther och andra halvlärda män framprovocerar under 1520-talet en brett verkande teologiskt och religiöst motiverad massrörelse som tar avstånd från romersk-katolska kyrkan. Bönder och borgare entusiasmeras med feberaktig förväntan av den nya läran. Man tror att tiden är kommen för att en gång för alla göra upp med verkliga och inbillade fiender, med misstag, missförstånd, orättvisor, det vill säga: att världen äntligen är redo att förverkliga evangeliets profetior.

Det tyskspråkiga Europa är en del av det Heliga Romerska Rike som vid habshurgkejsaren Karl V:s regeringstillträde 1519 sträcker sig från Nederländerna och Nordtyskland till Sicilien och Spanien, från Ungern och Böhmen till nyligen erövrade provinser i Mellan- och Sydamerika. I kärnlandet Tyskland är emellertid den centralistiska kejsarmakten svag. Tyskland är ett lapptäcke med 38O territoriella makthavare, furstar och hertigar, furstbiskopar, prelater, grevar och borgerligt styrda fria Riksstäder, som alla försöker kapa åt sig en bit av grannens kaka för att öka egen makt. Karl V är en katolsk härskare som ser sig som den gamla kyrkans främste världsliga makthavare.

Det är inte orimligt att parallellisera till dagens Europa med EU, NATO och så kallat Nationella Insatsstyrkor som överstatligt kejserliga myndigheter i konflikt med nationella intressen.

Karl V strävar efter att bevara den gamla tron och, där den gått förlorad, återföra den till människornas vardag och medvetande. Trots ambitionerna och trots den icke obetydliga maktapparaten lyckas kejsaren inte förhindra reformation och inomkyrkliga schismer. I Italien för Karl ett flerårigt krig mot ärkerivalen kungen av Frankrike innan det blir dags att försvara östflanken mot det osmanska rikets önskan om expansion in i Europas hjärta. Wien försvaras och räddas till ett liv som valsernas stad. Under tiden nyttjar trolösa tyska furstar tillfället att öka sina lokala maktsfärer och de skäms inte för att, likt dagens president i USA, bruka religionen som effektivt vapen. Men är Gud verkligen deltagare i denna liderliga hantering? Knappast. Det är i hög grad politiska, sociala och ekonomiska intressen som är avgörande när lutheranerna separerar från Rom och det väldiga kejsarrikets inre delar - det nuvarande Tyskland - splittras i protestantiska och katolska områden. Efter årtionden av politiska och militära skärmytslingar når man 1555 den augsburgska religionsfreden, en koexistens som mot alla odds består fram till trettioåriga kriget 1618-1648.

Detta är den historiska bakgrunden till Theophrastus von Hohenheims allt annat än hemliga liv och leverne. Men i läkarens biografi är endast enstaka data och fakta historiskt invändningsfritt säkrade. Luckorna har under århundraden fyllts med myter och förmodanden och detta gör en plausibel historisk konstruktion nästintill omöjlig. Det innebär att det alkemistiska, för att inte säga ockulta i Paracelsus verk i dagens New Age-värld tilldrar sig störst intresse. Vad gäller alkemi kommer mot slutet av januari 2005 en synnerligen läsvärd bok/avhandling av Carl-Michael Edenborg, med titeln Alkemins skam (Förlaget No Fun, 452 s), som ihärdigt frammanar alla de gamla besvärjelserna om de vises sten, om guldmakeri och annat matnyttigt, och där Edenborg relativt fritt rör sig mellan Storbritannien, Frankrike och Tyskland, med omfattande utvikningar till Strindberg, Almqvist och Ekenstam och andra svenskar. Paracelsus är i Edenborgs avhandling en perifer figur. Tyvärr, eftersom Paracelsus kunskaper i vit och svart magi, det vill säga i medicinsk och naturmedicinsk läkekonst var synnerligen omfattande. Edenborg gör tyvärr det klassiska felet att inte förstå att medicinsk läkekonst under Paracelsus tid betraktades som vit magi och att naturmedicinsk läkekonst betecknades som svart magi. Märkligare är det faktiskt inte. För övrigt är Edenborgs bok/avhandling en utomordentligt nöjsam läsning. Detta med vit och svart magi lockar sålunda vår tids uttolkare av medeltidens mysticism till magplask med historiska analogier och äventyrlig religionshistorisk akrobatik när försök görs  -  av andra författare, icke av Edenborg  -  att spänna regnbågsbroar från medeltidens häxbränningar och renässansens häxförföljelser till dagens Voodookult i New Orleans. Att fakta därmed föraktas och förbises stör förmodligen inte de härtagna, men att, som Eva Stahl, påstå att inkvisitorn Konrad von Magdeburg 1233 mördas av uppretade bönder när han de facto faller offer för riddarkollegers hämndbegär, eller att hävda att hundratusentals 1500-talstyskar dör av kolera, när också inte särskilt medicinhistoriskt bildade läsare vet att asiatisk kolera kom till Europa först under 1800-talet, är att grovt missakta läsarnas allmänbildning och förmåga att kontrollera sakuppgifter.

Grekisk-romerska antikens hurnoralpatologi samt läkarna Hippokrates och Galenos är utgångspunkt för 1500- talets medicinska teorier. Man menar att människans hälsa är beroende av fyra väl blandade kroppsvätskor, blod, slem, gul och svart galla, som i sin tur måste kvalitetsparallelliseras till varmt-kallt, vått-torrt. För mycket eller avsaknaden av någon av kroppsvätskorna kräver att den ersättes med läkemedel, företrädesvis örtblandningar. För att diagnostisera sjukdomar använder läkarna urin. Det praktiska arbetet med sjuka, operationer, åderlåtning och sårbehandling, överlåter läkarna till fältskärer och kirurger. Paracelsus är föga tillfreds med denna tingens ordning och hädar och hånar kolleger som är fixerade vid universitetens undervisning. I medicinska avhandlingar går han till storms mot den förhärskande skol- och boklärdomen. Läkarna måste, menar Paracelsus, lära av naturens krafter och leva ett sunt liv bestående av mycket sömn, grönsaker även under vinterhalvåret samt hålla sig på avstånd från läkare. Detta var även den åldrande Ernst Jüngers recept för en hälsobringande väg mot döden.

Också i det personliga umgänget skyr Paracelsus medicinarkollegerna och samtalar helst med kirurger, fältskärer och naturläkare. Det ger honom ypperligt material till patologiskt-terapeutiska arbeten samtidigt som han med erfarenheter från den praktiska läkarverksamheten ger sig in i teologiska diskussioner.

1525 når den sociala och religiösa oron i samhället klimax. Bönderna i Tyska Riket revolterar. Paracelsus, som något år vistats i Salzburg, vandrar till Strasbourg som är ett kulturellt centrum och liberal tillflyktsort för religiöst och politiskt förföljda reformvänner. Paracelsus köper sig medborgarrätt och tillstånd att behandla sjuka i Riksstaden och dess omgivningar, men redan 1527 kallas han till den berömda boktryckaren och förläggaren Johannes Froben i Basel, som drabbats av slaganfall. Baselläkarna vill amputera förläggarens förlamade ben men Paracelsus lyckas häva förlamningen. Patientkretsen vidgas snabbt bland Europas prominenser och Paracelsus konsulteras även av tidens store humanist, Erasmus av Rotterdam, som just då är bosatt i Basel och samarbetar med Froben.

Paracelsus oförmåga att hålla tand för tunga leder emellertid till att han råkar i konflikt med Baselbourgeoisin - samma öde vederfars trehundrafemtio år senare ett annat tyskt snille, Friedrich Nietzsche. Paracelsus flyr staden och därefter är han till livets slut, 1841, en vandrande läkare, en medicinerande, studerande och undervisande Wandervogel vars rykte ständigt antingen stiger mot sublima höjder eller släpas i smutsen. Paracelsus kritiserar tidens medicinska auktoriteter samtidigt som han firar triumfer med alltmer avancerade och revolutionerande terapeutiska metoder. Den hetlevrade och egensinniga Paracelsus går i närkamp med makthavarnamen lever bland folket, kamperar ihop med fattiga och utstötta. Efter hans död sprider fiender ryktet att Paracelsus varit på dekis, smutsig, försupen och förfallen, att han nätterna igenom på krogarna diskuterat med luffare i stället för att på morgonen besöka kyrkans mässa.

Detta är naturligtvis nonsens. Vid sidan av praktiken som fattigläkare, skriver Paracelsus böcker. 1529 kommer hans första skrift, en blandning av medicinsk populärvetenskap och astrologiskt-politiska prognoser. Men de grundläggande reformerande skrifterna om läkemedel, behandlingsformer, sjukdomsmonografier, om vit och svart magi, om alkemi, naturfilosofi och om sociala, politiska och religiösa frågor, publiceras först efter hans död. Paracelsus är visserligen inte teologiskt skolad, men frågan om den rätta tron oroar och engagerar honom livet ut. Paracelsus är en djupt religiös kristen som under reformatorernas första strider accepterar deras kritik av kyrkan, men han upptäcker snabbt att ej heller Dr. Luther är en sant kristen apostel. Lekmannateologen Paracelsus är en ensamt kämpande kämpe som vägrar ansluta sig till institutionella partier och institutionaliserade maktanspråk, men trots detta förblir han Rom och påven trogen.

I Predikaren 12:12 Säger Salomo: "Min son, låt varna dig! Ingen ände är på det myckna bokskrivandet, men mycket studerande gör kroppen trött". Det kan stå som devis för Theophrastus von Hohenheims omfattande efterlämnade författarskap. Först i vår tid, då utgivningen av hans samlade verk närmar sig sin fullbordan, är det möjligt att få en klar bild av den väldiga arbetsinsatsen. Första serien, utgiven mellan 1922 och 1933, omfattar 14 tjocka hand med naturvetenskapliga och medicinska arbeten och lika många och lika tjocka band ingår i den andra serien, som började utges 1955 och som innehåller Paracelsus teologiska och religionsfilosofiska skrifter.

Paracelsus blir berömd redan under livstiden, men uppenbarligen beror det inte på att patienter, elever och kolleger läst vad han skrivit utan berömmelsen grundas på intryck från fattigdoktorns praktiska verksamhet. Tidigt uppstår legender om denne djävulens kompanjon som förmodas kunna göra guld. Under decennierna efter naturläkarens död skrivs mer än tvåhundra böcker om den "hochgelehrten Doktors Paracelsus" medicinska och naturmedicinska innovationer. Många av hans skrifter översättes till andra språk och kronan på verket blir en tiobandsutgåva som publiceras i Basel 1581-1591. Inte endast läkare läser Paracelsus råd, rön och hätska utfall, utan också lärda inom andra fackområden, mystiker, teologer, teosofer, alkemister och magiker. Intressant är att Paracelsus alltid skriver på de folkspråket för vetenskaplig information visade subtilt men omisskännligt socialt engagemang.

Visserligen tar företrädare för modern medicin avstånd från Paracelsus religiöst förankrade läkekonst, men likväl kan denne 1500-talsläkare icke frånkännas äran av att i många avseenden ha bidragit till utvecklingen av framförallt kemiskt-mineraliska läkemedel. Paracelsus påpekar ständigt att alkemi inte är liktydigt med konsten att göra guld utan vetenskapen om att fabricera läkemedel.

Strindberg i sitt guldraseri och dagens medicinindustri i sitt alkemigiganteri, förefaller ha missuppfattat Paracelsus' goda råd.

Tidlösa är också Paracelsus högt ställda krav på medicinsk etik. Han menar att virtus, det vill säga dygd, vid sidan av naturkännedom, alkemi och astrologi, är de fyra hörnstenar i den medicinska etik vars övergripande budskap bör vara kärlek. Trots all polemisk ilska strålar renässansmänniskan Paracelsus' skrifter av tro, hopp och kärlek. Paracelsus är övertygad om att människan förr eller senare lär känna sig själv och därmed världen, att människan så småningom förmår skilja gott från ont. Visserligen är förnuft och vilja något som i törsta hand kommer änglar tillgodo - människan kan inte av egen kraft höja sig över världens olyckor och framgångsrikt bekämpa egoismen - men den som uppriktigt ber sina aftonbön och lever för att nå målet, sanningen och kärleken, ser himlens portar öppnas den dag det är så dags. Inte här i jämmerdalen, inte nu och inte allt samtidigt, men någon gång under frälsningshistorien, kommer det mesta att förverkligas och uppenbaras, all visdom och en ny skön värld; människan lär känna naturens hemligheter genom att öva sig i att praktisera ängelns tålamod. För Paracelsus är vetenskap och visdom inte oskiljaktiga begrepp utan bildar en visserligen bräcklig men ömsesidigt tjänande enhet. I skriften om De vilsekomna läkarnas labyrint, skriver han: "Den som inget vet, kan aldrig älska. Den som inget förmår, förstår ingenting. Den som inte är god, kan inte uträtta någonting. Men den som förstår, som älskar, vet och förmår. Ju mer kunskap som leder det enskilda handlandet, desto större blir kärleken"..

2 gombrowicz-böcker...

Bo I. Cavefors :

GOMBROWICZ - UTMANAREN

2 böcker:

Witold Gombrowicz Kosmos. Översättning av Stefan Ingvarsson. Efterord av Gabriella Håkansson. 204 s. Modernista, Stockholm 2004.

Witold Gombrowicz Pornografi. Översättning av Jan Kunicki och Jan Stolpe. Förord av Jan Stolpe. 205 s. Modernista, Stockholm 2004.

Det är en allom i behaglig gärning att ytterligare två verk av Witold Gombrowicz [1904-1964] utkommer på svenska, i mycket goda översättningar, Pornografi från 1960 och Kosmos från det år då författaren gick in i den eviga vilan. Orsak: astma. Kosmos är en ganska obetydlig bok och belönades sålunda med ett av de noblare litteraturprisen, Prix International de Litérature. Kanske därför att författaren kände slutet närma sig blev Kosmos hans mest tungsinta roman, tristess och hopplöshet. Den stråle av hopp Gombrowicz i sitt övriga författarskap släpper fram i illa dold förtjusning över ungdomen, av det ungdomliga i tanke, kropp och handling, lyser i Kosmos med sin frånvaro. Den experimentella människan, de gränsöverskridande människor som Gombrowicz tidigare livet igenom hyllat, har i Kosmos förvandlats till medlöpare, till människor som accepterar verkligheten de befinner sig i.

Vad som av kritiker betecknats som en detektivroman och som i bokens Efterord av Gabriella Håkansson anses vara "ett avvisande av detektivhistoriens möjligheter att förklara människan och skapa ordning ur kaos", är i själva verket endast en lång rad burleska situationer som kontrasteras mot den primära händelsen, en i en ståltråd hängd [mördad] sparv [fågel]. Jag ser, till skillnad mot Håkansson, Gombrowicz kosmosroman som en satirisk klackspark åt hela det litterära finsnackarskrå som han i Dagboken III avfärdar med stridsropet "Åt helsike med Paris!", och som han i mästerverket Ferdydurke skymfar som de "kulturella tanterna". Romanen Kosmos är skriven på ett introvert pistongspråk som gör mos av "kosmos", av ett i Eliots mening "öde land" utan verkliga människor, människor låsta i fasta former, människor utan kraft att ta sig ut ur fängelset, ut i friheten. Ingen av människorna i Kosmos är homo på egna villkor, alla gör sig beroende av varandra. Men i undertexten handlar naturligtvis även denna gombrowiczroman om frihet, om onåbar frihet, om den svåruppnådda frigörelsen från fördomar, tvång och isolering.

När Gombrowicz skriver att han "var onormal, förvrängd, degenererad, avskyvärd…", menar han detta kontraproduktivt, det vill säga att han av medborgarfränder ansågs vara "onormal, förvrängd,…" emedan han, klokt nog, avstod från att låta sig förslavas av normalitet. Tokigt nog tar Gabriella Håkansson Gombrowicz' ironi som självkarakteristik och travar oskuldsfullt rakt in i väggen genom att tjata om Gombrowicz' "inre konflikt mellan normalitet och perversion". Håkansson återkommer pinsamt ofta till orden "perverterad" och "perverst", utan att förklara vad hon menar med detta. Enligt ordboken betyder "pervers" att vara onaturlig, lastbar. Men vad är perverst? Att en pojke genom hängning tar livet av en sparv? Vad är perverterat? Att tala om munnar när man menar vulvor? Det som inte överensstämmer med egna värderingar, attityder och sexuell praxis? Till råga på allt blandar Håkansson in Sigismund Freud, som Gombrowicz med all rätt hatade, och gör en plaskdykning i psykoanalys och penetrationsfantasterier. Håkansson ger intryck av att mena att det icke-normala är "perverst". För Gombrowicz var det icke-normala, utanförskapet, det som tog avstånd från den sociala normaliteten, det faktiskt normala och friska. Inte undra på att läsningen av Kosmos gjort Håkansson "förvirrad".

Sålunda: mitt förslag är att man börjar med att läsa Gabriella Håkanssons Efterord, därför att då blir romanen Kosmos, trots att den i sig är en ganska tradig historia, nöjsam läsning, läst som satir, som deckarparodi och som drift med det litterära etablissemang och de fördomar, Gombrowicz avskydde.

Tidigare nämnde jag Gombrowicz förtjusning i ungdom och hans fascination över ungdomens styrka och skönhet i ande och kropp. Jan Stolpe (som är en av de båda förträffliga översättarna av Pornografi) har inte som Håkansson skrivit ett Efterord. Istället har han skrivit ett Förord. Bra, men också Stolpe slirar runt när han närmar sig Gombrowicz' sexualitet, som det varken hos Stolpe eller hos Håkansson talas om i rakt tal, trots att det för Gombrowicz själv var en avgörande drivkraft såväl för författarskapet som i det perverterade (för att tala med Håkanssons tunga) liv han levde. Gombrowicz tillhör samma klass som Genet, Burroughs och Kerouac när det gäller att tända det homoorala onanibegäret hos manliga läsare. Visserligen talar Stolpe elegant om Gombrowicz "överretade känslighet", men låter tackochlov författaren själv komma till tals genom att citera ur dagböckerna när det "gäller viljan till form och viljan att spränga alla inskränkande och låsande former" (Stolpe), och hur Gombrowicz i Testamente skriver om att ungdomens "stora lockelse är att den i människornas värld representerar något lägre" (Stolpe), något som icke är betalbart, inte kan köpas. Gombrowicz skriver att människan "vill vara fullkomlig, gudomlig, allsmäktig, hon vill vara Gud. Och hon vill vara blomstrande, ny och alltid vara kvar i livets uppåtgående stadium…". Stolpe menar att Gombrowicz med detta syftar på det ofullbordade, på livets orealiserade livsmöjligheter "som just därför att de är ofullbordade är liv". Klokt sagt, men varför förvandla det pulserande blodet i Gombrowicz ådror till död och förtvivlan? I Testamente talar Gombrowicz om den unga skönheten som "den högsta skönheten" och när han beskriver det ungdomens sexuella tryck som drog nedåt "mot gatan, mot hemliga och ensliga äventyr", menas även den fysiska attraktionen. Gombrowicz är en könsmystiker med "beundran - - - för slaven" och hans mytologisering av ungdomen är, menar han, "ett bevis" för "homosexuella böjelser". När Stolpe hävdar att Gombrowicz när han skriver om den skönhet som utstrålar från ungdomen inte har någonting med "fysisk attraktion att göra", så motsägs detta av Gombrowicz själv när han i Testamente menar att inte ens "den manligaste mannen är fullständigt okänslig inför skönheten hos en ung man".

Nåväl. Handlar romanen Pornografi om pornografi? Möjligen handlar den om ett par mäns förkärlek att se sig mätta på ungdom. Men pornografi, icke. Låt oss skåda bakgrunden. Gombrowicz, Bruno Schulz och Stanislaw I. Witkiewicz var de klarast lysande stjärnorna i det polska nittonhundratalsavantgardet. Jag vet, jag vet: nu är det någon som påminner om Gszeslaw Milosz och Zofia Nalkowska. Låt gå för det. Men de båda sistnämnda var aldrig så jagfixerade och inga andra polska författare var lika intellektuellt rörliga som treklövern: satir, drama, kritik, absurdism, existensialism, realistisk subjektivism och en till obarmhärtighetens gräns driven grotesk konkretism när det gällde att analysera de egna djupaste känslorna, behoven, de dolda signalerna, "perversionerna", för att använda Håkanssons ordbruk.

Romanen Pornografi är egentligen obegriplig om man inte först läst Gombrowicz' vid sidan av dagböckerna stora mästerverk från 1938, Ferdydurke, som handlar om den trettioårige författaren Jozio (självporträtt) som pånyttföds som barn därför att omgivningen ser honom och behandlar honom som ett barn. I Pornografi tar Gombrowicz upp tråden från Ferdydurke och beskriver ungdomens företräde framför ålderdomen. Ungdom är biologiskt överlägsen och fysiskt vackrare än rynkig ålderdom, menar Gombrowicz. Men, och det är finessen i resonemanget, ålderdom besegrar döden genom ungdom. Gombrowicz knyter därvid an till Heinrich von Kleist och Friedrich Schiller när det handlar om att med hjälp av eros, erotik, lura döden på den ålderdom döden hoppas kapa åt sig. Genom att insemineras med erotik av ungdom, möter den åldrade människan döden med rundnätta och blossande kinder.

Pornografi handlar om att två äldre herrar, Fredrik och Författaren, egentligen en och samma person, det vill säga Gombrowicz själv, besöker några vänner på landet. Som smygtittare iakttar de ingående ungdomarna Henie och Karol, den förra förlovad med en äldre man. Henie och Karol har växt upp tillsammans och de båda besökande herrarna anar att de ligger med varandra, kanske inte fysiskt men genom subtila sexuella lekar. Den lantliga idyllen rasar sönder och samman när i trakten ett politiskt mord begås. Kring detta mord, som måste ha utförts av "ungdom", med ålderns rätt gitter äldre herrar inte begå några mord, förs filosofiska resonemang, oftast med ganska naiva slutledningar och associationer. Detta av en ungdom utförda mord kontrasteras mot Gombrowicz uppfattning om att ungdom pånyttföder ålderdom. Som i Kosmos är handlingen i Pornografi enkel intill förenkling. Enkel intill förenkling är handlingen även i Ferdydurke, men Gombrowicz når i de båda nu utgivna romanerna inte upp till samma enkla elegans och skarpa satir som i debutboken. Handlingen i Pornografi är nästintill ointressant. Vad som fascinerar hos Gombrowicz även i denna roman är språket, hettan i attityderna, elden, antydningarna, de dolda avsikterna, det bultande hjärtat.

För att förmedla Gombrowicz-originalens märkliga mystik krävs övernormala översättarbegåvningar. De tre översättare vilka översatt de här båda volymerna närmar sig solen utan alltför svedda vingar. Det är menat som stort beröm.

 +

Artikeln tidigare publicerad i FiB Kulturfront Nr 11 (december) 2004.

Bo I. Cavefors : Hitlers drömmar...

Bo I. Cavefors

VABANQUE. Hitlers dröm om London.

Artikeln tidigare publicerad i Kgl. Krigsvetenskapsakademiens Tidskrift (1989:2).

 Artikeln här något reviderad.

E.S. Mittler & Sohn är ett tyskt förlag som sedan det oroliga året 1789 publicerat militärvetenskaplig litteratur. Med boken VABANQUE. Hitlers Angriffe auf die Sowjetunion 1941 als Versuch, durch den Sieg im Osten den Westen zu bezwingen (Bonn 1989), kastar sig den välrenommerade forskaren vid det [dåtida] västtyska militärhistoriska forskningsinstitutet, Militärgeschichtlichen Forschungsamt, Hartmut Schustereit, in i den "historikerfejd" där Andreas Hillgruber var en av de tongivande kombattanterna.

Som undertiteln antyder, Hitlers angrepp på Sovjetunionen 1941 som ett försök att genom seger i öst lägga under sig väst, så är Schustereits bok ett mellanting mellan vetenskaplig uppsats och ett polemiskt angrepp på Andreas Hillgruber och dennes omdiskuterade uppfattning att Hitlertysklands ockupation av västeuropeiska länder, inklusive Polen, endast var ett led i en större plan, ett sekundärkrig för att kunna verkställa det primära krigsmålet, att besegra Sovjetunionen.

Schustereit vederlägger i sin bok den teorin framför allt genom att fylla ut väsentliga luckor i den tidigare forskningen om Tysklands rustningskapacitet efter "Blitz"-kriget mot Frankrike och före anfallet mot Sovjetunionen, d.v.s. mellan juni 1940 och december 1941.

Schustereit har skaffat sig tillgång till tidigare icke offentliga källor och hans siffror visar att Tyskland inte hade tillräckliga resurser för fälttåget mot Sovjetunionen. Hillgruber menar att Hitler använde sig av en "steg-för-steg"-strategi som innebar att den tyska krigsmakten skaffade sig avgörande resurser för anfallet mot huvudmålet Sovjetunionen efterhand som man kunde tillgodogöra sig de ockuperade ländernas ekonomiska, industriella och mänskliga tillgångar.

Så förhöll det sig inte. Rustningskapaciteten var alltför otillräcklig för att ge underlag åt generalstabschefen Franz Halders vilda förhoppningar om att besegra Sovjetunionen på två veckor.  Franz Halder, som förmodligen förts bakom ljuset genom Hitlers övertalningsförmåga, gjorde emellertid helt om när han förstod hur det faktiskt förhöll sig. Halder närmade sig då de oppositionella officerarna kring Claus von Stauffenberg, avgick från tjänsten som generalstabschef men internerades trots detta i ett koncentrationsläger, där han satt till krigets slut.

Efter faktaredovisningen av kapacitetsförutsättningarna går Schustereit över till att konkret angripa Hillgruber. Schustereit menar att Hitlers primära mål var Central- och Västeuropa inkluderande Storbritannien och inte Sovjetunionen. Kriget mot Sovjetunionen var "ett försök att genom seger i öst lägga under sig väst". London skulle besegras via Moskva; det var den ryska krigsroulett Hitler satsade Tysklands begränsade resurser på.  Aktion "Barbarossa" var det militärstrategiska medlet för att sedan Sovjetunionen besegrats tvinga Storbritannien till eftergifter.

Schustereit är en militärpolitisk pragmatiker som med övertygande bevisning vederlägger programatikern Hillgrubers teser som denne stått fast vid i rök och damm alltsedan de först publicerades 1965 i boken Hitlers Strategie, Politik und Kriegsführung. Hillgruber menar att Hitler föresatt sig att nå två mål som han ständigt arbetade för trots taktiska uppskjutanden och politiska undanmanövrer. Det var att få "livsrum" i öst och att "utruta de östeuropeiska judarna".

Schustereit hävdar att Hillgruber har fel när han ser offensiven mot Sovjetunionen som kulmen på en lång rad tidigare fälttåg. Schustereit menar att Hillgruber är dogmatisk och istället borde utgå ifrån arbetshypoteser som kan ligga till grund för teorier som byggts på faktiskt material. Detta är en typ av anklagelser som Hillgruber ofta råkar ut för, att han för att bekräfta ideologiskt förankrade dogmer bortser från historiska fakta. Schustereit menar att Hillgruber är dogmatisk också i uppfattningen att Hitler hade ett politiskt och militärstrategiskt "program". Med den anklagelsen rör sig Schustereit eventuellt på hal is även om han förmodligen har rätt. Schustereit bidrar i den här boken med faktamaterial som vederlägger Hillgrubers ideologiskt förankrade historieskrivning om förutsättningarna för Hitlers angrepp den 22 juni 1941, men trots detta kan man inte utesluta att Hitler även drevs av "ideologiska" motiv för att vilja krossa Stalins imperium, trots att det sedan länge är känt att Hitler inte ens när kriget började hade några långsiktiga planer. Hitler var en improvisaionernas fältherre.

"Blitz"-krigen mot Polen, Skandinavien, Frankrike och på Balkan var sådana improvisationer. Det var ytterst sällan Hitler reagerade "ideologiskt" på världspolitiska frågor. Hitler var istället pragmatiker och opportunist, inte minst gentemot Stalin sedan den gamla önskedrömmen om ett tyskt-brittiskt samarbete gått i stöpet. Något som uppenbarligen blev en chock för Hitler. Därför finns det mycket som talar för att operation "Barbarossa" faktiskt var ett alltför snabbt påkommet beslut för att skrämma Storbritannien ut ur kriget.

Trots bristen på långsiktiga strategier höll Hitler alltsedan publiceringen av Mein Kampf fast vid de rasistiska inslagen i den nationalsocialistiska politiken, även om han periodvis mildrade attityderna eller av taktiska skäl undvek att använda sig av rasistiska slagord. Hitler ville verkligen ha ett "germanische Reich deutscher Nation" och i vidare mening att hela Europa, inkluderande de europeiska delarna av Sovjetunionen, skulle befrias från den "judiska bolsjevismen".

Hitler älskade och beundrade Storbritannien, britter och den brittiska livsstilen. Det brittiska majestätets regerings avvisande hållning till frierierna fick Hitler att besluta sig för att trots bristande resurser skapa ett kontinentalt maktcentrum som skulle tvinga Storbritannien på knä.  Det finns ingenting som emotsäger den teorins riktighet.  Schustereits framplockade siffror rycker undan förutsättningarna för Hillgrubers uppfattning att Hitlers primära mål var att krossa Sovjetunionen. Det är emellertid tänkbart att fälttåget mot konkurrenten Stalin förutom det primära målet att skrämma Storbritannien till lydnad även tjänade det sekundära nationalsocialistiska önskemålet att besegra kommunism och judendom.

+   +   +

Hitler som Stalins isbrytare.

Artikeln tidigare publicerad i bl.a. Barometern (23.6.1989).

Artikeln här något reviderad.

Under några försommardagar 1989 i Ingolstadt i Sydtyskland talade en rad forskare om de politiska, ekonomiska och geopolitiska förutsättningarna till andra världskriget. Konferensinbjudare var Zeitgeschichtliche Forschungsstelle Ingolstadt (ZFI) och temat löd: Die Welt vor 50 Jahren im Lichte zeitgeschichtlicher Dokumente. Tonvikten låg på de tysk-polska relationerna och det brittisk-amerikanska infltytandet över dessa relationer.

Mot slutet av 1980-talet öppnades en rad amerikanska och brittiska arkiv. I de frigivna dokumenten klarlades en rad europeiska frågor och hur Roosevelts aktioner och interventionsförberedelser påverkade utvecklingen mot konfrontation. De tidigare hemliga handlingarna visar på en planerad drastisk upprustning i USA samt att det amerikanska stödet till de engelska, franska och polska upprustningarna var mer omfattande än man tidigare ansett.

Brittiska och polska diplomater varnade på ett tidigt stadium USA för att befästa de redan spända relationerna till Hitlertyskland och istället arbete på en omfattande revidering av Versaillesfördraget. Den amerikanska regeringen gick emellertid på Roosevelts linje att stärka konfrontationen. Resultatet blev att Polen, sedan USA förklarat sig berett att efter utbrottet av ett nytt europeiskt krig "vid lämplig tidpunkt som 1917" inträda i kriget, ansåg sig starkt nog att kompromisslöst tillbakavisa Hitlers anspråk på Danzig, en väg- och järnvägsförbindelse mellan Pommern och Ostpreussen samt bättre behandling av den tyska befolkningen inom de polska gränserna.

Efter tyska arméns ockupation av Böhmen och Mähren 1939 samt degraderingen av Tjeckoslovakien till en provins med ett halvkolonialt förhållande till regeringen i Berlin, drog den polska regeringen vissa slutsatser. Alfred Schickel dokumenterade i sitt anförande att polackerna i maj 1939 var övertygade om att en konfrontation med Nazityskland var oundviklig och att man hade goda chanser att segra.

Den polske ambassadören i Berlin, Josef Lipski, påstod inför det brittiska legationsrådet Ogilvie-Forbes den 31 augusti 1939 att han "inte i något avseende var intresserad av noter och erbjudanden från tysk sida", samt att "om det i detta land (Tyskland) utbryter oroligheter kan de polska trupperna framgångsrikt marschera rakt mot Berlin".

Heinrich Bessle talade om de tysk-sovjetiska relationerna 1940 och hur den sovjetiska utrikesministern Molotovs besök i Berlin i november 1940 innebar "en vändpunkt i kriget". Fram till dess hade Tyskland accepterat att Stalin utnyttjade det isolerade Tyskland för att hänsynslöst ställa krav på Berlin utan motsvarande egna eftergifter.  Stalin krävde inte endast kontroll över de baltiska staterna, Bessarabien, Bulgarien och Ungern utan önskade också placera land- och sjöstridskrafter vid Bosporen och i Dardanellerna.

Efter analys i Berlin av Stalins vittgående krav kom man till slutsatsen att det endast fanns två möjligheter att möta det sovjetiska hotet, antingen att låta sig omfamnas och så småningom slukas av det aggressiva och expansiva Sovjetunionen eller att rikta ett preventivt angrepp mot fiendens hjärtpunkt, Moskva. Man tvingades till detta beslut trots att betydande delar av tyska armén hemförlovats efter det framgångsrika fälttåget mot Frankrike och trots att rustningskapaciteten och möjligheterna att öka produktionen av vapen, ammunition och livsmedel var ytterst begränsade. Den 18 december 1940 gav Hitler Weising Nr 21, d.v.s. order om "Operation Barbarossa". Krigsmakten avkrävdes ett löfte att snabbt krossa Sovjetunionen för att därefter avsluta kriget genom seger över Storbritannien. Den 22 juni 1941 gick tyska armén i samarbete med finska och rumänska stridskrafter till anfall mot Sovjetunionen. Man mötte en motståndare som med gigantiska resurser var på uppmarsch för ett anfall mot Tyskland. Den massiva sovjetiska truppkoncentrationen vid gränserna till uppmarschområdena förklarar de enorma mängder krigsmaterial och det stora antalet krigsfångar som föll i de anfallande tyska truppernas händer.

Hur omfattande den sovjetiska uppmarschen var, dokumenterades av den österrikiske militärhistorikern Heinz Magenheimer. De aktiva sovjetiska krigsförberedelserna hade pågått sedan 1939-1940. Ett exempel: 1940 hade Stalin tolv armégrupper i full stridsberedskap, fyra luftlandsättningskårer och fristående mekaniserade förband stationerade i gränsområdena till Tyskland, Ungern och Rumänien, för en första anfallsvåg. För den andra anfallsvågen fanns fem arméer stationerade i Centralryssland och i Sovjetasien. Vid gränserna fanns dessutom fem stridsflygförband specialtränade för truppunderstöd samt ett omfattande kartmaterial rörande gränsområdena alltifrån Östersjön till Svarta Havet. Magenheimer menade att man därav kan dra slutsatsen att det inte var ett fredligt Sovjetunionen som överrumplades av Tyskland och blev offer för "ett förbrytaraktigt överfall". Det tyska anfallet var ett svar på det man väntade sig i Berlin av den sovjetiska upprustningen: Hitlers arméer förekom Stalins planerade invasion och "befrielse" av Europa.




+


Foto: Weekend i München, 14-16 juli 1939, den tyska konstens högtidsdagar då naziregimen ville visa vad som inte är Entartete Kunst.