Leif Holmstrand : Hallå alla berlinkunniga

Leif Holmstrand 

HALLÅ ALLA BERLINKUNNIGA. Jag skriver på en ny text, och försöker för detta arbetes skull ta reda på vad en klubb jag vid nittiotalets slut tydligt kände var min hette. Det verkar vara helt omöjligt: namnet är skrivet i vattenånga, fastigheten uppenbarligen byggd i samma material. Det var en kort, kort promenad från den sjuka plats där Gipsstraße och Auguststraße strålade samman, inte mycket mer än… trehundra meter… möjligen på... på Torstraße eller Rosenthaler Straße. Någon som vet? I högtalarna slog ett högljutt sprakande technohjärta (förstås, så var det alltid), men en del plötsligt uppdykande och till min glädje allmänt välkomnad gammal industrimusik fyllde emellanåt huset. Unisexsminkningarna var groteskt fina, spacecakes fanns att köpa för den därtill hugade, skräpig fasad, metalldörr, två dansgolv, rivningsfastighet. Tror du att jag dör, undrade jag nervöst med rinnande svett längs med panikansiktet, jag såg det i spegeln, stirrade fascinerat på mig själv: en annan. Nej då, svarade Joakim, inte än. Började prata med en trevlig tjej, men eftersom ingen av oss kunde tyska särskilt bra och engelskan inte heller verkade fungera skålade vi till slut bara tyst ett par gånger och kollade in de dansande killarna tillsammans. Istället för betalt höll jag på att få på truten, ordentligt: försökte torka av hans (Heiners?) kladd från kind, näsa och ögonvrå, halvspringande, det såg säkert komiskt ut. Han följde inte efter. Men tror du inte jag dör, försökte jag igen, medan huvudet öppnade sig dels på grund av den fysiska skada kvällen haft att erbjuda, dels på grund av återkommande galenskap. Det var dock inte Joakim som svarade. Jag glömde: honom hade jag ju inte träffat på flera år. Det var Lars, Fredrik eller Håvard, någon av dem, som lugnade mig; han (och de andra) tog tag i det hela och såg till att inga ytterligare dumheter ägde rum. Men det var förfärligt. Jag älskade dem, och att de heterokärleksfullt hjälpte mig tillrätta gjorde såret därinuti större, skillnaden, det blev alldeles för uppenbart att jag inte fungerade som jag skulle och det var självklart så att mina pinsamma dödsångestfrågor även uttryckte konstant förhoppning. Dagdrömmar? Någon jag inte kände ryckte upp mig i mitt långa, fortfarande ljusblonda hår och smetade ut den klantiga sminkningen med ollonet. Är det sant, det där? Jag vägrar att besvara sådana frågor. Men han pissade inte ner mig i alla fall, sorry about that, darling. Jag älskade och älskar döner kebab, men är mindre intresserad av currywurst. Am I dreaming? Nu tänker jag besöka Joseph Beuys fett och filtar på Hamburger Bahnhof, han är så himla bra att jag dör. Eimer, hette klubben. Der Eimer, var det så? Ja. Jag dör.