sebastian saar : dikt

Sebastian Saar



Dikt


1.
En återvändande mitt.
En väntans natt.
(Ordens stillan antyder dess exakta innebörd.)


Vår återfödelse är inte vår egen.
Vi har måst skiljas åt. 


Igenkännandet möjliggörs.


Dagen har inte ännu inte randats.


Våra skillnader(s) nu har inte tydliggjorts. 


Skuggan för sin skarpa skärpa.
(Smärta råder inte över tyngden)


Tidens baklängesmoln skapar (istället) monstruösa skepnader
vi gjordes tvungna att bevista.


Betvingandet av solen gjorde därmed kroppar utbytbara.


Natten tillhör våra tystnader dagen givit sken.


Fortgående
(låt oss börja om) 
Ett annat ansiktes ansikte talar blott/endast? i substantiv.


Det konturlösa leendet.
Vi har aldrig mötts så här nakna. 


Visst föraktar jag sång. Min egen såsom andras.
Men en röst annorstädes är den blott änglar kan förringa. 

Den vakar, iskallt, i en annan del, återbördandes.





2.
(dagen
En skärva måne. Låt det vara det första tecknet.


Din egen historia. Konkav åsyn. Slumrandets gytter. )
Försjunken till spillrande kropp. Krampande händer. 


Om våra ord andas mellanrum
är det avståndet i andetag, (ett enskilt hjärtas rytm)


Att växa i tystnader som dessa-
Att med linjer och streck förråda och avtäcka vävens andning.


Med dina händer. Där ditt huvud funnit tröst. Sveper du nu värme kring.
Alfabetisk smärta förvandlad till sömn. 




3.
(sömnen)e o 


Det bröstkrypande vänstra
äter händernas förmåga 
Man vill sällan 
tror sin egen hjärtskada
men när den kryper som sista andetag (utan luft)-
revben har ju en en skapande livskraft.              Uppstår
Ingen gråt – blott stråt. 


Det haltandes perspektiv – är en åker du känner så väl.
Vi växte upp bland dem,