Mona Vincent / Mellan tystnad och ord

MONA VINCENT / MELLAN TYSTNAD OCH ORD

Möten och dialoger är litteraturvetaren/kritikem Mona Vincents ledmotiv till essäsamlingen Mellan tystnad och ord (Carlssons förlag, 1991); möten och dialoger med Martin Buber, Michail Bachtin, Birgitta Trotzig, Marcel Proust, André Breton, Emmanuel Lévinas Och med Gud. Med "händers kärlek" bindes "linnevävens trådar sköra", skriver Vincent i bokens ouvertyrdikt, förälskat, impressiomstiskt och i ögonkontakt med kvinnan på Meister Wilhelms klassiska målning från 1410, Veronika med svetteduken.

Intertextuellt återspeglar svetteduken författarinnans engagerade, välskrivna, väl genomtänkta och därmed även icke oemotsägbara filosofiska språkanalyser, bonader vävda efter Julia Kristevas, Jacques Derridas, Michael Riffaterres och Gérard Genettes poststrukturalistiska mönster. I essäsamlingen nypubliceras även den utmärkta och lättfattliga introduktion om intertextualitet som Mona Vincent och Anders Olsson lät trycka i BLM 1984 och som borde, om den blivit läst, ha undanröjt diverse missförstånd som florerade under 1980-talets stundom märkliga debatter om litteraturkritik, om vad en text är, hur den skapas och hur den läses.

Martin Buber, den store religionsfilosofen, såg all verklighet som tolkad verklighet, människors relationer sinsemellan och människans relation till Gud, som fortlöpande dialoger. Med Buber som förebild och med hänvisning till bland annat Maurice Blanchot och Paul Ricoeur uppfattar Vincent/Olsson kritikern som uttolkare och förmedlare av det litterära verket. Derridas jämförelser mellan Hegel och Genet är prov på kritikerns pedagogiskt skickligt genomförda intertextuella förhållningssätt till de analyserde författarnas verk, en spegel, ett i sig själv, i sitt eget Vara vilande konstverk, i sin konstruktion "en text som är flera".

Marcel Proust anses vara föregångare till företrädare för den estetiska medvetenhet som är nödvändig för att kritikern ska rätt analysera författarjaget och författarens verk utan att förvirras av biografiska data. Författarjaget är aldrig "identiskt med den fysiska person, som bär författarens namn", skriver Vincent. En något förhastad slutsats, menar jag. Författaren återger aldrig verkligheten utan transformerar den genom medvetandet, skriver Vincent. Ja, kanske det, men är inte medvetandets verklighet den sanna verklighet som avskalats alla yttre irritationer! Fragment bildar nya helheter, "varje smekning (är) endast / en sönderkysst pärla", står det i Vincents dikt Tystnadens klockspel, men att i Bubers anda erkänna den Andres vara i Duet är även att i tredje dimensionen medvetet önska Jagets makt över den Andre. Så långt följer Vincent tyvärr inte Bubers tanke på resan mot total identifikation med Duet, utan menar att den judiske filosofen förkastar Nietzsches vilja till makt och Freuds njutningslära om Duet som objekt för egen lusta. När Buber hävdar att människan är ond därför att hon är i behov av kärlek är detta naturligtvis inte endast kabbalistisk humanism utan också ett förhärligande av Jaget, en pretentiös form av ödmjukhet som egentligen är dess motsats men som de facto ger uttryck för vilja till makt till förändring av den Andre genom kärlek. Katolska filosofer hänger med i den analysen.

Mona Vincents studie Jaget som duets mirakel om den litauisk-franske filosofen Emmanuel Lévinas dialogfilosofi bjuder en rad stimulerande reflektioner om relationen "mellan idéernas och fenomenens världar", om det avgörande sanningsögonblick då människan möter Gud ansikte mot ansikte och blir delaktig av den självutgivande kärlekens transcendenta medvetenhet. Blanchot, Derrida och Lévinas formar språkfilosofiskt en etik där Guds frånvaro och kärlekens motbild, för Blanehot därutöver den sexuella extasen och dödsmystiken, är ett återvändande till kult och liturgi. Religion är etik. Utan etik ingen moral. Liturgi är etik. Etik är "lyssnande väntan på den Andres tilltal. Etik är sömnlös vaka" i Mona Vincents underbara formulering.

Tyvärr saknar Vincent ibland kritisk distans till såväl Buber som Lévinas och inser inte att öppenhet för tilltal även kräver insikt i viljan till det destruktiva och det ofattbara, till det mysteriösa, till tro. Ordet är som i Vincents dikt Marias tårar tredimensionellt: "gråt inte Maria / han lossade sin hand / ur din / men vid verklighetens gräns / fylls hans mun / av ditt mjölkvita minne". Lévinas subjektfixerade filosofi handlar huvudsakligast om kärlek och om närhet till den Andre, till nästan, men även om Lévinas formel "Vad angår mig den André? Vad angår mig Hecuba? Är jag min broders väktare?" knyter an till Kants "Vad bör jag veta? Vad bör jag göra? Vad kan jag vänta mig?", skiljer sig fransosens kätteri från tyskens kanon genom att formulera frågorna på sådant sätt att ej endast Jaget utan även den Andre lockas ut i terra incognita. Det är korrekt när Vincent tolkar Lévinas filosofi som en uppmaning att alltid uppfatta Varat som "en insikt" i den Andres död men av detta följer inte nödvändigtvis att Lévinas ser Heideggers tes om det egna livet och den egna döden som "något från Duet/den Andre isolerat". Även "insikt" i det egna Jaget öppnar möjligheten för medkänsla med Duet/den Andre. I sak kommer Lévinas inte längre än tidigare filosofer när dessa försökt ge svar på frågan om människans uppgift. Augustinus är fortfarande oöverträffad som guide in till frågan om varför människan är människa. Lévinas dekonstruktion av filosofiska traditioner uppenbarar vad som redan tidigare uppenbarats och föga därutöver. Emellertid blottlägger Lévinas skarpsinnigt hur subjektet saboteras av livets jävligheter och petitesser, att människan lider av att vara non- kombattant, icke-suverän, lättjefull. Kärnan i Lévinas filosofi är att allt har en mening, att det sker som skall ska. Det kan varje troende människa skriva under på. Rörelsen utgår från cirkelns mitt där medvetandet finns; den en gång av trollstaven vidrörda odefinierbara tanken söker egna vägar och formulerar egna mål trots inbyggt immunförsvar, identitetstvång och det subjektiva förnuftets totalitet.

Lévinas filosofiska gränsvandring mellan förnuft och Duets anamnesis, dvs den Andres känsla av att vara förföljd av nästans vilja, ger kontur åt det namnlösa lidande som under 1900-talet ej endast symboliserades av nazismens koncentrationsläger, utan även i kolonialismens slavländer. I sökandet efter en annan människa, efter den Andre, efter den enes ansvar för den andre, utgår Lévinas från hebreisk humanism, men där lika litet som någon annanstans finns entydiga svar. Lévinas storhet ligger i att han trots allt ger oss fragment, spår, spegelbilder av erfarenheter som river sönder filosofiska diskursers traditionellt slutna former, men hans frågor kring den Andre, om Hecuba som förvandlas till hynda och om min broder som kan vara min fiende, döljs bakom mystikens gåtfulla mask. Det gives inga alternativ till att vara eller inte vara; Lévinas intresse kretsar istället kring Han/dets förtvivlade "What's Hecuba to him or he to Hecuba / That he should weep for her?". Den som begråter Hecuba gråter över intet. Vad som återstår är bågens spännvidd, Lévinas lära om kombinationen av närhet/engagemang och distans. I romanen Luften är full av S. skriver Christer Eriksson om pojken som "kliver över tröskeln in i köket" där ingen är, men pojken fortsätter "in i rummet där någon är".

Mona Vincent talar om spegeln som tystnad och tigande, om Guds frånvaro och om kärlekens motbild. Visuell läsning av Håkan Rehnbergs målning Handen för ansiktet återskapar Golgata som en plats där judiskt och kristet ej längre är åtskilt, där allt är rörelse, förvandling mot något, mot Gud, det som gör "den Andres ansikte synligt", mot något som leder vidare till hjärtats "hemlighetsfulla trådar ". Men är Gud verkligen frånvarande? Är kärleken Guds motbild? Är det inte snarare så att spegeln är det talande beviset för att Gud är närvarande, att Gud är själva kärleken. Spegelbilden visar Gud i oss, i mig.

+ + +

Artikeln, här något reviderad, om Mona Vincents bok, publicerad i LO-tidningen Nr.20/1991. Artikeln finns även i min bok Valpen möter Othello (Hammarströms förlag 2005).