Nietzsche och Taorminas nakna gudar...

Bo I. Cavefors

TAORMINAS UNGA NAKNA GUDAR - NIETZSCHES ÖVERMÄNNISKOR?

Artikeln tidigare publicerad i bl.a. Hufvudstadsbladet, Helsingfors (27.7.1989).

Här obetydligt renoverad. Illustrationer: Wilhelm von Gloeden (1856 - 1931).

Den sicilianska staden Taormina ligger på Monte Tauros sluttningar med en fantastisk utsikt bort mot vulkanen Etna. Denna gamla grekiska koloni har i årtusenden lockat turister. Grekisk kärlek  är en av platsens huvudattraktioner. Johann Wolfgang von Goethe var den förste bland de främste från vår tid som trampade de branta grändernas kullerstenar. Efter honom kom under andra hälften av 1800-talet och i början av 1900-talet en rad berömdheter ur det manliga europeiska etablissemang som älskade unga pojkar, Karl Friedrich Krupp, kronprins August Wilhelm, Oscar Wilde, Stefan George, André Gide. De upptäckte Taormina genom Wilhelm von Gloedens^{Se: Bildbilaga.} fotografier med nakna sicilianska pojkar, bilder som än idag flyger ut över världen.

Sedan Friedrich Nietzsche tröttnat på det baselska borgerskapets bigotta och intriganta tisslande och tasslande, tog han käpp och kappsäck och begav sig till Italien. Där växer såväl citroner som apelsiner. Höjdpunkt på det mångåriga Italienvagabonderandet var inte matroserna och hamnpojkarna i Genua, utan en tids vistelse i Taormina med jakt på bronsglänsande nakna unga kroppar. I Taormina fann Nietzsche sin son Zarathustra; i en vacker brunhyad pojke upptäckte han sin Övermänniska.

Så menar i vart fall Joachim Köhler, född 1952 och filosofidoktor [1989!] i Würzburg med en avhandling om Nietzsches "Fröliche Wissenschaft" [Glada vet(en)skap], Zarathustras Geheimnis. Friedrich Nietzsche und seine verschlüsselte Botschaft (Greno Verlag, 1989). Köhlers avhandling är en ganska häpnadsväckande historia om de mindre kända sidorna hos den blide filosofen.

Det har alltid, även idag, varit tabu att tala högt om författares homosexualitet trots att homoerotism som filosofi och som praktisk handling ofta positivt påverkat diverse författarskap. Thomas Mann försökte bryta diskretionsmuren då han 1930 i en föreläsning om August von Platen talade om dennes "exclusiv homoerotischer Anlage". Nietzschekännare som Erwin Rohde, Ludwig von Scheffler, Wilhelm Stekel, Curt Paul Janz, Werner Ross och många andra har antytt homosexualiteten men sällan analyserat den och placerat den i centrum av Nietzsches sökande efter skönheten och en intensivt sexuell kärlek som kan fördriva marorna.

Bland alla nedhyssjade Nietzschehemligheter är således hans homoerotiska glädje den mest förtegna och bäst bevarade: att filosofens syfilis snarare hade sitt ursprung från en pojkbordell i Genua än från en kvinnlig prostituerad i Leipzig eller Köln. Än idag vandrar Nietzsche som ett osaligt offer omkring i filosofihistorien; som ett osaligt offer för sina renhetsivrande och maktberusade lärjungar. Skuld till detta har i inte ringa grad filosofens syster, Elisabeth Förster-Nietzsche, som likt en eldsprutande drake kämpade för broderns image av maktelitistisk gudfader. I praktiken innebar det att den självsvåldiga systern förstörde brev och anteckningar och möblerade om i broderns manuskript så till den milda grad att Nietzsche, om han förblivit frisk och haft tillfälle läsa vad som utgavs under hans signatur, möjligen möjligen känt igen sina ord men knappast sina intentioner. Systerns kriminella verksamhet skedde för att trolla bort Nietzsches "hemligheter". Finns inte sanningen just i hemligheterna?

Nietzscheentusiasterna hävdar ofta att filosofi intet har med kroppen att skaffa. Nietzsche själv menade det rakt motsatta, att det är omöjligt för en filosof att "skilja mellan själ och kropp" och likt Dionysos älskade även den exhibitionistiska Zarathustra  att visa sig naken. Nietzsches egen kärlek till nakenhet är uppenbar för alla (utom möjligen för svenska nietzscheaner som förefaller sakna såväl blod som kött och känslor) men modet fattades honom att fullt ut leva ut sin längtan efter pojkars skönhet. Han vågade inte ens ta några försiktiga danssteg förrän vansinnet slagit honom till marken i Turin 1889, och han därefter sökte tröst och skydd hos sin mångårige vän Baselläkaren Franz Overbeck. Alltsammans patetiskt, tragiskt, sorgligt.

Freidrich Nietzsche längtade efter en värld fylld av nakenhet och skönhet, en värld som skulle vara som en pånyttfödd antik värld, men han dolde denna längtan bakom hatet gentemot den småaktiga och inskränkta värld han tvingades leva i. Det är först när forskare som Joachim Köhler knyter samman människan Nietzsche med filosofen Nietzsche som han blir varm, mänsklig, väl värd all beundran, trots de vedervärdiga mustascherna som dolde en sensibel mun.

I Köhlers omfångsrika biografi följer man Nietzsche alltifrån barndomen i det protestantiska kyrkoherdehemmet, faderns alltför tidiga död, åren vid det stränga skolinternatet Pforta  -  ett före detta cistercienserkloster som förvandlats till luthersk läroanstalt; där väcktes Nietzsches sadomasochistiska homoerotism  -  universitetsstudierna, professuren i Basel  -  där han var omtyckt av studenterna men föraktad av professorskollegerna  -  konflikterna med Cosima och Richard Wagner och fram till åren då han visserligen frös och svalt men äntligen fann sina pojkar, ständigt på väg mellan Genua, Rapallo, Gardasjön, Rom, Neapel, Sicilien och  -  Taormina. Köhler interfolierar det biografiska materialet med Nietzsche-texter. Vad får man ut av det? Jo, det är märkligt så väl Nietzsche kontinuerligt i aforismer och dikter beskriver sina erfarenheter och irrfärder. Köhler menar att Nietzsches författarskap är ett den manliga homokärlekens segermanifest, men att filosofen skickligt försöker dölja detta genom omskrivningar som blir begripliga endast för den i homoerotism invigde, för den som känner igen och kan tyda signalerna.

Nietzsche förträngde inte sin homosexualitet utan utgick ifrån den i sina försök att radikalt förändra västerländskt tänkande, menar Köhler. Och då kan man fråga sig om alla de självutnämnda svenska Nietzscheexperter som helst inte vill höra talas om Nietzsches homosexualitet, i själva verket är en ynklig skara smygbögar?

Nietzsche förde kampen mot kristendom, vetenskap, moral, sunt förnuft  -  d.v.s. snusförnuft  -  och metafysik i Dionysos namn, den befriade och befriande sexualitetens gud. Köhlers argumentation är i och för sig inte ny, den förekommer då och då i tysk och italiensk Nietzscheforskning, kanske även annorstädes.  I tysk filosofi och i tysk filosofihistoria har man alltid inordnat ensamvargen Nietzsche i den klassiska rekvisitan, men man har även där tidigare glömt bort människan Nietzsche. Berömd är Martin Heideggers interpretation att begränsa Nietzsche till rollen som en viljan-till-makt-filosof. Köhler menar att detta är ett ensidigt betraktelsesätt, denna vilja-till-makt måste spaltas upp i enskildheter och sättas in i sitt metafysiska sammanhang.

Förmodligen har ingen lika träffsäkert som Thomas Mann sammanfattat Nietzsches filosofi, när han talar om den som en "renässansesteticism" som i sin vitalitet och i sin vilja följer instinkten snarare än intellektet. Köhler fortsätter Manns tankegång och menar att denna instinktsfilosofi trots allt har ett bestämt syfte och därför blir dunkel och lätt kan missförstås eftersom Nietzsches instinkter är en del av hans "hemligheter".

I Tyskland drog Köhler på sig kritik från de Nietzschefanatiker som i filosofen endast ser inspiratören till läran om den viljestarke maktmänniskan. Man kritiserade Köhler för att i bevisföringen koncentrera sig på tillfällen, episoder då Nietzsche släpper fri sin latenta, ängsligt hemlighållna och under tusen masker dolda homosexualitet.

Köhlers argumentering för att Nietzschees homoerotism fick sitt genombrott i Genua i januari 1882, är emellertid fascinerande och låter övertygande. Då planerade Nietzsche att med vännen Paul Rée resa till oasen Biskra i Nordafrika, som tolv år senare besöktes av André Gide. Jamenvadå… oasen Biskra? Ja, oasen Biskra fungerade på den tiden ungefär som storstädernas mer lättillgängliga bögsaunas idag. Spjutspetsen riktar Köhlers kritiker även mot avhandlingsförfattarens påstående att det var von Gloedens fotografier som lockade Nietzsche till Taormina och att den vandrande filosofen vid åsynen av de bronsbruna nakna pojkkropparna på Siciliens stränder äntligen och just där fann Övermänniskans sentida ättlingar.

Varför inte? Köhler må stundom ibland väl hårt pressa sista citrondropparna ur vissa argument, men de faller naturligt in i helhetsbilden av Nietzsche för den som tidigare inte låst sig vid honom som en "maktfilosof". Köhler pläderar för en öppnare, friare och i all sin tragik dock ljusare och mer erotiserande syn på Nietzsche, han gör honom lättillgängligare, mänskligare och viktigare. Att detta stöter de nietzscheaner för pannan som i intellektuell maktberusning lagt sig till med olater som filosofen själv tvingades maskera sig med för att rädda sin själ från världens och kollegers ondska, får man ta med en klackspark.