Bo I. Cavefors
VABANQUE. Hitlers dröm om London.
Artikeln
tidigare publicerad i Kgl. Krigsvetenskapsakademiens Tidskrift (1989:2).
Artikeln här något reviderad.
E.S.
Mittler & Sohn är ett tyskt förlag som sedan det oroliga året 1789
publicerat militärvetenskaplig litteratur. Med boken VABANQUE. Hitlers
Angriffe auf die Sowjetunion 1941 als Versuch, durch den Sieg im Osten den
Westen zu bezwingen (Bonn 1989), kastar sig den välrenommerade forskaren
vid det [dåtida] västtyska militärhistoriska forskningsinstitutet, Militärgeschichtlichen Forschungsamt,
Hartmut Schustereit, in i den "historikerfejd" där Andreas Hillgruber
var en av de tongivande kombattanterna.
Som
undertiteln antyder, Hitlers angrepp på Sovjetunionen 1941 som ett försök
att genom seger i öst lägga under sig väst, så är Schustereits bok ett
mellanting mellan vetenskaplig uppsats och ett polemiskt angrepp på Andreas
Hillgruber och dennes omdiskuterade uppfattning att Hitlertysklands ockupation
av västeuropeiska länder, inklusive Polen, endast var ett led i en större plan,
ett sekundärkrig för att kunna verkställa det primära krigsmålet, att besegra
Sovjetunionen.
Schustereit
vederlägger i sin bok den teorin framför allt genom att fylla ut väsentliga
luckor i den tidigare forskningen om Tysklands rustningskapacitet efter
"Blitz"-kriget mot Frankrike och före anfallet mot Sovjetunionen,
d.v.s. mellan juni 1940 och december 1941.
Schustereit
har skaffat sig tillgång till tidigare icke offentliga källor och hans siffror
visar att Tyskland inte hade tillräckliga resurser för fälttåget mot
Sovjetunionen. Hillgruber menar att Hitler använde sig av en
"steg-för-steg"-strategi som innebar att den tyska krigsmakten
skaffade sig avgörande resurser för anfallet mot huvudmålet Sovjetunionen
efterhand som man kunde tillgodogöra sig de ockuperade ländernas ekonomiska,
industriella och mänskliga tillgångar.
Så
förhöll det sig inte. Rustningskapaciteten var alltför otillräcklig för att ge
underlag åt generalstabschefen Franz Halders vilda förhoppningar om att besegra
Sovjetunionen på två veckor. Franz
Halder, som förmodligen förts bakom ljuset genom Hitlers övertalningsförmåga,
gjorde emellertid helt om när han förstod hur det faktiskt förhöll sig. Halder
närmade sig då de oppositionella officerarna kring Claus von Stauffenberg,
avgick från tjänsten som generalstabschef men internerades trots detta i ett
koncentrationsläger, där han satt till krigets slut.
Efter
faktaredovisningen av kapacitetsförutsättningarna går Schustereit över till att
konkret angripa Hillgruber. Schustereit menar att Hitlers primära mål var
Central- och Västeuropa inkluderande Storbritannien och inte Sovjetunionen.
Kriget mot Sovjetunionen var "ett försök att genom seger i öst lägga under
sig väst". London skulle besegras via Moskva; det var den ryska krigsroulett
Hitler satsade Tysklands begränsade resurser på. Aktion "Barbarossa" var det
militärstrategiska medlet för att sedan Sovjetunionen besegrats tvinga
Storbritannien till eftergifter.
Schustereit
är en militärpolitisk pragmatiker som med övertygande bevisning vederlägger
programatikern Hillgrubers teser som denne stått fast vid i rök och damm
alltsedan de först publicerades 1965 i boken Hitlers Strategie, Politik und
Kriegsführung. Hillgruber menar att Hitler föresatt sig att nå två mål som
han ständigt arbetade för trots taktiska uppskjutanden och politiska
undanmanövrer. Det var att få "livsrum" i öst och att "utruta de
östeuropeiska judarna".
Schustereit
hävdar att Hillgruber har fel när han ser offensiven mot Sovjetunionen som
kulmen på en lång rad tidigare fälttåg. Schustereit menar att Hillgruber är
dogmatisk och istället borde utgå ifrån arbetshypoteser som kan ligga till
grund för teorier som byggts på faktiskt material. Detta är en typ av
anklagelser som Hillgruber ofta råkar ut för, att han för att bekräfta
ideologiskt förankrade dogmer bortser från historiska fakta. Schustereit menar
att Hillgruber är dogmatisk också i uppfattningen att Hitler hade ett politiskt
och militärstrategiskt "program". Med den anklagelsen rör sig
Schustereit eventuellt på hal is även om han förmodligen har rätt. Schustereit
bidrar i den här boken med faktamaterial som vederlägger Hillgrubers
ideologiskt förankrade historieskrivning om förutsättningarna för Hitlers
angrepp den 22 juni 1941, men trots detta kan man inte utesluta att Hitler även drevs av "ideologiska"
motiv för att vilja krossa Stalins imperium, trots att det sedan länge är känt
att Hitler inte ens när kriget började hade några långsiktiga planer. Hitler
var en improvisaionernas fältherre.
"Blitz"-krigen
mot Polen, Skandinavien, Frankrike och på Balkan var sådana improvisationer.
Det var ytterst sällan Hitler reagerade "ideologiskt" på
världspolitiska frågor. Hitler var istället pragmatiker och opportunist, inte
minst gentemot Stalin sedan den gamla önskedrömmen om ett tyskt-brittiskt
samarbete gått i stöpet. Något som uppenbarligen blev en chock för Hitler.
Därför finns det mycket som talar för att operation "Barbarossa"
faktiskt var ett alltför snabbt påkommet beslut för att skrämma Storbritannien
ut ur kriget.
Trots
bristen på långsiktiga strategier höll Hitler alltsedan publiceringen av Mein
Kampf fast vid de rasistiska inslagen i den nationalsocialistiska
politiken, även om han periodvis mildrade attityderna eller av taktiska skäl
undvek att använda sig av rasistiska slagord. Hitler ville verkligen ha ett
"germanische Reich deutscher Nation" och i vidare mening att hela Europa, inkluderande de europeiska
delarna av Sovjetunionen, skulle befrias från den "judiska
bolsjevismen".
Hitler
älskade och beundrade Storbritannien, britter och den brittiska livsstilen. Det
brittiska majestätets regerings avvisande hållning till frierierna fick Hitler
att besluta sig för att trots bristande resurser skapa ett kontinentalt
maktcentrum som skulle tvinga Storbritannien på knä. Det finns ingenting som emotsäger den teorins
riktighet. Schustereits framplockade
siffror rycker undan förutsättningarna för Hillgrubers uppfattning att Hitlers
primära mål var att krossa Sovjetunionen. Det är emellertid tänkbart att
fälttåget mot konkurrenten Stalin förutom det primära målet att skrämma
Storbritannien till lydnad även tjänade det sekundära nationalsocialistiska
önskemålet att besegra kommunism och judendom.
+ + +
Hitler som Stalins isbrytare.
Artikeln
tidigare publicerad i bl.a. Barometern (23.6.1989).
Artikeln
här något reviderad.
Under
några försommardagar 1989 i Ingolstadt i Sydtyskland talade en rad forskare om
de politiska, ekonomiska och geopolitiska förutsättningarna till andra
världskriget. Konferensinbjudare var Zeitgeschichtliche Forschungsstelle Ingolstadt (ZFI) och temat löd:
Die Welt vor 50 Jahren im Lichte
zeitgeschichtlicher Dokumente. Tonvikten
låg på de tysk-polska relationerna och det brittisk-amerikanska infltytandet
över dessa relationer.
Mot
slutet av 1980-talet öppnades en rad amerikanska och brittiska arkiv. I de
frigivna dokumenten klarlades en rad europeiska frågor och hur Roosevelts
aktioner och interventionsförberedelser påverkade utvecklingen mot
konfrontation. De tidigare hemliga handlingarna visar på en planerad drastisk
upprustning i USA samt att det amerikanska stödet till de engelska, franska och
polska upprustningarna var mer omfattande än man tidigare ansett.
Brittiska
och polska diplomater varnade på ett tidigt stadium USA för att befästa de
redan spända relationerna till Hitlertyskland och istället arbete på en
omfattande revidering av Versaillesfördraget. Den amerikanska regeringen gick
emellertid på Roosevelts linje att stärka konfrontationen. Resultatet blev att
Polen, sedan USA förklarat sig berett att efter utbrottet av ett nytt
europeiskt krig "vid lämplig tidpunkt som 1917" inträda i kriget,
ansåg sig starkt nog att kompromisslöst tillbakavisa Hitlers anspråk på Danzig,
en väg- och järnvägsförbindelse mellan Pommern och Ostpreussen samt bättre
behandling av den tyska befolkningen inom de polska gränserna.
Efter
tyska arméns ockupation av Böhmen och Mähren 1939 samt degraderingen av
Tjeckoslovakien till en provins med ett halvkolonialt förhållande till
regeringen i Berlin, drog den polska regeringen vissa slutsatser. Alfred
Schickel dokumenterade i sitt anförande att polackerna i maj 1939 var
övertygade om att en konfrontation med Nazityskland var oundviklig och att man
hade goda chanser att segra.
Den
polske ambassadören i Berlin, Josef Lipski, påstod inför det brittiska
legationsrådet Ogilvie-Forbes den 31 augusti 1939 att han "inte i något
avseende var intresserad av noter och erbjudanden från tysk sida", samt
att "om det i detta land (Tyskland) utbryter oroligheter kan de polska
trupperna framgångsrikt marschera rakt mot Berlin".
Heinrich
Bessle talade om de tysk-sovjetiska relationerna 1940 och hur den sovjetiska
utrikesministern Molotovs besök i Berlin i november 1940 innebar "en
vändpunkt i kriget". Fram till dess hade Tyskland accepterat att Stalin
utnyttjade det isolerade Tyskland för att hänsynslöst ställa krav på Berlin
utan motsvarande egna eftergifter.
Stalin krävde inte endast kontroll över de baltiska staterna, Bessarabien,
Bulgarien och Ungern utan önskade också placera land- och sjöstridskrafter vid
Bosporen och i Dardanellerna.
Efter
analys i Berlin av Stalins vittgående krav kom man till slutsatsen att det
endast fanns två möjligheter att möta det sovjetiska hotet, antingen att låta
sig omfamnas och så småningom slukas av det aggressiva och expansiva
Sovjetunionen eller att rikta ett preventivt angrepp mot fiendens hjärtpunkt,
Moskva. Man tvingades till detta beslut trots att betydande delar av tyska
armén hemförlovats efter det framgångsrika fälttåget mot Frankrike och trots
att rustningskapaciteten och möjligheterna att öka produktionen av vapen,
ammunition och livsmedel var ytterst begränsade. Den 18 december 1940 gav
Hitler Weising Nr 21, d.v.s. order om "Operation Barbarossa".
Krigsmakten avkrävdes ett löfte att snabbt krossa Sovjetunionen för att
därefter avsluta kriget genom seger över Storbritannien. Den 22 juni 1941 gick
tyska armén i samarbete med finska och rumänska stridskrafter till anfall mot
Sovjetunionen. Man mötte en motståndare som med gigantiska resurser var på
uppmarsch för ett anfall mot Tyskland. Den massiva sovjetiska
truppkoncentrationen vid gränserna till uppmarschområdena förklarar de enorma
mängder krigsmaterial och det stora antalet krigsfångar som föll i de
anfallande tyska truppernas händer.
+
Foto: Weekend i München, 14-16 juli 1939, den tyska konstens högtidsdagar då naziregimen ville visa vad som inte är Entartete Kunst.
No comments:
Post a Comment