Bo I. Cavefors :
GOMBROWICZ
- UTMANAREN
2 böcker:
Witold
Gombrowicz Kosmos. Översättning av Stefan Ingvarsson. Efterord av
Gabriella Håkansson. 204 s. Modernista, Stockholm 2004.
Witold
Gombrowicz Pornografi. Översättning av Jan Kunicki och Jan Stolpe.
Förord av Jan Stolpe. 205 s. Modernista, Stockholm 2004.
Det
är en allom i behaglig gärning att ytterligare två verk av Witold Gombrowicz
[1904-1964] utkommer på svenska, i mycket goda översättningar, Pornografi
från 1960 och Kosmos från det år då författaren gick in i den eviga
vilan. Orsak: astma. Kosmos är en ganska obetydlig bok och belönades
sålunda med ett av de noblare litteraturprisen, Prix International de
Litérature. Kanske därför att författaren kände slutet närma sig blev Kosmos
hans mest tungsinta roman, tristess och hopplöshet. Den stråle av hopp
Gombrowicz i sitt övriga författarskap släpper fram i illa dold förtjusning
över ungdomen, av det ungdomliga i tanke, kropp och handling, lyser i Kosmos
med sin frånvaro. Den experimentella människan, de gränsöverskridande människor
som Gombrowicz tidigare livet igenom hyllat, har i Kosmos förvandlats
till medlöpare, till människor som accepterar verkligheten de befinner sig i.
Vad
som av kritiker betecknats som en detektivroman och som i bokens Efterord
av Gabriella Håkansson anses vara "ett avvisande av detektivhistoriens
möjligheter att förklara människan och skapa ordning ur kaos", är i själva
verket endast en lång rad burleska situationer som kontrasteras mot den primära
händelsen, en i en ståltråd hängd [mördad] sparv [fågel]. Jag ser, till
skillnad mot Håkansson, Gombrowicz kosmosroman som en satirisk klackspark åt
hela det litterära finsnackarskrå som han i Dagboken III avfärdar med
stridsropet "Åt helsike med Paris!", och som han i mästerverket Ferdydurke
skymfar som de "kulturella tanterna". Romanen Kosmos är
skriven på ett introvert pistongspråk som gör mos av "kosmos", av ett
i Eliots mening "öde land" utan verkliga människor, människor låsta i
fasta former, människor utan kraft att ta sig ut ur fängelset, ut i friheten.
Ingen av människorna i Kosmos är homo på egna villkor, alla gör sig
beroende av varandra. Men i undertexten handlar naturligtvis även denna
gombrowiczroman om frihet, om onåbar frihet, om den svåruppnådda frigörelsen från fördomar, tvång
och isolering.
När
Gombrowicz skriver att han "var onormal, förvrängd, degenererad,
avskyvärd…", menar han detta kontraproduktivt, det vill säga att han av medborgarfränder ansågs vara
"onormal, förvrängd,…" emedan han, klokt nog, avstod från att låta
sig förslavas av normalitet. Tokigt nog tar Gabriella Håkansson Gombrowicz'
ironi som självkarakteristik och travar oskuldsfullt rakt in i väggen genom att
tjata om Gombrowicz' "inre konflikt mellan normalitet och
perversion". Håkansson återkommer pinsamt ofta till orden
"perverterad" och "perverst", utan att förklara vad hon
menar med detta. Enligt ordboken betyder "pervers" att vara onaturlig,
lastbar. Men vad är perverst? Att en pojke genom hängning tar livet av en
sparv? Vad är perverterat? Att tala om munnar när man menar vulvor? Det som
inte överensstämmer med egna värderingar, attityder och sexuell praxis? Till
råga på allt blandar Håkansson in Sigismund Freud, som Gombrowicz med all rätt
hatade, och gör en plaskdykning i psykoanalys och penetrationsfantasterier.
Håkansson ger intryck av att mena att det icke-normala är "perverst".
För Gombrowicz var det icke-normala, utanförskapet, det som tog avstånd från
den sociala normaliteten, det faktiskt normala och friska. Inte undra på att
läsningen av Kosmos gjort Håkansson "förvirrad".
Sålunda:
mitt förslag är att man börjar med att läsa Gabriella Håkanssons Efterord,
därför att då blir romanen Kosmos, trots att den i sig är en ganska
tradig historia, nöjsam läsning, läst som satir, som deckarparodi och som drift
med det litterära etablissemang och de fördomar, Gombrowicz avskydde.
Tidigare
nämnde jag Gombrowicz förtjusning i ungdom och hans fascination över ungdomens
styrka och skönhet i ande och kropp. Jan Stolpe (som är en av de båda
förträffliga översättarna av Pornografi) har inte som Håkansson skrivit
ett Efterord. Istället har han skrivit ett Förord. Bra, men också
Stolpe slirar runt när han närmar sig Gombrowicz' sexualitet, som det varken
hos Stolpe eller hos Håkansson talas om i rakt tal, trots att det för
Gombrowicz själv var en avgörande drivkraft såväl för författarskapet som i det
perverterade (för att tala med Håkanssons tunga) liv han levde. Gombrowicz
tillhör samma klass som Genet, Burroughs och Kerouac när det gäller att tända
det homoorala onanibegäret hos manliga läsare. Visserligen talar Stolpe elegant
om Gombrowicz "överretade känslighet", men låter tackochlov
författaren själv komma till tals genom att citera ur dagböckerna när det
"gäller viljan till form och viljan att spränga alla inskränkande och
låsande former" (Stolpe), och hur Gombrowicz i Testamente skriver
om att ungdomens "stora lockelse är att den i människornas värld
representerar något lägre"
(Stolpe), något som icke är betalbart, inte kan köpas. Gombrowicz skriver att
människan "vill vara fullkomlig, gudomlig, allsmäktig, hon vill vara Gud.
Och hon vill vara blomstrande, ny och alltid vara kvar i livets uppåtgående
stadium…". Stolpe menar att Gombrowicz med detta syftar på det
ofullbordade, på livets orealiserade livsmöjligheter "som just därför att
de är ofullbordade är liv". Klokt sagt, men varför förvandla det
pulserande blodet i Gombrowicz ådror till död och förtvivlan? I Testamente
talar Gombrowicz om den unga skönheten som "den högsta skönheten" och
när han beskriver det ungdomens sexuella tryck som drog nedåt "mot gatan,
mot hemliga och ensliga äventyr", menas även den fysiska attraktionen.
Gombrowicz är en könsmystiker med "beundran - - - för slaven" och
hans mytologisering av ungdomen är, menar han, "ett bevis" för
"homosexuella böjelser". När Stolpe hävdar att Gombrowicz när han
skriver om den skönhet som utstrålar från ungdomen inte har någonting med "fysisk
attraktion att göra", så motsägs detta av Gombrowicz själv när han i Testamente
menar att inte ens "den manligaste mannen är fullständigt okänslig inför
skönheten hos en ung man".
Nåväl.
Handlar romanen Pornografi om pornografi? Möjligen handlar den om ett
par mäns förkärlek att se sig mätta på ungdom. Men pornografi, icke. Låt oss
skåda bakgrunden. Gombrowicz, Bruno Schulz och Stanislaw I. Witkiewicz var de
klarast lysande stjärnorna i det polska nittonhundratalsavantgardet. Jag vet,
jag vet: nu är det någon som påminner om Gszeslaw Milosz och Zofia Nalkowska.
Låt gå för det. Men de båda sistnämnda var aldrig så jagfixerade och inga andra
polska författare var lika intellektuellt rörliga som treklövern: satir, drama,
kritik, absurdism, existensialism, realistisk subjektivism och en till
obarmhärtighetens gräns driven grotesk konkretism när det gällde att analysera
de egna djupaste känslorna, behoven, de dolda signalerna,
"perversionerna", för att använda Håkanssons ordbruk.
Romanen
Pornografi är egentligen obegriplig om man inte först läst Gombrowicz'
vid sidan av dagböckerna stora mästerverk från 1938, Ferdydurke, som
handlar om den trettioårige författaren Jozio (självporträtt) som pånyttföds
som barn därför att omgivningen ser honom och behandlar honom som ett barn. I Pornografi
tar Gombrowicz upp tråden från Ferdydurke och beskriver ungdomens
företräde framför ålderdomen. Ungdom är biologiskt överlägsen och fysiskt
vackrare än rynkig ålderdom, menar Gombrowicz. Men, och det är finessen i
resonemanget, ålderdom besegrar döden genom ungdom. Gombrowicz knyter därvid an
till Heinrich von Kleist och Friedrich Schiller när det handlar om att med
hjälp av eros, erotik, lura döden på den ålderdom döden hoppas kapa åt sig.
Genom att insemineras med erotik av ungdom, möter den åldrade människan döden
med rundnätta och blossande kinder.
Pornografi handlar om att två äldre herrar, Fredrik och Författaren,
egentligen en och samma person, det vill säga Gombrowicz själv, besöker några
vänner på landet. Som smygtittare iakttar de ingående ungdomarna Henie och
Karol, den förra förlovad med en äldre man. Henie och Karol har växt upp
tillsammans och de båda besökande herrarna anar att de ligger med varandra,
kanske inte fysiskt men genom subtila sexuella lekar. Den lantliga idyllen
rasar sönder och samman när i trakten ett politiskt mord begås. Kring detta
mord, som måste ha utförts av "ungdom", med ålderns rätt gitter äldre
herrar inte begå några mord, förs filosofiska resonemang, oftast med ganska
naiva slutledningar och associationer. Detta av en ungdom utförda mord
kontrasteras mot Gombrowicz uppfattning om att ungdom pånyttföder ålderdom. Som
i Kosmos är handlingen i Pornografi enkel intill förenkling.
Enkel intill förenkling är handlingen även i Ferdydurke, men Gombrowicz
når i de båda nu utgivna romanerna inte upp till samma enkla elegans och skarpa
satir som i debutboken. Handlingen i Pornografi är nästintill
ointressant. Vad som fascinerar hos Gombrowicz även i denna roman är språket,
hettan i attityderna, elden, antydningarna, de dolda avsikterna, det bultande
hjärtat.
För
att förmedla Gombrowicz-originalens märkliga mystik krävs övernormala
översättarbegåvningar. De tre översättare vilka översatt de här båda volymerna
närmar sig solen utan alltför svedda vingar. Det är menat som stort beröm.
+
Artikeln tidigare publicerad i FiB Kulturfront Nr 11
(december) 2004.
No comments:
Post a Comment