cavefors : paracelsus...

PARACELSUS

Av Bo I. Cavefors

Artikeln tidigare publicerad i tidskriften Kulturrådet. Statens Kulturråd Informerar, Nr.2/1994.

Artikeln här obetydligt reviderad.

Inför 500-årsjubiléet 1993 utkom en mängd Paracelsuslitteratur. Följande tre titlar på tyska rekommenderas:

Katharina Biegger (utg.) Paracelsus. Vom glückseligen Leben. Ausgewählte Schriften zu Religion, Ethik und Philosophie. Residenz Verlag, Salzburg 1993.

Pirmin Meier  Paracelsus. Arzt und Prophet. Amman Verlag, Zürich 1993.

Eva Stahl  Paracelsus. Weisse und schwarzer Magie. Amalthea Verlag, Wien-München 1993.

Också i dag dominerar benediktinerklostret småstaden Einsiedeln i schweiziska kantonen Schwyz. I denna ekonomiskt och spirituellt av benediktinerna befästa borg föds den 10 november 1493 en pojke som döps till det omöjliga namnet Theophrastus. Fadern är av föraktad lågadel och mamman arbetar före giftermålet som sjukhusföreståndare. Schwaben Dr. Wilhelm von Hohenheim är en man som intresserar sig för naturläkemedel och det är under studiet av gamla botaniska skrifter han finner det originella namn sonen tvingas bära. De gamla grekerna är pappans gudar men mamman lever i tiden och kallar pojken Aureolus, guldklimpen om man så vill. Mamma dör när Theophrastus är nio år och med pappa emigrerar han då till österrikiska Villach. Sjuttiosju år gammal dör senior sedan han undervisat sonen i vit och svart magi, det vill säga medicinsk och naturmedicinsk läkekonst, jämsides med vanliga skolämnen som grekiska och latin.

Paracelsus, som Theophrastus/Aureolus så småningom kallar sig, är en av renässansens, den Nya Tidens mest originella snillen i ett Europa som i huvudsak bebos av bönder obenägna acceptera att jorden inte är platt. Tre av fyra européer är bönder som in på bara skinnet erfar den ständiga kampen mot naturen. Dygnets tjugofyra timmar krävs för att slita ihop födan för att överleva vinterns kyla och sommarens slagregn.

Paracelsus lever, skriver och botar sjuka under femtonhundratalets första hälft. Böndernas liv och leverne är oss sentida européer obekant, bortsett från enstaka historiska fakta återgivna i skrivna källor. Annorlunda förhåller det sig med traditioner och biografiska data, inkluderande sladder, bevarade som familjeklenoder inom kontinentens furstefamiljer. Europas världsliga och andliga kultur som lärs ut via skolböcker och av författare som skriver populärvetenskapliga historieböcker, är maktcentras kultur.

Under Paracelsus levnad är boktryckarkonsten endast sekelgammal, men utvecklas snabbt till masskommunikationsmedel. 1500-talet är ett århundrade av uppbrott och förvandling. Medeltidens samhällsordning sprängs. Städernas borgerskap nästlar sig in i den gamla treenigheten präster, soldater och bönder. Hantverkarna blir alltfler och deras verksamheter alltmer tekniskt avancerade. Nya produktionsformer prövas, förkastas eller vidareutvecklas. Valutahandeln, penningmarknaden, reformeras och rationaliseras. Landområden på andra sidan jordklotet "upptäcks", kolonialiseras och plundras. Handeln blomstrar. Finansstarka köpmän bildar korporationer och skeppar till Gamla Världen guld, silver och kolonialvaror som potatis, tomater och tobak.

Kristen religion förvandlas i takt med sociala och ekonomiska omvälvningar. Tidigare etik och förklaringsmodeller förkastas som otillräcklig och omoderna. Humanister och konstnärer studerar den klassiska antikens filosofi, myter och vetenskap för att anpassa dem till den Nya Tiden. Idén om människans uppgift här på jorden är ytterst modern samtidigt som vantro och myter frodas. Häxbränningarnas grilldoft stiger mot himlen.

Kristendom och kyrka anger tonen under medeltiden men under senmedeltiden vinner antikyrkliga rörelser terräng och många frågar sig om den kyrka som underordnat sig påvemakt verkligen predikar den sanna läran. Lever munkar, nunnor, biskopar och prelater det exemplariskt fromma liv skrifterna förordar?

Martin Luther och andra halvlärda män framprovocerar under 1520-talet en brett verkande teologiskt och religiöst motiverad massrörelse som tar avstånd från romersk-katolska kyrkan. Bönder och borgare entusiasmeras med feberaktig förväntan av den nya läran. Man tror att tiden är kommen för att en gång för alla göra upp med verkliga och inbillade fiender, med misstag, missförstånd, orättvisor, det vill säga: att världen äntligen är redo att förverkliga evangeliets profetior.

Det tyskspråkiga Europa är en del av det Heliga Romerska Rike som vid habshurgkejsaren Karl V:s regeringstillträde 1519 sträcker sig från Nederländerna och Nordtyskland till Sicilien och Spanien, från Ungern och Böhmen till nyligen erövrade provinser i Mellan- och Sydamerika. I kärnlandet Tyskland är emellertid den centralistiska kejsarmakten svag. Tyskland är ett lapptäcke med 38O territoriella makthavare, furstar och hertigar, furstbiskopar, prelater, grevar och borgerligt styrda fria Riksstäder, som alla försöker kapa åt sig en bit av grannens kaka för att öka egen makt. Karl V är en katolsk härskare som ser sig som den gamla kyrkans främste världsliga makthavare.

Det är inte orimligt att parallellisera till dagens Europa med EU, NATO och så kallat Nationella Insatsstyrkor som överstatligt kejserliga myndigheter i konflikt med nationella intressen.

Karl V strävar efter att bevara den gamla tron och, där den gått förlorad, återföra den till människornas vardag och medvetande. Trots ambitionerna och trots den icke obetydliga maktapparaten lyckas kejsaren inte förhindra reformation och inomkyrkliga schismer. I Italien för Karl ett flerårigt krig mot ärkerivalen kungen av Frankrike innan det blir dags att försvara östflanken mot det osmanska rikets önskan om expansion in i Europas hjärta. Wien försvaras och räddas till ett liv som valsernas stad. Under tiden nyttjar trolösa tyska furstar tillfället att öka sina lokala maktsfärer och de skäms inte för att, likt dagens president i USA, bruka religionen som effektivt vapen. Men är Gud verkligen deltagare i denna liderliga hantering? Knappast. Det är i hög grad politiska, sociala och ekonomiska intressen som är avgörande när lutheranerna separerar från Rom och det väldiga kejsarrikets inre delar - det nuvarande Tyskland - splittras i protestantiska och katolska områden. Efter årtionden av politiska och militära skärmytslingar når man 1555 den augsburgska religionsfreden, en koexistens som mot alla odds består fram till trettioåriga kriget 1618-1648.

Detta är den historiska bakgrunden till Theophrastus von Hohenheims allt annat än hemliga liv och leverne. Men i läkarens biografi är endast enstaka data och fakta historiskt invändningsfritt säkrade. Luckorna har under århundraden fyllts med myter och förmodanden och detta gör en plausibel historisk konstruktion nästintill omöjlig. Det innebär att det alkemistiska, för att inte säga ockulta i Paracelsus verk i dagens New Age-värld tilldrar sig störst intresse. Vad gäller alkemi kommer mot slutet av januari 2005 en synnerligen läsvärd bok/avhandling av Carl-Michael Edenborg, med titeln Alkemins skam (Förlaget No Fun, 452 s), som ihärdigt frammanar alla de gamla besvärjelserna om de vises sten, om guldmakeri och annat matnyttigt, och där Edenborg relativt fritt rör sig mellan Storbritannien, Frankrike och Tyskland, med omfattande utvikningar till Strindberg, Almqvist och Ekenstam och andra svenskar. Paracelsus är i Edenborgs avhandling en perifer figur. Tyvärr, eftersom Paracelsus kunskaper i vit och svart magi, det vill säga i medicinsk och naturmedicinsk läkekonst var synnerligen omfattande. Edenborg gör tyvärr det klassiska felet att inte förstå att medicinsk läkekonst under Paracelsus tid betraktades som vit magi och att naturmedicinsk läkekonst betecknades som svart magi. Märkligare är det faktiskt inte. För övrigt är Edenborgs bok/avhandling en utomordentligt nöjsam läsning. Detta med vit och svart magi lockar sålunda vår tids uttolkare av medeltidens mysticism till magplask med historiska analogier och äventyrlig religionshistorisk akrobatik när försök görs  -  av andra författare, icke av Edenborg  -  att spänna regnbågsbroar från medeltidens häxbränningar och renässansens häxförföljelser till dagens Voodookult i New Orleans. Att fakta därmed föraktas och förbises stör förmodligen inte de härtagna, men att, som Eva Stahl, påstå att inkvisitorn Konrad von Magdeburg 1233 mördas av uppretade bönder när han de facto faller offer för riddarkollegers hämndbegär, eller att hävda att hundratusentals 1500-talstyskar dör av kolera, när också inte särskilt medicinhistoriskt bildade läsare vet att asiatisk kolera kom till Europa först under 1800-talet, är att grovt missakta läsarnas allmänbildning och förmåga att kontrollera sakuppgifter.

Grekisk-romerska antikens hurnoralpatologi samt läkarna Hippokrates och Galenos är utgångspunkt för 1500- talets medicinska teorier. Man menar att människans hälsa är beroende av fyra väl blandade kroppsvätskor, blod, slem, gul och svart galla, som i sin tur måste kvalitetsparallelliseras till varmt-kallt, vått-torrt. För mycket eller avsaknaden av någon av kroppsvätskorna kräver att den ersättes med läkemedel, företrädesvis örtblandningar. För att diagnostisera sjukdomar använder läkarna urin. Det praktiska arbetet med sjuka, operationer, åderlåtning och sårbehandling, överlåter läkarna till fältskärer och kirurger. Paracelsus är föga tillfreds med denna tingens ordning och hädar och hånar kolleger som är fixerade vid universitetens undervisning. I medicinska avhandlingar går han till storms mot den förhärskande skol- och boklärdomen. Läkarna måste, menar Paracelsus, lära av naturens krafter och leva ett sunt liv bestående av mycket sömn, grönsaker även under vinterhalvåret samt hålla sig på avstånd från läkare. Detta var även den åldrande Ernst Jüngers recept för en hälsobringande väg mot döden.

Också i det personliga umgänget skyr Paracelsus medicinarkollegerna och samtalar helst med kirurger, fältskärer och naturläkare. Det ger honom ypperligt material till patologiskt-terapeutiska arbeten samtidigt som han med erfarenheter från den praktiska läkarverksamheten ger sig in i teologiska diskussioner.

1525 når den sociala och religiösa oron i samhället klimax. Bönderna i Tyska Riket revolterar. Paracelsus, som något år vistats i Salzburg, vandrar till Strasbourg som är ett kulturellt centrum och liberal tillflyktsort för religiöst och politiskt förföljda reformvänner. Paracelsus köper sig medborgarrätt och tillstånd att behandla sjuka i Riksstaden och dess omgivningar, men redan 1527 kallas han till den berömda boktryckaren och förläggaren Johannes Froben i Basel, som drabbats av slaganfall. Baselläkarna vill amputera förläggarens förlamade ben men Paracelsus lyckas häva förlamningen. Patientkretsen vidgas snabbt bland Europas prominenser och Paracelsus konsulteras även av tidens store humanist, Erasmus av Rotterdam, som just då är bosatt i Basel och samarbetar med Froben.

Paracelsus oförmåga att hålla tand för tunga leder emellertid till att han råkar i konflikt med Baselbourgeoisin - samma öde vederfars trehundrafemtio år senare ett annat tyskt snille, Friedrich Nietzsche. Paracelsus flyr staden och därefter är han till livets slut, 1841, en vandrande läkare, en medicinerande, studerande och undervisande Wandervogel vars rykte ständigt antingen stiger mot sublima höjder eller släpas i smutsen. Paracelsus kritiserar tidens medicinska auktoriteter samtidigt som han firar triumfer med alltmer avancerade och revolutionerande terapeutiska metoder. Den hetlevrade och egensinniga Paracelsus går i närkamp med makthavarnamen lever bland folket, kamperar ihop med fattiga och utstötta. Efter hans död sprider fiender ryktet att Paracelsus varit på dekis, smutsig, försupen och förfallen, att han nätterna igenom på krogarna diskuterat med luffare i stället för att på morgonen besöka kyrkans mässa.

Detta är naturligtvis nonsens. Vid sidan av praktiken som fattigläkare, skriver Paracelsus böcker. 1529 kommer hans första skrift, en blandning av medicinsk populärvetenskap och astrologiskt-politiska prognoser. Men de grundläggande reformerande skrifterna om läkemedel, behandlingsformer, sjukdomsmonografier, om vit och svart magi, om alkemi, naturfilosofi och om sociala, politiska och religiösa frågor, publiceras först efter hans död. Paracelsus är visserligen inte teologiskt skolad, men frågan om den rätta tron oroar och engagerar honom livet ut. Paracelsus är en djupt religiös kristen som under reformatorernas första strider accepterar deras kritik av kyrkan, men han upptäcker snabbt att ej heller Dr. Luther är en sant kristen apostel. Lekmannateologen Paracelsus är en ensamt kämpande kämpe som vägrar ansluta sig till institutionella partier och institutionaliserade maktanspråk, men trots detta förblir han Rom och påven trogen.

I Predikaren 12:12 Säger Salomo: "Min son, låt varna dig! Ingen ände är på det myckna bokskrivandet, men mycket studerande gör kroppen trött". Det kan stå som devis för Theophrastus von Hohenheims omfattande efterlämnade författarskap. Först i vår tid, då utgivningen av hans samlade verk närmar sig sin fullbordan, är det möjligt att få en klar bild av den väldiga arbetsinsatsen. Första serien, utgiven mellan 1922 och 1933, omfattar 14 tjocka hand med naturvetenskapliga och medicinska arbeten och lika många och lika tjocka band ingår i den andra serien, som började utges 1955 och som innehåller Paracelsus teologiska och religionsfilosofiska skrifter.

Paracelsus blir berömd redan under livstiden, men uppenbarligen beror det inte på att patienter, elever och kolleger läst vad han skrivit utan berömmelsen grundas på intryck från fattigdoktorns praktiska verksamhet. Tidigt uppstår legender om denne djävulens kompanjon som förmodas kunna göra guld. Under decennierna efter naturläkarens död skrivs mer än tvåhundra böcker om den "hochgelehrten Doktors Paracelsus" medicinska och naturmedicinska innovationer. Många av hans skrifter översättes till andra språk och kronan på verket blir en tiobandsutgåva som publiceras i Basel 1581-1591. Inte endast läkare läser Paracelsus råd, rön och hätska utfall, utan också lärda inom andra fackområden, mystiker, teologer, teosofer, alkemister och magiker. Intressant är att Paracelsus alltid skriver på de folkspråket för vetenskaplig information visade subtilt men omisskännligt socialt engagemang.

Visserligen tar företrädare för modern medicin avstånd från Paracelsus religiöst förankrade läkekonst, men likväl kan denne 1500-talsläkare icke frånkännas äran av att i många avseenden ha bidragit till utvecklingen av framförallt kemiskt-mineraliska läkemedel. Paracelsus påpekar ständigt att alkemi inte är liktydigt med konsten att göra guld utan vetenskapen om att fabricera läkemedel.

Strindberg i sitt guldraseri och dagens medicinindustri i sitt alkemigiganteri, förefaller ha missuppfattat Paracelsus' goda råd.

Tidlösa är också Paracelsus högt ställda krav på medicinsk etik. Han menar att virtus, det vill säga dygd, vid sidan av naturkännedom, alkemi och astrologi, är de fyra hörnstenar i den medicinska etik vars övergripande budskap bör vara kärlek. Trots all polemisk ilska strålar renässansmänniskan Paracelsus' skrifter av tro, hopp och kärlek. Paracelsus är övertygad om att människan förr eller senare lär känna sig själv och därmed världen, att människan så småningom förmår skilja gott från ont. Visserligen är förnuft och vilja något som i törsta hand kommer änglar tillgodo - människan kan inte av egen kraft höja sig över världens olyckor och framgångsrikt bekämpa egoismen - men den som uppriktigt ber sina aftonbön och lever för att nå målet, sanningen och kärleken, ser himlens portar öppnas den dag det är så dags. Inte här i jämmerdalen, inte nu och inte allt samtidigt, men någon gång under frälsningshistorien, kommer det mesta att förverkligas och uppenbaras, all visdom och en ny skön värld; människan lär känna naturens hemligheter genom att öva sig i att praktisera ängelns tålamod. För Paracelsus är vetenskap och visdom inte oskiljaktiga begrepp utan bildar en visserligen bräcklig men ömsesidigt tjänande enhet. I skriften om De vilsekomna läkarnas labyrint, skriver han: "Den som inget vet, kan aldrig älska. Den som inget förmår, förstår ingenting. Den som inte är god, kan inte uträtta någonting. Men den som förstår, som älskar, vet och förmår. Ju mer kunskap som leder det enskilda handlandet, desto större blir kärleken"..